hon är här -vår ludna lilla lady

Tisdag 10-08-10 klockan 08:26 anlände hon, vår dotter och lillasyster till Milo och våra andra små.
3 290 gram och 48 cm.
Liten men stor.
Ännu ett underverk för oss att värna om och älska. Svart hår på både huvud och axlar. Ett sanslöst sött och vackert litet barn vår älskade tjej, liksom stolte storebror Milo Santino Totti.
Vad hon ska heta?
Förhandlingar pågår...
Kram och STORT TACK alla läsare för era grattis och glada tillrop och framförallt till bästa doktor Nina och alla andra här på Vrinnevi som såg till att kärleken nådde oss hel.

kvällen innan (v 38+1)

Lite mage såhär sista kvällen vi är med den.
Sover såklart inte än och känner mig faktiskt för tillfället hur pigg som helst. Liksom tydligen Milo. Han tog sig opassande nog en tupplur mellan sex och sju ikväll som resulterade i det jag just nu ser på golvet intill mig. Han pladdrar på och är hur go och glad som helst med sina leksaker som sällskap. Tog ett tag iofs att komma dit och glömma det hemska med sprutan som ett bra tag förföljde honom i tanken tror jag.
Ja det var väl det. Imorgon ringer klockan tidigt och jag ska ta mig min dubbeldusch och off we go sen. Taxi beställd till 0540 och jag hoppas den kommer. Mamma är här och stannar med Milo.
Tjohej leverpastej.
Vi hörs och då har jag en underbar liten dotter hos mig förhoppningsvis.

det ringde

Klockan 0600 ska vi vara där imorgon. Välkommen på snitt! Oh shit. Fick mycket pirr och vridningar i magen nu.
Oj oj. Detta blir man aldrig van vid.
Nu ska vi med Milo till BVC. Spruta och lite annat. Älskade lille mannen som ska blir storebror imorgon.

dagen före..

Imorgon ska vår dotter födas.
Imorgon.
En dag till.
Knappt.
En natt mer bara.
En.
1.
Sen pang.
Börjar bli nervös. Orolig. Magen är i uppror och det är tydligt att hon tycker det är dags nu.
Men älsklingen, vänta lite, lite till bara. En dag knappt. Mer bara en natt. Sen du. Sen möts vi...


Det känns så konstigt det här med att veta när. Väldigt skönt såklart på många sätt. Men konstigt samtidigt.
-När är det dags?
-Dags snart eller?
-Inte många dagar kvar? etc är frågor jag fått på sista tiden, ja egentligen i ett par månader, fast just på sistone har jag ju kunnat svara -Den tionde. Då är det dags.
-Eller kanske inte, säger de flesta med ett leende -kan bli några veckor till och antyder på samma gång att vilken fåntratt jag är som tror barnet kommer då det är tänkt. Men så är det. Den tionde kommer hon. Senast. Alltså imorgon.
En dag till bara.
Knappt.
Sen.
Då.
Sa jag att jag var nervös? Är.

alles gut

Fortfarande hemma med Plutt säkert i magen :-). Är så himla trött bara. Att formulera meningar för andra att läsa är ett jobb just nu som jag inte är säker på att jag är kvalificerad nog att göra. Men jag försöker.
Det är alltså 38 fulla i veckor idag och den utlovade festen har precis börjat. Eller nja, det är ju inget party-party men det känns bra. Och sen var det bara två dagar kvar...
Jag tappade bort kryckorna igårkväll och var mycket nervös för hur natten skulle genomlidas eftersom jag inte kommer långt, trodde jag, utan stöd. Framförallt då nattetid och toabesöken har ju en tendens att bli ett antal just de timmarna. Men det gick! Gjorde ju ont som fan, men det gick lite bättre än jag vågat hoppas och inte för att jag riktigt än vågar mig på att knappt viska det högt, men det kan vara så att det är lite lite pyttelite bättre idag i skinkan respektive höften.
Ta i trä.
Jag funderar faktiskt på att ta en tur till ett närliggande fik alternativt till konsum och inte riktigt än lämna kryckorna hemma, (hittade dom som tur var i Milos rum imorse -hur man nu kan tappa bort dom?!?), men ta med mig killen i vagn och hoppas att jag själv ska kunna köra hem honom sen genom att bara stötta mig mot vagnen. Borde ju gå. Kan vara skönt att få vila händer och axlar som tenderar att spänna sig något otroligt med käpparna på varsin sida.
Ja vi får se. Dagen är ju relativt ung som man brukar säga och ikväll blir det film.

Ett plötsligt filmtips: Away we go av Sam Mendes. Mycket mycket bra!

fakta vecka 38

Kroppen:
Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt. När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

(från familjeliv)

Jomen faktiskt. Det känns så. Som att bebis kilat sig fast. Inte för att jag ännu har lättare för att äta (är väl allmänt lite för liten, för att det ska kunna frigöras något utrymme upptill hur lågt bebis än åker), men det är liksom ännu trängre nertill med tanke på blåsa och stackars tarmar som ju inte mått bra på bra mycket länge.
Och de där förvärkarna. Jo jag tackar jag.
Amen.
Kom precis på att såhär länge har jag aldrig varit gravid. 37+5 idag. Milo kom ju "igår" med snitt. Helt ofattbart. Om man har mina graviditeter och ständigt lever under hot om missfall och förtidsbörd så är det inte bara smått fantastiskt, nej det är sjukt galet häftigt att vara i 38:e veckan. Snart har vi gjort 38 fulla och helt suveräna veckor! På söndag är det kalas och ska jag fira på lämpligt sätt. Och sen är det bara 2 dagar kvar till riktiga festen. Den som det bjuds ett snitt på.
Iiiiihhh...

funderingar på första våningen

Sitter och småhoppas på en fika efter lunch med Jess. Har ju några glasställen inte för långt ifrån mig och glass vill jag just nu ha.
Marcus är till affären med Milo. Jag vinkade från balkongen som jag brukar när någon rullar iväg med min älskling. Han såg så glad ut, som alltid. Det bästa efter att få gå fritt är ju att sitta och titta på världen när den sveper förbi. Längtar så tills jag kan gå själv med både Milo och Plutt. Hoppas bara hon är den vagngillande typen. Det var ju inte killen de första många månaderna och det är väl kanske det han tar igen nu.
Jag sitter förutom att sukta efter glass och planerar lite. Ska packa BB-väska i helgen. Dags nu. Måste köpa ett par grejer först bara och det är väl där planeringen kommer in. Behöver ansiktskräm och skulle även behöva vårda fötterna lite innan. Når ju inte ner och misstänker att det inte blir jättemycket smidigare direkt efter. Visserligen ska jag ju inte packa ner fötterna i väskan, men de hänger onekligen med så därav den funderingen. Och både kräm och vård av fötter kostar så vad prioritera.
Appropå köp och pengar.
Igår blev det ingen tavla, mest ingenting faktiskt och för anonym som tycker jag ska spara pengarna till tandläkaren istället för att slösa på tavla:
Jo visst hade jag gärna gjort det, men nu är det pengar på ett presentkort det handlar om och de kan jag inte använda till framtida tandkostnader. Tyvärr.
Jag får ibland skäll för hur vår ekonomi ser ut. Vissa riktigt ilskna (varför så arga?) kommentarer publicerar jag inte medan andra slinker igenom. Det är trist med skäll, men men. Det ser ut som det gör i alla fall och jag kan tyvärr inte ändra på något bara sådär, vilket verkar vara en vanlig uppfattning -jag är liksom helt korkad som inte har pengar till det eller det för att min kille syns i TV.
Jag känner ingen skyldighet att redogöra för vår uppdelning och ska därför inte göra det mer än att säga att det är en uppdelning som kanske inte med vissa facit i hand är den idealiska just nu för någon. (Tycker jag. Men jag har inte alltid rätt även om jag tycker det, he he.) Och när det kommer till tusentals extra kronor som ska pungas ut får jag lätt panik eftersom jag inte har sådana pengar. Som många andra med mig. Det löser sig såklart, det gör det, men det blir inte roligt eller lätt, eftersom min ekonomi inte kommer få någon skjuss uppåt när sjukpeng blir föräldrapeng och tanken på att spara dagar dyker upp.
Ja, det där blev kanske en redogörelse i alla fall. Inte meningen, men låt stå.

Nu ska jag fortsätta längta glass och fundera fot kontra fejja, eller går det att få både topp och tå fixat på något bra sätt?
Hmmm...

Fyra dagar kvar.
Smaka på det.
4.
Gott.

jämförelse

Vecka 36+6 då och vecka 36+3 nu. Kanske svårt att se men det är inte jättemycket skillnad. På magen. Lite större nu kan jag tycka men då är ju jag som sagt i övrigt lite kraftigare här och var, samt blekare då.

doodles

Blev två (alkofria) öl, oliver och lite ostbågar till dansen ikväll. De senaste mest för att försäkra viktuppgången. Kan ju inte börja gå ner nu när jag så duktigt fått upp kilona under alla månader.

Är uppe i 75 vilken sekund som helst och för att från början vara en 52 kilos baddare, ja eller kanske landade jag på 54 mellan gravidideterna innan jag började vandra uppåt igen, så är det hyfsat med vikt att bära på. Ingen jätteuppgång direkt även om det räcker bra som det är och att gå ner dom sen, ja det kommer jag göra, men som sagt det får bli när det blir -inte än. Nu har jag en vecka på mig att snacksa på doodles och annat och ska ta tillfället i akt. Tycker att jag är mycket "rundare" i ansikte, rumpa mm nu än med Milo i magen och då slutade vikten på närmare 70. Måste säga att det är skönt att inte äga en våg. Kollar ju när jag är hos BM (igår) mest för nyfikenhets skull och för att man liksom ska det, men tycker egentligen att det är rätt ointressant. Jag menar en farlig uppgång märks på annat sätt än på siffrorna på vågen.

Nu blir det kvällsfil med musli. Måste alltid avsluta dagen med det så jag sover typ gott. Imorgonbitti är det tandläkare och jag ser inte fram emot det även om jag längtar efter att kunna tugga ordentligt och slippa skavsår på tungan. Men att gå dit, nej fy. Känns som att min gamla skräck kommit tillbaka för en påhälsning och vägrar uppenbart gå. Jag kommer därför envist inte avsluta den här dagen riktigt än. Natten går för fort om man sover och morgondagen får gärna vänta så länge den bara kan.

Kram.

mage

Vecka 37+2.

Om en vecka har jag min lilla dotter vid bröstet. Exakt en vecka fram i tiden och magen är inte där längre. Längtar dit men visst kommer det kännas tomt med.

upp och ner

Fick mig lite nålar idag igen och inte för att de direkt har hjälpt men ändå som sagt, de gör ju inte saken värre i alla fall. Hade rätt ont i vänster rumphalva med imorse och trodde där ett tag att det nog trots allt skulle bli till att tillbringa resten av tiden i stolen med hjul, men faktisk, medan höger är lika ond som den varit så är vänstervärken relativt borta nu (ta i trä) och det efter en rejäl nål mitt i smärtan. Så nog ska vi tro på nålarna. Ett tag till.

Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.

En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.

En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!

nedräkning: ensifrigt

Om 9 dagar är det dags. Då smäller det som man säger, eller gör man? Hursomhelst så är det då vi äntligen ska få träffa vårt älskade lilla barn som bott i magen sen förra året. Jag längtar efter henne, det gör jag. Älskar så det gör ont.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.

Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!

Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.

Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.

fix och don

Idag har det varit fullt upp. Alla Milos minsta kläder har tvättats och strukits, vaggan skruvats ihop och en ny matta till vardagsrummet inhandlats. Åkte och betalade soffan med pappa och fick som tack för besväret (nja inte riktigt kanske, men ändå) ett presentkort på 3 000 kr till butiken. Är mycket nöjd med nya tjocka brunguldiga ryamattan med nypris på tre och fem som nu alltså blev vår för drygt 800 kr (visningsex) av presentkortspengen. Ett riktigt fynd och fynd är skoj även om den i en perfekt värld hade gått lite mer i mörkare toner. Tyvärr halkade jag illa två gånger på trippen dit och tillbaka och har inte den gladaste av bäcken alls just nu. Jäkla vattenpölar på redan halkiga golv som kryckorna inte fäster i! Nåväl, det gick inte värre och bra är väl det.
Känns mycket bra att ha så mycket fixat eftersom vår lilla älskling faktiskt kan komma närsom. Det är ju så. Närsomhelst kan det bli dags även om vi såklart siktar på den 10:e och hoppas att jag orkar stå (om än med stöd) stark hela vägen dit.
Lite läskigt är det att redan ha vaggan, redo som en scout, i sovrummet, men jag är samtidigt glad att den gör det för lite terapeutiskt är det allt att ha en tydligt positiv målbild framme så.
Glad är jag också för min mamma som älskar att tvätta och stryka. Vi har tvättmaskin i lägenheten men den räckte inte så hon bokade tvättstugan med och var därnere långa stunder för att sen alltid komma upp brett leende med rykande färska och rena kläder i korgen som hon genast med lycklig min började stryka. Sist hon var här bokade hon tvättstugan med och sa efteråt att jag också borde börja gå ner dit för det var så härligt! Hon hade bokat en tid två veckor senare åt mig, men jag glömde gå. Där är vi inte så lika mamma och jag. Jag kan nämligen lätt komma på ungefär 387 andra saker som jag anser härligare och hellre skulle göra än tvätta. Tyvärr. Men glad är jag hursom idag för att mamma har den passionen och att det nu tack vare den ligger en hel massa fina pyttesmå nystrukna babyplagg och väntar i lådan på vår dotter. Det är härligt! (Tack mamma) Sen lär det i och för sig vara första och sista gången de är så släta...

Ikväll hade jag egentligen en date med Jess och Leo (som i DiCaprio), men eftersom Marcus tåg från Stockholm var ca fem timmar försenat får vi dejta imorgon istället. Ska se Inception och det ska bli så skoj. Att sitta är vad jag gör bäst just nu så bio är den ultimata handlingen.
SJ är SJ är ett skämt och och ingen är längre förvånad. På något sätt blir det faktiskt nästan komiskt fast man samtidigt bara vill gråta. Helt sjukt ju. Sitta fast på ett stillastående tåg i timmar, utan toa, luft eller mat. Fy fan. Inte första eller sista gången heller så det får nog bli bil framöver. Synd för miljön, men man vågar ju inte längre chansa.
Skönt att Marcus nu är hemma i alla fall!

Nålar imorgon.

God natt.

intervju -nightlife

En av finalisterna ----> finnjonna

Var och fick mina nålar av snälla barnmorskan (tror jag hon är, om inte så borde hon vara det) Annika. Känner fortfarande ingen skillnad men ger de en chans till på fredag annars får vi snacka annat. Kurva kördes och bebis hjärtljud lät bra, jag hade rätt starka förvärkar så en läkare ville kolla tappen men den var stängd som innan. Ingen påverkan således. Skönt att höra, då är sammandragningarna mest bara jobbiga, de gör ju inget bus iaf.
Nu ska jag fortsätta vila. Min mamma är här snart, känns bra.

om finnjonna själv får välja

Gott, gott, gott.
Det är så fortfarande -behöver tröst och den stoppar jag i mig.
Ikväll tog jag en kvällspromenad till konsum och handlade en massa mums som kramade och höll mig sällskap i soffan under ett par timmar tidigare och som vi njöt av varandra, det goda och jag.
Det onda, aj ajet, sitter i och jag är fortfarande tvungen att röra mig med käpparna om jag ska röra mig alls en längre bit, men imorgon är det nåldags igen och då jävlar, då ska det blir bättre!

sådan mor sådan son

Vi delade på den sista biten korv jag och Milo och mår nu båda ännu lite bättre. Inte för att Milo mådde dåligt innan men han blev i alla fall gladare ändå av korvsmaskandet.
Jag sov över fyra timmar i sträck inatt utan kisspaus! Sen fick jag med kryckorna till hjälp hasa mig likt en mäla till toaletten men ack så skönt det väl då var att släppa på trycket so to speak.
Vad man nu med den informationen ska göra...

vad lite korv kan göra

Först och främst -Tack alla ni fina som skriver så stöttande! Det är ni och den finska korven jag precis tryckte i mig som till sist fick mig att torka tårarna.
Ett glas mjölk och fazers rågbröd med några tjocka skivor lenkkimakkara (HK:n sininen) is the shit. Den kombon skulle verkligen kunna uträtta mirakel, skapa fred i mellanöstern eller ja i princip vad som.
Mitt motto: Mer korv åt folket!

Vi skulle se en spansk rysare tidigare men DVD:n funkade inte så vi började prata istället. Ja eller försökte. Låt oss säga såhär, vi hade verkligen behövt den där terapeuten som vi förra året så flitigt besökte. För prata ut -det kan vi inte alls. Och vart 17 är instruktionsboken när man så väl behöver den?
Jag känner mig som ett vrak. Det ska villigt erkännas. Min dagsform är trött och eländig och att (försöka men inte lyckas) snacka relationsbekymmer gör ju saken inte direkt bättre. Men vadå. Jag visste att jag hade en korv i kylen och ska man gräla ska man göra det med den i beredskap.
Nu något senare, med korven i magen, kan jag konstatera att jag inte orkar med mer bråk. Må så vara att vi snart måste flytta igen (en av alla anledningarna till tjafs), men jag ska inte tänka mer på det nu eller än mindre göra något åt det. Har annat/andra att fokusera på. En ligger i sängen och sover och den andra kommer till oss om två veckor (kan jag säga om en timme!).
Två veckor.
2.
Två är ju ingenting!
Visst har jag mest hela kvällen knaprat piller som dämpar och sitter just nu ner, men inte en chans att jag inte skulle kunna stå ut denna korta sista tid.
När jag fick nålar i rumpan idag låg jag på vänster sida i 20 minuter och kände aj aj i bröstkorgen, svårt att andas och lite annan sån liggvånda och kom då på att när jag väntade Milo låg jag på samma sida i 165 dagar och hade samma typ vånda i sinnet.
165 dagar.
Förstå alltså hur underbart jag har det nu i jämförelse! Ont visst. Men jag rör mig, går -jäkligt långsamt och med kryckor visserligen, men ändå -jag går!

Tack (eller jag är speciellt glad) idag för att...
...jag får gå.
...jag är mamma till den mest underbare lilla människan på jorden (mamma älskar dig Milo!).
...det fortfarande finns korv i min kyl.
...min mamma är den bästa mamman (vid sidan av mig) som finns.
...samma mamma (min) kommer hit på onsdag för att tvätta babykläder och fixa lite inför lillasysters ankomst.
...mitt huvud fortfarande utformar briljanta ideér. En är speciellt spännande.

Puss, kram och god sömn till er alla!

mage framifrån

Vecka 36+0 alltså.
Och nej "Jessica", jag hade inte blöja på gårdagens rövbild även om det kanske såg så ut. Det är bara min rumpa som på helt egen hand pöser så.
Men tack för att du frågar ;-).

bröstföda

Jo just det hoppas jag ha och kunna ge till liten bebis i en rätt snar framtid. Och som vanligt när det kommer till föda i och ur brösten och dyker tanken på amningskläder upp, måste ju snabbt och smidigt kunna slita fram matsäckarna nästan var man än befinner sig. Har ju sklart kvar plagg sedan sist, men ena bror min ska gifta sig med sin Cecilia i september och då räcker det inte med gamla slitna HM-linnen med tutthål i. Vill vara fin. I klänning. Med tutthål i.
Har kollat runt lite på nätet och är väl inte helt nöjd med vad jag ser. Vill ha en lång variant tror jag, med lite ärmar då mina forna (låt mig låtsas) biceps numera ligger väl dolda i något annat som jag gärna i min tur döljer i lite tyg.
Har ni några klockrena tips på snygga, inte dyra, klänningar med strategiskt placerade hål alternativt knappar eller dragkedja (behöver ju inte vara ett regelrätt amningsplagg så länge tuttsen enkelt kan tas ut) tar jag tacksamt emot dessa.

Appropå föda.
En annan sorts.
Känns som att jag skulle kunna föda nu.
Hela dagen har jag haft mycket onda förvärkar och det började när Marcus kom. Som att tjejen tänkte -nu när pappa är här kan jag ju komma.
-Men det kan du inte lilla vän. Stanna ett tag till så blir mamma glad.
Käkar bricisar så jag hoppas trycket slutar snart. Gårdagens CTG-kurva mätte tillräckligt rejäla sammandragningar var fjärde minut, men det här är något annat. Fast jag känner mig rätt cool ändå eftersom det inte gör så jätteont mot cerklaget, vilket är något jag ska se upp med.
En bra grej med förvärkar är ju att onda nerven inte får all fokus. Delad smärta är liksom halv.

Tjohej.

ischias

Det är alltså ischiasnerven som är rejält i kläm på mig. Och även om jag så bestämt trott och positivt tänkt att snart är det över så trodde läkaren att bebis ligger så just nu och kommer inte ligga så mindre framöver, att det helt enkelt är som det är tills hon är född. Måste hitta lindring så jag står ut ett tag till och där kommer akupunkturen in. Jag tror på nålar!
Men jag tänkte på den. Ischiasen. Man hör ju bara elände om den. Mer eller mindre i kläm hos var och varannan. Vad gör den? Varför finns den? Behöver vi den?
Gör vi säkert. Fast tillåt mig ändå fortsätta fantisera om nervamputering, mildare än att ta hela benet. En annan tanke jag stundvis leker med.
Marcus är i alla fall på väg hem nu. Vi är väl rätt överrens om att det inte var den bästa av ideer vi haft, den att han åkte till Dalarna i helgen. Men han måste jobba så jag kan glassa och lata mig här i min sjukskrivning, hö hö hö. Snart är han hemma och då ska jag bara vila den dumma nerven.
Säger så.