Blev ingen schlager direkt. Snarare något helt annat. Mår inge vidare. Känner mig kass och känns som om alla andra ser mig som det med, värdelös. Vilket jag samtidigt inte kan vara då jag i rätt stor utsträckning varit väldigt delaktig i det fullständigt fantastiska -att skapa vårt vackra barn.
Men ändå...
Känslan.
Älskade Milo är underbar. Han är 5 380 kg kärlek! Ren och skär kärlek. Vi var till BVC idag därav den exakta vikten. Han växer killen och jag kan därmed lägga undan oron för mjölken som jag konstant tror håller på att ta slut. Alltid något. Han fick perfektstämpel i pannan av läkaren och nästa gång ska vi dit för vaccinering.
Vet inte varför det känns så bajs just nu. Är plötsligt efter gårdagens långa bilkörning fullständigt utmattad, både i kropp och knopp. Bebis sov riktigt bra i natt, ta i trä, efter att han fått sin dos kvällsskrik, tre timmar-äta-tre timmar-äta. Det är i snitt 3 timmar i sträck som gäller för honom nu och bara jag kunde följa hans exempel skulle livet te sig en hel del roligare. Tror jag.
Måste nog hitta en vrå att gråta i. Var länge sen nu. Bara böla en kvart. Rena lite. Tvätta.
Appropå tvätt. Fick idag en ny tvättmaskin. Äntligen, som vi har väntat. En liten fin, finsk variant. Det är också något.
22 kommentarer:
Tråkigt att höra att du är ledsen. Hur ska jag muntra upp dig? Fast ibland är det skönt att gråta ut ordentligt fast man inte vet varför man gråter. Kul att ni har fått en ny tvättmaskin i alla fall!
Kraaam!
HORMONERNA Jonna! Det är hormonerna, jag lovar. Jag kan också börja böla utan någon till synes anledning, men ibland är man bara så slut att man behöber gråta en skvätt, och jag tror att den skvätten även innehåller tacksamhet för att man har det så bra och för att man har fått ett sånt fint barn. I ditt och mitt fall: söner. Kramar från Anna
Nu bara jag tänker, absolut inte att jag säger att det är på ena eller andra sättet, jag bara tänker "högt", för att jag bryr mig.
Känns som du var glad och avslappnad på ett annat vis när du var hemma i Gävle. Att du nu kom tillbaks till vardagen och då kom deppet över dig. Kan det vara så?
Du skriver sällan att du har vänner runt omkring dig. Vet att du har Marcus (ni har varandra), men ibland behöver man även andra att prata med, ringa till och gå ut på fika med, promenera med, bara sitta hemma och tjöta med. Gärna någon med bebis också, så att ni kan bebis-babbla och ha det kul tillsammans. Och Internet-kontakter fyller sällan det behovet på samma vis som att får träffa någon irl.
Nu säger jag absolut inte att du inte har det och att du måste ha det jämt, utan bara att jag tror att man kan behöva det i "vara mamma vardagen".
När du var i Gävle hos dina föräldrar så hade du säkerligen dina föräldrar att prata med och kunde ibland även känna dig avlastad ifrån alla "behöver göras"-saker som finns runt om en i vardagen. Bara få vara mamma Jonna och ha det mysigt med Milo och mamma och pappa.
Så snart lille Milo blir lite större, så får du ta och se om det finns någon öppenförskola som du kan promenera till någon/några dagar per vecka. Där Milo kan leka och du kan sitta och prata med alla andra föräldrar.
Har ni förresten haft tankar på att flytta upp till Gävle? Känns som du har helt fantastiskt fina och rara föräldrar som ni säkerligen skulle må mycket bra av att få bo på promenadavstånd till. Och när Milo blir lite större så kan han springa över till Mormor och Morfar och mysa. :)
Stor Kram på dig! Hoppas du hittar glädjen igen!
Och glöm inte av att du är värdefull!
Jag känner mig precis likadan just nu, fast utan någon direkt anledning. Vet inte om det är vinterdeppet som sitter i, eller att man förväntas vara så glad nu när solen äntligen kommit! Bara att försöka njuta av värmen och solen, så blir det nog bättre. Vissa dagar ska man nog bara låta sig själv vara just deppig. Kram!
Kära lilla Du, det du känner nu är bara normalt, så känner varje mamma. Och värdelös är du definitivt inte, det bara är du som är allmänt ur gängorna ett tag. Nu har du också lämnat trygga Mamma din och det påverkar dig också. Nu predikar jag riktigt men jag vet, jag är själv mamma till 3 nu vuxna döttrar mellan 25-34 år och livet är inte nån dans på rosor ibland. Du har all rätt att må skit. Styrkekramar.....
Det är snarare regel än undantag att en nybliven mamma, när första lyckoruset lagt sig, börjar känna sig kass och värdelös och känner att andra kanske tycker det också! Det är jättevanligt. Men du har själv svaret; du kan inte vara värdelös och är det heller inte. Tvärt om är du en riktig hjältinna som klarat så mycket som du gjort och som ni gjort tillsammans! Nu har ni 2 månader gamla Milo, som haft så ont i sin mage och som orsakat er oro och sömnbrist och innan han föddes månader med ängslan och oro för att något skulle gå snett. Efter allt detta så är det väl inte konstigt om du plötsligt känner dig otillräcklig. Du är en tjej som jag följt en längre tid och som jag verkligen beundrar för ditt mod och din styrka och du är som sagt en riktig hjältinna!
Och som du skriver så kan du glömma att mjölken inte räcker, vikten talar sitt tydliga språk! Nu gäller det för dig att komma in i hans 3-timmars-rytm och successivt försöka utöka den till kanske 4-timmars och lite tidsförskjutning på nätterna, så ni får lite mer sammanhängande sömn.
Gråt är också bra, gråt blandat med leenden och skratt! Man måste, även som mamma, ha rätt att få gråta ibland, det lättar! Och gråta kan man göra både av trötthet och av glädje! En nybliven mamma kan gråta väldigt lätt!
Grattis till nya tvättmaskinen!
Var rädd om Dig, Du är bland de bästa och starkaste människor jag vet! Ta hand om varandra, både du, Marcus och Milo! Varma kramar till hela din familj!
Inte är du värdelös även om det känns så!!
Men du verkar ju behöva sova!!
Och sluta oroa dig.. *lätt att säga*
Skulle mjölken inte räcka så finns det ju tillägg som många barn har överlevt bra på. Men det verkar ju inte vara problemet.
Du har kämpat så väl under hela graviditeten och sedan med kolikbarn. Inte konstigt om världen känns depp vissa stunder!
Kul med ny tvättmaskin, brukar behövas med småbarn i lägenheten ;)
Tjut på, de behöver man ibland. Även omman har många saker att vara tacksam för så spelar många saker in. TÄnk på vad ni gått igenom. Jag håller på dig, JOnna!.
Åh... KRAM!
Hej söta du! Uffa mig, den där känslan har jag haft efter jag fått barn. Men det blir bättre och bättre men ibland när han är ledsen eller tröstbar så börjar tårarna rinna på mig med... Huvva! Du är iallafall jätteduktig tycker jag! Och jag läser din blogg VARJE dag och förundras VARJE dag över att du klarar av, orkar att älska villkorslöst trots så mycket skrik. Keep up the good work!! Stor kram och massa styrka över till dig!
Hej Jonna.
Du verkar vara en fantastisk mamma och har en jättebra blogg.
Världens sötaste bebis har du också.
Jag hoppas det känns bättre snart.
Kramar från en fyrabarnsmamma
Jonna, du får deppa! Det hör också till mammarollen och sömnlösheten. Plus all sorg du bär med dig. Plus den otroligt fantastiska insatsen du gjorde för din Milo under graviditeten, för att ni skulle komma dit kommit nu. All oro och smärta, det tär. Även om man är hur lycklig som helst så kan ju ändå tröttheten komma över en efter saker man varit med om. Och man måste få tillåta sig det. Det är bra om tårarna får komma ut tror jag! Annars ligger de nog kvar och kan orsaka mer smärta osv..
Sorg och lycka kan gå hand i hand har jag lärt mig. Man kan vara ledsen för det som varit men samtidigt otroligt lycklig, det är inte långt mellan dessa båda känslor tycker jag.
Önskar att du får vila mycket framöver både på dagen och natten! Kanske finns det någon kuarator e dy du kan prata med om allt du varit med om!
Varm kram från Isa med ett barn i himlen och två på jorden som har följt dig och din M länge och tänkt mycket på er!
Det är ok att deppa ibland...vissa dagar känns blaj. Precis som före bebis och precis som när man var 20 och 5 år. Så´na dagar kommer även när man har en liten=) Jag har varit sur hela dagen...som en citron=( Kram Linda
Gråt en skvätt du.Kommer ihåg den där känslan av depp mitt i kärleksruset efter jag fått min förstfödda.Helt normalt..Trötthet blandat med otroliga känslostormar hinner i kapp en. Du är underbar glöm inte det.Kram s
Kära Jonna!
Det är normalt. Jättejobbigt men normalt. Det går upp och ner, upp och ner. Det tar tid att komma i fas med både sig själv och barnet. Försök få lite tid för dig själv och just för en stunds gråt. F ö tycker ingen du är värdelös. Tvärtom!
Ta hand om er och ha en fin påsk!
Ditte
Man får vara deppig ibland också, även om man samtidigt upplever det underbaraste i livet. (Men om det verkar permanenta sig kan du ju vara uppmärksam så det inte är något förlossningsdepressions-relaterat)
Kram
Hej Jonna! Stackars dej som inte mår bra. Du har ju varit med om så mycket de senaste 11 månaderna - det är väl den jobbiga tiden som kommer ifatt nu.Det att lille Milo har en "stökig" mage gör ju inte situationen bättre.Hoppas Marcus kan ta nattpassen ibland - så du kan sova lite extra.Det där med att gråta - det gör de flesta nyblivna mammor åven om de har ett barn utan magont. Hoppas allt ordnar upp sig o hela familjen kommer i rätt form snart. Varma tankar - Lycka till!
Söta,söta Jonna. Du har all rätt att vara skitslut. Du har gått igenom jätte mycket. Hur fin än Milo Santino är så tar han på dina krafter. Du är ingen över människa. Vet du vad man brukar använda för tortyr i krig? Jo att inte låta krigsfångarna sova. Du har gått igenom en tuff graviditet. Du har haft mastodont vaknätter. Du har säkert burit med dig en hel säck av oro länge, länge. Det vore konstigt om du inte tappade orken och modet ibland. Hur lycklig man än är så är det ett jätte jobb att bli mamma. När jag fick min första så sålde jag alla småbarnsprylar efter ett halvår. Jag var slut som människa. Idag har jag fem ljuvliga ungar =))) Ge dig hän åt tröttheten ibland. Det är en klen tröst men den går över. Och kom i håg. Du är Milo Santinos världens bästa mamma. Hur sliten du än känner dig. Tusen uppmuntrande kramar.
Inte en UPO hoppas jag... riktigt skitmärke.
Håller med tidigare talare, jag tror du behöver komma ut mer, träffa lite andra mammor och inte vara hemma hela tiden. Det har iaf fått mig att må mycket bättre. Har en liten son på snart 3 mån. Deppa det måste man få göra ibland men man får inte glömma bort att ta hand om sig själv också. Och att komma ut bland andra.
Kom till Hemgården i morgon, de har babycafé mellan kl 9-12. Jag tänkte gå dit för första gången...själv. Vore kul med sällskap.
http://www.norrkoping.se/barn-utbildning/forskolor/oppna/hemgarden/
Kolla gärna in denna sida, vi är ett gäng som brukar träffas och luncha, fika och promenera tillsammans:
http://www.familjeliv.se/Forum-11-239/m42745562.html
Jonna gosiga, det är normalt, det är dina hormoner som stökar och tänk på allt du gått igenom. Hade du bott närmare hade jag kommit och gett dig en stor kram.
Jag måste ge dig en komplimang på bilden från corren, både du och Milo var så otroligt fina, det känns som om jag känner dig fast vi aldrig träffats och du ska veta att jag tycker så mycket om dig.
Ta du din lilla stund i en vrå och gråt, det gjorde jag med 1987.
Kramar/Carina
Du är uttröttad som alla nyblivna mammor. Hormorner. o skrik. Låt Marcus jobba hemma mest! Allt går över de första månaderna kan vara jobbiga. Gå ur själv så mycket du kan bara ta en promenad utan barn . O dåligt samvete känn krafterna komma tillbaka. Bra att du fått tvättmaskin. mammors största fiende dåligt samvete. Kram
Skicka en kommentar