ruvandet fortlöper

Idag räknar jag som dag fyra. Så måste det ju vara eftersom mini stoppades in i tisdags.
Ruvardag fyra således. Från nu någon gång och en vecka framåt ungefär skulle h*n kunna tänkas fastna ifall det är vad h*n planerat göra. Fast så mycket planering är det nog inte. Mer ett sorts sävande runt, runt och råkar en gossig livmodervägg dyka upp i vägen så -schlurp- bara och framtiden är ett faktum. Jag hoppas så på ett schlurp. Men det känns frustrerande att inte veta. Att inte ha minsta koll för vad som händer därinne. Kontrollfreaket jag försöker knipa extra hårt och liksom schlurpa till det med tankens kraft men jag inser snabbt att övningarna är förgäves. Antingen blir det eller så blir det inte. Jag kan inte göra nåt, inte påverka alls. Mer än att tänka bra tankar så ofta som möjligt och nånstans däremellan ta hand om mig själv, för det är ju faktiskt jag som är huset mini ska bo i.
Om det vill sig väl.