onsdag 13 augusti 2008

jag skäms inte!

Jag är trög just nu. Skönt och enkelt vore det att skylla på hormonerna och allt annat än mig själv, så därför gör jag just det. Min reaktion följer samma tröghetsordning som jaget det utgår ifrån, så därför kommer här en lite försenad sådan på något jag läste för ett tag sen.

I mars skrev Marcus en suverän artikel om alkohol och dess missbruk. En artikel som handlade egentligen om människor och om att vägra skämmas. Jag skrev om det då och upprepade uppmaningen, som tål att om och om igen upprepas.
Jag sa i samband med när den artikeln utformades att man borde egentligen när man ändå är inne på det här med skam göra en uppföljning och skriva om de andra som skäms, skulle jag nästan vilja påstå och åtminstone tror jag många gånger, dubbelt så mycket -de anhöriga. En bra idé tyckte Marcus men tyvärr fick den aldrig något gensvar hos Aftonbladet.
Nåväl, den som väntar på något gott... en uppföljning bidde det i varje fall, i Expressen och även om det varken o- eller värst uttalat hade med förlagan att göra så kom den som en väldigt välkommen fortsättning i debatten eller diskussionen om alkohol, skam och människoöden som startades i mars.
Vi får aldrig glömma eller gömma de anhöriga, vilket missbruk det än handlar om.
Katerina Janouch har, i samma ovannämnda artikelserie skrämmande rätt när hon bland annat skriver om hur och kanske varför hon tog och fortfarande tar steget ut och vägrar skämmas:

"För det är ingen annan som gör det. Ingen ställer sig upp inför en aula fylld med trehundra personer och säger ”min man är alkoholist”. Ingen kändis eller föreläsare vill ikläda sig den rollen. En del avslöjar egna problem med spriten i pressen, men att outa sig själv som anhörig? Nej, det är få som vill berätta en sån obehaglig story."

För ingen annan gör det.
Varför gör dom (vi) inte det? Varför tiger ofta de anhöriga (vi) fortfarande till och med efter att den missbrukande tillfrisknat? Skäms de (vi) fortfarande? Och i så fall varför?
Det finns säkert lika många svar som det finns tigande, men jag tror det effektivaste sättet att lyfta på ett lock av skam (vilken det än må handla om) är att prata om det. Prata och prata och prata om det. Inte tillåta ett skamligt småputtrande därunder. Lyft fram det obehagliga och o:et bleknar.
Så tack Expressen, Katerina och ni andra för att ni pratade om.

8 kommentarer:

Helena sa...

Åh det här brinner jag för! Underbart skrivet. Min syster levde ihop med en missbrukare tillsammans med deras lilla dotter, men det skulle vara hyschhysch hela tiden. När mamma fick reda på det så ville INGEN prata om det. Men jag gav mig inte och jag lämnade obehagliga sanningar till både min syster och mamma.
Idag har min syster tackat mig för att jag inte gav mig, idag skäms hon inte alls.
w

Anonym sa...

Bara så du vet Jonna så är du grym! Känner inte dig mer än genom bloggen men du är varmhjärtad, rolig och klok när du skriver.

Julia sa...

Jag skäms inte! Men jag kan inte skryta med att jag är sådär jätteöppen heller. Anledningen till det är nog att jag är så trött på att folk tycker synd om mig. Den stackars anhöriga. Det stackars maskrosbarnet. Stackars liten med en så fruktansvärd barndom. Men jag lever, jag fungerar! Självklart möts jag hellre av ömkan än av avsky, folk menar ju väl. Men så fort jag outat mig själv som barn till en alkoholist, så har människor tendens att behandla mig som ömtåligt gods. Ett tag iallafall. Jag är lite för stolt för den stämpeln... Bra skrivet förresten!

Linda sa...

Jag skäms inte heller. Längre ska jag väl säga. Men jag har erfarenheten att efter att ha berättat för "vänner" så har de blivit livrädda och i princip sprungit därifrån.
Så jag kan ju inte påstå att det är det första jag berättar för folk, att min pappa är alkoholist.
Tycker absolut att det borde tas upp mer, för vi som levt med en alkoholist är trots allt medberoende. Det kan förklara varför vi beter oss på ett visst sätt i vissa sammanhang... Inte för att det ska daltas med oss, men det är skönt med lite förstående.
Och vi har absolut inget att skämmas för!!

Tack för en bra blogg!

Hillbergskan sa...

Hej!! Mycket, mycket, MYCKET bra skrivet! Är själv barn till alkholist och har haft min beskärda del av skam i livet. När jag var 25 år gammal sade jag för första gången i mitt liv: Min mamma är alkoholist....Det var jobbigt men man lär sig med tiden. Fler borde våga berätta om hur man haft det. Utan skam, utan intentionen att få medömkan. Det handlar inte om att man vill ha det utan att man vill dela med sig. Tack för detta blogginlägg, det var bra. Sköt om dig och Mini och M. Vila och ha det bra!
Kram

Anonym sa...

Du är en mycket klok tjej.
Världen behöver fler som dig :-)

Kram T

Wendela sa...

Det finns ju en term "enabling", möjliggörande. Man brukar använda den om missbruk, men man kan använda den om psykiskt sjuka föräldrar eller i andra hemmiljöer där familj och anhöriga har blivit indragna i att städa, putsa upp, dölja. Fast att det var just det vi sysslade med när jag växte upp med en svårt psykiskt sjuk förälder det förstod jag först som vuxen. Att behålla den där fasaden av normalitet, det jobbade vi hårt på. Man ska inte glömma anhöriga, och man ska ge anhöriga stöd i att bryta skadliga mönster och inte låta de galna styra in övriga i samma mönster. Man kan alltid diskutera hur och vad, men det är en komplicerad dans som alla behöver hjälp att sluta med och det långt efter det att musiken har tystnat.

Anonym sa...

Ja, när man har vuxit upp med en stor j*a flodhäst i vardagsrummet, i en familj där varje uns av energi gått åt till att låtsas om att den inte finns, då är det inte konstigt att det tar emot att prata om det. Numera skäms jag inte att säga att min pappa är alkoholist, men det satt långt inne. Skämts har jag inte gjort på länge, jag visste bara inte hur man gjorde när man pratade om detta. Så djupt satt förnekandet och familjens stora livslögn.

Och att ämnet är känsligt märks inte minst i och med att jag väljer att vara anonym. Skriver nog om det här på min blogg en vacker dag, men jag är inte riktigt redo än. Tack för att du gör det.