torsdag 28 augusti 2008

dag fyra

Eller morgon. Har varit vaken i timmar och vet inte vilket håll jag ska vända mig åt härnäst så det var lika bra att sätta sig upp ett tag. Skaffade fler kanaler igår, TV4-paketet, men det hjälpte föga då de just vid den här tiden på morgonen tydligen har sändningsupphåll. Skitpaket.

Hatar den här tiden på dygnet. Är fruktansvärt orolig nu. Minsta negativa känsla tiodubblas på en ynka nanosekund och på några riktiga så kan man inte andas längre. Är för trött för att lyckas styra tankarna åt rätt håll vilket resulterar i att jag bara sitter och skakar medan tårarna sprutar ur ögonen. Och de gör de, de sprutar verkligen ut. Jag kan inte riktigt ta i orsaken varför jag känner mig så orolig och det skrämmer mest. Har haft lite obehag, kännt antydan till sammandragningar och ja inte mycket mer än så, men det räcker och blir över. Står och balanserar så nära kanten hela tiden att en liten vindpust får mig att svaja till och tappa fotfästet totalt. Allt kommer över mig på en gång, evighetsfilmen rullar igång från paus och jag tvingas se förlossningen med Dante, hur han föds och dör och jag inte kan göra nåt, ser hela missfallsproceduren med Liten från början till slut och jag är lika hjälplös där. Jag försöker stoppa bilderna men de bara fortsätter komma. Känner ont i magen och jag blir livrädd att en ny film ska skapas. Finns inte plats för fler. Inte såna. Nästa ska ha ett lyckligt slut. Kan jag inte få ett lyckligt slut?
Jag har mailat till min läkare som är tillbaka i natt, hoppas jag snart får komma in på koll. Vill att hon ska göra det. Måndagens undersökning lugnade för stunden, försökte jag intala mig, men det var en annan som gjorde det, en som hoppade in då min inte kunde. En som jag inte litar på. Litar bara på min. Knappt.
Snart är det dags att gå upp. Ska försöka sova lite innan. Ljust ute nu. Gör allt lite mer uthärdligt även om jag verkligen hatar den här tiden på dygnet.



Stanna i mammas mage älskade lilla Mini.

16 kommentarer:

Misen sa...

Åh vad jag blir berörd när jag läser vad du skriver. Håller alla tummarna för dig och lillen i magen. Var med om ett tidigt missfall förra året och kan bara föreställa mig hur hemskt detta måste ha varit. Skickar en stor energikram.

Anna sa...

Tidiga mornar, efter att sovit dåligt, den tiden på dygnet är den som, iallafall jag (och jag tror fler) är som känsligast. Allt som oroar kan då kännas outhärdligt och tårarna sprutar ut och tankarna virvlar omkring, helt omöjliga att stoppa.
Att du är orolig är verkligen inte konstigt. Du har varit med om två fruktansvärda skräckscenarion tidigare. Och nu är du i samma "tillstånd", som du var innan dessa startade.
Känslan av att befinna sig i mitten av två "Ytterligheter" (din högsta och mest efterlängtade dröm/den värsta mardrömmen du redan har fått uppleva två gånger), som du bara till en viss del kan påverka (genom att i detta fall försöka ligga stilla så mycket du kan), är en känsla som jag nog inte ens kan föreställa mig.
Jag skickar en stor stor kram till dig! Jag vill verkligen tro att den här historien kommer att få ett lyckligt slut (som kommer bli en början till en ny vacker och glad historia).

Kram.

smultron sa...

Jag tänker på dig och hoppas du snart ska få lugnande besked från din läkare.

Anonym sa...

Hoppas du kunde somna om och att du vaknar lite gladare nu!! Kram, kram

Annica  sa...

Jag lider med dig så, och jag håller verkligen med dig... nätterna är värst! Vet inte alla graviditetskompikationer jag genomlevt på nätterna som sedan mirakulöst nästan försvunnit på dagen. Men min bm var fantastisk och jag fick komma in och undersöka påhittade som verkliga krämpor.... det är bara det som hjälper. Tyvärr försvinner ju känslan av trygghet på ungefär en dag, så sedan är det ju bara att knata tillbaka. Men har man genomgått så mycket som vissa av oss har måste vi ju få det stödet. Och om du nu inte kan gympa i verkligeten kan du väl visualisera hur du gör det. Ligger du dessutom under ett varmt täcke kan du ju får svettas lite på kuppen :-)

Jag tänker på dig varje dag... och jag har en varm känsla i kroppen som säger att det denna gången kommer att gå väl, precis som jag hade när jag väntade Ester (och ändå betedde mig som värsta psykfallet). Trist med alla liggande dagar bara, du kan inte lösa korsord? Sudoku? Hade du varit miljonär hade du ju kunna shoppa gärnet på datorn :-)

Tänkte på dig och Markus i fredags när jag satt på Nässjö station med en måttligt road bebis och tåget var mer än en timme försenad. Blev lite full i skratt och bestämde mig för att jag nog tycker att sj är lika värdelösa som ni tycker!

Med detta enorma inlägg slutar jag äntligen. Ville bara passa på att säga att jag som tror på en Gud skickar en bön till honom om att erat nya lilla liv ska få födas friskt och absolut inte tidigare än v.35. Det är bara att ta emot eller avvisa, du gör som du vill.

Många kramar från "framsidan" av Sverige.

/Annica (Annicapannika)

Jonna sa...

Åh, vad jag känner med dig, och önskar er all lycka.

jessica sa...

önskar jag kunde ta bort all oro eller lindra den i alla fall.Finns alltid här. kram!

Sandra Lang sa...

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

clara sa...

Så länge du kollar sådär ofta så lär ju inga saker hända helt plötsligt! Håller en tumme för dig. och tipsar (från tidigare sängläge) om att kanske skaffa en till gravidkompis att liggfika med. Kanske du redan har någon, eller lär känna någon under resans gång. Men det var verkligen min räddning, att ha en partner in crime. Även om inte hon var sängliggande (vilket var bra för då kunde hon komma hem till mig med bullar och tidningar), så kunde vi snacka loss om sammandragningar, moderkakor och bebishets. När ingen annan var hemma och allt kändes trist. Stor kram till dig, det där kommer gå bra, det känner jag på mig!!!

mrsjones sa...

Åh vännen, kramar om. Hoppas du får kontakt med din egen läkare snabbt. Jag har också lite sd, men försöker tänka att det är för man varit gravid förut och livmodern känner igen det tidigare eller nåt. Men du ska få lämna prov till din läkare, bli undersökt och allt möjligt, för oron räcker och blir över ändå, för allt möjligt. KRAMAR!

Terese sa...

Åh vad jag känner igen den där känslan, paniken som kryper upp i ryggraden och drar sig upp i hårfästet, minsta lilla konstiga känsla i magen och man tror att allt är över. men det är ju så, det SKA kännas, det är ju mini som växer! :-) Det vore ju snarare konstigt om man INTE kände nåt. Hoppas dagen går bra och du hittar nåt spännande att se på tv. STOR KRAM!

Jeanette sa...

Förstår precis hur du känner, har varit med om liknande sak själv. Vi förlorade vår första dotter i v36. Min nästföljande graviditet gick förvisso bra, men det var med stor ångest och förtvivlan jag klarade mig igenom vissa dagar. Det är jobbigt, och framför allt svårt för andra som inte varit i samma situation själva, att förstå.
Håller tummarna för er!!! Fortsätter givetvis att följa dig här på bloggen.

Kram J

Ditte sa...

Tänker på dig, Jonna, och försöker skicka positiva tankar och styrka till dig. Det SKA gå bra den här gången!

ylwa sa...

Nu sprutar tårarna även här! Tredje gången gillt heter det ju. Klart lilla Mini ska stanna! Jag förstår precis känslan av hjälplös oro och jag hatar den. Våga tro på Mini! Varje dag, varje timme, varje minut är ett litet litet steg närmare 40 fulla veckor. Ni vet mer om vad som har gått fel tidigare, du gör alla rätt den här gången. Våga tro på det!

Det här är bara tomma jävla ord men jag önskar och hoppas så att Mini stannar. Ni är så värda det efter allt ni gått igenom! Nästa film ska ha ett gott slut. Och vara början på ett nytt liv.

Monica R sa...

(((kram)))

jag hoppas du får träffa DIN läkare och att h*n säger att allt är som det ska, att lilla Mini mår bra

tusen kramar Monica

Antigone sa...

Övertygad om att Mini växer och frodas!
Antagligen den känslan av sammandragningar du har- livmodern som töjer och växer och ibland kan ge en sammandragande känsla.
Förstår att minsta lilla blir ett skräckscenario för dig och jag kan inte ens föreställa mig den skräcken då jag "lyckats" och haft turen med fyra friska och välmående barn.

Nämnt tidigare om en bok vi läser ibland som handlar om myran Mini som söker ett hem- tänker på dig var gång och din Minis hem befinner sig redan "hemma" och är där för att stanna!

Kram!

Lina i Malmö