fredag 8 augusti 2008

berg och dalbana

På väg uppåt ett tag igen. Det tror man inte när man är nere i dalen, men upp kommer man rätt snabbt för att sen åter rasa ner.
Så är det just nu och så får det vara.
Jag tror det är en viktig del av min mentala uppladdning de här sista dagarna att jag får gråta och älta den enorma orättvisan i (enligt min upplevelse) att jag inte får vara gravid på ett normalt sätt, inte kommer får gå eller ens sitta ordentligt på väldigt länge. Att bada, ha sex och cykla har jag redan nu glömt bort vad det är och om ett halvår kommer jag tro allt det nämnda bara är en myt.
Jag får enorma skuldkänslor så fort jag antyder lite gnäll över mitt elände, känner mig otacksam och dum. Men det är jag inte! Det hela är orättvist och eländigt och mig är det faktiskt synd om, jo det är det (fast inte alls egentligen). Ett jäkla piss är vad det är och kommer bli. Men jag ska vada mig igenom det, eller kräla, ut på andra sidan ska jag! Blöt och vidrigt sstinkande, men ute, med min bebis.
Och det kommer vara värt allt!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker inte att du är gnällig, jag tycker att du är jätteduktig! :-)

Anonym sa...

Hej hej. Har precis hittat till din blogg. Har följt dig lite sporadiskt på familjeliv, men nu var det ett tag sedan. Undrar bara, vad det är som gör att du måste vara nästintill sängliggande resterande del av graviditeten. Du kanske redan skrivit det jag har inte hunnit läsa hela bloggen ännu. Sänder en liten änglakram till Dante och Liten. Mini kommer att springa över mållinjen med bravur;)

Anonym sa...

Inte ska du ha dåligt samvete, det är faktiskt inte riktigt rättvist att det ska behöva vara så här som det är för att ni ska få er Mini!
Folk gnäller ju under alldeles vanliga graviditeter så självklart ska du få gnälla under din riskgraviditet, det har du all rätt i världen att göra! Gnäll renar själen en smula, så är det bara!

Anonym sa...

Se on vi-un epäreilua. Ja sille ei voi mitään. Sitten kun olet siellä sängyssä päivät pitkät yritän löytää sinulle paljon youtube-katseltavaa. Tsemppiä Jonna!
Liams mamma

Anonym sa...

Det kommer att vara värt det. Jag har gjort resan och nu är de vuxna. Den svåraste, när jag fick ligga på sjukhus, platt på rygg, ja, hon är på Way out west nu och är vacker och klok som en älva. Jag håller verkligen alla tummar jag har för er allihop. Och minns doften av en liten sömnig, fuktfjunig nacke...

mrsjones sa...

Vill bara krama om dig lite! Du är allt annat än gnällig vännen (föresten får man gnälla hur mycket man vill när man vill, det är en gravid kvinnas rätt!)Du är en kämpande mamma som gör allt för sitt barn och att kämpa är jobbigt! KRAMAR!

smultron sa...

Jag tycker du är alldeles fantastisk.

Anonym sa...

Förstår dig helt, har ju oxå gått igenom samma resa som du. Är det nåt jag avundas folk så är de deras normala graviditeter och förmågor att bli gravida så där hux flux. Samtidigt är jag sååååå tacksam att det gick vägen tredje gången gilt och då med cerklage. Det kommer gå bra den här gången och jag tycker absolut att du får tycka lite synd om dig själv.
Jag tycker du är väldigt stark och modig!

Kram T