Så var man nyligen hemkommen från huvudstaden. Igen. En något ofrivillig men ändå kul liten tripp.
Marcus skulle åka dit i förmiddags och närvara vid presskonferensen av höstens På spåret, där han är en av deltagarna (sååå roligt!) och som vanligt skulle han åka tåg och som tyvärr ännu vanligare var tåget tokförsenat, om det nu kom iväg alls. Tåg är helt klart bättre i TV.
Han ringde tjugo i elva, när jag var mitt i en tugga av min finska frukostkorvmacka och gjorde mig planer på att hoppa in i duschen för att tvätta fram ett anlete värd att bäras under dagen. Kvart över elva kom jag till statoil och hyrde bil. Tveksamt irrade vi omkring ett bra tag innan vi bestämde oss för att gasa.
Presskonferensen gick bra. Det var fullt av människor man kände igen från olika program och annat. Jag satt på en bänk, helt ointressant för mediafolket och bara tittade, lyssnade på sorlet och spillde mitt vatten på golvet i omgånar. Marcus och hans reskompis Tina Ahlin verkade däremot vara väldigt intressanta och sprang omkring hela tiden med journalister i hälarna. Fredrik och Filip poserade glatt i sin ringhörna för alla som ville fota. Siw Malmqvist var trevlig, likaså Oldsberg och Björn Hellberg som promenerade runt som en mysfarbror och kollade så läget hela tiden var under kontroll. Fredrik Lindström snackade taktik i sin rosa skjorta med görroliga Peter Apelgren, ett samtal jag något oförskämt försökte lyssna mig in på med en tanke att senare sprida det viktiga vidare till Marcus. Tycker dock inte det kom fram några särskilda tips därifrån (även om jag genast identifierade de båda männen som ett klart hot i framtida tågduell) så jag ska rättvist och tryggt hålla mig till min egen plan om hur jag ska coacha Marcus till stordåd. Jag har sagt att minst semi eller smisk, och jag menar det. Han har en fördel min älskling och det är göteborgsådran och den naturliga fallenheten för ordvitsar därifrån, men han är inte ensam om det, så kampen blir hård. Men så rolig!
Go Mackan och Tina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar