måndag och ny vecka, tjohooo...

Trevligt vi hade i helgen Jess och jag! Så roligt att få gammal -fast alltid ung och snygg ;-)- kompis på besök till sitt nya hem.
Fick tyvärr inte tag i någon barnvakt så det blev ingen biopremiär för oss igår och det var så klart trist då vi båda hade sett fram emot några timmars gala i lockigt hår, istället stannade vi inne med flottigt dito och segade och det var ju trevligt det med när första besvikelsen väl runnit av.
Möblerna blev flyttade i lördags och idag ska golvet bli klart. Imorgon kommer ikealeverans, på onsdag kan möbler börja byggas upp och flyttas runt och sen kommer det rulla det på. Sakta men säkert.
Marcus tror att vi kommer kunna flytta in så fort sängen har kommit men han är lite naiv och glömmer lätt bort att Ikea levererar i tunna paket och det är inte bara att lägga sig och sova på dessa, utan någon måste bygga ihop tha shit.
Någon som i jag.
Och jag orkar inte just nu.
Fast jag ska.
Men orkar inte.
Det är ju såpass litet med (om man jämför med från vart allt kommer ifrån) att om inte garderoberna först blir byggda (och till det behövs minst två personer) för att få saker som just nu vilar på golvet instuvade däri så kan heller inte sängen/sängar byggas upp.
Allt det nämnda är hursomhelst veckans och kommande helgens projekt. Rätt trevligt sådant, bara jag inte blir stressad med någon annans blåslampa i röven, för då skiter jag i't. På't.
Ska vila kroppen i några dar nu och sen kommer jag ta tag i det. Jag tycker det är kul med fysiskt arbete där man ser resultat efteråt så man får känna sig riktigt duktig. Men först måste kroppen komma i fas.
Punkt.

ååååååh hinner inte

Det är ju helt sanslöst stressigt allting.
Kul med, men jag känner mig som en huvudlös höna som springer omkring och yrar och den känslan är inte alla gånger sådär väldigt charmig.
Idag ska jag till Norrköping och de sista, absolut sista packnings- utflyttningsdagar hägrar. Ska bli så skönt att få gamla lägenheten tömd och städad. Vi fick dispens eftersom nya hyresgästerna inte ska in förrän nästa månadsskifte, så nu är det pang påt.
Konstigt egentligen. En sjukt fin, välvårdad sekelskiftesfyra i centrala Norrköping, med fyra kakelugnar, högt i tak, stukaturer, uteplats och vattenutsikt och den är skitsvår att hyra ut. Men det är väl det (bl a) som skiljer stad från stad. Skulle man ha en sån här... ja då snackar vi annat minst sagt.
Igår fick vi nycklar till våran nya lya och blev liksom på riktigt och helt officiellt med lägenhet! Hurra hurra hurra! Det blev en trea! Typ. Liten, mycket fin liten trea.
Säng är beställd och garderob ska beställas. Tjo hoo. Innan jul kanske vi sover i och på eget.

Nu rusa.

fortsatta kvadrasmarta tankar

Nu börjar dagen gå mot eftermiddag. Kanske den redan räknas som sådan?
I alla fall.
Jag är på gång, med dagen.
Vill inte värktabletter för de fuckar upp annat i mig, så jag envisas och vinner (typ) nästan varje dag. På sista tiden. Jihaa.
Ska snart börja ta hand om ryggen igen. Suck vad svårt det är med det då, men det är det och jag ska inte kasta skit på mig mer bara för att jag är människa med hundra järn i elden just nu och en skomakartumme i röven. Den ska ur -snart, men innan det ska annat fixas.

Vår nya lägenhet är 68 kvadratmeter. En liten trea. Två mycket små sovrum (fast man sover ju bara där, bara vi får plats med barnens sängar i ena, hmm hur gör man annars?) och ett större vardagsrum med kök ihop. Hallen är avlång vilket inte är det bästa med tanke på att det inte finns några förvaringsmöjligheter knappt någonstans, så på någon, några vägg i övriga hemmet måste en garderob upp.
Kanske inte den minsta trean i världen och männsikor framförallt här i Stockholm har säkert trängt ihop på mindre ytor än så, men den är tillräckligt mycket mindre än vad vi är vana vid för att vi ska klia oss i hårbotten och fundera hur 17 vi ska få plats.
Det är nästan 130 kvm vi lämnar men som många sagt -det är skönt med rensning, och rensning blir det. Egentligen ganska ultimat att bo i andra hand i någon annas hem och möbler under en tid sä här innan för man kommer onekligen på hur mycket det är som faktiskt inte behövs av det egna.

Rumsavdelare? Någon som har en bra och smart tanke där?

Och jo förresten, bygglov för balkong finns, den ska börja byggas till våren.

lådor under sängen

Så är det. Lådor under sängen, eller säng med lådor under är en kvadratsmart lösning!

Hittade en sådan på Ikea och orkar jag inte börja snickra ihop en egen variant får det bli denna.

Bra bra.

Marcus har börjat städa med en väldig frenesi, han är ju redan den som sköter tvätt och disk, men detta städande, alltså i den grad att jag inte hinner med alls, tror jag är en del i berättigandet att det kommer bli jag som står med skruvdragaren i handen om en månad.
Ja det är inte så jag klagar direkt.

Nu ska jag förutom att fundera på kvadratspar, fortsätta söka jobb, trevlig liten biverkning när det kommer till köp av eget.

kvadratsmarta funderingar

Vi gjorde det! Köpte en lägenhet. Ett hem.

Vårt första egna hem. Det är stort för två sjuttiotalister som ännu inte prövat de vingarna.
Här i Stockholm, på gatan intill denna vi just nu huserar i, fanns en fin liten sak som ville bli vår och det blev den. Trodde inte alls det skulle vara möjligt, men med rejäl kvadratmetersbantning och långa samtal med banken kom vi fram till att det visst går.

Det blev hastigt och lite olustigt ändringar i saker och ting tidigare i höst och med det och några andra otrevliga ekonomiska överraskningar hade det blivit alldeles på tok för dyrt för oss att bo kvar i denna företagshyrda en längre tid. Ja, redan kostar det mer än det kommer kosta oss snart, när vi betalar för något som faktiskt kommer bli eget.
Så vi började häromdagen kolla efter annat. Se men inte röra typ. Det började i alla fall så i söndags och i går skrev vi på kontrakt.
Lägenheten är verkligen jättefin och jätteliten, om man jämför mot det vi är vana vid vill säga. Ungefär hälften av vår i Norrköping.

Det är milt uttryckt rätt stor prisskilnad mellan städerna (iofs var vi aldrig i denna branch där nere, men bara det att stora sekelskifteshyresrätter står tomma i månader säger sitt om bostadsmarknaden) så färre kvadratmeter var ett måste för att ens kunna tänka realistiska tankar. Vi kollade i söndags även in ett renoveringsobjekt i grannskapet på 63 kvm. Budgivning pågår och den är nu uppe i dryga 3 000 000 kronor. Förstå alltså, över tre mille för en lägenhet som måste renoveras om helt och hållet innan du kan bo där. Jag förstår inte. Men det är lite annat än "hemma". Det man kan tro och hoppas på är ju att man får tillbaka pengarna när man väl är redo för det.

Just nu är vi bara så glada och tacksamma att Milo får gå kvar på sin förskola som han så börjat tycka om, Mimmi köar dit hon med så till våren hoppas jag lillpluttan får en plats i några timmar per dag med, så mamma kan göra annat.
Och så är jag glad att jag slipper branta trappor innan hiss och att en vagn får plats i hissen. Tjohoo.

Det som dock bekymrar mig just nu är hur i helskotta vi och våra grejer ska få plats. Har ju alltid tidigare bara tänkt på att fylla ut ytan. Nu måste jag först hitta den och fylla på. Och i. Under och över.
Det är ett projekt.
Kvadratsmart är ett nytt ord.
Det är inte jag.
Compact living, ja det har jag väl hört om men känner inte närmare till vad det innebär. Men kommer antagligen snart bli väl varse begreppet.

En utmaning. Jupp jupp.

Vår lilla återvändsgata.

Blir till att auktionera ut våra gamla möbler i Norrköping.


Någon som vill ha en säng med going up going down botten? Den är tip top och väldigt lite faktiskt använd då det var mest under graviditeten med Milo jag skulle upp och ner men sen oftast ändå hamnade i soffan.

Finns två stora fina gamla skåp/med och ett matbord och sex bra stolar från förra året.
Ja det blir lite att sälja av. Hoppas kunna skramla ihop till ny säng med förvaringslådaor undertill (kvadratsmart) och ett nytt litet köksbord att ha någonstans på det få kvadratmetrarna som finns och några garderober!

Kan blir kul projekt. Kan bli ett elände. Jag väljer kul!

otydlighetens förbannelse

Vi ska flytta.
Till ny spännande, skrämmande, stor stad.
Så är det, VI SKA flytta.
Har jag varit otydlig där?
Måste ha varit. Väldigt luddig. Och som följd får jag såklart skäll och blir idiotförklarad -igen- i flera kommentarer (varav de flesta inte blir publicerade).
Så nej, tack för rådet, men jag kommer inte stanna i Norrköping med barnen (?!?) medan Marcus flyttar. Och nej, det är inte för att jag är svag och ett offer.
Herregud.
Måste bli tydligare.
För så här är det. Vi ska flytta till Stockholm. På prov. Kanske kommer vi tillbaka om ett år, kanske stannar vi längre.
Vår lägenhet här är uppsagd, jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb (där min tjänst ändå gått till en annan och jag helt ärligt inte kände mig så välkommen till längre) och så är det Milos sista dag på dagis imorgon.
Så.
Vi flyttar hela härliga lilla familjen till Stockholm, Södermalm, där vi ska bo i en fantastiskt fin fyrarummare som vi hyr i andra hand tills vidare.
Det blir häftigt, kul och fantastiskt, framförallt då mina föräldrar i samma veva också flyttar upp, eller ner för dom eftersom de kommer från Gävle. Bra va. Och så får jag en möjlighet att se och uppleva något nytt, kanske få tummen ur och skaka liv i de små projekten jag haft i lådan i flera år.
Fast samtidigt.
SAMTIDIGT, hur kul det än är, spännande och allt det där, så är jag skraj. Skitskraj.
Jag är väl sån.
Tycker det är läskigt med förändring även om det mycket väl kan bli en förbättring på andra sidan. Ofta är det ju så.
Förändring skrämmer lik förbannat. Jag blir sentimental, ledsen, börjar sakna Konsum redan innan vi lämnat stan.
Jag som får separationsångest när jag skiter och då ska jag bara skiljas från en bajskorv, inte konstigt då att känslor styrs upp när jag ska flytta från en stad som jag bott och på riktigt liksom blivit vuxen i de senaste 13 åren och vännerna jag lärt känna och älska här.
Det är ångest.
Och roligt.
Jag behöver detta. Längtar efter detta.
Det är mycket lämpligt för alla inblandade att Marcus fått ett jobb som gör det möjligt för oss att bo där vi kommer bo, men jag flyttar för att det är vad jag behöver just nu. Vad vår härliga lilla familj behöver.
Jag förstår inte.
Är väl lite känslig och löjlig, men förstår verkligen inte varför jag får utskällningar och ilskna kommentarer när jag skriver att det är jobbigt OCKSÅ att flytta. Som om man inte får tycka så, eller åtminstone inte svart på vitt.
Det är mycket som är konstigt. Men bland det knepigaste jag på sistone upptäckt är att man som kvinna och mamma framförallt, inte får "gnälla" eller "klaga" om man varit med på något från början. Då blir man vips ett offer, otacksam, svag, eländig, vadsom och måste genast bli uppläxad av andra kvinnor som såklart vet bättre, har det svårare och minsann inte klagar etc.
Suck.
Jo faktiskt.
Lite så.
Önskar jag inte tog åt mig, men det är på något sätt så man vet redan innan vad som komma skall och börjar filtrera i sitt "gnäll" långt före det hamnar på skärmen just för att man -jag- vill inte bli utskälld. Helst.
Mycket trist att behöva göra bara det.

separationsångest

Har en kraftig släng av separationsångest. Den drabbar mig numera dagligen och jag gör mitt bästa för att hålla den i shack, fast vad svårt det är.
Jag är i en fas av förändring. Bra så. Förändring är bra. Framförallt just nu. För mig.
Men så blir jag ledsen när jag sitter i bästa soffan, går på lyxkonsum eller lämnar Milo på dagis. Soffan kommer jag sitta i igen, men lyxkonsum och Milos fina dagis? Och mina fina kompisar? Det blir inte att bara träffas och spontanfikas hursom när vi väl lämnat stan och det gör mig ledsen idag.
Fasiken vad löjligt.
Fast det får vara hur löjligt som helst, för just nu känns det jobbigt och så är det!

Nu ska jag ta mig i halslinningen och titta lite på Nicke Nyfiken. Brukar få barnen på bra humör, så jag testar.

flyt ta ta ta daa

Första lasset går idag. Inte stort men vi och så ett par väskor. Sen på måndag bär det hem igen, för det här är hemma än.
För min del blir kommande den första natten i nya och jag hoppas det känns bättre än jag är rädd för.
Gud, vilken bakåtsträvande tråkmåns jag känner mig som just nu, men det är lite jobbigt att lämna allt. Soffan. Även om det inte är för alltid.
Och på måndag är vi hemma igen. Ett tag.
Fast fatta så bra det kommer bli sen! När man väl bott in sig och gjort det nya till sitt. Lärt känna söder och hittat stråk och fik och mysiga affärer att glo in i.
Det blev en hektisk höst detta. Fylld av massa bra saker, roliga, soliga saker. Men jag reagerar lite hektiskt på hektiskt känner jag och även om det hektiska är kul, så blir det inte alltid så ändå för mig -kul. Just mitt i det, hektiska, roliga som inte känns så. Då.
Förstår ni?
Nä inte jag heller.
He he.
Men man lever och man lär. Lär och förstår till sist vad man lärde sig.
Hoppas jag.
Nu packa ner. Mer.
Puss.