måndag 16 juni 2008

delad glädje-dubbel, delad sorg-halv

Imorgon är stora testdagen. Den där dagen då det anses säkert att kissa på sticka och våga lita på resultatet. Antingen visar sig ett fint plus värt att talas om på pinnen eller så blir det inget. Jag ska i vilket fall som helst ringa till Linköping och meddela dom resultatet.
Imorgon vet vi med säkerhet om Mini fastnat. Vi kan ännu inte veta om h*n kommer stanna men just nu räcker det med vetskapen att h*n bara är kvar där, inbäddad i väggen, skyddad, förhoppningsvis.

Blir det ett fett plus så kommer jag outa mig som gravid i morgon. Och jag kommer då vara i v 4. En vecka som de flesta inte ens vet om att de ännu är gravida i. Läskigt? Javisst. Skitskrämmande. Alla väntar ju till minst v 12. Från barnmorskan fick jag rådet på inskrivningen med Dante i magen att inte berätta för någonn förrän efter ultraljudet i v 18. Jag förstod det inte riktigt då, men hon tänkte väl att om det skulle visa sig vara nåt fel (som om allt efter det skulle flyta på riskfritt) så behöver man ju inte berätta för folk om sitt "misslyckande". Jag tog upp rådet med min terapeut och på något sätt kom vi tillsammans fram till att man får väl berätta för de som man vill dela glädjen och den eventuella sorgen med också ifall sådan skulle uppstå. Och just så resonerar jag nu. Skulle det gå åt skogen redan i tidiga veckor (missfallsrisken är ju ändå oroväckande stor de tre första månaderna) så kommer jag isåfall vilja dela även det med er. Precis som de andra jag väljer att berätta för om min ev Mini i magen. Jag har idag ingen förståelse alls för barnmorskans urbota dumma idé om v 18. En idé som bara spär på tanken att en förlust innan skulle vara något skamfyllt och sådant man gör bäst i att tiga om.
Jag vägrar tiga! Vägrar skämmas! Jag vet att det inte finns några garantier. Det finns det aldrig. Inte ens när man väntat till v 18 med att berätta. Jag vet det inte mindre för att jag väljer att glädjas så snart tillfälle ges. Om den ges. Jag hoppas så.
Imorgon vet jag.
Och ni.

24 kommentarer:

Helena sa...

Spännande. Skrämmade. Hoppfullt.

Sabina sa...

*håller tummarna*

mandarin sa...

håller verkligen tummarna för dig!! kram

Anna sa...

Oj, vad tummarna ska hållas!
Hoppas Hoppas!

Anonym sa...

Älskar dig!!!

My sa...

Lycka till imorgon! Jag håller verkligen tummarna för er!!

Håller helt med dig om att berätta! Blev själv gravid efter drygt 7 års jobbig barnlöshet med behandlingar och elände. Valde att berätta så gott som omedlebart för alla de jag kände att jag skulle vilja ha stöd av och glädjas/sörja med, oavsett hur det skulle gå med graviditeten. När jag sedan blödde en hel månad var jag mycket glad över att jag hade berättat redan innan, för annars hade jag gått där, ensam i min ovisshet och lidit utan att ha någon att dela det med.

Nu hade vi tur, jag slutade blöda och har nu en liten på snart 2 år. Hoppas verkligen att ni lyckas nu också och får behålla ert barn hos er den här gången!!

Ditte sa...

Nej varför skulle du tiga eller skämmas?! Stå på dig!
Håller tummarna hårt i morgon.




(Jonna, ej för publicering, internet gick ner precis när jag skickade kommentaren så om den kommer till dig två ggr beror det på det)

Tisalen sa...

jisses vad jag håller tummarna för dig nu

Jag försöker att redan nu sända över en bunt med pluss

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Något av dessa borde ju kunna hamna på din sticka

Fia sa...

Oj va jag hoppas och håller tummarna för er skull just nu!!! Ta hand om dig!!

IJ sa...

Tänker på er och hoppas hoppas...
Skulle gjort som du och berättat om jag blev gravid. Det kan ju alltid hända något men varför inte visa hur efterlängtat och älskat ens barn är även i v 4. Kan inte vara något fel med det...
Lycka till!

finnjonna sa...

Tack alla! JAg känner mig otroligt lyckligt lottad som har så många tummar i ryggen :-) Ni är bäst!

finnjonna sa...

Ditte: Kunde inte ta bort de där raderna i parentesen... Men kommentaren kom bara en gång :-)

Anonym sa...

Tack för ditt förtroende! =) //Eva

Ditte sa...

Jonna: ok då vet jag det till en annan gång! =)

Mia sa...

Håller tummarna för att det är er tur nu. Det vore er så väl förunnat!
Du har absolut inget att skämmas över! Någon modigare och tuffare kvinna har jag inte lagt märke till på länge. Lycka till!

Madde (maddepladder) sa...

Håller tummarna jag också!!!

Angelica sa...

Självklart är det bättre att berätta så man får stöd om något hemskt skulle hända. Håller tummen hårdare än någonsin för din och Marcus skull! Lycka till och kram!

Meryl sa...

Godmorgon, tumhållning pågår fortfarande!
kram!

JohannaJ sa...

håller tummarna stenhårt!
och jag är verkligen skitimponerad! Tänk att du lyckats låta bli att testa. Jag har hade nog tjuvtestat 10 billiga tester
;-)

kramar
Johanna med *Hjalmar*

MOE sa...

Helt rätt tänkt, Jonna! När jag fick min MA i januari och mådde så dåligt, hur hade jag förklarat det för alla runt omkring att jag var sjukskriven och inte orkade med sociala kontakter över huvud taget, om de inte hade vetat att jag var gravid? Jag blir så arg på alla som säger att man inte ska berätta.

Håller tummarna stenhårt för er idag!! Kram MOE

30-nånting sa...

Jag tycker att du gör helt rätt i att berätta. Skulle det inte gå vägen är det skönare att de man tycker om redan vet allt, vet vad man har gått igenom men också vad man har förlorat. Jag håller tummarna allt vad jag kan!

Lena sa...

Idag är det IDAG!
Och även jag håller tummarna så det värker!!!

Det där med att inte berätta är väl mest gammal skrock - som om det skulle ske något hemskt bara för att man vågar glädjas! Självklart ska ni tänka positivt. Och självklart ska ni berätta ;-)

Vadå fotboll - jag hejar på Mini!!

~ Lena ~

Linuxtjej sa...

Håller tummarna för dig. Hoppas hoppas!

Anonym sa...

En barnläkare berättade för mig om ryssarna som kommer hit för att föda (Finland) och att de inte skaffar några saker till barnet innan det är ute - att det liksom inte finns före det. Inte vet jag om han sa det för att anklaga oss för att vi väntat så på vår son som inte fick leva...

Jag hoppas så för dig och Mini.
Liams mamma