efter olyckan

Vi är hemma nu. Pustar ut. Det blev en lite längre tripp till Stockholm än planerat. Inte helt kul.
Eller självvalt.
Usch.
Kan knappt skriva om det.
Jag försöker.
I söndags när vi var på Gröna Lund fick Mimmi tag i en termos som var under vagnen. En termos med hett vatten. En termos jag tydligen inte hade skruvat åt locket på och jag vet, hur mycket av en idiot kan man vara som inte skruvar åt ett sånt lock?
Mycket idiot.
Väldigt stressad och trött mamma, fast ack så mycket idiot. Dumma, dumma mamma. Skäms.
Fan bara.
Stackars älskade lilla tjej. Vår ettåring hällde den kokheta vätskan på bröst och mage som gick sönder. Stora blåsor och flagnat skinn. Gallskrik. Värsta sorten. Ilfart till sjukhuset. Blåljus och gallskrik. Gallskrik. Så ont.
Mardröm.
Massa tårar.
Men.
Lättnad mitt i eländet.
Bara 2:a gradens som antagligen, förhoppningsvis läker om ett par veckor.
Återbesök på sjukhus igår. Smärta, skrik och nytt bandage över såriga överkroppen, smärtstillande, ingen dusch, ej bad på två veckor, fast lite skratt ändå. Sen, efteråt.
Älskade lilla Mimmi så tapper. Hon skrattar älsklingen och försöker med tafatta nävar klia den hårt lindade magen, då kommer också gråten. Det gör ont. Är frustrerande. Men det går. Och det ska bli bra.

Efter besök två på sjukhuset. Trött och sova mot mammas bröst.

Nu sova.

tandläkare

Har skräck. För tandläkare. Ny tandläkare.
Och idag ska jag till en ny, en specialist, som om vi har tur äntligen ska fixa min tand.
Ni kanske minns den problematiska från förra sommaren, den som fick mig att gråta. Den som en dag i min barndom blev fylld av amalgam, som sedan togs bort och tanden sprack. Den fylldes med nytt gegg men nåt smuts kom in som började värka järnet i juli förra året eftersom jag fått inflammation i tandköttet -och fick inte äta antiinflammatoriska då jag var gravid.
Sen gjordes försök till rotfyllning bara för att upptäcka att hela käken inflammerats så bedövningen inte tog och jag grät och ylade i stolen, ville försöka få det gjort tills tandläkaren inte längre kunde fortsätta utan skrev ut antibiotika.
Tio dagar senare och äntligen inflammationsfri tog så bedövningen och rötterna putsades. Men något var ännu fel där nere i en kanal, kanhända en spricka ända ner och rotfyllning kunde inte genomföras trots flera försök. Mitt i allt lossnade halva tanden då lagningen som antagligen hållt ihop allt var borta och det var inte jättekul.
I alla fall.
Minns ni den tanden?
Jag gör det.

För att avrunda en lång tandhistoria.
Min tandläkare som jag idag trots alla turer (han har ju gjort allt för att hjälpa) är trygg med, fick skriva remiss till en specialist och det är dit jag ska idag. Tog ett drygt halvår att få tid. Min tand är fortfarande halv, jag rädd och detta oroliga kommer idag kosta mig -till en början- härliga 2 200 kr.
Bajs.
Bokstavligen.
Diarré.
Är verkligen helt genomsvettig, nervös och rädd för att det kommer göra ont och sedan ändå sluta med att jag mister hela tanden. Allt strul och smärta för ingenting liksom.
Int så jätteroligt alltså.
Klockan tio har jag tid och jag vill verkligen inte. Men ska.

illa

Nu är det illa. Kan knappt gå. Vänster ben vill inte lyfta. Kan ju hasa fast just nu hugger det i magen med så has är inte att tänka på.
Milo sover. Hoppas ett tag till. Åh nej, nu vaknade han.

ont i tappen

Tre säckar svarta är och väntar på vidare färd vid ytterdörren och ändå syns inget av undanstädningen. Nåväl, två dagar kvar och jag hoppas det börjar hända saker imorgon.
Ikväll hade jag märkligt ont i magen igen och det kändes verkligen inte alls bra när Plutt sparkade neråt. Kommer hän åt på ett visst ställe så är jag vips tillbaka i Uleåborg, maj 2006 och dagen då Dante sparkade sig ut. Det är mycket otrevligt detta kroppsliga minne från då.
Jag ska på tappmätning imorgon förmiddag och hoppas och ber till Gud eller hon som styr att det inte är någon som den här gången är på väg ut på länge länge.
Oförändrat hoppas vi på.
5 mm tratt, max.
Vi såger så och går och lägger oss.
Natti natti.

kattakut

Marcus har åkt iväg med Stella till Norsholms djursjukhus precis. Fanns inga tider här när jag väl kom fram och hon trodde det kunde handla om urinkristaller, något som kan bli väldigt akut snabbt på en katt så snarast (idag) skulle vi uppsöka något av de närliggande ställena. Stackars Stella. Hoppas det går bra där och att han kan få medicin och bli frisk.
Jag känner mig helt knäckt. Blir jätteorolig. Stella är ju vår första håriga bebis och han får inte må dåligt.
Vi ska ut och rulla nu jag och Milo. Måste ha lite frisk luft och det blir till att välja mellan pest och kolera och kolera blir det idag, en liten promenad med andra ord.

kvällur här hemmur

Vi har haft en superfin kväll jag och Milo och nu sover den ene av oss. Jag ska vara uppe ett tag till.
Skulle se CSI men har redan sett avsnittet så efter att jag låtsasshoppat klart på cdon.com ska jag lägga mig i sängen och titta på Law and order. Som sagt, härligt med repriser!
Min hals brinner. Den fina åkomman halsbränna har kopplat greppet. Blir ju lätt så när magen växer och börjar trycka på uppåt och det gör den. Halsbränna och ångest bör inte blandas så jag skålar i samarin med mig själv och ser gärna att det svalkar lite i bröstkorgen om ett tag.
Imorgon ska jag faktiskt till barnmorskan. Nu kan ju inte hon göra några kontroller för att lugna oron som käkar i mig men det känns bra ändå att gå dit och vi ska ju lägga upp en plan för akupunkturen mot fogarna som släpper och det är ju bra och konkret.
Nästa vecka är det sen tappmätning.
Min något övermäktiga oro just nu är ju egentligen inte så mycket för tappen som för vattnet därinne. Tappen var ju aldrig något problem med Dante, utan det var "bara" hinnorna som sprack av urinvägsinfektionen och resulterade sedan i att livmodern inflammerades och förlossningen startade i förtid. Inga cerklage i världen hade kunnat rädda min förstfödde.
Men men.
Det var då. Nu är nu.
Och nu ska jag fortsätta surfa bland filmer och böcker innan jag gör Miloälsklingen sällskap i sängen.
Jag tog jättebra bilder på honom ikväll men lyckades inte ladda upp några. Nytt försök imorgon. Han har sina nya tjusiga kläder på sig och sitt fantastiskt fina ruffs som förresten inte ska klippas någonstans. Ni får som sagt se imorgon. Hoppas jag.
Kram och god natt.

foto och lite ångest

Idag har Milo äntligen blivit fotograferad på Ateljé Carlsbecker.
Det fick till sist bli ett album med 16 bilder i för jag kunde inte ta bort fler då killen ju såklart var helt bedårande på alla. Han var så himla duktig! Och bilderna blev mycket fina. Om två veckor ska vi hämta albumet och det ska bli så kul att Marcus, som idag åkte till Stockholm idag, också får se.
Älsklingen sover nu. När han vaknar ska vi leka med boll och dansa lite. Jag i soffan Milo på golvet. Han älskar att gunga och rulla med höfterna till musik och jag att titta på glädjen han utstrålar.

Hoppas att det sen inte blir en galet lång kväll, då jag är mycket trött. Somnade inte förrän halv fem inatt efter massor av ängslan.
Det kommer nu. Krypande. Rädslan och ångesten. På nätterna såklart, när jag lagt ifrån mig boken och släckt lampan, det är då det kommer. I natt ska jag inte släcka. Halleluja för TV och repriser. Det blir till att glo tills ögonen och jag istället slocknar.
Jag tror det är älskade Dante.
Eller det som hände då.
Är en dryg vecka från att vattnet gick och jag har börjat spänna mig, är rädd så fort jag får tid att känna efter att det ska gå igen. Blir så påtagligt nu när jag lever ett någorlunda normalt liv till skilnad från sist med Milo i magen. Då var jag ju skräckslagen jämt. Nu lever jag, är glad och går omkring till synes obkymrad och sen plötsligt sparkar Plutt på till neråt och det gör ont. Känns som det kändes då med Dante. Tror jag. Minns inte riktig men kroppen har för sig att den minns och så sätter ängslan fart, övermannar mig och jag får svårt att andas och börjar gråta hysteriskt vilket inte alls känns bra någonstans men jag kan inte sluta.
Längtar till vi passerat först v 22 (vattenavgång) och sen v 24 (Dante föds och dör). Därefter kanske jag kan slappna av igen.
Jag tror det.
Vill tro så.
Så bestämmer jag.

Jag tittar ut och ser där solen. Det här blir en bra dag!
I natt vaknade av en jättekraftig sammandragning som blev till två. För första gången den här turen blev jag riktigt rädd, skräckslagen nästan för lilla Plutts liv. Låg och grät i timmar och hade mycket oro toppat med ångest. Det var fem i att jag åkte upp men försökte komma ihåg att med Milo i magen var det just "bara" panikångest när jag blev inlagd och antagligen så denna gången med och sammandragningarna gjorde ju inte ont. Eller gjorde de det?
Sen tänkte jag Liten och hur jag i samma vecka (alltid denna samma vecka) hade vaknat en gång på natten någon dag innan och att hon så på lördagen var på väg ut. Det gjorde ju inte ont då heller, eller gjorde det det?
Jag vet inte. Minns inte. Vill kanske inte minnas.
Men jag har cerklage nu så det kan inte gå fort, det kan inte öppnas tyst och plötsligt. Måste komma ihåg det. Händer det nåt där nere så skulle det kännas mycket. Eller hur? Så måste det ju vara.
Jag gick upp en sväng sen och tittade lite på Miami Ink och Dr House. Runt sex somnade jag åter.
Och nu skiner solen.
Idag ska jag göra Nötpirog supersize med yvig morotssalald och dillvinegrette till. Hade blandat ihop lite och trodde salladen var till igår men icke alltså. Idag däremot...

Majssoppan.
1. Fräs 1 gul lök, ca 250 g hackade morötter och 200 g hackad rotselleri
2. Blanda i en påse fryst majs 500 g
3. Häll i 1 liter vatten och 2 st (+en halv kanske) kyckling buljong och en tsk vinäger
4. Koka i 10-15 min
-Här kan du passa på att skära 3 tomater i små bitar och blanda med en knippe hackad blad- eller krukpersilja. Färsk ska den helst vara.
5. Mixa soppan med stavmixer så det blir en härlig sörja av allt, salta och peppra av. Ha ev i lite sambal oelek för det där lilla extra
6. Stek baconbitar utan olja i panna. Jag klippte mina remsor och passade på att rensa bort en hel del av det av vita som jag inte gillar.

Färdigt att serveras!
Och det gör du genom att strö över bacon på soppan och toppar det hela med med tomat och persiljeblandningen. Till det här kan du servera lite paprika och gurkstavar och glöm inte kavringen.
Ett internt Jonnatips är att klicka i lite naturell keso som svalkar skönt ifall man valt att spajsa till det hela eller om man bara som jag råkar gilla keso till soppa.
Ät gott!

vecka 14+0

Det var den här dagen det började förra gången. Min vila. Nedläggningen. Så jag har varit lite på spänn idag kan man väl säga. Lite spänd.
Och så har jag haft ont.
Kanske för att jag är spänd eller så är jag spänd för att jag haft ont. Vet inte riktigt. Fast jag vet att jag ska få ont i livmodern och halsen där cerklaget sitter när bebis börjar växa och magen med den och det är ju det som händer runt nu. Kanske är det onda det? Jag hoppas.
Hade förövrigt en bra dag på jobbet. Det är kul med barnteater. Men jag märker att det är så svårt att ta det lugnt att inte lyfta den där grejen, att inte det, eller det. Och just idag i varje rörelse, varje steg, har jag hela tiden tänkt på 25 augusti 2008, vecka 14+0 med liten Mini -som var Milo- i magen och hur jag låg i soffan för att sedan ligga där och vänta mycket, mycket länge till. Fast som det var värt den väntan! Och då plötsligt är inte väntan alls så lång.
Idag har jag en liten Plutt i magen. Jag vilar inte men jag väntar. Väntar med att vila. Och väntar på Plutt, så kanske jag borde vila? Nu?
Ska träffa min läkare om en vecka. Väntar till då. Försöker ta det lugnt och vila mellan varven och hoppas vi kan ha n bra plan att följa därfter.

Nu ska jag avsluta dåliga filmen som rullar här bakom -The Ugly Truth -inte så ugly, mer kass och bara trist.
Komedi? Jo jag tackar jag. Skrattar hejdlöst. Inte.

Imorgon kommer kanske (håller tummarna) Marcus som fastnade i Stockholm inatt för att vår vän SJ inte hade tåg som rullade.

God natt.

sthlm tur och retur och nedläggningstankar

I eftermiddag åker jag och Milo till Marcus i Stockholm. Det blir biopremiär (Farsan) för oss stora och trevlig samkväm med släktingar för den lille.
Imorgon bär det hemåt och till jobbet igen.

Jag har insett att det bara är två veckor till den dagen som jag förra graviditeten ordinerades strikt sängläge. Nedläggning dag 1. Inte alls långt dit ifall det den här gången skulle bli samma villkor. Nu ska jag inte träffa min läkare förrän om tre så jag antar att jag åtminstone har en vecka extra på mig för rörelse. Måste ändå redan nu begränsa mig. Vill för allt i världen inte hamna i sjuksäng på sjukhus... Hellre vila hemma.
Jag börjar känna av sorgen igen. Sorgen över att aldrig kunna få vara "normalt" gravid. Det är de här tre första månaderna som känns någorlunda normala, men det suger verkligen att inte nu när de flesta andra börjar må bättre och kan slappna av, kunna få se fram emot en härlig tid med bula och bebis.
Jag vet att det där bara är småsint gnäll. Går det bra får vi ju världens belöning efteråt. Och det är värt allt!
Fast ändå.
Visst hade det varit härligt att kunna jobba på och sen övrig tid umgås med familj och vänner, gå på bio, kanske åka på semester någonstans eller bara gå på benen helt vanligt utan att ständigt vara rädd för att tappa det lilla livet...
Jag ska inte måla fan på väggen. Men känner att jag måste börja tänka lite mer realistiskt på tillvaron för att inte chockas totalt om däckning blir faktum. Kan inte låtsas hur länge som helst att jag kommer vara den där häftiga mamman på öf i höstas som med jättemage svepte upp sin snart två-åring i petter sprattelgubbe och sprattlade på så vi andra utan mage låg i lä.
Det är som det är.
Ska inte tänka mer på det där nu. Vara glad för vad jag har, för att jag fortfarande slipper ångest (ta i trä). Bara vara i nuet och ta sen när det kommer.
För det kommer.

ute skiner solen

Tränat precis. Klirr i skokassan.
Hans tur nu.
Vi byter av varann. En går in, den andre ut. Bäst att inte prata, se på eller gå för nära.
Känner mig som skiten under skorna.
Varför?
Vad är mitt brott?
Vad har jag gjort?
Jag vet inte.
Ingen vet, men berättar inte för mig.
Suck.
Det är ett stormigt helvete detta och det enda är att försöka styra sig igenom utan att tappa taget om rodret.

Milo sover.
Min älskling sover så sött.
Tänk om man fick vara hans sömn för en stund.

Imorgon är det dans. Då ska jag faktiskt ta i och svettas lite.
Men bara lite.

Nu -vila.

någon hör dig gråta

Sitter i vardagsrummet och gråter för trettiåttonde gången idag.
Eller sist det begav sig var jag i sovrummet, så jag växlar miljö i alla fall, vilket borde vara bra för själen.
Tårarna bränner ögonlocken när jag försöker stoppa fallet, men de trillar ner ändå, ritar blöta mönster på vägen och landar sen vilset någonstans under hakan.
Jag är ju som bekant världens lyckligaste. Det är jag! Men just nu ledsen med. Det är ju fan att inte det första räckte.
Det är alltjämt åska härinne, härhemma. Solen skiner i sin spjälsäng men runt om regnar det. Hagel emellanåt.
Jag är förpassad till soffan. Eller förpassade mig själv hit för ett tag sen. Sen dess sover jag här och Milo bättre.
Känns väl sådär i längden och den har börjat.
Jag menar, det är bra att älsklingen sover bättre men trist för mig att leva camping i mitt eget hem utan att någon verkar sakna eller ens bry sig.

Ja ja. Det är som det är.

Nu ska jag pallra mig till min plats, lägga mig till rätta, sätta på skojig film och kanske somna lite.
Imorgon ska jag träna igen. Var en tur dit idag så skopotten har börjat växa. Sakta men säkert. Snart är jag uppe i halva priset på de billigaste.
Bra va?!

God natt nu.
Tack för att ni lyssnade.

aj aj

Jag utfärdar direkt en varning!
I detta inlägg kan gnäll förekomma, så de som är ofantligt trötta på det (syftar enbart på de som uttalat är det, ni med råd och tips om diverse tolkar jag inte som trötta utan bara måna om) kan ta en kaffepaus eller läsa om Familjen Bra i en blogg nära dig.

Dåså.
Jag mår inte bra idag. Ledsen i ögat som det kan heta.
Väldigt ledsen.
Älskade Milo sover och jag kan i lugn och ro fortsätta vara det ett tag till, vill inte sen inför honom. I hans lilla värld just nu är mamma alltid glad och leende och ska så också förbli. Han behöver inte se mammas öga ledset.
Känner mig dålig. Nästan sjuk. Innerligt usel. Det är inga bra känslor och tar emot att kännas. Men så är det.
Tänker inte gå in på detaljer om vad som hänt eller inte, bara ösa ur lite för att sen resa mig lite piggare och ta itu med vad som itu behöver tas.
Har haft en klump i magen som under natten (det finns alltid en anledning för kroppen att vägra sömn) och morgonen växt och nu pyser ut ur alla hål.
Jag läcker.
Fast gråt är skönt, det är det. Även om anledningen till det ofta gör ont, vilket är också varför den kommer. Gråten tvättar bort det onda och efteråt smärtar det inte lika mycket.
Om man har tur.
Har inte gråtigt såhär på länge. De flesta pölarna jag lämnat efter mig på sista tiden har känts rätt hormonrelaterade och som sådana inte riktigt riktiga, även om de förvisso just då upplevts som väldigt mycket på riktigt.
Men nu är det annat.


Så gråter jag plötsligt inte längre.
Super.
Se vad lite gnäll kan åstadkomma.

oro

Aldrig så trygg som i mammas mage skriver Malin Wollin. Och visst, förhoppningsvis är det så med facit i hand. Även jag kan så här efteråt säga att min mage tydligen var en trygg plats, en av det bästa, för Mini, vår Milo.
Men då?
Nej, risken var alldeles för stor att han hela tiden skulle ramla ut för att platsen skulle få kallas trygg och läget lugnt vilket såklart medförde en grym oron. En oro som ingalunda sedan backade eller försvann, utan antog bara i smyg en annan form så fort bebis var ute.
Minns första natten på BB med älsklingen då vi gråtande ringde efter sköterskorna gång på gång eftersom Milo knarrade så att vi inte kunde sova. Knarrade han inte var vi rädda att han slutat andas och sov av den anledningen ännu mindre.
Och på den vägen är det.
Oron går hand i hand med föräldraskap, ja livet egentligen. För det är farligt att leva, livsfarligt -man dör. Vi måste trots det lära oss göra just det, att leva, med vår ständige följeslagare och till och med göra det med ett leende. Även om vi vet hur det kommer sluta.
Fast shit vad svårt det kan vara, framförallt nu när jag har mitt hjärta levandes utanför kroppen.

snorföljetongen fortsätter

Det blev ännu en tripp till sjukhuset och barnjouren idag, för våran älskling har fått lite feber, något vi skulle hålla koll på och såklart har. Hans rossel och nästäppa var riktigt jobbig inatt, såpass att amningen verkade mer vara en plåga än ågot annat. Inte heller verkade koksaltlösning hjälpa.
Väl på sjukhuset hade jag tänkt kräva blodprov så vi kunde utesluta det där förbaskade och hemska RS-viruset man hör så mycket om, men det gick sådär. Inget blodprov behövs, för han är tydligen "bara" lite förkyld, enligt den här läkaren med. Inget fel i lungorna eller med andningen. Rosslet kommer från näsan. Lovade han. Och jag hoppas verkligen att han har rätt, annars lovade jag att återkomma. Vi fick rådet att använda koksalt och efter det riktiga näsdroppar (nezeril -från 1 mån eller iliadin -från nyfödd) ett antal gånger per dygn och att det efter några dagar skulle hjälpa och förskylningen släppa. Hoppas så, som sagt. Skitjobbigt rent ut sagt med en liten älskling som inte mår prima.
Just nu verkar det åter vara lite bättre igen. Han sover. Och äter bra.
På dagarna.

I veckan ska vi till babyproffsen och kolla på babysitter och babygym. Har ni några tips? Tänker att den förstnämnda skulle vara en hit eftersom han verkar alltid må så gott i babyskyddet och det är lite av samma luting på de två.

Ha en trevlig måndagkväll så hörs vi snart igen.

nervig, trött mamma och oro

Gick väl sådär i natt med.
Han vill helt enkelt inte trots att han verkar helt slut lilla mannen. När han väl motvilligt somnat i min famn och jag lagt ner honom i sängen i sängen jag byggt bredvid mig, sover han en kort stund för att sedan plötsligt vakna med ett skrik. Han somnar oftast rätt snabbt om igen för att ett kort tag efter åter skrika. Och så håller det på. Precis som att han har ont :-( Äter gör han varannan timme ungefär och det verkar smaka gott fortfarande, men mot morgontimmarna är han så täppt att jag är rädd att han inte får någon luft alls och då kan jag inte ens för en stund blunda, så vi är inte pigga klubben någon av oss. Marcus försöker sova ute i v-rummet halva natten för att ta morgonpasset så jag kan sova lite, vilket jag aldrig kan ändå.
Vår vagn (chassit) är nere i entrén. Tyvärr. Hissen är så liten att inte ens marknadens minsta får plats. Annars hade det nog varit en idé. Kanske borde man köpa en till, billig, begagnad och ha som innevagn?
Just nu har han iaf för en stund funnit ro i sin vagga. För första gången sedan igår.
Bara han inte är sjuk. Hatar den där krypande, obehagliga känslan som flåsar i nacken och viskar -att kanske är det något fel på honom, att lilla förskylningen inte är något litet utan början på något värre. Vet att jag (vi, Marcus är faktiskt värre) antagligen har tendens att måla han med horn på lite väl många väggar, alldeles för ofta, vilket inte känns bättre direkt. Vill ju kunna lita på det som känns. Men vi får faktiskt komma ihåg att som det är nu så har han blivit kollad flera gånger och en liten förkylning är det enda som har konstaterats. Alltså är det upp till oss att välja vad göra. Fortsätta oroa oss eller ta fram den där tilliten och helt sonika bara välja den. Såklart blir läget ett annat om han får feber eller slutar äta eller annat, fast som det är nu som sagt...

Pust.
Och jag som tyckte att det vara oroligt att var gravid.

tre veckor!

Idag är det 21 dagar sedan han kom till världen, vårat guld! Helt otroligt vad tiden går. Men det gör den ju när man har roligt och roligt är det, trots gråt, oro och en mamma i semikoma. Jag ska ändå inte klaga så mycket på tröttheten, betalade inatt faktiskt av en hel del på sömnskulden jag dragit på mig, då älskade sonen sov ljuvligt gott och bara villa äta var tredje timme. Underbart.

Idag var vi till sjukhuset på hörseltest.
Dumt nog.
Den enda vakna hjärncellen i mitt huvud samarbetade tydligen inte och därför kom vi aldrig på tanken att man kanske inte ska (kan) kolla hörseln på en förkyld liten minimänniska. Nu gick det som det gick. Inte alls. Inga utslag någonstans och ny tid om två veckor. Även om det inte är helt ovanligt med det resultatet om förskylning eller annat är i vägen kan man ju inte låta bli att oroa sig. Läkarens ord om att det inte är många som föds döva eller med hörselnedsättning lugnade föga, det enda man hörde var just döv och hörselnedsättning. Våran lilla kille. Men han sov gott hela trippen, märkte knappt av att vi var där och väl hemma igen fortsatte jag att sjunga falskt för honom och tyckte mig också se reaktioner på det. Inga stående ovationer, men en subtil och kärleksfull uppskattning i alla fall. Vill jag tro.

Nu ska jag kolla en snabbis på tröjor. Amnings och vanliga. Det närmar sig inköp.
Tack för alla tipsen!

Supertack också för era kommentarer som jag hoppas ni förstår är väldigt uppskattade! och inte alls icke önskvärda som ett missförstånd här nedan gjorde gällande.

Kram!

nio dagar -smekveckan över?

Sitter just nu med en liten gudomligt doftande älskling i sjalen. Han sover äntligen, mot mitt bröst. Lugnt och stilla.
Annat var det igårkväll...
Efter tuppluren på em var det skrik nonstop resten av kvällen. Och visst. Bebisar skriker. Men vad ont det gör i hjärtat. Det låter aldrig kul när små barn gråter, men när det är ens eget, då går man ju sönder. Förtvivlan kom som ett tåg (ej SJ) och maktlösheten med den. Även skuldkänslorna var och knackade på.
Vad gör vi för fel? Vad är det för fel? Har han ont? Var? Varför förstår vi inte vad han menar? Vad kan vi göra? Hjälp?
Men inget hjälpte. Förutom bröstet i korta stunder. Men att amma varje timme och oftare ändå gör inte onda bröstvårtor gladare, ej heller misstänkt gasig babymage trevligare. Min lille kille, som han grimaserade.
Sen somnade han till sist, efter ett någongång och sov rätt bra med bara ett antal kortare pauser, allt medan mamma och pappa oroligt vakade bredvid.
Jag tar all sömnlöshet och andra biverkningar i världen bara mitt barn slipper ont.
Hoppas idag inte bjuder på repris.
Lilla älsklingen. Så värnlös. Mamma ska skydda. Alltid!
Nu sover han.
Lugnt och stilla.

dag hundrafemtiotvå -

Fredag och nästan helg. En hel helg med Marcus hemma. Tjohoo! Efter helgen börjar nedräkningen från 10. Helt sjukt och samtidigt så underbart.
Försöker att inte stirra mig blind på det som förhoppningsvis är kvar utan istället att fortfarande glädjas åt det jag har lagt bakom mig, vilket är många, många, långa dagar.
Jag ska från nästa vecka börja ladda rent mentalt på förlossningen med. Vågar inte riktigt än ta det till mig. Läser lite försiktigt det jag kommer åt men har svårt att se mig själv ligga där. Hade en förhoppning om att jag skulle få lite lugnande piller före själva snittet, men det går tydligen inte så jag måste hitta lugnet på annat sätt. Tar det nästa vecka som sagt.

Idag ska jag ha roligt igen. Har ännu inte börjat projektet och det kändes ett tag som att det skulle bli svårt att genomföra när jag upptäckte att jag inte fått min sjukrsättning. Hade det faktiskt lite på känn. Att det skulle strula. F-kassan tycker säkert att det är dags att skicka mig på jobbsök eller annat och att jag nu har "latat mig" tillräckligt. Jag får avvakta och se om jag hör nåt nästa vecka och tills dess leva på smulor.
Det är inte roligt att vara fattig, framförallt inte inför en älskad liten bebis ankomst. Finns ju så mycket jag skulle vilja köpa, framförallt nu när jag är på gång med min positiva, mentala uppladdning. Och så finns det inga pengar. Blä. Men det fixar sig. Lite segt bara.

Medan jag sitter och skriver kommer det med alldeles för jämna mellanrum starka förvärkar och stör. Det flimrar för ögonen och jag kan inte andas. Aj aj aj vad ont det gör. Inte ge upp nu tappen. Lite till. Bara lite till...

Får lägga mig och hoppas de ger upp efter bricisintag.

Ha en bra dag nu och glöm inte att ha kul!

dag hundratrettiotre -minns shoppa kista för väl

Ogillar verkligen de där timmarna mellan fyra och sex på morgonen. Bara ångest. Ifall man genomlider de i vaket tillstånd.
Mår inte så bra just nu. Har tryck över bröstet och svårt att andas. Tårarna rinner. Det var ett tag sen jag hade en släng av ångest, åtminstone av den här kalibern. Lite omväxlande mot allt det kroppsonda åtminstone, även om det här också gör ont.
Det är svårt att förklara eller sätta ord på oro och rädsla, den här diffusa känslan av olust och fruktan. Den finns och har hela tiden funnits där bredvid allt det underbara som också känns, kanske lite mer på ytan för mig än för vissa andra.
Jag har inga problem med att tänka positivt, gör det gärna och ofta. Vet att det inte förändrar något ifall det värsta skulle ske, det värsta gör lika ont hur förberedd man än tror att man är på det. För mig är det så i alla fall. Så positiva tankar -ja tack!
Men ibland, trots barnvagnsdrömmar och underbara små knuff från magen, närmar sig de jobbiga föreställningarna likt enorma flodvågor från helvetet land och svämmar till sist över precis allt. Hur man än fäktar så går det inte att värja sig och till sist ligger man där dyngsur.
"Men nu behöver du inte oroa dig mer" säger vissa.
"Så långt som du kommit" peppar några.
"Nu finns väl inget som kan hända" fortsätter andra.
"Allt kommer gå bra nu" avslutar resten.
Rent logiskt är inte riskerna för att det ska gå fel större för mig än de är för någon annan. Men de finns. Jag vet, ska inte tänka så. Men de finns! Jag uppskattar verkligen de goda tankarna från andra, men jag kan inte riktigt ta dessa till mig. Jag vill göra det. Försöker. Men jag kan inte. Det går inte. Jag vet inte om det kommer gå bra. Jag hoppas och ber om det. Tror ibland, men vet inte och det skrämmer skiten ur mig. Jag tänker barnvagn och ser samtidigt helt ofrivilligt framför mig det lilla albumet, med alldeles för många och för små kistor, som vi bläddrade i för första gången, då juni 2006. Det är länge sen nu. Men känns som igår. Mellan fyra och sex på morgonen känns det ännu mer.
Jag ogillar verkligen de där timmarna som lämnar mig blöt och ledsen.



Älskade Mini, lova mamma att du inte lämnar.
Snälla lova mig det.