Första gången jag ligger och skriver. Hade det varit lite mer rättvisa i livet skulle jag säga att det också är det sista. Men det är nog snarare så att denna liggande skrivstund kommer efterföljas av många till.
Jag är redan helt slut.
Men men, träning ger färdighet så också i detta hoppas jag, så jag fortsätter en stund till.
Innan vi var och lämnade bilen åkte vi åter till Makkarakauppa. Ville aldrig åka hem. Nu har jag ännu mer korv i kylen och massor av finska chokladkakor, såna barndomens små goda, Da Capo och Pätkis. Längtar till Finland. Riktigt mycket. Om allt går bra med Mini och vi får vår efterlängtade levande bebis efter årsskiftet nångång vill jag att vi åker till mormor och morfar över midsommar nästa år. Hela lilla familjen. Det är min dröm.
Anledningen till att jag valt att ligga just nu, förutom själva träningen det ger, är att jag känner mig orolig och tung. Ingen bra kombination alls i mitt fall. Hoppas det bara är "vanlig" oro som i slutändan inte betyder nånting. Men som den ändå skaver. Som trånga nyinköpta tygskor på bara fötter. Den skaver hål i mig. Jag lyckas ofta (hittills) hålla den på en betryggande armlängds avstånd men ibland går det inte att värja sig det minsta. Jag drömmer jobbiga blodiga drömmar och vaknar med värkande inre. Jag är livrädd hela tiden. Även då jag ler.
Så länge vi var (är i någon dag till) i de 12 första veckorna fanns inget jag kunde göra. Men ju längre vi kommer desto mer hänger det på mig. Är rädd att jag kliver djupare in i min egen mardröm för varje dag som går. Det är ren skräck jag anar under min yta. Jag är en rysare som snart börjar, en film man inte kan pausas eller stoppas, en film där t.o.m huvudpersonerna kan dö. Fan. Jag vill ju vara en romantisk komedi, en film man inte vill pausa, inte vill att den någonsin ska ta slut. En med lyckligt rosa slut och garaterat inga dödsfall. Kan jag inte få vara det nångång?
Nu orkar jag inte ligga så här längre. Blir ju knäpp av mindre. Måste upp och andas. Tänka bra tankar och ta mig en bit korv och drömma mig bort till nåt roligtstans.
6 kommentarer:
Jag lider med dina tankar. Hoppas du hittar något som kan leda tankarna till en ljusare plats.
Kramis
Usch vad ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg (missförstå mig rätt här!!) Att din oro kan och kommer att kunna förstöra så mycket av det vackra i att vänta barn. Samtidigt förstår jag dig så väl då ni har de erfarenheter ni har! NU måste det fasiken vara er tur. Hoppas verkligen, innerligt att det går vägen och du får din midsommar i Soumi. Jag önskar er verkligen det. Sköt om dig nu tjejen!
/Hillbergskan
Jag lider verkligen med dig, vännen.. Men din dröm om nästa sommar känns så hoppfull mitt i all oro. All världens kramar till dig
i keep my fingers crossed... hoppas att det kommer gå bra :D
Tänker på dig och försöker skicka styrketankar! Det kommer nog att bli just så här, det går upp och ner. Kanske kan du försöka tänka att det blir bättre i morgon. Det låter så platt att säga så (och lättare sagt än gjort, jag vet), visst, men ibland hjälper det faktiskt.
Om vi kunde, skulle alla dina läsare, rent konkret "offra" något. Vi skulle självklart ställa upp,bara för att mota Olle i grind.Trygga er tillvaro med att bygga ett litet bo för er, dig, Mini och Markus, med oss på vakt utanför mot alla tillvarons monster och djävlar.
Men vi kan inte, jag kan inte lyfta din oro, jag kan bara berätta att det kan gå vägen. Jag har väntat barn 8 gånger, jag har fött 3 söner till världen. Så min statistik är inte upplyftande, men jag vill bara viska i ditt öra att vi önskar och hoppas tillsammans med er.
Hur man orkar? Jag vet inte, man orkar bara, man andas, och sekunderna går, minuterna, dagarna, veckorna. Jag kommer inte ihåg någonting konkret av dessa väntesalar, jag kommer bara ihåg hur jag längtade till vecka 28, i denna vecka flyttades man upp till förlossningen från gynavdelningen.
Och Chansen blev större en Risken vi hade levt med.
Kramar Chili
Skicka en kommentar