passion

Jag åt en passionsfrukt idag. Och kom att tänka på när jag gjorde det för första gången.
Det var den 8 december 1990. Jag gick i åttan och pryade i en mataffär på söder i Gävle.
På radion pratade de om John Lennon som mördats samma dag, tio år tidigare.
Senare kysste jag och min bästis en kille. Samma kille. Fast inte samtidigt. Vi turades om. Det var kallt men trevligt och han schysst som liksom delade med sig av sig själv.
Jag skrev långa dikter om det. Dikter som rimmade.
De var skitdåliga.

Idag är det den 8 december igen. Jag åt en passionsfrukt och tänkte på Lennon och kysste sen min man som är poet och hoppas han skriver dikter om det sen.
Dikter som inte rimmar.

flerspråkighet

Det är mycket intressant att höra hur folk tänker om språk och barn. Både i kommentarer här, i mail och på annat håll.
Något beklämmande är det dock ibland att människor verkar lyssna sig döva på barns exakta ordförråd, som såklart kan skifta och gör så också ofta hos småttingar på ett par år. Vilket väl ändå måste anses som helt naturligt.
Personligen tycker jag att ett barns språk är så mycket mer än x antal ord han eller hon säger och blev lite paff och osäker när jag på bvc (under obligatoriska 2,5 års språkkollen) fick frågan om Milo kunde 1-25 ord, 25-50 ord... Jag hade helt ärligt aldrig räknat.
Språk är att uttrycka sig, att förstå uttryck och vad är väl så fascinerande som när barn kommer på egna ord eller sätt att "säga" saker?!
Milo fick hursomhelst mycket väl godkänt på kollen trots mammas dåliga koll på antalet ord i förrådet och även om det inte finns något som vi föräldrar inte oroar oss för vad gäller våra barn så känner jag mig hyfsat lugn över mina barns språkutveckling trots att den för vissa kan verka "sen".
Jag tror på språk.
Jag tror på flerspråkighet.
Jag vet att jag ger mina barn en gåva när jag lär=ger dom ett till språk från början. Är helt övertygad om att detta kommer berika deras liv på samma sätt som det berikat mitt.
Jag har läst och rådfrågat mig fram genom åren och det är med rörande enighet jag blivit bejakad och uppmuntrad att prata finska (mitt modersmål) med barnen. Vilket jag såklart gör för det är mitt första språk och ett språk som kommer helt naturligt när jag ska tala till mina barn och har alltid så gjort.
Svenskan får de per automatik med dels från pappa och från det mesta andra runt omkring.

Det är hur häftigt som helst att Milo 2 år och 9 månader förstår det mesta på både finska och svenska. Att han sedan svarar på det ena eller andra -eller tredje (sitt eget)- språk, det bara är så. Han väljer väl det som faller honom bäst i smaken just då och så får det vara nu. Vi tänker inte pressa honom.
Tids nog kommer det falla på plats, det är jag helt övertygad om och det är inget som någon annan behöver ödsla sin tid och energi åt att oroa sig över.
Och skulle det vara något problem som dyker upp framöver tar vi såklart tag i det då, men att en knappt treåring inte pratar "rent" är inte ett sådant.

Jag föddes i Sverige. På 70-talet. Jag började "prata" som drygt ettåring. Finska.
På lekparken ett par år senare pratade de andra annat. Jag var arg. Kom hem och surade. Förstod inte.
Sen fick jag en kompis Marie-Louise och vi började leka trots språkbarriären, för vi talade med varandra på annat sätt.
Tills jag en vacker dag, eller så regnade det, började klämma in några svenska fraser eller mest finska som jag liksom försvenskade på mitt eget 3-4 åringssätt.
Mamma och pappa har berättat, minns det inte själv, att jag började härma det svenska språkets melodi genom att klippa av slutvokalen på de finska orden. Juna (=tåg) blev jun etc vilket var hur självklart som helst för Mari-Louise som förstod varje ord. Någon vecka senare pratade jag "riktig" svenska och har inte slutat sen dess.
Finskan hänger kvar den med och sätt mig i ett rum en tid med italienare så kommer jag prata italienska också (flytande), eller franska, eller något annat.
Jag har ett välstimulerat språköra som jag ska rycka tag i framöver så det får jobba lite.
Det språkörat ger jag såklart till mina barn med om jag kan.
Och det kan jag.

Någon frågade om jag pratar som Mark Leevengood.
Nej tyvärr.
Låter läskigt mycket likt en svensk i mitt tal. En svensk bonde från östgötaslätten närmare bestämt ;-)

roliga grejer i fickan

Jag har sökt några kurser till våren på högskolan och är behörig till samtliga!
Känns sanslöst bra även om det är långt ifrån klart ifall jag kommer in på någon, men att bara ha sökt och att dessutom ha gjort det rätt och också vara behörig är så otroligt häftigt för mig! Det trodde jag inte.
Har länge funderat och tänkt tanken men lika länge haft en osynlig mur mellan mig och själva det där med att söka, ringa och fixa betyg så som vi gamlingar måste göra (gick i skolan före dataåldern ju, he he), men nu är allt det klart och jag är fullständigt behörig alltså. Fatta. Behörig -jag. Det är stort.
Med mitt plugghuvud finns inte längre några hinder i vägen. Kanske ska ta och bli något riktigt fint nu när jag ändå är på gång :-).
Nej då.
Jag är redan fin. Men mer kan jag, vill jag.

En annan rolig grej är att gå på lägenhetsvisningar. Finns massor av fina lägenheter i närheten och eftersom vi tyvärr snarast måste härifrån då det ju skitigt sig mer än lovligt rent ekonomiskt och nya grejer dykt upp som inte varit helt välkomna kollar vi runt lite. Det är ju inte så att vi direkt har pengar till dessa (lite annat prisläge i stockholm än norrköping om man säger så) men man kan ju kolla och kanske hitta en som kan passa nånstans, förhoppningsvis inte för långt härifrån.
Har börjat gilla Stockholm väldigt mycket. Söder. Kanske bli en söderfinne? Knivsöder ju. Passar bra.

MAN måste lyssna

Jag är fortfarande här!

Marcus lämnade Milo på förskolan idag och även om vi varit där på promenad en gång och jag visat honom stället och jag med min "Goebbelsaktiga" tydlighet irriterande många gånger förklarade i morse hur man går den raka vägen från konsum dit så lyckades mina karlar gå vilse. Hade Milo gått före hade han garanterat hittat, det är jag säker på, men pappsen? Nej. Där tog det stopp.
När de väl kommit fram och Marcus nöjt ringde efteråt kläcker han kommentaren: Det var kanske inte den mest klockrena vägbeskrivningen.
VA!?!
He he.
Krävde få veta hur han hellre ville ha en rak väg beskriven, men det orkade han visst inte gå in på. Bråttom nu.
Ja ja.
Jag är säkert rätt jobbig när jag ska beskriva vägar eller ge instruktioner, framförallt om tekniska grejer eller sånt som klassiskt kanske mest är en mans gebit, för det kommer något lätt som sagt "Goebbelsaktigt" över mig och det kombinerat med min pedagogiska läggning kan tydligen få framförall män, MIN man och kanske speciellt just hans pappa, min svärfar att få fullständig lock för öronen.
Det är aldrig så att jag lyckats förklara något för de två. Faktiskt, he he.

Hmm.
Ska tänka på det när jag nästa gång svärfar ska försklara för mig hur man hackar en lök och jag liksom bara nonchalerar med ett (eller tre) -Ja ja ja.
Eller när marcus visar upp en tröja jag hängt upp som mest liknar ett russin och säger för femtioelfte gången att man måste hänga dom på tork hyfsat släta för att undvika den värsta russineffekten. Jaaaaa, säger jag och slänger upp ett par brallor över stolen utan att reflektera så mycket över potentiella russin eller annat.
Vi får väl börja lyssna mer på varandra helt enkelt.

Framförallt män på kvinnor :-)

Nu generaliserar jag hej vilt och vilken regel har inte undantag, men jag vill faktiskt påstå att kvinnor i sin komplexitet fått en gen som gör dem till bättre lyssnare. Generellt som sagt. Kan vara ute och cykla vätternrundan just nu men det är en känsla jag av erfarenhet fått.

Vad har ni för känsla om lyssna och höra i olika relationer?

kvinna och man

Jag undrar lite grann ifall en man som blir illa behandlad på sitt jobb får rådet att sluta och hitta något annat?
Något säger mig att män rent generellt skulle uppmuntras till att ta fighten och inte ge upp bara sådär ifall de får skit och vet att de har rätt i sak.
Jag kan ha fel, men jag undrar som sagt lite grann...
Även fackombudet kom med det rådet och min undran kvarstår.
I och för sig vet de om att min förra (och enda) kvinnliga kollega blev helt sjukskriven för snart ett år sedan pga den mobbingen hon (enligt henne och hon är mycket trovärdig) blev utsatt för, innan hon sen blev helt avskedad och det blev lite ståhej både fackligt och annars så kanhända de bara är mån om min hälsa och mitt välmående, mitt ombud verkar vara trevlig, men ändå...
Ska jag bara sluta en fast anställning där jag får skit och lämna karlarna åt sitt öde?

Hmmm.

Nej det ska jag inte.
För jag har inte gjort något fel!
Jag är kvinna, har väntat och fött barn (med lite olika framgång) och detta bland annat gör mig tydligen i vissas ögon till en mycket opålitlig arbetstagare och ska därför bort.
Eller nåt.
Jag vet inte.
Men bara sådär ger jag mig inte.
Kanske jag är korkad och dumt envis, men då är jag väl det och får väl som jag får höra "skylla mig själv".
Hade jag varit man, hade jag haft stake.

vuxna -skärpning!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av det här.

Inte det faktum att det är ett barn som spyr galla över min man.
Buhuu, nej, värre saker får han, jag och hela familjen som följd kastat på sig rätt ofta, så det får vara, passera förbi, ett (vilset?) barn är ett barn och jag tänker inte provoceras till att gå närmare inpå hur infantilt det hela är skrivet, jag menar, herregud, det är ju ett barn som skrivit det.
Och barnet blir vuxet en dag och tills dess får man hoppas att han hinner lära sig något (bra) av livet, som till exempel empati och vänlighet, ja sådana enkla trevliga grejer som för de flesta kommer hyfsat naturligt men som ibland känns mycket långt borta när jobbiga tonår härjar i hormonerna och begynnande skäggväxt kliar.

Nej, det är inte ett barn som stör mig.

Det riktigt läskiga i det här är som Erik Helmersson -artikelförfattaren- skriver, de vuxna, i det här fallet framförallt Ehsan Fadakar, som helt uppenbart står bakom och uppmuntrar en pubertetpojkes hat och ilska (var är förresten föräldrarna? står de också bakom ilskan och den offentliga mobbingen sonen ger uttryck för?).
För är/var det inte så att det är vi vuxna som ska lära alla våra barn att man inte mobbar?!? Man mobbar inte andra barn, man mobbar inte någon. Punkt. (Eller kanske framförallt låter bli att lära dom hur man mobbar?) Svårare än så ska det inte vara.
Tycker jag.
Trodde jag på något sätt var självklart.
Men tydligen hade jag fel.

Ehsan tycker annat. Ehsan sitter och applåderar när en betald (?) pojke på hans egen "nyhetssida" offentligt hånar en man, visserligen en vuxen man, men en man för det, en pappa, en annan människa helt enkelt som pojken på sina egna grunder anser är en idiot.

Pojken får tycka det. Kommer tycka det.
Han får kalla Marcus för idiot, eller mig för den delen om det nu skulle lätta på trycket lite till (vet hur jobbiga tonår jag själv hade), så för den här gången...
Fast jag anser, med väldig bestämdhet, att det inte ska uppmuntras! Vi vuxna ska inte le nöjt när våra barn hånar och pyser arga ord till andra. Det är vi vuxna som någonstans, någongång ska hjälpa barn och ungdomar hitta andra vägar till självkänsla än den enklaste och samtidigt mest förrädiska "trampa-på-andra-så-kommer-du-högre" varianten. De andra reser sig till sist och hän där uppe, hän ramlar själv ner bums.
Aj.
Det här fallet kommer bland annat vara ditt fel, Eshan.

attack på ett fullständigt värnlöst veck -om utseendefixering

Ett tio, femton år gammalt komplex gör sig påmint när jag blir ombedd att skaffa lugg eftersom min rynka i pannan är störande påtaglig.
Slut med snedbena skriver en i kommentarerna, det är tydligen no an no för mig och med lugg kommer jag se både yngre och snyggare ut lovar hän.
Detta är säkert skrivet i all välmening och jag bör väl tacka för rådet.
Fast samtidigt blir jag lite ställd och frågande.

Ni förstår, rynkor i pannan har jag länge haft (en av de där grejerna vi har i släkten) och stor del av tiden har jag dolt de eller framförallt den där stora djupa saken med just lugg. Har tänkt tanken Botox -give me! flertalet gånger i mina yngre dar tills jag någonstans mognade (tror jag), accepterade mitt veck och lät glatt framhåret växa innan jag stoppade det i tryggt förvar bakom örat.
Jag var söt och glad i lugg, absolut, men jag trivs just nu bättre i sned sådan även om det där strecket breder ut sig lite väl synligt för vissa.

Det här är inget gnäll, eller tyck synd om mig och mitt veck, utan snarare en fundering och iaktagelse på hur man ser på människor, ålder, utseende.
Jag behöver för egen del inte nödvändigtvis se yngre ut idag, och vad andra behöver i den frågan det måste jag faktiskt för eget välmående skita i lite lagom ödmjukt.
Intressant är ändå tycker jag att det anses så viktigt att se yngre (och snyggare) ut (hela tiden) och att man ens kommer på tanken att påpeka för en främling vad som skulle göra att vederbörande såg dessa ut.
Jag är 35. Varken ung eller gammal, eller det beror ju såklart på vem man jämför med, men jag kan inte se någon anledning till panik över mitt pannveck i alla fall, som faktiskt fanns där även innan min 25 årsdag och jag kan bara hoppas att inte jättemånga blir störda av det. För deras skull.
Snyggare i lugg?
Jo kanske det. Men det också är en högst subjektiv åsikt och ska man verkligen försöka anpassa sig till andras tyckanden där eller gå efter vad som känns bäst för en själv?
Jag vet vad jag vill svara. Ändå går jag kollar i spegeln, drar ner luggen och funderar innan jag kommer fram till att skit it, det är skönare utan gardinkappa, och stoppar in håret bakom örat igen.

Vad tycker ni om utseende- och ungdomsfixering?
Finns det?
Blir det värre?
Borde jag skaffa lugg? ;-)

trettondag

Det blir inte riktigt som man tänkt dig. Någonsin. Nästa natt återvänder vi till sovrummet.

Sitter just nu nynnar på mamma Mu-sången och ibland dyker några rader om Kråkorna som klappar takten.

Ute yr det på. Snöar så det skriker om det. Verkar vara samma visa överallt och det är ju vinter så varför inte. Mycket hellre apmycket snö i kylan än samma mängd grå smältblask i ett par plusgrader. Vilket det tids nog blir åndå.

Det är helgdag idag igen. För en som är hemma och "jobbar" märks inte dessa lediga dagar alls, förutom på det att stan är stängd.
Gillar inte när stan är stängd.
Känns som att mina valmöjligheter minskar och även om jag inte skulle dit idag så tycker jag om att veta att om jag hade velat så hade jag också kunnat. Tur att Hageby köpcentrum har öppet. Bara ifall.
Känns iofs som att en promenad någonstans är lite av ett mission impossible idag. Men ändå, valmöjlighet är trevligt i teorin med.

Trettondagen. Eller trettondedag jul.
Idag kom det tre vise männen med presenter till Jesus. Då för länge sen.
Varför är inte idag klappdagen?
Julen är slut nu på många håll, men här i Sverige och Norden med tror jag har vi en vecka till på oss att jula till det. Sen dansar vi ut skiten. Ho ho ho.

Grattis Cissi som fyller år idag! Hip hip. En cybertårta av det godaste slag bjuder jag härmed på. Mums.

blädderblogg

Åh vad glad ja är över min blogg! Bläddrade runt i den alldeles nyss för att kolla om jag skrivit upp Milos 4-månadersvikt, bara för att på kul jämföra med Mimmis från häromdagen. På vägen snubblade jag över massor av bilder och videosnuttar och såklart en hel del text om precis allt och ingenting.
För det första. Helt sanslöst otroligt vad Milo har växt sen... ja då. Han växer ju hela tiden och ändras och utvecklas. Tiden går så fort, så fort att man inte alls hänger med som mamma (och just då är det mycket smidigt att ha allt samlat i finaste bloggen).

Han vägde förresten fantastiska 6 900 g mot Mimmis helt underbara 6 125 g.
Andra saker jag lugnt kan konstatera från då är att jag helt klart hade mer mjölk i brösten och ammade som en tok mest hela tiden (kan vara därav Milo hade på sig några hundra gram mer än syster) och att Milo inte alls gillade att sova såsom Mimmi verkar göra (kan det vara det där konstanta ammandet som störde min älskade killes mage?).
Slutsats: Hellre lite mindre mat i tutsen (finns ju superbra ersättning att ge) om det får bebis att vara nöjdare och sova bättre. Alltså är jag inte bara äldre nu, vissa saker är klart bättre med.
Sen läste jag om mina hudproblem. Finnar.
När Milo var runt tre månader attackerades jag av finnar, såpass att jag fick kräm för det av distriktssköterskan. Och vad hade jag nu på ilsket långvarigt besök i ansiktet för några veckor sen? (Vissa är kvar och snyltar plats än)
-Jo, finnar.
Trodde länge att det denna gången (kommer ju inte ihåg förra) berodde på p-pillren jag duktigt mumsar på och var nära att ge upp all framtida form av kopulering för att rädda fejjan, fast ho ho ho, christmas came early, same shit -sist med.
Annat jag blev påmind om var att jag sov dåligt försommaren 2009 och gör så nu med! Sover visserligen alltid lite si och så fast det är åtminstone bättre än kasst, vilket läget är nu och var då. Somnar mycket svårt och vaknar aplätt. Hurra liksom.
Ja inte att jag har sömnsvårigheter men att jag vidare kan läsa att det sen blev bättre och finnarna de försvann innan jag hunnit säga pois perkele (för 38:e gången).
Jihaa, jag blir vacker och pigg igen. Det är bara att tålmodigt se tiden an.
Hår tappade jag förresten med och fick sen tillbaka, precis som nu. Tappandet iaf. Tillbaka kommer det förhoppningsvis tillsammans med fräsch hud och lastvis av sömn.
Fatta vad mycket bra jag har att se fram emot! Hur häftigt som helst. Och jag mår ju inte ens dåligt nu! Tvärtom!
(Även om det såklart finns roligare saker än att vara en tunnhårig 30+++:are med finnig hy.)

Och med det på pränt vill jag bara säga god natt och lämna ett par sammanfattande visdomsord att tänka:
Imorgon är vi ännu en dag närmare allt som ska bli än bättre, utan att för den skulle ha bråttom från det som är nu, eftersom det faktiskt är rätt jäkla gött det med!
Tjohopp.
Finnfan goes to bed med ett leende.
Gör så du med.

tillgänglighet och näthyfs?

Visst är det bra med mail, blogg, facebook, msn, mobiler och annat men ibland blir det bara för mycket. Ständigt är man uppkopplad till något och därmed också tillgänglig även om man egentligen inte är det. För nog måste man väl få stänga av och bara vara ifred även i dessa tider.
Personligen har jag aldrig kännt något av den sk facebookstressen, den jag hört många andra pusta om. Alltid är det någon som skrivit på wallen, pokat eller livechattat om någonting och folk vill såklart vara lika duktiga och svara på allt det där i samma takt eftersom det liksom förväntas av alla där ute i cyberrymden. För förväntningarna är enorma. Inte bara att man ska hålla kontakt med alla hundratals nätkompisar, gratta på födelsedagar och svara på "hur mår du idag" frågor stup i kvarten utan också att man ska komma med statusuppdateringar om hur ens tillvaro ter sig, helst hela tiden och helst ska den då te sig så intressant och fullbokad som möjligt typ "jonna är precis hemkommen efter fika med ditten, möte med datten och ska snart gå och köra ett boxpass med båda. Tjohoo så upptagen jag är idag, precis som alla andra dagar i mitt liv. Heja för ett lyckat liv som är mitt. pusseli puss alla ni andra latmaskar som inte gör nåt". Typ alltså.
Men personligen, som sagt, har jag lyckats rätt bra med att ducka för denna hets, även om jag häromdagen fick smaka på hur den kan kännas. Fick på fbs livechatt (vilket stressande påhitt förresten) en fråga varför jag inte svarat på en fråga som ställts på wallen tidigare samma dag. Personen hade dessutom frågat en annan sak en annan gång som också blivit obesvarad och detta trots att jag så ofta är online. Varför? Avslutades frågan och jag fick jättedåligt samvete bums och letade reda på frågorna och svarade ursäktande bäst jag kunde. Men sen kände jag att vad då. Online är jag antagligen hela dagarna (automatisk uppkoppling) då jag ofta slår på datorn tidigt och sen stänger ner den sent, medan jag sällan sitter långa stunder vid den. Så online som i tillgänglig är jag inte alls särskilt mycket och framförallt inte för alla alltid och detta är inget jag ska ha dåligt samvete för.
Jag har en ytterst selektiv syn och ser oftast inte det jag inte orkar se, vilket kan vara frustrerande för omgivningen, men väldigt skönt för mig. Jag har alltid ett gäng meddelanden på fb som inte är lästa eller besvarade, oftast finns en kommentar eller två på wallen som jag missat eftersom jag inte har för vana att kolla på där så ofta och på mobilen svarar jag inte om jag inte känner igen numret eller om det är vid fel läge telefonen ringer (när jag ammar tex och det gör jag ofta). Och det är så jag vill ha det. Det är så jag mår bäst. Denna min strävan efter att i all näthysteri må bra kan verka nonchalant. Du (ni) kanske tror att jag dissar just dig för att jag vill och är allmänt dryg, men så är det inte. Jag har ett rätt fullspäckat riktigt liv utanför nätet (som säkert de flesta av oss) och tänker inte stressa ihjäl mig bara för att andra gått på det här med att alla ska vara tillgängliga alltid. De som vill ha tag i mig får det ändå. Både de i verkliga livet (vänner vet var de har mig i princip jämt) och de andra i det andra likaså. Skicka ett mess eller mail så svarar jag rätt så säkert, men facebook är bara kul. Jag är en flip flop där, en strandtoffla och det är på den nivån jag vill ha det. Och kommer ha det.
Jag ber ändå om ursäkt om ni upplevt mig nonchalant, inte min mening, men nu kanske ni förstår varför och åtminstone hur jag resonerar när det gäller livet på facebook och övriga cybervärld.

Hur känner ni? Blir ni stressade av att ständigt vara på? Eller tycker ni kanske att det hör till det nya livets hyfs att vara tillgänglig nästan jämt, att svara på meddelanden, kommentarer och annat även när det inte alltid är frågor det handlar om?

feministisk sossegubbe med piratsympatier

Det är jag det. Tydligen. Längst bort från Moderaterna och vissa andra så kallade demokrater, vilket rent instinktivt gjorde mig superglad. Vill vara långt ifrån dom och även om jag inte behöver det svart på vitt gör det ingenting att ha det så också.
Jag gjorde alltså precis ABs test och fick där svaren och borde nu veta precis vem eller vad jag ska rösta på i höst.
Det vet jag inte.
Får inte heller förvisso, vilket är synd. Inget parti verkar vilja ha min röst eftersom jag aldrig hört något om att ändra i reglerna/lagarna så även utländska medborgare folkbokförda säg minst 18 år (eller vad nu vore lämpligt) i sträck i landet också fick rätt att rösta i det svenska riksdagsvalet, om man avsade sig rätten att rösta därborta "hemma". Jag skulle lätt välja bort finska valen till förmån för de svenska eftersom jag ändå bor och alltid har bott här, något som nog heller inte kommer ändras i första taget.
Mitt finska medborgarskap byter jag därmed inte mot något och det kanske är svårt att förstå (men lätt att säga skyll dig själv och visst då gör jag det) men för mig är det en rot och arvsgrej. Luddigt visst, men jag är en stolt finne och då jag ändå bor i och mestadels också bidrar (har bidragit) till det här landet vill jag ha kvar det konkret finska som gavs mig när jag föddes -mitt medborgarskap.
Ja ja.
Nog med politiksnack.

Nu kom Birrosarna hem. Det blir pasta med räksås till middag snart. Svärfar har pulat av och till en hel dag i köket vilket känns av den ännu mer höjda temperaturen i hushållet, men vill man ha gott får man lida pin eller hur det nu var och gott blir det garanterat!

jonnalainen är språkligt konfunderad

Det är det svenska språkets knepigheter. På finska lägger man ju i princip alltid till -lainen till landet (med några få ändelseändringar innan) så får man ordet på vad personen därifrån heter. På finska blir således (kanske) en kameruan (om det nu heter så) Kamerunilainen. Tror jag. Om jag nu anar rätt att Kamerun heter just Kamerun också på finska även om jag på vissa sätt skulle vilja skriva Kameruuni och att det i så fall heter kameruunilainen.
Men på svenska.
Den röda tråden är ytterst blek när man hör ord som finländare, norrman (alla dessa män, fransman, engelsman, varför så könsuppdelat och varför man, män överallt man vänder sig -även i språket?), dansk, amerikan, italienare, spanjor etc. Eller ta monegask. Vem kom på det? Monaco. Varför inte monacoan? Som i marocan efter Marocco. Varför inte i så fall också marogask?
Jag blir inte klok på det. Men låt oss -för nu- kalla grabbarna från Kamerun och deras kvinnor för kameruaner. Tills någon kommer och rättar.
Nu måste jag lägga locket på. Marcus LIVE-sänder (http://fotboll.expressen.se/vm2010/live?refresh=true) högljutt här bakom så jag har svårt att höra mina egna tankar.
God natt ni fina.
Sova sött nu.

appropå

Jag tittade mig omkring på öppna förskolan idag hur barnen där var klädda och precis som jag ville minnas från tidigare gånger hade de allra flesta för att inte säga alla mycket fina barn och babykläder på sig, dvs inte bara typiskt rosablommiga kjolar och korta tröjor på tjejerna och mörkblå snickarbrallor på killarna. Mycket bra tänkte jag undrade vidare vem det är affärerna egentligen vill sälja dessa tighta puffärmiga blusarna i storlek 74?
För det är skrämmande det man hör (/ser) och man hör det från många håll.
På småflicksavdelningarna är kläderna (tröjor, jackor, brallor) förutom då oftast rosa (inget fel i färgen rosa) väldigt många gånger både kortare och tightare medan nästan identiska kläder går att hitta i hyllorna markerade pojke fast då i lösare och ledigare passform för att, hur var det nu -pojkar är mer rörliga. Man blir ju mörkrädd.
Det är inte det att jag tycker man ska försöka sudda ut könen men man behöver väl inte förstärka de å det grymmaste redan i så ung ålder, om någonsin. Jag tycker och tror vi är (alla) olika men inte till den grad som samhället har lurat in i oss, blått lag här och rött där, för flickor kan mer än behaga för ögat och pojkar behöver inte alltid vara starkast. Men så länge barns kläder (och leksaker) ger de signalerna har vi i mitt tycke inte kommit särskilt långt.

Sen. Vad gäller avundsjuka. Klart man lider av det emellanåt. Men min fundering handlade också om när sjukan blir utåtriktad och övergår i ilska och frustration som tar sig yttre uttryck, då känns den riktigt sjuk och verkar tyvärr vara vanligare bland kvinnor...
men jag kan ha fel.

God natt.

kvällsmacka med mjölk

Så somnade den lille äntligen. Det har varit ett himla städande här hela kvällen, han fick ett sopborstset älsklingen och det skulle såklart testas och fejas i alla hörn. Borde vara rent nu av allt arbete att döma.
Vi har haft en fin kväll. Har varit så stilla som jag kunnat, blir väl så första kvällen efter förändringsbesked. Marcus är i Stockholm och bor i en svit med egen terass och jag ska tydligen boka en helg där så vi kan åka dit tillsammans och spa'a och visst, om han fortsätter tjata ;-).
Det tar på krafterna att forcera fram förmågan att välja tillit så jag är mycket trött och hoppas kunna somna snart. Först lite CSI och annat som kommer för jag har inte råd att börja oroa mig i natt.
Imorgon ska vi fortsätta göra det vi gör, ta det lugnt. Marcus kommer och jag önskar hårt att solen stt skina så vi kan gå och ta en emfika ute.
Ha en god natt och sov gott i den.
Natti.

status: flytt

Kollar på Ikea.se och lägger upp på en påhittad inköpslista. Bra saker där måste jag säga och inte tokdyrt. Me like a lot. Blir till att bearbeta karln lite längre fram.
Har också skickat iväg en massa förfrågningar idag efter offerter från flyttfirmor angående just flytt och städ, så vi får se vad kalaset kommer gå loss på. Behöver säkert boka rätt så snart med.
I helgen hoppas jag att vi även kommer få till någon sorts plan för ned- respektive uppackning. Är inte jättemycket i skick för varken det ena eller andra så jag behöver tid, säg en månad ca för att organisera allt i ordning känner jag.
Ja ja. Det ordnar sig.
Nu engelsk serie. Sen sova.
Natti.

fimpad finnjonna

Jupp.
Just så känns det efter att ha läst en fullständig sågning av mig och min person, skriven tydligen av en av våra så kallade kvinnokämpar.
Härligt.
Med feminister som Jenny W behövs inget förtryckande patriarkat.
Hon sköter förtrycket så makalöst bra helt på egen hand av de kvinnor (mig) som inte riktigt passar in i hennes världsbild.

Jag blev tipsad om att någon kallade mig femtiotalskrampig på sin blogg och tyckte leende ett tag att det var rätt bra jobbat av mig som ju har vissa komplex pga mitt vägrande att befatta mig med hushållssysslor.
Men det var innan.
Tänker inte länka någonstans, då hon ondgör sig över mina hundratals läsare (elelr påhejare, jag som snarare bara borde få stryk?), vilket bara antyder att hon själv önskar flera.
Sorry. Inte med min hjälp.

Hursom.
I sin recension av mig tillskriver hon mig en god egenskap -Tjejen verkar rar och så... vilket jag tackar ödmjukast för.
Rar. Det är jag det enligt Jenny W.
I övrigt är mitt liv bara tomt och sorgligt.
Och visst. Hon får så klart tolka in vad hon önskar, men jag undrar samtidigt vilket behov hon vaknade med i måndags när den dagens text kom att handla om ett försök att krympa mig till fotknölarna?
Hon må tycka att föräldraskap och dess "ledighet" inte är något man ens skulle önska sin värsta fiende, men jag skäms inte ett dugg över att det är vad jag har valt just nu i mitt liv och att det skulle vara sorgligt och eller tomt med en underbar och efterlängtad liten son som Milo kan denna Jenny på sin barrikad ta och stoppa upp i sitt trångsynta arsle.

Hon vill egentligen inte skriva taskigt om mig låter hon oss veta, men verkar som sagt ändå manad till att göra det, för "-det är ändå något kusligt aktuellt med den som får mig att tillmäta den ett visst symboliskt värde."
Fast på vilket sätt eller vad man ska göra åt detta kusligt aktuella problem (mig) går hon aldrig in på. Vilket gör personen, som enligt egen utsago är frilansskribent, till en rätt kass sådan.
Inte bara håller texten, sågningen, som helhet ytterst låg standard, hon verkar dessutom ha svårt med det svenska språket och stavfelen blir ibland riktigt smärtsamma att ta del av.
Bra då att hon kan krydda med lite engelska uttryck som i -It is so fifties -Coming man etc och ibland med riktigt svåra ord som -anakronistiskt.

Jenny verkar mest "irriterad" över att jag (bara) skuggar Marcus vart han är tar sig. Mitt mesta brott är således att jag är en "enormt inskeppande stöttepelare" (?) för min man.
Och ok då, jag erkänner väl. Skjut mig för det.
Själv är jag väldigt nöjd med mitt "skuggandet". Tycker nämligen att dansen han är med i nu är skitkul och vad ännu roligare är -att halva veckorna kunna slappa på hotell, få städat på beställning och beställa room service när det börjar kurra i magen. Om det sedan gör mig femtiotalskrampig och sorglig -visst, visst.
Kanske har allt detta skuggande fått för stort utrymme här på bloggen sista tiden, men de raderna är ändå en försvinnande liten del av ett helt liv, något jag hoppas de flesta (om än inte Jenny) förstår.
Halvvägs ner i sin sågning skriver hon -kanske sparkar jag nu på någon som redan ligger (och ammar) och jag som läsare blir förvirrad och förstår inte direkt om hon försöker få till några extra humorpoäng genom att antyda att jag förutom skugga min man, ligger och ammar dagarna igenom som ett riktigt offer. Ha ha liksom.
Eller?
Tydligt är i alla fall att hon varken är beredd att förlåta mig för det här med amningen eller det andra.
Hon "skojar" vidare att tv borde bjuda in mig istället, men hoppas samtidigt att det inte finns så många frågesporter om Marcus Birro för mina övriga special skills kan man ju inte ens gissa sig till. (Hö hö. Stand up nästa?)
Jenny W är antagligen frustrerad över alla orättvisor som drabbat och drabbar kvinnor (vem är inte det?) men att nedlåtande skriva ner den här rara tjejen gör inte orättvisorna färre, snarare tvärtom. Jag blir så innerligt besviken när våra "starka" feministiska röster istället för att kämpa för det feminismen ska handla om och mot det egentliga hoten, tar sig tid att fimpa sina medsystrar som (om så bara tillfälligt) valt ett annat liv än det vid frontlinjen.
Det finns gott om mansgrisar Jenny. Du behöver inte spela en.

Så där ja.
Nu kan jag släppa detta och gå vidare med mitt krampaktiga men enormt rika och meningfulla liv.

näthat

Det här med att folk ska envisas med att skriva taskiga kommentarer i bloggar och tycka och trycka ner andra är rätt intressant. Eller lika intressant egentligen som det är tråkigt och synd.
Jag läste för en tid sedan på Sanna Lundells blogg att hon skulle stänga ner kommentatorsfunktionen just för att det var så mycket skit som levererades där och jag kände först att jag inte fattade någonting.
Men det gör jag ju.
Eller fattar är starkt, jag har fortfarande ingen som helst förståelse för att man går in på bloggar man inte gillar av någon anledning och envisas med att spy galla där, än mindre förstår jag hur man kan provoceras så av tex Sannas mammablogg att man måste göra allt för att försöka sänka henne.
Nu pratar jag såklart inte kommentarer av typen jag tycker annorlunda än du utan väldigt grova saker som hon tidigare gett tydliga exempel på.
Så nej, jag fattar ingenting, men har ju samtidigt lärt mig att det kan vara så, en lärdom som dock på inget sätt okejar något.

Jag har länge granskat mina kommentarer. Slänger helt sonika bort de där folk bara är ute efter att såra mig och min familj, något som händer med jämna mellanrum. Det går som i vågor. Periodvis kryllar det av troll som ska berätta för mig hur dålig jag är som mamma, som tjej, hur lat jag är och bara en belastning för samhället när jag var tvungen att ligga ner som gravid, för att inte tala om vilket behov vissa individer har att tala om för mig hur dålig Marcus är på allt han gör. Jag har också fått veta hur några (någon?) anonym verkligen hatar mig för vad det nu kan tänkas vara för. Faktiskt, ett par sådana rena hatkommentarer har jag lite smått förundrat fått motta. Förundrad just för att jag inte för mitt liv kan förstå vad i bloggen som kan få någon att hata mig.
Roligt blir det när en person som först skitit i min farstu sedan efteråt när kommentaren (skiten) inte publicerats undrar varför och hotar med att sluta läsa. Det är humor! Ha ha.

Hursom.
Jag måste ändå säga att för det mesta är det rätt mysigt här på min blogg. En stämning jag själv hoppas och önskar bidra till. Precis som jag tycker att Sanna Lundell gjort och gör på sin. Men det tycker inte t ex Alex Schulman.
Utan att slösa för många rader på den mannen så skrev han i samband med att Sanna hade stängt ner kommentarerna, att man får det man förtjänar i bloggvärlden. Näthat, (som för övrigt var en löjlig diskussion eller hur det nu var) enligt honom förekommer bara på bloggar som själva sprider hat.
Och det är detta som är intressant.
Inte att Schulman tycker något empatilöst, det är ju karlns signum, utan just detta vart näthat så många gånger förekommer.
Hos Sanna Lundell och mig har vi ju redan konstaterat. Och det är ju tydligen vårat eget fel, men annars då?
Ja, överallt är väl min gissning och vissa går säkert igång på det och provovcerar för att trigga igång mer, men aningen förvånad blev jag när jag blev erbjuden att vara med i en bloggsatsning -Mammabloggarna, en harmlös community med mammor, fast som innan jag hann börja där, fick stängas ned pga hot och förföljelser.
Är inte det makalöst. Mammabloggar. Hör ni vad provocerande. Jag undrar vilket har de spred för att förtjäna hoten och trakasserierna.
Sjukt.
Inte är vi, mammorna, den första gruppen framgångsrika kvinnor som får ta emot mängder av bajs i den här bloggosfären.
Och på tal om bajs, vilket sanslöst illaluktande skitsnack detta med att man får vad man förtjänar, är!
Men men.
Det är som det är. Hoppas ändå att diskussionen aldrig dör ut. Till sist kanske vi får till en förändring, förbättring i nätklimatet.
Det ville jag säga nu.
Hep.

2010

Tio år in på detta nya millenium. Mycket har hänt, ännu mer väntar på att händas.
Jag är nöjd med mina år. Väldigt nöjd. Finns dock en hel del som jag i ärligheten namn skulle se som som ogjort eller ohänt, men att ångra något? Jo, det gör jag nog nästan, även fast jag helst inte vill hålla på med ånger och lämnar därför de tankarna här.

Nytt år. Nytt årtionde. Nya möjligheter och också misstag att lära av.
2010 ska bli det bästa i mitt liv!
Vilken kittling det är att tänka så. Det bästa väntar! Och jag som just redan är där.
2009 var fantastiskt händelserikt.
Framförallt fantastiskt och fantastiskt stavas M I L O.
Ett nytt litet liv gjorde entré i våra och förändrade allt.
Jag har aldrig sovit så lite som jag gjorde förra året och då har jag aldrig sovit några mängder. Men som det är värt tröttheten!
Jag har fått nya perspektiv på saker och ting. Insett vad som är viktigt och vad som är annat. Försöker att skala bort det som skaver, skaka bort de som sviker (ack så svårt, men lättare med tiden för svikare väger tungt att släpa på) och för mig själv betona det bra i tillvaron.
Jag har fått nya vänner. Förlorat en del också.
Vi har vunnit högvinsten och tafatt försökt leva med den. Sorgen och eländet svetsade samman och när lyckan kom visste vi inte hur göra.
Nu vet vi.
Eller vet mer. Lär oss och veta.
Livet lär.
Och terapeuten.

Jag gillar inte nyårslöften. Alldeles för många går omkring med kraftig övervikt, röker eller allt på en gång för att dessa ska betyda något.
Så jag slår till med lite förhoppningar istället. Mest rent egoistiska önskningar.
Hoppas inför 2010 börja laga mat mer. Bra mat. Färdiga köttbullar och pulvermos idag och visst, bättre kunde det ha blivit men jag startar lite försiktigt för att inte ta ut mig alldeles.
Sedan hoppas jag få ordning på min rygg. Ska verkligen tänka på den i alla lägen, bokstavligt talat.
Ska också börja tänka på mängden godis jag stoppar i mig. Det är tanken som räknas men hoppas ändå minska intaget till tjugoelva.
Hoppas också på nytt boende. Inte en sommar till här (stuckaturen till trots) sa jag i höstas för tredje hösten i rad. Någon gång måste det ju visa sig att jag menar det.
Sedan hoppas jag verkligen att jag får ordning på min ekonomi. Jag säger min eftersom det handlar om min. Vi har delad.
Det är så det har varit och så är det ännu fastän vi har barn. Inte helt idealiskt i alla lägen men så är det och det enda vi kan. Marcus betalar givetvis hyra och mycket annat just nu eftersom min skrala inkomst knappt räcker till avbetalningar och färdigrätter, men i övrigt vet jag inte mycket om hans pengar eller han om mina. Eller jo det vet han. Eller det finns inte mycket att veta eftersom det inte finns några pengar, bara små fondsparanden som fortfarande pekar spikrakt neråt. Ha ha.
Så det hoppas jag. Få ordning på min ekonomi, men också någon typ av gemensam plan på det området.
Charlie -kan du hjälpa?
På tal om pengar.
Hoppas även komma på vad jag vill göra. Det ser väldigt mycket ut som att jag kommer förlora mitt jobb rätt snart så för att få ordning på klöverbiten bör jag också hitta något nytt som genererar dessa.

Mina förhoppningar.
Önskar mig säkert lite mer grejer. Som ny dator och ordning på mina papper. Och jo just det, tjockare hår och fastare lår.
Vi får väl se vad som hinner hända.
Bara första dagen idag och många kvar...

trött och framtidsfunderingar

Idag låg jag i sängen till närmare ett. Somnade inte förrän sent inatt då Miloboy ännu inte anammat detta med att sova många timmar i stöten. När ska det komma? Trodde det räckte med att sluta amma fast icke... Det blev inte mycket sova sen heller för någon av oss då killen var hostig och snorig och jag fick göra mitt bästa för att få honom att finna ro genom att klappa stjärten långa morgontimmarna då han låg intill. Skönt att Marcus tog ut honom på fm så jag fick lite vila.
Imorgon ska papps iväg och jobba igen och vi blir bara vi två ett par dagar. Hoppas måendet är bättre så vi kan ta en promenad eller gå och hälsa på någon. Så trist att bara sitta inne.

Jag ska ju börja jobba i februari. Är det tänkt. Lite tråkiga nyheter därifrån får mig att börja sukta efter annat. Men hur ska man egentligen komma på vad man vill göra i sitt liv? Är så pass gammal att börjar jag en bana har jag liksom inte råd eller tid att byta mitt i utan nu är det dags att komma på och finna mitt kall.
Fast hur gör man som sagt?
Är helt rådvill i frågan. Vill göra något meningsfullt och tjäna lite pengar på det. Eller lite förresten. Min personliga ekonomiska situation suger. Eller suger förresten. Den har inte råd att suga. Så illa är det.
Måste göra något.
Men inte ikväll. Läsa sen sova är vad som är på gång just nu.
Så det så.

pps (post-prag-syndrom)

Äter min thaisoppa med räkor och en äggmacka därtill medan jag känner efter hur trött jag egentligen är.

Gå och sov! Säger en del av mig samtidigt som den andra bara vill sitta uppe och uggla. Ikväll vinner nog dock gå och sov. Känns väldigt mycket så.

Inte nådigt vad trött jag är alltså. Shit-pommes-frites för att använda ett alldeles underskattat kraftuttryck..

Ernst pular med jul i rutan och jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Orkar inte byta kanal heller så han får pula vidare.

Trots tröttheten så här efteråt är jag fortfarande väldigt glad åt vår resa. Det fåtalet taskiga känslor som dök upp efteråt, gjorde just det -dök upp. Jag gillar de inte och hoppas kunna hejda tanken innan den slår rot i ett känslouttryck en eventuell nästa gång efter lika eventuell nästa resa.

Jag har läst Bitterfittan och tycker Maria Sveland beskriver mycket i den väldigt bra! (LÄS) Man kan nog inte riktigt förstå hur bra förrän man som mamma plötsligt sitter där med ett barn i famnen och likt förbannat på något sätt samtidigt känner all världens skuld tynga på axlarna. Men så länge man är medveten om detta, framförallt det faktum att skulden inte hör hemma där och bums sätter igång att skaka bort skiten, så är massor vunnet.

Fick en kommentar tidigare:

En god regel för hur länge en mamma kan vara borta från ett barn är: 1 dag/ barnets år. Alltså är barnet 2 år, 2 dagar osv.

Mia som skrev detta menar säkert bara väl, men jag tror tyvärr inte mycket väl kommer ur den kommentaren. Det jag reagerar på är en mamma.

En pappa då?

Jag skulle kanske kunna köpa det om det hade stått att båda föräldrar inte ska vara borta samtidigt, men just detta, en mamma.

Jag -en mamma- var borta tre dagar, mitt barn är 10 månader. Vilka skador kan jag ha åstadkommit genom detta mitt regelbrott?

Inga är jag helt övertygad om, eftersom jag är av den åsikten att barnets pappa är en lika god förälder och lika mycket som jag, själv kan vara med vår son under begränsad kort tid.

Men ändå.

Orden står där. Fastnar. Börjar gro till något...

Skaka, skaka, skaka.

Jag är mer och mer övertygad om att det mesta, för att inte säga allt, vad gäller bristen på jämställdhet i samhället kommer från det ytterst (och oftast) ojämlikt fördelade föräldraansvaret i familjerna.

Att tro detta eller vara övertygad om det, gör det inte lättare alla gånger att förändra saker på egen hand.

Men vad babblar jag nu om? Jag var ju trött. Sjukt trött.

Sova sa visst en del av mig. Den delen gick nog och la sig.

God natt.