Det har varit mycket bättre med lillkillens mage de senaste dagarna, dock är det inte helt bra så vi var till akupunkturtanten idag igen och ska dit imorgon med. Men ändå, som sagt, bättre är rätt bra. Han är glad längre stunder, bjuder på skratt och högljudda glädjetjut och framförallt sover han mer på dagarna. Tror det är magknip som tidigare väckte honom alldeles för snabbt hela tiden.
Vi börjar så sakteligen återhämta oss efter helgens festligheter. Fortfarande blir jag tårögd när jag tänker på hur fint det var allting. Jag kände mig så otroligt tacksam där jag stod bredvid Marcus med kärleken i min famn. Svårt att beskriva i ord. Försökte sjunga med i psalmerna Innan och Du vet väl om att du är värdefull men rösten dog medan ögonen tårades. Tänkte på Dante, på Liten, på drömmarna om de som inte fick bli. Det är en sorg, en tung sten att bära men med Milo i famnen lättar plötsligt allt. Milo blev, är här och lever på för fullt medan hans storasyskon bor i våra hjärtan och vakar över livet.
Jag är så tacksam. Så lyckligt lottad att jag ibland inte vet vart vända mig.
Tack!
Tack!
Tack!
Tack till alla som var med under våra stora fina dag, i tanken och annars.
TACK!
12 kommentarer:
Jag känner igen mig i glädjen över barnen. Att bli förälder är lite som att ibland bli glatt överraskad: Herregud, detta är mitt barn!
Och kickarna fortsätter att komma fastän de inte är så små längre... :)
Oh, Jonna vad glad jag blir när jag hör att Milos mage blivit mycket bättre, även om den inte är helt bra. Men vi hoppas på akupunkturtanten så att det försvinner helt, och det gör det. Har sagt det förut och säger det igen, han är så pass stor nu så det är bara en tidsfråga tills det är helt borta. Rör sig kanske bara om dagar. Syns ju på bilderna du lagt ut nu att han ser så nöjd och glad ut! Å din beskrivning av högljudda glädjetjut – härligt!
Jag blir också tårögd när jag läser vad du skriver om hur dopet var, om din tacksamhet och lycka där du stod tillsammans med Marcus med Milo i famnen! Förstår att det kommer svåra tankar, på att ni inte fick behålla Dante och Liten och att den stenen är tung.
Det du skriver är sååååå jättefint! Du är en fantastisk kvinna som klarat så mycket av både sorg men nu framför allt glädje över din familj, över Marcus och Milo! Och du riktigt strålar på bilderna du lagt ut och man ser lyckan i din blick!
Tack för att vi fick vara med under er fina dag och fått ta del av era berättelser och bilder från er dag tillsammans med era föräldrar och syskon! Kram till dej, Marcus och Milo!
Har precis hittat till din och Marcus bloggar.Läste första gången igår.Rörd till tårar läser jag vad du idag skrivit.Igenkännande.Jag har liksom ni båda små änglar i himlen 2 pojkar o en flicka en enkelbörd o en tvillingbörd födda o döda i vecka 27 resp 23.Har levt mycketrestriktivt under första graviditeten,mycket sängliggande.Har även haft 4 tidiga missfall.Trodde en gång att allt var kört.Nu är jag mamma till sju levande barn.De flesta är idag vuxna.Jag är en sjubarnsmamma i allas ögon,men jag lever varje dag med änglabarnen i mitt hjärta.De är närvarande i allra högsta grad fast det är så många år sedan.Detta gör ju att man inte tar allt så för givet.Man gläds o känner oerhörd tacksamhet.Jag vill tacka Dig o Marcus för att ni vågat visa upp er sorg o gjort att vi som drabbats kan stå upp och säga:Vi älskar och sörjer våra döda pyttesmå barn.Födda i vecka 12 18 26 spelar ingen roll.Många fattar inte vilken otrolig smärta det är.Jag fick höra att jag skulle glömma o gå vidare.Att man inte skulle sörja så små o.s.v. Men tack vare ert mod o er styrka börjar jag skönja en ändring.Tack tack kära ni.Önskar er o er lille fina son allt gott nu och i all framtid.
Snälla berätta vart ni köpt Milos solglasögon! Jag är desperat!
Hej! Skönt för lille Milo att han mår bättre - o inte så mycket magont.Du o Marcus mår också bra om lillkillens mage funkar. Hoppas du kan ta till vara på stunderna o vila själv för det behöver du nog. Dophögtiden verkade bli bra - även om det kan komma in sorgliga tankar. Sorg - o glädje går hand i hand.Ha det gott!
Hej Jonna !!
Ja jag tänkte oxå på Dante o Liten under söndagens dop men dom var helt klart med er o gladdes åt Milo , dom kommer alltid att vara där för honom så är det bara .
VARMASTE KRAMEN FRÅN ÅSE
Följer din blogg då och då. Otroligt glad för er skull att det äntligen gick vägen!
En personlig fråga med anledning av dopet (du behöver inte svara om du inte vill): Tror du och Marcus på den kristna guden?
/Jenny
Tack för rosorna vid vägen...
Tack för törnet bland dem...
När du nu ändå är inne på "tack"!
:-) Mohikanen.
ja det är ganske ofattbart vad ni har varit med om! tänk att ni kunde varit en trebarnsfamilj...ni har fått utstå extrema prövingar men jag hoppas att framtiden fortsätter att belöna er måndubbelt för det förtjänar ni! Tusen lyckönsningar, Bell
Vad finte det låter. Om 7 veckor är vår efterlängtade klimp beräknad. Visst finns oro fortfarande att något kan gå fel - men låter inte de tankarna ta över. Fokuserar istället på en fin förlossning, försöker vara lugn som en KO. Längtar redan till dopet. Du vet väl om att du är värdefull - är så fin, den ska vi oxå ha.
Dina ord går rakt in. Tack för att du sätter ord på det som är! Det ger mig hopp. Kram
Jonna,jag läser Din och Markus blogg varje dag. Jag gläds med Er lycka över ha blivit föräldrar till denne underbare lille Milo Santino
Skicka en kommentar