Känner mig ful.
Inte för att jag någonsin gått och känt mig särskilt vacker, även fast jag vet att jag nog i alla fall stundvis ansetts som söt.
Men nu känner jag mig ful.
Eländig.
Värdelös.
Kanske det inre som tittar ut igen?
Varför ska det vara såhär? Varför dalar kropps- och med den självkänslan fastän man vet vilket mirakel man nyligen uträttat? Kroppen är ju (borde vara) min bästa vän just nu. Den bar och gav mig det bästa av det bästa, ger dagligen mat åt honom och har gjort allt det den skulle och mer ändå! Men likväl kan jag inte riktigt börja tycka om den dallriga massan så som den egentligen förtjänar att tyckas om. Vi klickar liksom inte. Trodde allt skulle vara förlåtet bara bebis kom till mig och senare om jag bara kom i de nyinköpta 36:orna. Fast nu när jag är där, med viss möda fortfarande, känns det fortfarande B. 34:orna ska jag samla ihop och gladeligen lämna till myrorna för ner dit vill jag verkligen inte igen. Men vad vill jag då? Vet inte.
Visst är magen en lös främling som lite för avslappnat hänger över snittärret så som den antagligen kommer göra för alltid. Men bryr jag mig? Nej, inte jättemycket. Milo bodde därinne, så lite får den allt hänga.
Fast något är det ju.
Kanske som sagt det inre som tittar ut.
Fan. Titta in igen eller ta och stick.
Vill ju bara tycka om mig med en aning mer entusiasm.
Kan jag inte få göra det.
Blä.
26 kommentarer:
Åh söta Jonna! Frågar du mej så tycker jag att du är fantastiskt söt och skitsnygg! Men, jag förstår dej absolut.
Låt det ta tid. Tänk på vad du och din kropp har gått igenom. Tänk på att du är bäst! Du har en fantastisk son och en man som älskar dej. Fokusera på det så kommer det andra med tiden.
Kram!
lilla vän, att leva som nybliven mamma är inte lätt alla gånger, jag sitter med en dotter som känner som dig fast lillprinsen är bara 13 dagar. Så här känns det och det är hormonerna i dig som lurar runt i ditt inre. Alla ni mammor behöver något mer egentid och inte bara hänge er åt dom små liven, dom växer upp ändå till finfina individer även om pappa är där istället, ta varenda sekund, minut och timme till ditt eget förfogande och sov när han sover, en vacker dag när allt har gått förbi ser du dig i spegeln och tycker att du är en riktig snygging.
Man får ett älskat barn, tiden försvinner i ett töcken och så...efter sisådär 3-4 månader börjar barnet sova i lite mer sammanhängande intervaller och vad upptäcker man då? Jo, ett Jag, som inte riktigt är som tidigare. Men du vänjer dig, du kommer att trivas med dig själv igen....för Du är ju den bästa mamma Milo kan ha. Den finaste, roligaste och vackraste mamman.....Kram till Dig från en som varit där....
Ja du finns det något svårare än att tycka om det viktigaste som finns. Sig själv. Här är ett litet tips för jag vet att det hjälper inte om någon annan säger att du är läcker som en pralin. Skriv en tycker om mig själv lista med stora bokstäver med en röd och kraftig penna. Nr 1. JAG ÄR VÄRLDENS BÄSTA MAMMA FÖR MILO.
NR 2. JAG ÄR JÄTTEBRA PÅ ATT ...
Nr 3 DET VACKRASTE PÅ MIG ÄR ....
och så vidare. Skriv 10 punkter och häng upp på kylskåpet. Du kommer att bli förvånad över hur mycket det finns som du tycker om hos dig själv. Läs om igen och om igen. Det är du verkligen värd. Kram på dig snyggingen.
Hallådär! Vaddå ful? Du som är bland det vackraste jag sett! Känner dej ju inte personligen, men de bilder jag sett på dej säger mig att du är jättefin! Eländig och värdelös, nä verkligen inte! Du är enorm och fantastisk!
Men hormonsvallningarna, som jäklarna kan ställa till hur mycket skit som helst! Din kropp har gett dej och Marcus det bästa av det bästa, Milo! Och mat till lilla M har Du! Du har ingen dallrig massa av vad jag kan se på bilder av dej! Och storlek 34 är inget att sträva efter! Lämna dom till Myrorna. Och glöm inte att alla 36-or inte är lika stora (eller små), det beror på vilket märke 36-an har! Magen kommer inte alls att hänga över för all framtid, men ge det lite tid! Så länge du ammar Milo, så länge måste kroppen få vara lite som den är. Kroppen och om magen hänger över (över vad då) betyder så lite jämfört med Milo! Försök att tycka om dej precis som du är! Jag kan inte tänka mig att Marcus bryr sig speciellt mycket om ifall din mage hänger över byxlinningen eller inte. Tänk på Jonna, att det är inte hur man ser ut som betyder något. Älska dej själv precis så som du är och ser ut, det gör alla andra! Älska Milo och Marcus och det tror jag mig veta att du verkligen gör. Ta dagen och livet precis som det är och blir och njut av det! Månadsvis efter min första graviditet hade jag inte en klädtrasa som passade mig, antingen var det mina gamla så kallade mammakläder jag fick ta på mig eller så var det morsans städrock. Hur kul var det? Men nu drygt 30 år senare är det bara en kul grej att se tillbaka på! Hur har det gått med dina tånaglar - har dom fått någon röd fin färg?
Tyck om dej själv Jonna, det är så många runt omkring dej som tycker om dej; Vi alla i periferin förstås, men framför allt Marcus och Milo!
Kram och god natt från Maggan!
Såg dig, Marcus och Milo på stan igår och jag tycker du ser helt underbart bra ut. Förstår att ord inte spelar så stor roll när man själv inte tycker om det man ser eller känner. Men jag har gått i dina skor och vet hur det känns att inte känna igen sin kropp i spegeln. Jag är snart där igen och kommer säkert känna precis som du men ge det lite tid, kroppen behöver tid.
Du, liksom alla kvinnokroppar är mirakel i alla former. Kram Becka
Magen kommer att dra ihop sig snart. Ha tålamod och fokusera ett tag till på vilka stordåd din kropp uträttat! Ni kommer att bli kompisar igen och när lillkillen börjar springa runt och inspektera allt kommer du inte att behöva fundera på magens storlek! Man får oväntat mycket motion när de är runt året!
Söta Jonna - en bedårande söt småbarnsmamma -även om du känner att något kilo inte ska vara där.Du kommer så småningom att bli som "vanligt". Snart blir promenaderna längre om ben o fötter orkar hänga med - o du kommer att vara nöjd.
Ens yttre kan ibland spegla ens inre. Ens inre kan ibland spegla ens yttre. Hur som helst är du vacker som en dag! Vad du har på insidan speglas i din kropp. Och det som du har haft i din kropp är kärlek och mirakel. Det är inte konstigt att man ibland dalar ner när man har åkt en bergochdalbana under en lång tid. Man som människa är en konstig varelse. Hur vi tänker och känner vet vi inte alltid själva. Men en sak är säker. När en människa kämpar för något så vackert som ett barn, finns det inget fult, inget blä. Bara rent mod och kämparglöd. Förstår att det inte är så kul att inte vara nöjd med att titta sig själv i spegeln. Men titta istället på hur fin du verkligen är. Det fina i din styrka och dina ögon som är fulla av kärlek. Jag vet att det säkert inte hjälper att jag blarrar på. Men jag tycker du är vacker för att det finns så mycket mer känslor i dig. Och de lyser som en gloria över ditt huvud. Ät en kaka för att du är vacker! (Du kan komma ner i det där jeansen, det är ju ingenting mot vad du redan åstakommit) Kram på sig
Hej Jonna!
Vet du, jag känner så igen mig i det du skriver och jag har till slut förstått att det är alldeles normalt att livet vacklar en period före och efter tiden då en stor sorg gör sig påmind.
Våren har alltid påmint mig om när min son blev sjuk, när min mamma var cancer sjuk och till slut gick bort samt om när jag själv drabbades av cancer. Det kryper i kroppen, jag känner mig sorgsen, får svårt att sova och känner mig märkligt nere den här tiden trots den fina naturen som brister ut i liv.
Ni drabbades hårt och kroppen minns också, hur ska man kunna tycka att livet och kroppen är toppen när livet sticker till med sina taggar i sidan trots den sol som också lyser. Det kommer bättre dagar snart igen, var rädd om dig och er!!Hälsa Marcus och pussa om lille Milo som är så otroligt fin.
Många kramar från Ingela
Voih, myötätuntohali! En tunne sinua ja osuin tänne vahingossa, mutta tuo rumaolo on tuttua...
Tämä on hieno vertaus: Synnyttäneet naiset ovat kuin sotaveteraaneja; ruumis on haavoittunut & kärsinyt taistelussa, ja kuitenkin se tulee kantaa ylpeänä saavutuksista :)
Hej!
Det är sådär i början, sedan när du börjar träna magen igen så blir det lite bättre. Sen accepterar man bara att det är så. Jag är själv snittad, för 6 år sen.. Men jag försöker se det som såhär: Ingen annan än jag och min sambo ser den där fula magen ändå :) Och sambon struntar helt i det. Du kommer släppa det mer o mer ju mer tiden går. Kram!
Fina Jonna!
Då hjälper det kanske antagligen inte att jag skriver att du ÄR kalasfin!
Jag känner igen det där själv, dem där "fuldagarna" man har med sig själv och som kommer och går. Och kanske inte minst efter att man fött barn.
Jag klandrar inte dig för dina tankar eftersom jag själv dras med samma, vi kvinnor har tendenser att ställa högre och orimligare krav på oss än vad vi borde. Visst har man som nybliven mamma rätt att få känna sig fin och nöjd med sig själv, men betänk kära du, Milo har inte fyllt fyra månader än så var inte för hård mot dig fina Jonna. För fin är du, på alla sätt.
Kanske är det som du skriver att det kan vara något annat som spökar istället och gör att du känner dig lite nere? Vi kvinnor brukar ju genast då lägga skulden på hur vi ser ut och att anledningen är därför vi är ledsna?
Titta igenom dina fina bilder du har i dina kategorier så skall du få se med egna ögon hur fantastisk vacker du var under graviditeten och även bilder på dig efter att Milo blivit född. Hur många mammor skulle inte vilja se ut så? :-)
Du har varit med om så mycket dem senaste åren, du har levt i sorg och stress och även lycka när Milo kom, sådant tar på inre styrkan och jag tänker mig kanske att det är något sådant som gör dig lite nere utan att du ser det? Man kan ju ibland bli lite blind för sig själv så att säga.
Hoppas att du får lite tröst och snart känner dig bättre. En 36:a skall du absolut vara nöjd med, den storleken brukar jag kalla för modellstorlek. :-)
Varmaste kramar ifrån Mamman.<3
Aja, men...du som är SÅ SÖT. Dessutom är smart och verkar vara snäll och trevlig också. Men, man kan faktist känna sig ful även om man bara har goda inre och yttre egenskaper.
Hälsn. Karin
Hej Jonna! har följt din blogg ett tag och detta inlägg måste jag bara kommentera. Det är skitsvårt denna berg och dalbana som är självkänslan och tycka om/ogilla sin kropp. Så jag måste bara säga att du verkar vara en underbart stark människa och så vacker. Fråga marcus han håller säkert med ;) hoppas din berg och dalbana går uppåt snart =) massa kramar
Hej Jonna
Du behöver verkligen inte känna dig ful. Såg dig på ett fik och du är jättesöt.
Men snälla gumman! Du är visst vacker!! Inte bara lite söt ibland. Och magen skärper till sig med tiden. Maximilian är 7 månader nu och det är först nu som jag faktiskt kan känna att jag har riktiga magmuskler igen. Men jag har ju inte heller känt mig så sexig alla dagar, så jag kan absolut känna igen mig i dina tankegångar. Men även det går över ((( KRAM ))) Rebecca/Rebubblan & Maximilian
Den nya kroppen och situationen efter att ha fått barn är inte lätt att tampas med. Vi matas ju med bilder av hur man ska se ut, hur lyckan ska se ut. Jag blev deppig under min första sommar som mamma. Håret på utväxt, överskottskilo och hela tiden lite tröttare än vanligt. "Du är väl lika smal igen" fick jag höra i telefon. Äh, näe...
Jag säger inte att det går över helt och hållet. Jag har fyra härliga ungar och en mage som inte vill bli platt. Men man får försöka hantera det. Åldern kommer ändå att förändra kroppen.
Vi måste nog se på oss själva med lite generösare ögon. Det är svårare än att göra detsamma med andra.
Du. Lägg av med det där. Du är JÄTTEFIN!!! Man får ha dåliga dagar och känna sig skruttig, men låt det inte bita fast. Skäm bort dig med en cykeltur (om du kan), en bukett vackra blommor, en ansiktsmask, en middag med levande ljus, ett frisörbesök eller någonting annat mysigt, och sedan:
NJUT av livet, försök hitta en sak som gör dig glad varje dag. Prova att le även när du är ensam och ingen ser, och snart snart snart kommer det att kännas bättre. Speciellt att le även om man är ensam funkar för mig. Det är som om min egen strålning piggar upp och snart är jag glad på riktigt. Tjingeling!
Jonna, vet du att du är vacker som du är.Vi har alla sådana dagar, tro mej.DU ÄR VACKER: Kram Monika.
förstår precis hur du känner dig! två barn tätt som i mitt fall är inte särskilt bra för kroppen märker jag nu i efterhand. så nu har alla nyttig a kokböckerna här hemma åkt fram och håller på och gör veckomatsedlar så kanske man kan få fason på kroppen igen :-)
Jonna du är verkligen vacker, du har dom finaste ögonen och ansiktsuttrycket, jag känner inte dig, men jag följer din blogg, och du ger mig mycket inspiration för du har så mycket styrka och lyckats alltid plocka fram humor och livsglädje, även om humorn är svart ibland, det är Juggar och Finnar bra på;)
Det är så mycket med dig som är väldigt vackert. Och det märks även hos din karl att du ochså har gjort honom till en gladare och nästintill harmonisk människa.
Ni är så fina, mina idoler!
Och precis som barnmorskan nämner så är dina tankar nu så himla förknippade med hormoner, man fattar inte hur mycket de påverkar ens liv...det är helt sjukt!
De bara kämpa på, hitta på grejjer och fokusera på annat så kommer det märkas i och på kroppen. Stresshormoner är det som gör oss feta och finniga mest. '
Koppla bort, ät goda ostar drick portvin, gå långa promenader..så ordnar det sig. Kramar och värme från Hammarkullen i Gbg!
Vill bara tipsa om att det där "överhänget", magen som hänger ner över snittärret, kommer du troligen inte alls att behöva dras med för alltid, som du säger.
Jag har ett 25-30 cm ärr efter hysterektomi, och det första året eller så hade jag en ful valk som låg över snittet.
Var lite ledsen över det, men bit för bit drog sig fett och vävnader på plats igen, och idag, 6 år efteråt, syns det i princip inte alls!
Hoppas du snart kommer ur ditt depp.
kram/Mia
Du är bra som du är! Glöm aldrig det!
Kram Gunilla
Vet vad du menar...jag har dock ingen bebis som jag kan skylla på (menar inte att DU skyller på någon, bara att jag är tjock utan att ha haft en barn).
Fan, magen är så stor att en unge i dag frågade om de fanns en bäbis där... Uääääää...
Dock kan jag säga att du är väldigt vacker, speciellt dina ögon. Men jag vet också att det är svårt att ta till sig komplimanger när man inte tycker det själv!
Jag kan inte riktigt komma med några råd, men jag ser ju massor av bra "råd" och tankar som de andra kvinnorna här delar med sig av. Sug åt dig det! :-)
VÄRLDENS STÖRSTA KRAM!
Känner igen mig såväl i dina tankar! Tror det mycket hör till sin nya identitet man är inte bara jag man är mamma oxå... Men jag lovar dig det kommer tid att rå om sig själv lite mer snart även om vissa saker får lida lite längre än andra...
Stor Kram
Skicka en kommentar