cellprov

Tack!
Ska kolla upp ett par av era tips.
Det är så sjukt känsligt för mig att jag blir gråtfärdig bara av att tänka GYN-tanken. Hade en fantastisk läkare i Norrköping och då var det inga större problem att lägga sig på britsen. Fast iofs -just cellprov togs ju inte under graviditeterna.
Skit med. Måste ta mig i halslinningen och rycka upp finnfan.

Jag ringde faktiskt för någon vecka sedan och försökte få tid bara för cellprov men jag måste tydligen med min historia till en doktor. Och det kanske är bra det så jag får en kontakt som jag kan ha framöver, även om jag såklart hoppas att allt ser bra ut så jag inte behöver så mycket kontakt mer... fast prover måste man ju ta.

Alla ni där ute: TA CELLPROV!

Vänta inte med det. Gå när ni blir kallade. Även om ni inte blir kallade.
Cellprov räddar liv!

Jag är absolut för att unga tjejer ska vaccineras för ett bättre skydd mot livmoderhalvcancer och det är fullständigt galet att det har försenats med år innan det börjat ingå i det ordinarie vaccinationsprogram pga av nån typ av byråkratiskt tjafs!
Men trots att man vaccinerats så finns risk för cellförändringar.
Gardasil gjorde TV-reklam för något år sedan; Vaccin mot livmoderhalscancer hette det.
Och visst, man vaccineras mot HP-virus som kan orsaka cancer men även utan viruset kan alltså cellförändringar börja gro.
Se på mig, inget virus någonsin men trots det kapad tapp. Som på köpet blev slapp. Och vi vet vad det ledde till...

Så ta cellprov!
Vaccinera dig och din dotter, men glöm inte cellproven! Kombinationen är det bästa skyddet!

Nu ska jag samla mod och ringa och boka tid.

synnerligen otäckt skitsnack

Känsliga personer varnas för innehållet i inlägget nedan och uppmanas leta sig till märket * för fortsatt läsning.

----------------

Jag förde ett krig nyss.
Ett hårt, hänsynslöst och högst personligt.
Jag dunkade, hamrade och slog.
Och vann till sist.
Om man nu någonsin vinner i krig...
Jag överlevde hursom och känner att jag nog ändå på något lite lätt smutsigt sätt kom i mål som etta och ja.. vann.
Och detta mot en jädra bajskorv som inte ville försvinna, sticka, drunkna.
Det var märkligt på många vis.
Vattennivån gick aldrig upp så som det någon gång gjort efter mina tidigare uträttade stordåd i toan, nej nu såg det ut som vanligt efter spolningen -lugnt och stilla- varefter jag såklart inte anade onåden som komma skulle.
Och kom gjorde den, ur ingenstans dök den smygande upp igen.
Som i en skräckfilm. Om och om igen.
Jag kan ha fel, men tyckte mig höra ledmotivet till Hajen nånstans i bakgrunden och fortfarande är det något som hörs, lite längre bort nu.
I ren panik började jag i alla fall sen, efter ett antal misslyckade och systematiska hårda spolningar, banka sönder skiten.
Bokstavligt talat.
Det var obehagligt men på samma gång aningen tillfredställande.
Till sist gav den upp och jag vann.
Hurra hurra hurra.

Om man nu någonsin vinner i krig.

-------------------------


*Nu till något fullständigt helt annat, och viktigt!

Det är presidentval i Finland om någon vecka. Den 22 januari för att vara exakt.
De närmaste dagarna kan vi finnar i Sverige rösta och det ska vi göra! Ta med leg och pallra dig till en vallokal i närheten!
Se så, marssi!

vuxna -skärpning!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av det här.

Inte det faktum att det är ett barn som spyr galla över min man.
Buhuu, nej, värre saker får han, jag och hela familjen som följd kastat på sig rätt ofta, så det får vara, passera förbi, ett (vilset?) barn är ett barn och jag tänker inte provoceras till att gå närmare inpå hur infantilt det hela är skrivet, jag menar, herregud, det är ju ett barn som skrivit det.
Och barnet blir vuxet en dag och tills dess får man hoppas att han hinner lära sig något (bra) av livet, som till exempel empati och vänlighet, ja sådana enkla trevliga grejer som för de flesta kommer hyfsat naturligt men som ibland känns mycket långt borta när jobbiga tonår härjar i hormonerna och begynnande skäggväxt kliar.

Nej, det är inte ett barn som stör mig.

Det riktigt läskiga i det här är som Erik Helmersson -artikelförfattaren- skriver, de vuxna, i det här fallet framförallt Ehsan Fadakar, som helt uppenbart står bakom och uppmuntrar en pubertetpojkes hat och ilska (var är förresten föräldrarna? står de också bakom ilskan och den offentliga mobbingen sonen ger uttryck för?).
För är/var det inte så att det är vi vuxna som ska lära alla våra barn att man inte mobbar?!? Man mobbar inte andra barn, man mobbar inte någon. Punkt. (Eller kanske framförallt låter bli att lära dom hur man mobbar?) Svårare än så ska det inte vara.
Tycker jag.
Trodde jag på något sätt var självklart.
Men tydligen hade jag fel.

Ehsan tycker annat. Ehsan sitter och applåderar när en betald (?) pojke på hans egen "nyhetssida" offentligt hånar en man, visserligen en vuxen man, men en man för det, en pappa, en annan människa helt enkelt som pojken på sina egna grunder anser är en idiot.

Pojken får tycka det. Kommer tycka det.
Han får kalla Marcus för idiot, eller mig för den delen om det nu skulle lätta på trycket lite till (vet hur jobbiga tonår jag själv hade), så för den här gången...
Fast jag anser, med väldig bestämdhet, att det inte ska uppmuntras! Vi vuxna ska inte le nöjt när våra barn hånar och pyser arga ord till andra. Det är vi vuxna som någonstans, någongång ska hjälpa barn och ungdomar hitta andra vägar till självkänsla än den enklaste och samtidigt mest förrädiska "trampa-på-andra-så-kommer-du-högre" varianten. De andra reser sig till sist och hän där uppe, hän ramlar själv ner bums.
Aj.
Det här fallet kommer bland annat vara ditt fel, Eshan.

brännskador på barn

Det går tokfort. Sekunden senare önskar du allt innan ogjort, gjort på annat sätt, annat ställe eller vad som.
Men det går inte, däremot kan du trösta, lindra och göra dett:

-Kyl genast den brännskadade huden (även om den är täckt av kläder) med rinnande ljummet till svalt vatten i 20 minuter.
INTE iskallt. Kallt vatten täpper till porerna och det heta brännande vattnet stängs in i huden och bränner mer. Det ljumma vattnet täpper inte till porerna utan hjälper till att spä ut det heta vattnet i huden och kyler ner så skadans storlek och grad motverkas samtidigt som det lindrar smärtan.

-Ta av kläder medan du kyler av med vatten om de inte klibbar fast i såret. Om de är det minsta fastklibbade, så överlåt till sjukvården att ta bort klädesplagget.

-Rör inte det brännskadade området i onödan och stick inte hål på hela brännblåsor.
-När avkylningen är avslutad, låt det brännskadade området luftas så mycket som möjligt. Undvik salvor.
(Vid lindriga och små skador (mindre än ytan av barnets handflata) - det vill säga brännskador av grad 1, när huden bara är röd, svullen och svider - kan man lindra smärtan genom att stryka på Xylocainsalva som kan köpas receptfritt på apotek. Är barnet yngre än 1½ år, hör först med vårdcentralen om du kan använda salvan. Hydrokortisonkräm, som finns att köpa receptfritt på apotek, kan du smörja på i ett tunt lager två gånger dagligen. Det minskar inflammationen i huden och dämpar svullnaden och lindrar därmed smärtan)
Om det behövs så kan det skadade området täckas med något rent, luddfritt textilmaterial (t ex en bit av ett rent lakan eller örngott) för att skydda mot smuts. .

-Ta kontakt med sjukvårdsupplysningen för att få råd.

-Brännskador till följd av elolyckor ska alltid tas om hand på sjukhus.

-Man bör också uppsöka läkare för alla grader av skador ifall de börjar värka, vätska, avge dålig lukt, eller om allmäntillståndet blir påverkat med feber och sjukdomskänsla.


Ring 112, din vårdcentral eller sök akutsjukvården om brännskadan;
•är av andra graden (har blåsor, huden har gått sönder, skinn slitits bort) och är större än barnets handflata

•är av tredje graden (vit, grå eller svart känslolös hud), oberoende av storlek

•sitter i ansiktet, på könsorganen, i eller vid ändtarmsöppningen, på handen eller foten eller över leder

•är orsakad av elektricitet

•är stor och omfattande, exempelvis vid eldsvåda - ring 112 för akut transport till akutmottagning

•om barnet dessutom har andats in brandrök, andra gaser eller het vattenånga

 
Plugga in, sätt upp en lapp och plugga lite till.
Förhoppningsvis slipper du använda dig av det du lärt dig, men det kan gå fort och gör det det och fel sak händer är det bra att veta vad kunna göra rätt.
Kom ihåg rinnande ljummet till svalt vatten i 20 minuter och 112 ifall huden gått sönder på en yta större en barnets handflata.
 
Du är bara människa och kan inte skydda ditt barn från allt och olyckor sker, men mycket kan man göra för att förebygga.
-Ha inte termosar med het vätska så barn kan komma åt dom. Skruva åt korken -HÅRT.
-Drick inte heta drycker med barn i knät.
-Undvik långa dukar på kaffebord.
-Se till att vattenkokaren, eller andra apparater som värmer upp vätskor eller mat, inte har lösa sladdar som barn kan dra i och få den heta vätskan över sig.
-Ha skydd runt spis och tippskydd bakom.
-Se upp vid sommarens grillfester och vid nyår (fyrverkerier). Var försiktig med alkohol dessa tillfällen om barn finns i närheten, omdömet kanske inte är det bästa och faran kan vara framme.

Tusentals barn brännskadas varje år så de måste uppsöka akutvård. Det är för många :-(
 
Info från growing people, vårdguiden, tryggabarn och den första hjälpen kursen jag gick när Milo var liten.
 
Kram.

I am getting there?

Det är så B, som i botten, bajs, bananfluga att inte ha en dator. En fungerande sådan. Skriver på min gamla trasiga och det går ju, ett tag i varje fall. Men den är trasig och alldeles för ofta gör sig felen påminda.

Jag ska alldeles strax lägga mig, för jag måste sova (om jag kan) eftersom jag ju numera inte bara är utan också tydligen SER sliten ut. My god, my god, när hände det?
Nä men på riktigt, är det någon som ser mig, ja, så är det ju iofs kanske andra i första hand, fast jag är själv rätt så duktig på att glo i, på, med trötta ögon i spegeln som tenderar att glo tillbaka även när jag vänt bort blicken. Så jag vet, jag SER sliten ut. Lyckas stundvis trolla bort det men den övriga tiden får det vara som det är.
Eller får och får.
Det är som det är och jag jobbr på det åtminstone, men lätt är det inte att varken ändra ens egna dåliga vanor eller ett eller två barns sömnmönster och nu ber jag till högre makter att kanske, kanske det snart blir lite mer sova och mindre då av det andra helt enkelt, vilket logiskt sätt borde resultera i en piggare och fräschare Jonna. För allas trevnad.

En helt annan sak. Så bra Walking dead verkar! Och The Wire som vi fortfarande tittar på.!!! Säsong 3 nu och jag vill inte att det ska ta slut, någonsin.


Ytterligare en annan sak och den viktigaste just nu. BRIS hittar du just där. Barnen är framtiden och en stor del av den gråter.
Barnen behöver dig! Och du behöver dom.
Alla barn har inte samma tur, så tummen ur röva nu och gör en god gärning, en gärning som för alltid kommer ge något tillbaka -stöd barnen, stöd BRIS!

Tack och puss.

RÖSTA

Vi var till BVC när det började regna, vilket inte gav oss något annat val (nåja, hade ju kunnat välja att trampa runt i regnet) än att rusa in i galleriorna för skydd och lite fönstershopping.
Och på tal om val, för jag liksom ni har ju det i andra sammanhang, ja i de flesta faktiskt även när det inte känns som det. Och val alltså. Nu på söndag då har vi (nästan) alla ett val. Inte nödvändigtvis på alla plan men ändå val, så välj för 17 och gå RÖSTA!

Har haft mitt röstkort i ryggan ett bra tag och idag när vi strosade runt på (i) stan var det dags att ta tag i det jag länge tänkt göra dvs och stoppa sedlar i kuverten och få min röst hörd, läst och räknad. Åtminstone i landstings och kommunalvalet.
Vilken känsla det är. Att rösta. Inte bara det att få göra det utan också aktivt att verkligen görat. Närmast upphetsande faktiskt för egen del med tanke på den torka som länge nog pågått på andra annars upphetsande områden.
Så jag säger det igen -RÖSTA!
Alla borde ta sin demokratiska rättighet(/skyldighet) i handen, släpa den till en vallolak och se till att rösten blir lagd, även om den skulle vara blank.
Framförallt vi kvinnor som för mindre än 100 år sedan inte ens fick rösta. Fatta. Vi fick inte tills ett gäng modiga kvinns (manns med) såg till att vi idag har samma rättigheter iaf vad gäller röstandet så släng inte bort den gåvan de gett dig utan gå och RÖSTA.
Sådärja.
Lite valpropaganda såhär på torsdagseftermiddagen :-).

första hjälpen

Igårkväll var jag på en tre timmars första-hjälpen-kurs, del ett. En kurs som alla föräldrar borde få gå på. Den här hölls på närmaste öppna förskolan vilket gjorde att jag bara missade två minuter av Desperate Housewives som började nio. Nåja, en parentes.
Viktiga intressanta saker sades och jag ser redan emot nästa gång.
Bland annat så pratade han akutsnubben om vikten att inte pälsa på barnen för mycket denna tid, vilket tydligen är väldigt vanligt. Varje år dör (hemska tanke) flera små spädisar för att de är för varma, ingen fryser ihjäl, även om det verkar vara den största rädslan föräldrarna har om man ser till hur de små är klädda inför promenaden. Klä dom som er själva minus ett plagg sa han, för vagnarna är varma i sig. Och framförallt -öppna upp och ta av när ni kommer in och ska strosa runt galleriorna eller om ni ska låta barnet fortsätta tuppluren inomhus.
En av många saker vi lärde oss igår.

döda skammen

Igår kunde man läsa en artikel av Calle S i Expressen om skammen och tystnaden kring missfall. Så rätt han har.
I det.
Varför säger barnmorskan på första mötet med de lyckliga, förväntansfulla blivande föräldrarna att de bör vänta i minst 12 veckor med att berätta om sin lycka eller ännu hellre till efter rutinultrat (vår första tyckte det)?
Visst är risken för missfall stor och störst de första månaderna, men är det inte för var och en att välja om de vill dela med sig av sin glädje tidigt och då i så fall också sorgen ifall (Gud förbjude)det värsta skulle hända?
För nog låter det, även om det inte är helt uttalat, som att -berätta inget ifall något går fel och gör det det kan ni i tysthet (och skam?) bearbeta det för att sedan gå vidare.
Skam och tystnad går ofta hand i hand och tyvärr är det många gånger så att framförallt vi kvinnor som drabbas känner just skam ifall något inte går som det var tänkt och då hörs barnmorskans ord om att tiga som ett gällt litet eko i huvudet.

Jag kan skam.
Minns väl den obeskrivliga och fruktansvärda känslan när jag kommit hem utan vare sig mage eller barnvagn efter att Dante fötts och dött i 24:e veckan. Ville inte gå ut, vågade inte för risk att träffa på någon jag kände. Smög omkring hemma och skämdes över min bevisade otillräcklighet, min oförmåga att hålla min bebis i trygghet.
En känsla som höll mig sällskap länge.
Med Liten i magen hörde jag åter den första barnmorskans ord tänkte minsann inte berätta något för omgivningen förrän efter RUL i vecka 18.
Fast tji fick jag när jag veckan innan stora dagen, låg där på gyn och tappade mitt andra friska barn.
Alla som inget visste fick såklart veta.
Och jag skämdes.
Igen.
Gjorde det tills jag orkade börja prata (eller i alla fall skriva) om det högt. Jag satte ord på känslan och den försvann.
Skammen göder man med tystnad och dödar med tal. Så tala om det svåra, det jobbiga. Ge det luft och det lättar.

Dela glädje med de du vill dela en eventuell sorg.
Någon sa delad glädje är dubbel, delad sorg -halv? Hän hade hursom rätt.

Appropå den ytterst sorgliga (alternativt bara jävligt elaka ) människan Calle S tidigare kunde titulera svägerska och hennes utkläck om att missfall (något som tydligen bara händer svaga människor eller hur det nu var) har med personlighet att göra, ja ni hör ju själva, så tycker jag väl egentligen inte så mycket. Hennes dumhet får stå för sig själv.
Men jag undrar lite lätt hur dåligt man mår som individ om man ständigt har ett behov att försöka trampa på de som redan ligger i försök att må någorlunda själv?
Denna sin åsikt om missfall håller hon stenhårt fast vid och jag undrar vidare hur de vanliga tidiga missfallen, där embryot inte utvecklats ordentligt, kan ha med mammans personlighet att göra?
Eller för att ta mig och mitt sena mf som exempel.
Hur kan mina operationer för cervixcancer, kombinerat med det faktum att förlossningen med Dante tänjde ut min livmoderhals så att den blev slapp inför framtida bruk och sen öppnade sig i förtid under min andra graviditet, ha med min personlighet att göra?
Det tar på krafterna att bry sig om vad männsikor som inte är värda skiten de dumpar säger, så därför ska jag inte göra det mer.

Ha en fin kväll!

internet är säkert. Säkert.

Läser på Expressens debattsida samtidigt som jag känner rostbiffsbiten jag svalde lite innan leta sig upp och kittla halsmandlarna på ett otäckt sätt, att Hanna Fridén bland mycket annat tycker man ska sluta skrämmas om nätsex och istället lyfta fram de positiva effekterna det har på 12-åringar.
Internet är inte farligt, skriver Hanna på sin blogg. Verkligheten är det.
Och visst, helt fel har hon inte. Rätt rätt egentligen. Verkligheten ÄR farligare. Men ska vi verkligen chansa och lita på att en 12-åring aldrig kommer råka kombinera eller blanda ihop de tu?
Jag tycker inte det.
Chansa är dumt rent allmänt och livsfarligt i det här fallet.

Hanna har bara bra erfarenheter av tidig nätsex när hon var i 11-12 års åldern. Jättekul ju, trots att det för henne inte var särskilt spännande alls just då, men tydligen ändå lärorikt och mycket nyttigt. I mina öron låter dock hennes chattande med 16 (56?) åringen som ganska sorgligt.
Fast vad vet jag.
Sen blev det hursomhelst bättre.
Hon fortsätter:
"...oj vad jag hittade spännande saker sedan! Som jag utvecklades, lärde mig vad jag gillade, att ta plats och våga och leva ut min sexualitet. Och allt detta utan risk för övergrepp, könssjukdomar, ångest eller graviditet!
När jag blev äldre och mina jämnåriga tjejpolare började noja över att de var oskulder kände jag mig helt oberörd. Jag kunde vänta tills det kändes rätt, för jag visste vad jag ville, och än i dag har jag aldrig utsatt mig för något mot min egen vilja på grund av märklig press. Jag lärde mig tidigt."
Låter ju perfekt. Precis så önskar man alla unga kvinnor kunde känna, även om jag hellre skulle se att dom fick självkänslan, självsäkerheten och kärleken till sig själva på ett annat sätt än genom att sexa vid en skärm och att allt det sedan ledde till ett fantastiskt sexliv utan press eller anpassning.
Fast nu talar hon ju faktiskt om barn.
Barns konsekvenstänkande börjar i bästa fall utvecklas där någon gång i tidiga tonåren och därför kan vi inte lita till att det slutar som denna sannsaga. För det låter nästan för bra för att vara sant, vilket det tyvärr också är för alldeles för många unga flickor. Andra unga flickor.

Hanna undrar varför det alltid bara är det tråkiga (läs våldtagna, manipulerade och traumatiserade barn, något hon för övrigt misstänker är försvinnande få? en räcker tack) som får all uppmärksamhet.
"Varför ska vi dra ner allt det fina som finns i nätsex i smutsen?"
Vet inte om jag håller med här. Tycker det överallt pratas om sex, nätsex och sex jag inte kan stava till. Men jag försöker ändå ge ett svar. Helt utifrån mig själv.
Jag tycker rätt enkelt att så länge det tråkiga (läs våldtagna, manipulerade och traumatiserade barn) är så jävla mycket tråkigare än det fina (läs en glad Hanna Fridén och säkert ett gäng andra kvinnor med, mig själv någorlunda inkluderat även om jag bara hade tillgång till heta linjen på min tid. Shit men sant, så gammal är jag) är fint, så SKA vi ge det tråkiga uppmärksamheten!
Vår uppgift som vuxna är att försöka skydda våra tolvåringar (bl a) och det gör vi inte tror jag genom att uppmuntra till cybersex. (Däremot är det alltid viktigt med information och öppenhet och jag vet inte hur det ser ut med skolornas sexualundervisning nuförtiden t ex, men där kan jag tänka mig att mycket kan göras. Bättre.)
Vi kan försöka skydda genom att ta upp tråkigheter och varna för verkligheten i vilken internet idag ingår. För vi kan inte kräva att våra barn i stundens hetta ska kunna förstå konsekvensen av sitt eventuella handlande, kunna skilja rätt från fel.
Fel som i att bestämma träff med den förföriske 24 åringen som sen kommer att övertala den oskyldiga och vackra tolvåringen till sånt ingen tolvåring någonsin ska behöva utsättas för.
Barn är alltid oskyldiga, hur mycket deras sexualitet än sprudlar! Men vem tror ni nu sitter med skammen?

Tolvåringens mamma bor inte allför långt från mig. Hon har under sista veckan fått ta del av hennes lilla dotters "nätsexande" och tvingats läsa hur den sjuke vuxne mannen manipulerat och utnyttjat hennes allt, hennes barn. Jag behöver kanske inte tillägga att det inte bara är en rostbiffsbit som letat sig upp i den stackars mammas strupe under denna process.
Ärendet är hos polisen nu och vi kan bara hoppas de gör sitt jobb och lyckas bura in monstret som antagligen as we speak är ute efter nya nyfikna små flickor att lära upp.


Hade Hannas text som sagt varit riktad till och handlat om unga kvinnor (punkt.) och deras rätt till sin sexualitet och sin kropp hade jag sagt -Heja! Ut och cybersexa med er!
Men nu gjorde den inte det.
Synd.

att leva med ett monster i källaren

Vi har ingen källare, ändå bor monstret där. Den lever och pockar på uppmärksamhet. Knackar ibland på och tigger om att bli insläppt.
Det blir det inte.
Aldrig någonsin blir det det.
Om jag får bestämma.
Men det händer, om man är oförsiktig, upptagen med annat, leva typ, att man råkar trycka ner dörrhandtaget utan att tänka sig för och öppna dörren såpass att det hinner kika in, skrika oförskämdheter, stoppa ett ludet ben i springan och börja tafsa med seniga händer innan man lyckas dra igen dörren och åter tänka -aldrig mer!
Jag hatar det.
Hatar monstret och vad den gör med oss. Mig.
Jag tycker det ska släpas upp, ut och skjutas. Varför inte?
Men det går inte säger.
Tydligen.

Marcus gör poesi av sitt missbruk, sin törst och hur han lyckas släcka den utan att ta en endaste droppe. Han är modig och stark min M. Han motar monstret med vackra ord, för vackert är det. Visst är det det.
Jag är stoltare över Marcus än jag någonsin skulle kunna uttrycka i ord. Han är en hjälte. Jag älskar honom.
Samtidigt vill jag bara hämta geväret jag inte har och gå ner i källaren som inte finns och sätta en kula i det som väldigt mycket existerar varje dag.
För hur mycket vackert det än skrivs, finns monstret där, stökar, säger elakt och stör min (vår) tillvaro.
Alldeles för mycket stör det.
Behövs inga droppar för att hålla monstret vid liv.
Men vad behövs för att släcka det?

Det måste dö för att vi ska kunna leva.

bajsa utomhus

Inte en helt klockren liknelse kanske, men ibland känns det om att jag sitter där på huk i kylan och klämmer medan människor spatserar förbi.
Pratar om det här med att blogga.
Att öppna sig och spilla ut det privata offentligt.
Berätta för okända om sånt man annars bara pratar med sina vänner om och ge dessa, de okända, chansen (själv ta risken) att se, bedöma och kritisera.
I och för sig tycker jag väl en blogg är mindre offentlig än en artikel i en av landets största tidningar och hade jag fått välja, efter det jag vet nu, hade kanske inte vissa saker behövt trycksvärta.
Men jag kan inte bestämma allt och hoppas att det vi nu på varsitt håll valt att spilla om vårt förhållande i alla fall kan hjälpa eller stötta, förutom oss själva, även andra. Känns nästan lite förmätet att önska så, men tror att det är just så det funkar, när det funkar.
Och det funkar oftast.
Att blogga var till en början min pysventil och är det till stor del fortfarande. Min extralunga om ni vill, med litet hål i och ett lock för.
Känns det tungt, spiller jag lite och det känns genast lättare.
Är jag tjurig, tjurar jag en sväng och slipper göra det hemmavid igen.
Undrar jag något, undrar jag det här och får omgående och tacksamt ta emot en massa bra råd om vad göra eller inte.
Skriver jag om något viktigt och gör det bra (händer faktiskt :-)) får jag via mail och kommentarer veta att jag satt ord på någon annans tankar och känslor och därmed hjälpt och kanske tröstat vederbörande i dennes situation.
Bloggen är fantastisk är den fungerar!

Jag bloggar min blogg och ska fortsätta göra så även om tanken om något annat snabbt slog mig tidigare idag.
Min blogg är en stor del av mitt liv och som sådan alldeles för värdefull för att slarvas bort eller stängas ned vid storm.
Min blogg är också till viss del Er och Ni en del av den. En väsentlig del. Jag uppskattar era ord här väldigt mycket! Ert stöd när det är svårt betyder ofantligt för mig.
Samtidigt har jag en stilla önskan till er få, som bara vill kraxa elakt -gå och gör det där jag i början av detta inlägg bajsar.
Det här är mitt liv. På gott och på ont. Ni gör bara det senare och vill det säkert med.
Men jag synar er.
Så helt ödmjukt nu -försvinn.

Kvinnan ringde aldrig tillbaka idag så jag har mina tummar i skruvstäd om att vi får tag i henne imorgon innan det blir dags för avfärd.

Att jag och Milo åker till Gävle över helgen är bestämt sedan länge och känns trots eller kanske just pga omständigheterna som en bra sak att göra. Jag är inte ensam om det beslutet, rätt långt ifrån faktiskt, men behöver inte förklara mig mer, om ens så mycket.

Nu ska jag sova. I säng. Bredvid Milo, i sin säng. Underbart att vara nära även om det innebär mindre sömn.
Marcus tar soffan. Sedan ett par nätter.
På så vis får i alla fall han sova igenom hela istället för att vi båda är uppe och trampar när lillkillen hojtar till.

Kram och god natt.

angående slappa tappar och annat elände

Har fått mail och kommentarer från tjejer som är oroliga för sin tapp efter div cellförändrings-ingrepp, vilket ni inte nödvändigtvis behöver vara, men jag skulle ändå råda er ta upp oron med er läkare, och framförallt under graviditet hålla ett litet öga på livmoderhalsens längd för att utesluta att den förändras, eller om den gör det hinna göra något åt det.
Läkare är ibland och alldeles för ofta slarviga att bemöta oro. Som jag tidigare skrev var jag just det efter att en bit för andra gången tagits bort, vilket viftades just dit -bort. Inte förrän flera år senare när jag blivit gravid berättar min nya läkare om de möjliga följderna av ingreppen.

Efter en konisering (kirurgiskt skära bort en konliknande bit från livmoderhalsen efter grava cellförändringar -ett relativt enkelt, förhoppningsvis, ingrepp) förblir tappen oftast i bra och normalt skick även om den är något kortare, men kan ibland som i mitt fall bli slapp vilket kan i värsta fall påverka framtida graviditeter -livmodern har svårt att hålla inne bebis. Slapphet kan bara konstateras med facit i hand och tyvärr väntar alldeles för många läkare på flera innan åtgärder som cerklage t ex sätts in.
Slapp tapp påverkar inte chanser att bli gravid
En konisering kan också lämna tappen kraftigt ärrad och det i sin tur kan ibland påverka förlossningen efter en normal graviditet så att halsen inte vill/kan öppna sig så att k-snitt blir enda utvägen, bokstavligt talat.
Rejält ärrad tapp kan också försvåra själva att-bli-gravid:andet, spermierna har svårt att komma in helt enkelt.

Mitt råd är återigen att alltid prata med läkare om er oro. Lyssnar inte denne, prata igen, kanske med en ny. Kräv information! Säg att du har läst på nätet si och så. Hän svarar säkert att "Du ska inte läsa så mycket där, hö hö hö" men då säger du snabbt, bestämt och med en aning högre volym -"Nej men säg nåt du då!"

Hoppas ni haft en god dag och får en natt i samma anda!


ps. Gabriella på söder: Tänker på dig! Hur går det? Kan man nå dig på något sätt? Vill gärna höra och se hur det går och vad det är för en mini som tittar ut.
Kram!

historien om en slapp tapp

Det var en gång en tapp. En lång och fin. Och den var min.

År 2000 upptäcktes och opererades ett gäng grava cellförändringar bort från den långa och fina och på de rätt täta efterföljande kontrollerna såg det sen bra ut, tills det inte längre gjorde det.
2002 hittades ännu grövre grejer, jag blev anmäld till cancerregistret (ett register som känns sådär hippt att vara med i) och fick åter lägga mig för att få lite till av den redan förkortade tappen bortklippt.
Jag minns att jag upprepade gånger frågade läkaren om det skulle förvåra något den dagen jag blev gravid (om jag nu skulle bli det) men nej det skulle det inte. Och oftast gör det inte det heller. Men ibland så gör det...

Efter -02 höll sig paketet i oförändrat skick och inte förrän vackraste Dante låg i magen blev min tapp ifrågasatt.
Den var kort.
Eller kortare.
Dock inte jättekort så det skulle säkert gå bra och det gjorde det också, tills det inte längre gjorde det.
Fast av andra anledningar.

Några månader senare med älskade Liten i magen hade tappen krympt ytterligare, men bara lite. Ändå skulle vi för säkerhets skull ha koll på den så inget mer hände, hade ju redan en gång gråtit vid en alldeles för liten kista och det räckte tyckte vi och läkaren, så jag åkte på koll efter koll och tappen höll, tills den plötsligt var borta och pyttekista nummer 2 fick beställas.
Nu fick jag min dom.
Livmoderhalsförsvagning. Tappn slapp. Jag -en slapptapp.
Antagligen skulle inte min stackars förslappade tapp orka hålla emot någon större tyngd, dvs bebis utan någon typ av förstärkning, så operation cerklage nästa.
Januari 2007 fick mitt band, min förstärkning och nu skulle jag bara bli gravid igen.
Blev inte.
Blödde istället. Hela tiden.
Cellprov sommaren 2007 visar åter på grava förändringar. Läkaren ringer mig med besked i Italien. Jag tänker -cancer. Död. Återförening.
Eller?
Finns det något att ta av? Jo, lite. Pyttelite, sen är bandet i vägen.
Väl hemma ska det tas vävnadsprov ur själva livmodern och dess hals för att utesluta spridning (hoppas vi) men jag flippar ur och får ny tid och narkos till dagen efter. Tappen kollas noga och en vecka senare ringer en något förvånad läkaren upp mig och hör och häpna, svar negativt! Förändringarna väck, jag frisk, tappen, det mesta av den, kvar. Hurra. Kan bli med bebis ändå.
Blir inte.
Blöder.
Cellprov hösten 2007 visar förändringar. Vad är det för fel på min tapp? Känns som måndag hela veckan fast utan det skojiga.
Nytt prov tas igen och åter negativt. Tappen spelar mig ett spratt? Ännu ett prov skrapas fram och visar att jag i alla fall inte har hp virus som tydligen kan orsaka förändringar och cancer. Kanon. Alltid något.
Sen dess har tapp varit min vän, mina celler snälla och normala. Jag kollas en gång om året. Senast på efterkollen 6 veckor post partum togs ett prov med svar negativt, det vill säga positivt -inga förändringar!

Vad är det då jag vill ha sagt med denna min långa berättelse?
Jo.
Du kvinna, tjej eller tant -gå och ta ett cellprov!
Svenska kvinnor mellan 23 och 60 år kallas automatiskt till provtagning. Många går dit, andra inte. Tillhör du grupp två, boka tid snarast och få det gjort! Cellprov är ett enkelt sätt att upptäcka avvikelser med cellerna i ett tidigt stadium och på så vis i förlängningen undvika livmoderhalscancer och eller större ingrepp i densamma.
Cellprov gör inte ont men är rätt obehagligt för vissa till exempel mig själv, men ändå ligger jag alltså där och spretar med jämna och ojämna mellanrum.
Cellprov räddar liv!
Även ni som vaccinerat er mot viruset -ta cellprov! Vaccin (Gardasil) är kanon och skyddar mot en del men det finns annat som kan orsaka förändringarna så ta cellprov!

Så där ja.
Om någon mot förmodan missade det viktiga eller inte orkade läsa -ta alltså cellprov. Det var det jag ville säga.

God kväll!


Fler inlägg om celler och annat finns under etikett kropp etc.

amen

Det var väl verkligen på tiden. Att kärlek numera, eller åtminstone snart, är kärlek även i kyrkan.
Man ska göra allting så himla krångligt, men vari låg problemet egentligen? Varför började man ens jiddra om att ändra ordet äktenskap mot något annat när det kom till homosexuella par?
Kärlek som kärlek.
Äktenskap som äktenskap.
Nu verkar jämlikhet i den här frågan i alla fall vara på gång, på riktigt.
Äntligen.
Hallelujaa.

Såna här dagar är man även som finne jäkligt stolt över Sverige.

Läs mer här och här.

Nu ska den här finnfan lägga sig. Lever på hoppet om många timmars sömn. Kanske i natt ändå...
God sömn också till er önskar jag.

RÄDDA MAMMORNA

Det går fortfarande att skänka pengar till röda korsets Rädda Mammorna kampanj (se till höger på sidan). Gör det! Litet eller stort bidrag, allt behövs.

Just nu är det gala för samma ändamål på fyran och som vanligt är jag lite smått skeptiskt. Är oftast det när galor blommar upp i kapp med att misär ökar. Mammorna ska räddas och människor informeras, men måste det göras till ackompanjemang av festblåsor och brett leende rödmålade läppar? Det känns också alltid (när en reklamkanal "står för" kalaset) som att det är någon, några som tjänar multum med pengar, andra än Mammorna det handlar om, på folks välvilja och den känslan gillar jag inte.
Men nu ska jag inte vara en sur gammal bitterfitta. Ändamålet är bra! Och bättre ändå!
Alltså.

Kör igång och RÄDDA MAMMORNA!

Gör det nu.
Gör det här.
Eller via TV.
Bättre underhållning där.

inför mors dag

Var till Linköping idag på ytterligare hörseltest i hopp om att Milos öron skulle godkännas. Och godkänd blev han, vår kärlek! Pust. Nu slipper vi tänka mer på det.

Appropå öron.
Eller nej, appropå allt annat än öron.

Rädda Mammorna.
Kampanjen.
Bara den här veckan kvar.

Varje dag våldtas, stympas och dödas kvinnor i krigs- och konfliktområden. I dagens krig och konflikter används sexualiserat våld medvetet som vapen. De våldtagna kvinnorna och flickorna riskerar förutom skador, oönskade graviditeter och förnedring även att förskjutas från sin familj och sin by. Skammen och skulden är ofta för stor.

Rädda Mammorna-kampanjen inbringar pengar till arbetet för att skydda kvinnor och deras familjer.
http://www.redcross.se/

Var med och hjälp du också!

finnjonnas upprop

"Bajs med (mycket bajs idag) att jag inte tjänar pengar på bloggen" var det första jag tänkte när jag läste artikeln om mamma-bloggarna i mamma-kampanjen, för då hade ju också jag kunnat skänka dessa till röda korsets bloggupprop precis som de andra fina mammorna gör. "Eller gör de?" Tänkte jag sen. Det framgår faktiskt inte när man läser texten även om rubriken antyder så mycket. Jag hoppas de gör det och tror så med (man behöver ju inte skylta med allt), för en bra slant borde det onekligen i så fall bli till ett mer än vettigt ändamål. Spelar kanske inte så stor roll egentligen för de gör ju redan massor genom att vara med och driva kampanjen, men jag undrar nog ändå... Skänker ni intäkterna (eller en viss del) från bloggen till mammorna som behöver de bättre? Om inte. Gör det!
Det är mitt upprop till alla er med bloggar som genererar pengar. Skänk åtminstone en del av dessa till blogguppropet: Rädda Mammorna!

Själv kan jag som sagt inte göra just det, men jag kan från botten av mina mammafickor skramla ihop så mycket pengar att det iaf blir till ett litet bidrag i min egen kampanj här till höger som jag härmed också välkomnar er andra till!

pressfrihetens dag

Idag har den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak suttit fängslad utan varken åtal eller rättegång i 2779 dagar.
Hans "brott"?
Han valde att skriva artiklar om behovet av frihet och demokrati i Eritrea.
I Sverige lever bl. a Dawits tre barn, fru och bror i ovissheten om vad som händer deras älskade far, man och bror.
Imorgon lämnas en stor namninsamling in till Eritreas ambassad för Dawit Isaaks frigivning.
Skriv på HÄR!


Läs mer.

en dag att fira

Från tiden då jag fortfarande tänkte obehindrat är den här texten om dagen idag. Den kvinnliga. Kvinnodagen.

En viktig dag.

För både män och kvinnor. För oss alla.

Därför känns det väldigt hedrande att idag, den åttonde mars 2009, få vara med på Expressens lista över de 50 mest framstående, smarta och modiga kvinnorna det gångna året! På plats 22! Heja mig.

Heja kvinnan!

Jag kan väl kanske i och för sig inte anklagas för att framså som den med vassaste kniven i lådan av det lilla jag säger där på sidan. -Äta bakelse? Varje chans till att mumsa gott liksom. Fast jo, ja. Jag anser ju att dagen bör firas och jag firar bäst med kladdiga goda saker. Så också idag. Ska ta en snabbfika med en kvinnovän i em och göra just det-fira.

Du också!

finnjonnas fin(n)mage och lite vikthets

Vecka 35+6 idag, imorgon 36+0, vilket hade kunnat betyda att det kunde vara 6 hela veckor kvar om detta hade varit en helt normal graviditet. Sex veckor till! Inte för att magen är såå stor (har ju sett större) men på min kropp känns den ändå rätt ordentlig och med flera veckors tillväxt ytterligare, ja vem vet var det hade slutat.

..............................................

Appropå enorma magar, så kommer jag osökt att tänka på vikt och senaste veckans vikthetsdebatt.

Läser en krönika i samma anda på AB's Wendelasida av Malin Wollin som jag inte alls blev road av, snarare det motsatta. Den är full av paradoxer och knepiga uttalanden som visserligen (och förhoppningsvis) kan vara rent ironiska, vilket jag dock denna gången betvivlar.

Bland annat får jag som läsare veta att Malin älskar sin kropp, kan äta vad som helst och fortfarande vara smal. Kul för henne! Jag får också veta att hon inte vill vara tjock och ha 10 gravidkilon kvar (ett halvår efter förlossningen) och visst, det är helt upp till henne och åter, kanon för att hon inte är eller har det.

Men när hon sedan ska läxa upp andra som kanske inte har hennes "odemokratiska gener" att bantning inte är bra (vilket det såklart inte är), att livet ska vara en njutning (håller jag absolut med om, men kanske till ett visst pris eller några extra kilon för andra) och att kvinnor inte ska straffa sina kroppar (nej tack!) blir det snett för samtidigt ska de heller inte tro att det är ok att se ut hur som helst. Ge fan i att vara fet! För det är fult.

När följande harang spills ut på pappret blir jag riktigt konfunderad och aningen orolig:

"Det är inte hälsosamt att vara tjock och ändå ska vi lära våra barn att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

Vad är det för dumheter? Det spelar alltid roll hur du ser ut. Utseendet är viktigt men det är belagt med dödsstraff att påpeka detta. Det är lätt att vara snygg och smal. Det är svårt att vara tjock och ful.

Jag älskar mina barn, hur de än ser ut, men hur ska jag få dem att tro att alla andra också gör det när precis ALLT i samhället talar om för dem att det inte är så?"

Och jag undrar förvirrat, vad menar hon?

Att man aktivt ska lära barn att utseendet är viktigt, att det alltid spelar roll hur de ser ut? Måste BARN verkligen lära sig just detta av oss? Är inte det något som de tyvärr, antagligen, så småningom kommer få "veta" på ett eller annat sätt, när samhällets rådande ideal inte längre kan hållas på en armlängds avstånd ifrån dem? Mår barn så dåligt av att tro (veta) att de duger precis som de är?

Tydligen, om man ska lyssna till Malin Wollin.

Vidare tycker jag att det sammantaget blir helt galet att blanda ihop smal med snygg och tjock med ful sådär rakt av efter att strax innan ha snackat hälsa.

Att kraftig övervikt inte är häslosamt tror jag de flesta håller med om, men att det är fult? Enligt vem? Ful och snygg är väldigt subjektiva bedömningar och åsikter och jag tycker man bör vara försiktig med att lära ut sådana till sina barn. Låt de göra sina egna tids nog och skydda dem så länge ni kan från samhällets extremt vinklade sådana.

Åsikter och ideal som idag säger något helt annat än de gjorde för 60 år sedan. Då hade Malin med de där tio extra kilona varit fullständigt normal i andras och kanske sina egna ogon med.
Jag önskar också alla ett liv fullt av njutning, utan bantning, men som framförallt är friskt, gott och bra oavsett om det innebär ett antal kilon hit eller dit.

Och låt era barn fortfarande få veta att det inte spelar någon roll hur de ser ut, vad än samhället en vacker dag må säga dem!

God natt!