Imorgon åker älskade Marcus till europa. Schweiz. Dumma fula Schweitz. Det är fotbolls EM och då måste the italian-football-stallion såklart vara på plats. Just nu hatar jag EM i allmänhet och bollar i synnerhet. Jag vill inte han ska åka. Och lämna mig och embryo ensamma. Katterna finns såklart här, men det är ju Marcus jag vill ha! Vill ha honom bakom mig på kvällarna pillandes kärleksfullt på min rygg. Vill höra hans buttra "släck" samma kvällar när han är färdigläst men inte jag. (Såklart släcker jag inte.) Vill höra det där välbekanta klickandet på tangentbordet när ännu en arg artikel skapas i arbetsrummet. Vill jaga och bli jagad genom rummen i stora lägenheten så katterna blir förvirrade. Jag vill ha min Marcus här!
Samtidigt unnar jag honom trippen. Vet att det inte är lätt för honom heller, han kommer sakna han med, inte för att jag anser mig vara så himla saknadsvärd just nu där jag ligger i soffan, pruttar och ojar mig. Men klart han kommer sakna. Vi är ju hans familj, hans framtid, lilla embryot och jag. Och katterna. Och han älskar oss.
Just den här perioden som kommer unnar jag honom faktiskt extra mycket att åka. Önskar ingen denna evighetslånga väntan på domen och hade jag haft chansen hade jag själv åkt vartsomhelst och gjort vadsomhelst hellre än att ligga på sofflocket och fundera på vad som blir eller inte. Jag kan tycka att det kan bli lite skönt till och med att få sakna varandra ett tag och framförallt blir det väldigt skönt när han kommer hem igen.
Men tills dess hatar jag bollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar