Det är mycket intressant att höra hur folk tänker om språk och barn. Både i kommentarer här, i mail och på annat håll.
Något beklämmande är det dock ibland att människor verkar lyssna sig döva på barns exakta ordförråd, som såklart kan skifta och gör så också ofta hos småttingar på ett par år. Vilket väl ändå måste anses som helt naturligt.
Personligen tycker jag att ett barns språk är så mycket mer än x antal ord han eller hon säger och blev lite paff och osäker när jag på bvc (under obligatoriska 2,5 års språkkollen) fick frågan om Milo kunde 1-25 ord, 25-50 ord... Jag hade helt ärligt aldrig räknat.
Språk är att uttrycka sig, att förstå uttryck och vad är väl så fascinerande som när barn kommer på egna ord eller sätt att "säga" saker?!
Milo fick hursomhelst mycket väl godkänt på kollen trots mammas dåliga koll på antalet ord i förrådet och även om det inte finns något som vi föräldrar inte oroar oss för vad gäller våra barn så känner jag mig hyfsat lugn över mina barns språkutveckling trots att den för vissa kan verka "sen".
Jag tror på språk.
Jag tror på flerspråkighet.
Jag vet att jag ger mina barn en gåva när jag lär=ger dom ett till språk från början. Är helt övertygad om att detta kommer berika deras liv på samma sätt som det berikat mitt.
Jag har läst och rådfrågat mig fram genom åren och det är med rörande enighet jag blivit bejakad och uppmuntrad att prata finska (mitt modersmål) med barnen. Vilket jag såklart gör för det är mitt första språk och ett språk som kommer helt naturligt när jag ska tala till mina barn och har alltid så gjort.
Svenskan får de per automatik med dels från pappa och från det mesta andra runt omkring.
Det är hur häftigt som helst att Milo 2 år och 9 månader förstår det mesta på både finska och svenska. Att han sedan svarar på det ena eller andra -eller tredje (sitt eget)- språk, det bara är så. Han väljer väl det som faller honom bäst i smaken just då och så får det vara nu. Vi tänker inte pressa honom.
Tids nog kommer det falla på plats, det är jag helt övertygad om och det är inget som någon annan behöver ödsla sin tid och energi åt att oroa sig över.
Och skulle det vara något problem som dyker upp framöver tar vi såklart tag i det då, men att en knappt treåring inte pratar "rent" är inte ett sådant.
Jag föddes i Sverige. På 70-talet. Jag började "prata" som drygt ettåring. Finska.
På lekparken ett par år senare pratade de andra annat. Jag var arg. Kom hem och surade. Förstod inte.
Sen fick jag en kompis Marie-Louise och vi började leka trots språkbarriären, för vi talade med varandra på annat sätt.
Tills jag en vacker dag, eller så regnade det, började klämma in några svenska fraser eller mest finska som jag liksom försvenskade på mitt eget 3-4 åringssätt.
Mamma och pappa har berättat, minns det inte själv, att jag började härma det svenska språkets melodi genom att klippa av slutvokalen på de finska orden. Juna (=tåg) blev jun etc vilket var hur självklart som helst för Mari-Louise som förstod varje ord. Någon vecka senare pratade jag "riktig" svenska och har inte slutat sen dess.
Finskan hänger kvar den med och sätt mig i ett rum en tid med italienare så kommer jag prata italienska också (flytande), eller franska, eller något annat.
Jag har ett välstimulerat språköra som jag ska rycka tag i framöver så det får jobba lite.
Det språkörat ger jag såklart till mina barn med om jag kan.
Och det kan jag.
Någon frågade om jag pratar som Mark Leevengood.
Nej tyvärr.
Låter läskigt mycket likt en svensk i mitt tal. En svensk bonde från östgötaslätten närmare bestämt ;-)