måndag 6 april 2009

borta bra

Idag kom Marcus. Äntligen. Milo blev riktigt glad, så också hans mamma, och visade sina nya konster. Inte mamman som bara kan det hon kunde redan innan.
Imorgon ska vi åka hem. Lite trist, själva åkandet och landandet i vardagen, samtidigt som det är dit jag vill och längtar. Hoppas på schlager. Serpentiner och tonartshöjningar, massa sömn och ett barn med snäll mage.

Styrka till dig Gabriella som ligger på sös och tvångsvilar. Det kommer vara värt all möda. Men det vet du.
Tack för burken Milo :-D

Även till alla er andra som inte har den vanliga vägen fram till älskat barn vill jag skicka ett antal extra skopor mod och kraft.

God natt och kramar från ett Gävle, snart lämnat.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jonna! Jag önskar jag kunde åka i förväg och fixa lite schlager, serpentiner osv i ert hem i Norrköping! Hoppas Milos mage börjar lugna ner sig och jag hoppas av hela mitt hjärta att er vardag ska bli så bra den bara kan bli med det lilla nya livet och att ni kan njuta av ert familjeliv och kunna ta till vara på livet, vårpromenader i era fina parker och njuta av kärleken till varandra och till Milo Santino! Var rädda om Er och om Milo. Kram från en som varit med ett tag!

Anonym sa...

Tack Jonna! Då jag ibland känner mig som ett ufo/icke normal i min barnlängtan, är din blogg en stor styrketillgång och ger mig perspektiv på tillvaron. Väntar just nu barn som ensamstående, med hjälp av anonym ägg- och spermiedonation. (Prinsen har inte behagat dyka upp ännu). Detta är det största beslut jag någonsin tagit och det har tagit mig fyra år att få min dröm att gå i uppfyllelse. Hade för stor tilltro till min egen kropp. Med ständig oro inför framtiden, och hur barnet kommer platsa i samhället, känner jag inom mig en grundlycka som inte kan beskrivas med ord. Försöker fokusera på den och njuta av min graviditet. Det är så häftigt att känna det lilla livet röra sig inne min mage, om än lite overkligt.
Tack igen och stort grattis till lilla Milo Santino.
/blivande singelmamman

Anonym sa...

Tack, för dina ord de värmde och kändes. Milo och jag har en gemensam klubb nu "Vi som är duktigt trötta på våra knasande magar" Hoppas att hans blir bättre så du får sova. Gabriella på sös