Då är det en så kallad ruvardag ett idag, eller förresten kanske det redan är nummer två? Hoppas det, då har det ju gått flera imorgon och ännu ett dagen efter.
Jag har tyvärr råkat ut för värsta magonda. Måste i princip ligga hela tiden i ett visst sprecialläge för att inte kvida ömkligt. Var lite halvkaxig idag och "gick" ut trots vaken natt och många tårar och försökte tänka bort det hela, åt tom lunch, vilket bara resulterade i att jag var tvungen att ligga ännu mer, hela eftermiddagen. Det är ett jätteont liksom i magsäckstrakten, precis under revbenen och så är det ett annat stenhårt och ömt som 17 nertill, över hela uppsvällda bullen till buk. Min amatördiagnos säger mig att det är magkatarrskänning och tarmvred jag har att göra med i kombination med lite förstorade, vätskefyllda äggstockar. Ja det är väl kanske inte helt konstigt att det är liggläge som gäller när man ser det sådär, svart på vitt. Alla delar ska dessutom samsas i biten kallad magen. Hursom så är det inte roligt alls. Inte just nu. Nu vill jag ju bara drömma om och hoppas på liten mini som förhoppningsvis är kvar därinne i samma del och letar plats att fastna på.
Som ni vet så fyllde jag år igår och bästa presenten var såklart toppembryosarna, framförallt mini1, men förutom de fick jag ju inte direkt några andra... Marcus hade helt glömt bort att det förutom vår stora dag var min med. Försökte under pendelfärden till och från Linköping nynna på "ja må hon leva.." och andra födelsedagsrelaterade sånger, men inget. Till sist tröttnade jag och tiggde på kvällen buttert till mig ett grattis. Han blev lite skamsen min käre M. Med rätta. Och jag fick mitt grattis. Men visst. Ska man glömma någon gång så är det väl en dag som igår. Fast ändå... Inte helt lätt att släppa känner jag. Hade det varit Tottis eller Grossos dag hade det inte slunkit förbi. Kanske är det för att jag har så jäkla ont och för att jag själv minsann under den här perioden fixat presenter till honom, även om det är en dryg vecka dit som jag blir grinig. Vem vet. Men nu gick det över. Tror jag. Jag har tänkt leva länge till om jag inte dör, så han ska få chansen att gottgöra mig om och om och om igen.
Idag kom i alla fall Lisa med ett riktigt paket med papper på och snöre runt till mig, det var roligt! Även om jag fick halvligga i soffan var det trevligt med en stunds sällskap.
Nu ska jag krypa ner där igen och lyssna till Dr Phils visdomar. Inte klokt vad mycket man lär sig under ett par dagar framför TVn ;-)
3 kommentarer:
Stackare! Inget roligt alls att ha AJ i magen. Hoppas den lugnar ner sig snart.
Jag är verkligen hur glad som helst för eran skull, att ni har kommit så långt på eran "resa". Helt fantastiskt!
Vill tacka dig för att du skriver denna blogg. Att få läsa här har gett mig så otroligt mycket. Glädje, sorg, förtvivlan, rädsla, lycka, spänning, hopp och tröst. Och många goda recept såklart. ;)
Och en stark känsla som har växt fram i mig dom senaste dagarna, när min glädje för vad ni är med om har berusat mig, är att jag har fått hoppet tillbaks. Hoppet om att jag själv ska lyckas bli mamma någon dag. Och jag har i detta glädjerus för eran skull känt att jag fått styrkan att våga tro och även se att hjälp faktiskt finns om det inte går vägen.
Sen finns det en annan sak som du har skrivit till dig själv ett antal gånger här på bloggen, som har fastnat oerhört starkt i mig och det är "Välj tillit". Det är något som jag verkligen behövt. Ord som har fastnat i mig och som jag tar fram väldigt ofta. Och dom hjälper. Jag behöver verkligen välja tillit, är annars väldigt dålig på det när känslorna tar överhand och jag ser katastrofer rita upp sig framför mig.
Så jag vill säga Tack Jonna!!!!
Jag håller alla tummar jag bara kan nu för att eran lilla mini vill stanna kvar i dig.
Ha en fin kväll!
Det var riktigt dåligt av honom att glömma din födelsedag tycker jag. Jag hade också blivit grinig! Hoppas det magonda snart bättrar sig, kram!
Du har väl koll på symptomen för överstimulering?
Det värsta som kan hända är att de måste lägga in dig, men det påverkar inte embryot, så sök hjälp om du misstänker något det allra minsta!!!
Som jag förstod det låg du lite på gränsen?
Jag hade inte ett dugg ont, kände ingenting redan någon dag efter äggplocket, så därför blir jag lite orolig för dig! Även om jag ju inser att min kropp är ett lite litet underlag för hur resten av mänskligheten borde känna sig efter en ET
Ta hand om dig nu!
Skicka en kommentar