komapatient

Eller semikoma kanske det ska kallas eftersom jag ändå rör mig. Mycket mer är det inte. Helt sanslöst hur slut kroppen kan vara. Minns att den har varit det förut med, men jag tror faktiskt detta är värst. Inte så konstigt kanske med tanke på veckorna av hormonbehandling och annat innan. Kroppen är redan mossig efter att jag inte kunnat röra mig så mycket sedan överstimuleringen av äggstockarna och jag vet ju att det bara kommer bli värre.
Men men. Det är som det är.
Jag vill inte låta otacksam, för det är jag inte. Är glad, lycklig och så otroligt tacksam över att Mini fastnat! Har länge längtat efter det jag är i just nu, har ju liksom precis vunnit högsta vinsten! Så det är klart jag är överlycklig och rent lyrisk över tillvaron! Skulle inte få för mig något annat. Men jag måste få gnälla lite med. Eller hur?
Förutom den bottenlös orkeslösheten börjar oron komma smygande. Jag lyckas hålla den på en armlängds avstånd hela tiden, men så fort jag tittar åt ett annat håll sticker det till nånstans. Livrädd är jag. Hur skulle jag kunna vara annat? Men som sagt håller jag rädslan en bit ifrån mig, så länge jag kan och orkar.
Den här veckan ska min läkare från Vrinnevi ringa och vi ska prata om kontroller och ytterligare kontroller. Känns skönt att jag har semester snart och faktiskt rätt bra (just nu iaf) att jag inte kommer jobba länge till efter det. Eller skönt och bra. Skulle göra vad som helst för att få ha en nomral graviditet och kunna arbeta under den. Finns ju inget som håller tankarna borta från det jobbiga som just jobb. Men jag vet ju att det mot hösten kommer vara i princip omöjligt att kunna fungera där (kanske kanske om jag har tur kommer jag kunna arbeta lite från sängen) så jag ber just nu små böner om att försäkringskassan inte börjar strula när den kontakten åter måste tas.
Men men. Det är som det är.
Sedan som gräddklicken på moset är jag är fortfarande arbetsökande. Klat jag är. Vill ju ha ett heltidsjobb! Söker jobb och ännu flera, men gissa om många står i kö att anställa mig med min närmaste föreliggande framtid? Fick häromveckan ett tips från AF om en ledig tjänst som jag bör och kommer söka. Vågar nog inte annat. Det var som dramalärare i Sandviken. Min gamla födelsestad ca 35 mil bort. Jo tack, de vill säkert ha en sängliggande dramalärare på distans direkt från terminen startar.
Men men. Det är som det är.
Nu är jag mest och riktigt på riktigt tacksam för att Mini finns i mig och hoppas av hela mitt hjärta och ännu mer att h*n stannar där länge till. Det andra är petitesser som jag får ta tag i vid sidan av. Nu först ser vi fram emot ett av delmålen som är hjärtslag den 8:e juli. Måtte de synas där på skärmen då!