fint minne

Har nässpray och sprutor i kylen än, efter IVF behandlingen våren 2008. Vet inte varför de är kvar. Kan bara inte förmå mig att kasta.
Jag minns den tiden som igår.
Klockan ringde 0700, 1500, 2300 och puff puff i vardera näsborre.
Två veckor senare; Nedreglerad och klar, jippi.
Sen puff och spruta in hormon i magen. Heja.
Och så ovälkommen överstimulering med alla om och men och dagliga turer till LIU, för att till sist äntligen med extra mycket lugnande och morfin få 30 äggblåsor tömda ur vilka ett helt gäng guldägg hittades.
Pust.
Där slutade mitt jobb. Eller del ett iaf.
Två dagar senare var den där magiska återföringens dag då Mini flyttade in. Och stannade.

Nässprayen och sprutorna gav mig Milo, så hur kan jag kasta?
Måste ju en dag.
Men inte denna.

yr

I lördags den 2: maj var det ett år sen jag började puffa. Känns helt overkligt.
Tänk. För ett år sen fanns inte Milo, mer än i våra drömmar och förhoppningar.
För ett år sen skulle min kropp nedregleras och tömmas på hormon för att sedan på konstgjord väg börja proppas full med nya. Allt för att på sikt skapa det vackra underverket som nu ligger och sover så sött i sin vagga.
Blir yr när jag tänker tillbaka på det. Försöker fatta, men har aldrig riktigt lyckats och gör det fortfarande inte.
Den 16:e maj 2008, nedreglerad och klar, tog jag min första spruta i magen. En dos hormon som blev startskottet för de ägg som där och då började mogna i mig. Startskottet för kärleken som sedermera kom att kallas för Mini och som idag heter Milo. Ur de 30 blåsor som den 1:a juni förra året tömdes lyckades läkarna få ut 13 ägg varav 6 befruktades och 5 utvecklades till embryon av toppkvalitet. Ett av dessa fem fick jag tillbaka på min födelsedag, den tredje juni och är alltså Milo idag. De fyra andra vilar i väntan på i frysen på Linköpings univeritetssjukhus. Fyra pyttisar varav något eller några kanske en vacker dag kan få bli till ett älskat litet sykon till våra små här hemma och i hjärtat.
Snacka galet. Vilken resa. Hans resa. Det kunde ju lika gärna vara Milo som vilar där och väntar. Men det är det inte. Han vilar i sin säng. Han reste långt vårat älskade barn och nu är han hemma.
Yr blir man som sagt.

mer IVF och namnbyte

Såg senaste Dr Åsa precis. På svt PLAY. Missade förra avsnittet (samt repriser) som handlade om barnlöshet och IVF och upptäckte till min glädje och enorma förvåning att jag faktiskt kunde titta på nätet precis när det passade mig, teknikens under (japp jag är trög) och det gjorde det nyss alltså. Det fascinerar mig nåt otroligt fortfarande hur Mini och alla andra efterlängtade provrörsbebisar blir till. Även om de ju egentligen bara finns ett sätt att blir till på så är det häftigt att man idag och i 30 år kunnat hjälpa till när sättet av en eller annan anledning inte vill ske av sig själv.
Första gången jag hörde talas om provrörsbarn var jag liten och såg framför mig rymdskeppsliknande laboratorier, läkare i skyddsoveraller och stora rör som bebisar låg och växte i. Jag trodde hela processen, inte för att jag fattade vad den riktigt innebar, ägde rum i dessa gigantiska provrör och därav provrörsbarn. Den benämningen känns lite förlegad, älskade och efterlängtade barn efter provrörsbefruktning klingar bättre, men det får heta eller kallas för vad som så länge det fungerar.

Läser i AB att rekordmånga nuförtiden vill byta namn. Liljelycka, Minnestjärna, Skogs- och Vindhjärta samt Soldikt är exempel på sådana som nyligen blivit godkända och jag undrar varför? Varför vill man heta nåt som låter som taget ur en barnbok om Alver eller Indianer? Ok om man nu absolut vill byta av en anledning eller annan (jag tycker personligen man borde ha en bra sådan), varför inte då ta ett gammalt släktnamn eller ett namn med anknytning till nåt och som åtminstone lite låter som vore det på riktigt.
Fast vadå? Gnällkärringsvarning nu känner jag. Låt folk heta vad dom vill. Visst.

Hälsar finnjonna Röfvenbajs aka Gammalt hus. Ha ha ha!

Jag är lite trött...

zappa bort förlossning

Dags för förlossning igen. I bra och roliga filmen På smällen. Kan inte titta. Inte nu. Har sett den förut, hela vägen till slutet en gång och gråtit mig igenom det vackra i att föda ett levande barn. Men nu gick det inte. Fick stänga av och börja göra annat. Det är tur jag inte behöver gå igenom fler vaginala förlossningar för det går ju inte att snabbspola sig förbi dom om det inte känns som rätt läge just då, trycka på stopp eller byta kanal så som man tack och lov kan göra med det som visas TV.
Om allt går bra (snälla låt det göra det) och lite bättre ändå så ska jag föda vår Mini med planerat snitt runt vecka 6 nästa år. Jag undrar när jag kan få ett exakt datum. Hoppas snart. Tror det skulle underlätta väntandet, göra det som förhoppningsvis blir och kommer hända mer verkligt och konkret. Nu är det ju väldigt mycket bingo - bingo - bingo så fort någon nämner förlossning, amning eller jag själv går vilse i önsketankarna om barnvagn och levande barn och skulle det bli dags utan att jag fått förbereda mig är risken stor att jag hamnar i chock.
Hur exakt går ett snitt till? Vem ska göra det? Vilka får vara med? ... Det är många frågor som börjat fladdra omkring inne i huvudet på mig och det kaske är tidigt, men vad som än händer, när det än gör det, så ska jag ju snittas och jag känner att jag måste få lite mer kött på benen. Snart. Ska prata med min läkare på tisdag och hoppas på några svar.


När jag skrev lite om IVF i veckan blev jag tipsad om en förening -Iris, för ofrivilligt barnlösa och ville bara tipsa vidare.
För er ensamstående längtande kvinnor/mammor finns föreningen Femmis.

IVF tankar

Idag har min nätvän fertilitetsturisten fått tillbaka två små, finfina embryon! Håll alla tummar för att det ska gå hennes och deras väg nu. Tummar hålls även för alla er andra som är mitt i behandlingar, ska snart börja eller precis har avslutat sina!

Jag minns för snart två år sen då jag nyfiket började ramla in på IVF-sidor. Vet inte riktigt varför mer än att jag kände så väl igen mig i kvinnorna där och den längtan och kärlek till ett barn som en sådan behandling ger uttryck för. Trodde aldrig på allvar att jag en dag skulle bli en av dom.
Hade ju mina problem, med sena missfall och friska barn som dog, men gravid hade jag ju åtminstone blivit, hela två gånger och skulle säkert bli snart igen. Dessutom skulle jag ju få cerklage förebyggande och behöva sen ligga nästan hela den eventuellt kommande graviditeten, så nog räckte väl det som problem för en. Eller?
Jag kollade vidare och läste beundrande om dessa kvinnor som behandling efter behandling fortsatte hoppas och längta, om hormoner, spray och sprutor. Det hela lät så läskigt. Fascinerande, men läskigt. Att försättas i klimakteriet, odla ägg, in med nål, plocka ut och stoppa tillbaka! Hjälp! Tur att jag inte skulle behöva gå igenom det. Pust. Lite hederlig gammal sängkammarvals speciellt de rätta dagarna och vi skulle snart äntligen få börja vänta en liten en igen. Eller?

Nästan ett och ett halvt år senare sitter jag beslutsam med första sprutan i handen och laddar inför att köra in den i lilla uppsamlade högen av hull på magen. Jag är 31 och i fejk-klimakteriet, trött och tjurig.
Sängkammarvalserna hade inte burit frukt och som ändå vi dansat! Månad in och månad ut. Nu var det bara att acceptera, gå vidare till nästa steg, börja spraya, spruta och hoppas på detta. Den beundran jag kännt och känner fortfarande för alla andra kvinnor som gjort eller gör samma sak fanns inte med i bilden då. Jag bara gjorde det jag kände att jag måste. Varken mer eller mindre. Vi längtade så innerligt och man går dit längtan bär.
Så länge den gör det.



Ungefär var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Hur många ensamstående som tillkommer vet jag inte. De räknas inte. I Sverige.
Lagstiftningen vad gäller fertilitetsbehandlingar är otroligt sne i vårt land. Det beror helt på var i landet du bor hur snabbt du får hjälp, ifall du nu överhuvudtaget får det.
Är du ensamstående lyser röda lampan direkt och du får åka till Danmark eller Finland. Där hjälper dom, om du betalar.

Skrev för inte länge sen ett inlägg om detta, med länk till en bra och intressant debattartikel.
Läs om du inte redan gjort. Och har du det, läs igen.

dag hundratvå -i begynnelsen var ägget

Tänkte att jag skriver ett litet god morgon innan jag kojsar ner mig och försöker med det där förbaskade sovandet igen. Har inte gått så bra i natt. Lyckades sno mig en timme där mellan tre och fyra nånstans men sen var det kört igen. Räknat får och lyssnat på ljudbok så öronen blöder. Inget kul med nätter som denna.
Har ont som faen i kroppen. Gjorde en liten analys tidigare och jag tror att de enda kroppsdelarna som inte är särskilt påverkade (än) av allt det här är glada tårna. Nu är ju det inte så illa som det kanske låter för de betyder att jag har åtminstone tio stycken fungerande bitar på mig. Lite trist bara att alla är placerade just där i samma område, kunde ju ha spridit ut sig lite och delat med sig av sin glädje. Men samtidigt, hur kul hade det varit med en tå utstickande ur pannan?

Jag tänker på de 65 dagarna jag förhoppningsvis har kvar och försöker vara stark. Men lägger ner projektet direkt med löfte att uppta det när jag sovit mer. Vet av andras erfarenhet att det antagligen kommer bli värre och lite värre ändå hela vägen i mål. Sextiofem dagar. Många dagar. Men jag ska inte tänka på dom. Jag vet egentligen inget om hur många dagar som är kvar, vet bara att vi idag gör vår 102:e vilande dag och det är att veta nog.
Eller iofs så vet jag ju också att det blir idag som vi gått 200 dagar från begynnelsen, enligt lilla räkneverket här på sidan. Har inte räknat själv, vilket jag såklart ska göra sen. Det tog sin fart den 16 maj, dagen då jag bedömdes nedreglerad och klar för sprutorna. Där och då i och med den första dosen hormon började ägget, som idag tillsammans med Marcus bidrag är vår älskade Mini på 1 233 gram, att gro. Är det inte fantastiskt?! 200 dagar sen. En evighet och ett ögonblick.

Nu har h*n somnat i alla fall. Dags för mig att försöka ta efter.
Ska gråta en skvätt först, av både lättnad och lycka just nu och smärtan som gnager sönder mig. Nästan.
Bara nästan.

God morgon.

dag nittioåtta -vecka 28+0, kärlek...

Idag har vi kommit till ett viktigt datum, dagen då 28 hela veckor är bakom oss och vi kliver in i den 29:e. Från nu är det ungefär 90 % (ökar dagligen) överlevnadschans om bebis vill ut och även om det bara är uppskattade siffror så låter de bra i mitt sargade öra.

Jag ser fram emot våran kontroll på onsdag. Är lite rädd för utvecklignens art, framförallt vad gäller den över min kropp (tapp), men hoppas Mini har ökat i vikt så som h*n bör ha gjort.
Tycker det känns helt otroligt fantastiskt, underbart och härligt att det finns en bebis på dryga kilot i min mage nu! Vändningarna är inte längre helt friktionsfria och det är inte sällan jag ser en kroppsdel, svårt ännu att avgöra vilken dock, som sveper förbi därinne från sida till sida.
Det är så magiskt det här och större blir det helt enkelt inte. Att vänta barn, att få vara gravid. Jag är salig och tacksam över att jag fått den gåvan ännu en gång.
Mina tankar går till er som mot er önskan ännu inte fått uppleva det eller som aldrig får chansen...
Även om jag gjort det här förut och på många sätt känner mig extremt gammal i gamet är det ändå som för första gången och det är det ju också, första gången jag kommit så här långt. Första gången procenten faktiskt talar för mig, för oss och en levande baby vid resans slut.
För varje dag som går, för varje rörelse jag känner blir jag än mer förälskad i mitt lilla barn. Den källan ur vilken känslan kommer verkar vara bottenlös för jag anade aldrig att jag kunde känna så mycket igen och bara mer och mer.
Var redan lite småbetuttad i äggen ska erkännas, som odlades i mig under sprutperioden i maj och sen dess har det bara exploderat. Dagen, min födelsedag, då ett 4-celligt toppenembryo fördes tillbaka in i mig var i det närmaste övernaturlig, trodde då det var morfinet som myste med mig men det hände något redan då, mitt i mantrat -fastna, stanna, fastna, stanna... sprakade det till.
En logisk röst sa mig nån gång att hålla igen lite, inte känna så mycket, så snabbt, för att skydda mig själv så det inte gör så ont ifall nu historien åter upprepar sig.
Jag lyssnade en sekund eller två, kanske tänkte efter för en stund men sket sen fulständigt i vad det var jag hade hört. Här ska älskas! Jag ska älska mitt barn så mycket jag orkar och så tidigt jag kan. Jag är sådan, jag gör så. Vet inget annat. Och vill det sig illa kommer inte förlusten vara lättare att hantera bara för att jag vägrade oss den kärleken då det faktiskt fortfarande var bra.

Nu har vi 28 veckor bakom oss och det är många kvar som vi hoppas älskade Mini ska stanna i min mage. Gärna nio till.
Sedan ska jag viska kärlek i ditt varma öra.
Mamma älskar dig, lilla barn!


Trevlig första advent till er alla!

dag sjuttiotvå -andning och lönsamhet

Är helt sömnmosig, vilket inte är fy skam för jag tror det betyder att jag sovit rätt bra i natt. Dock fungerar inte andningen lika tiptop då jag ligger på sida hela tiden, så nu gör jag ett tappert försök med att ta igen lite av det.
Andas iiiiiiiin genom näsan och så pressa långsamt uuuuuut mellan läpparna. All gammal luft måste ut. Har hört att man lättare får lunginflamation om man ligger mycket, eftersom den gamla luften inte kommer ut och ligger istället därinne och skvalpar, blir dålig och liksom till sist "förgiftar" lungorna. Kan vara att jag har missuppfattat nån del i det, man hör så mycket, men eftersom vår Dante hade fått lunginflammation i min mage och det var en av anledningarna till att läkarna inte fick igång hans lungor igen är jag livrädd för en icke-favorit i repris.
Så andas iiiiiiiin och så uuuuuuut och upprepa.


Det var en jättebra debattartikel i Aftonbladet i lördags och jag hade tänkt länka till den för länge sedan egentligen, men lördagen var tung, söndagen jobbig och igår hade jag hybris så det får bli
idag istället. Lika aktuell är den ju fortfarande.
Det handlar om att provrörsbarn är lönsamma. Ett begrepp jag inte alls i själva verket är särskillt förtjust i. Tycker inte man ska dela in människor i lönsamma, icke lönsamma, något som tyvärr redan görs i alldeles för stor utsräckning i dagens samhälle och leder till ännu större klyftor människor emellan och långsiktigt till en allmän icke lönsamhet för både hela mänskligheten och landet vi alla huserar i.
Men till artikeln.
Den slår ett slag för enhetliga nationella riktlinjer inom området fertilitetsbehandlingar och då framförallt IVF, provrörsbefruktning och tyvärr måste nog lönsamhetsprincipen in för att vi ska kunna prata om detta.
Jag vet lite för väl att det finns riktigt snåla (och ynkliga i de fall de måste komma och gnälla om det direkt till mig) människor som tycker att deras pengar minsann inte ska gå till att andra, som inte kan, ("det finns väl en anledning till det") ska få barn och att ofrivillig barnlöshet ofta bland politiker och myndigheter verkar ses som ett "lyxproblem". Men nu är det alltså (iaf i denna artikel) fastslaget -provrörsbarn är lönsamma! Så gnäll no more utan gläds istället för att det faktiskt finns metoder att hjälpa omkring 10 % av landets befolkning som har detta problen, denna sjukdom som det faktiskt klassas som att vara ofrivilligt barnlös.
Nu gäller det bara att göra så den hjälpen blir rättvis också!

God morgon förresten.

trosless sleep

Det är frihet det. Att sova helt naken.
Det är idag tre veckor sedan äggplocket, den där mardrömslika slakten på mig som jag var så orolig för innan, och således också tre veckor sedan jag tog min första fittis, proggis, vaggis. Kärt barn har många namn. Fick order om att hormonet progesteron i vagitorieformat skulle köras in i dagarna 20 och de dagarna har jag nu äntligen lagt bakom mig så därav natten i frihet. Helt fantastiskt är det att efter 50 dagar av everyday sprayande, sprutande och så vagitorande inte behöva göra någonting av det längre. Jag kan bara vara. Inga klockslag att missa, inget jag kan ha glömt hemma när jag är ute och inget oroande över tempreturer. Fortfarande vaknar jag tidigt om mornarna och letar med blicken efter sprayen och när klockan blir elva på kvällen rycker jag till som om nåt viktigt som inte får missas är på gång. Men de rycken tar jag för jag vet att jag nu för denna gången är klar med det där. Jag är fri!
Samtidigt känns det lite läskigt att sluta med ett hormonstöd som hela tiden funnits där, för tänk om Mini tack vare progesteronet fastnade och nu kommer lossna? Eller om jag börjar blöda och ha mig? Men jag får försöka tänka att om allt är som det ska så ska min kropp kunna sköta det här nu på egen hand och Mini ska ingenstans, h*n är fastlimmad där och ska inte ut förrän h*n blir utplockad nångång i januari/februari nästa år.
Så det så!

fortfarande gravid

Var tvungen att checka läget igen och imorse hade jag sinnesnärvaro nog att använda mig av morgonkisset och ta daa, visst dök det där extra strecket upp igen! Nu ska jag försöka lugna mig med testeriet. Ska försöka köra varannan dag tills det känns någorlunda tryggt. Har varken pengar eller nerver egentligen att hålla på med detta, men just nu är det det som får mig lugn för stunden och resten av dagen, så då är det värt det.
Det är onsdagmorgon den 18 juni och jag är gravid! Hi hii. Fnittrar som en tonåring när det faktum slår mig. Helt ofattbart! Underbart! Jag ska glädjas mig sjuk över det här. Tids nog, alldeles för snart måste jag eller kommer jag börja oroa mig lika sjuk och gå på extra kontroller och lämna extra prover för att försöka var steget före så långt det går.

Jag och "min" läkare, en av de få som jag litar på fortfarande på sjukhuset gjorde förra sensommaren en vårdplan, där hon svart på vitt skrev hur en nästa graviditet skulle följas och kollas upp. Det är en väldigt trygghet! Jag vet att det fortfarande inte är någon garanti, men det ger mig en känsla av att jag, vi gör det vi kan och den känslan är helt nödvändigt avgörande för att jag ska våga igen.
Så ett tips ifall någon där ute har varit med om svårigheter av något slag under sin graviditet och känner sig orolig till döds inför en ny, ta upp det med en läkare du litar på och be att få en vårdplan inför nästa gång. Vilka kontroller? Hur ofta? Urinprov? När VUL? Nupp? UL? Annat? Ev sjukskrivning? Får man detta på papper, även om det som sagt inte är någon garanti så kunde i alla fall jag släppa just detta för då och gör det faktiskt fortfarande.
Lycka till!

Fick precis ett meddelande på msn från Vicky. Hon tänker tydligen på mig när hon hör den här. Känns bra! Finns ingen skönare låt just nu. Det får bli mitt soundtrack för dagen!

viftar med finska flaggan

Det kom direkt! Starkt och fint var (är) det. Blått kors mot vit (nåja lite ljusblå) bakgrund. Finns inget vackrare. Plusset på pinnen säger mig att -Jag är positiv! Heja heja heja! Mini har fastnat. Nu betyder det faktiskt det och inget annat.
Livet är underbart skrev min mamma i ett sms när jag hade skickat ett och berättat för henne. Javisst är det det! Idag är livet fullständigt fenomenalt! Jag vann. Gick hem med segern. Ingenting kan stoppa mig! Inte idag. Vi har lång väg att gå liten Mini och jag, finns inga garantier, det vet vi, men idag sitter h*n fast och jag är världens lyckligaste!
Har såklart tjuvat lite i några dagar, men inte riktigt vågat tro. Eller alls faktiskt. Varit livrädd att det är nåt hormon som spökar och har sig, så vi (Marcus har motvilligt vetat om att jag inte kunnat låta bli testen i skåpet) ville vänta och kolla på riktigt-riktigt idag då det ju är den riktiga testdagen. Och idag den 17:e juni 2008 testade jag starkt plus och vågar äntligen tro på det!!!

Tack alla ni underbara för allt stöd, alla tummar och lyckönskningar. Det var det som avgjorde. Tror ingen Mini har varit så påhejad som våran.

no news is good news?

Jag antar att ni är några som kikar in här och hoppas på nån sorts besked, men jag måste göra er lite besvikna tyvärr. Morgonkisset åkte utan en tanke i toaletten och jag förbannade varje cell i mig, ja förutom de som förhoppningsvis fortfarande utgör Mini, när jag insåg vad jag höll på med. Var så trött att jag inte såg test och mugg som jag förberett på tvättmaskinen förrän det var försent. Men men. Nytt kiss ska sparas och runt 15:00 (jag kan inte testa utan att det gått fyra timmar) hoppas jag ha samlat på mig en pöl av riktigt fint koncentrerat sådant. Så då mina vänner är det testtime!

Och nej. Jag är inte så cool som jag låter.

nedräkning

Hemma igen. Katterna var genuint glada över att se mig igen, vill jag åtminstone så väldigt gärna tro. Antagligen bara hungriga. De fick mat och gos och nu är allt som det liksom ska förutom att M saknas. Det är väldigt tomt utan honom. Men nu är det nedräkning och efter bara en natt kan jag säga att han kommer denna veckan. Känns bra!

Några dagar kvar till testdagen och det där jobbiga titta-på-toa-papprandet har börjat. Igår såg jag en rosa fläck och mitt hjärta nästan brast. Finns inget så hemskt som att upptäcka en sådan fläck. Alla, nästan, i alla fall jag, vet mycket väl att en rosa fläck inte behöver betyda någonting och gör det oftast inte heller, men kommer den på det egna pappret några dagar innan en testdag är paniken ett faktum... Så nu springer jag och kollar hela tiden. Inte gör det saken bättre att vagitorieresterna (sorry) letar sig ut och att det varje gång känns som om, ja, ni förstår. Det är inga hippa dagar det här. Oron har tagit sig till helt nya fascinerande höjder. Men, jag ska vara mitt coola jag och lägga mig i soffan numera titulerad som min och bara ta det lugnt.

OBS: Infällda bilden har inget med texten att göra. Tyckte bara jag var lite snygg där.

kittlar så i fingrarna

Har ett antal test i skåpet och jag kan just nu inte släppa tanken på att kissa på dom. Inte för själva kissadet i sig såklart utan för att få vänta de där minuterna efteråt innan man vet om man är miljonär eller inte. Jag har inte testdag förrän senare nästa vecka, men tjuvtesta är ett av mina mellannamn så jag kan inte rå för att det rycker i testartarmen. Problemet just nu är att eftersom man pumpar (storsprutan) kroppen full av gravidhormon inför ett äggplock så kan testet visa positivt av det fortfarande oavsett om jag alltså är gravid eller inte. Och fira falska plus har jag ingen ork eller lust med.
Det är det som gör den här ruvarresan lätt olidlig med. Att man känner sig gravid, oavsett. Inte bara det där gravidhormonet som tar sin tid att hitta sig ut ur kroppen, varje dag tre gånger ska också ett annat hormon tillföras vars biverkningar är skrämmande lika graviditetssymptom. Piuh!

Någon som vet hur länge pregnyl sitter i kroppen? När vågar jag mig på ett tjuvtest?
Jag vet att jag inte borde, men det är ju så spännande med triss...

ensam i samma båt

Hon, tjejen -en annan, ur min dröm härom morgonen har plussat på riktigt idag! Så nu sitter jag där, här, ensam, på riktigt och hoppas jag med får hoppa i. Jag är så otroligt glad för henne! Och önskar hon får en härlig simtur! Det är sjukt kul och helt rätt att det äntligen dök upp ett extra streck där det skulle på den förbaskade pinnen. Vet att hon har kissat likt mig på många många...

Jag har trots att dagen började med sådan underbar nyhet haft svårt med tilliten idag. Åker verkligen hiss mellan bra och skitkasst hela tiden, där skitkasst är mensvärk i magen och negativa tankar som biter sig fast. Den som inte gjort den här resan kan omöjligen förstå den känslomässiga Bergochdalbanan man lätt fastnar i. Varje vanlig månad när jag gått och nervöst väntat på BIM är en bana i sig, men Fartmasken i jämförelse. Nu ligger det så mycket mer i potten. Har aldrig varit "segern" så här nära under de senaste försöksåren och förlorar jag nu kommer det svida. Jag vet och är lite tröstad av det faktum att jag har fyra frysta minisar som väntar, men ändå. Besvikelsen, om den skulle komma, skulle inte bli mindre för det.
Nä fy fan, vilken pest.

nu känns det bättre igen

La mig med rumpan i vädret ett tag efter lunchen med ett piller i pullan och det slog mig att livet är vad man gör det till. Eller jag vet inte om det slog mig just där och då, men plötsligt så kändes inte saker och ting riktigt lika jobbiga längre. Man ser det bokstavligen ur ett annat perspektiv när man ligger sådär. Från oroligt till rätt roligt.
Jag pratade med min m som övertygade mig om att det inte alls behöver vara kört ännu. Det jag känner, luktar och smakar kan lika mycket vara graviditetssymptom som något annat och att kasta in handuken redan? Nä, det är inte min grej. Jag hoppas och väljer helt enkelt tillit tills motsatsen är bevisad. Just nu tror jag benhårt att Mini limmat sig fast därinne, kan nästan känna det. Och även om det skulle visa sig att så inte vore fallet så känns det mycket bättre att tänka så än tvärtom och så länge jag inte vet nåt med säkerhet väljer jag själv! Så det så.

oh no!

Har fått höra att ET-dagen, dvs embryo transplant, då jag fick Mini i mig, i tisdags, min födelsedag, inte räknas, eller räknas som dag NOLL. Alltså åker jag rutschkana (vilket lustigt ord när man ser det skrivet sådär) bakåt en hel dag och i mina mått mätt är det en mindre evighet.
Rutschkaneturen gör så jag landar med rumpan före på ruvardag fem idag. Vilket såklart är hur mycket som helst mindre än sex! Vilken tid detta tar. Fast samtidigt är det ett rätt skönt läge att befinna sig i, det här att inte-veta-men-ändå-hoppas-läget, för jag hoppas stenhårt och hopp är positivt, alltid. Med varenda en av mina egna celler hoppas jag att liten cellklump till Mini fastnar och stannar!

Jag vann förresten på oddset igår. Två noll till Portugal och jag visste det. Fast samtidigt förlorade jag på systemet jag hade knåpat ihop till första matchen så jag lär gå back ändå. Men det spelar mindre roll. En vinst är en vinst, och jag vann en!

röda naglar

Jag saknar Marcus.

Stora lägenheten är alldeles för stor för mig att sitta själv i. Det är varmt, så varmt att katterna har gömt sig och då blir jag ensam kvar, framme som en gammal möbel ingen villa ha vid flytten. Eller ensam och ensam, jag har ju mitt nyinköpta nagellack.

Rött blev det. Kärleksrött. Både på tår och fingrar. Och nu när jag målat klart vet jag inte riktigt vad jag ska ta till härnäst.

Har ju fortfarande uppsvällda och ömma äggstockar så jag ligger och försöker ta det lugnt efter en heldag på stan. Har köpt en påse saltlakrits som jag äter för mycket av. Saltlakrits får alltid min mage att skrika på hjälp och efter veckan som varit är det dumt, bara dumt, att frossa i just det, men jag vill tro att Mini vill ha. Och vill Mini ha så ska Mini få.

Letar febrilt efter symptom. Men skulle saltsuget vara ett sådant har jag varit gravid hela livet, för så länge har det suget varat. Nej jag hittar inga tecken. Vet att det är för tidigt och att jag aldrig egentligen haft några men ändå letar jag. Skulle kunna vara tåbiran från igår, eller så stank dom, fötterna, på riktigt helt enkelt. Lutar åt det senare.

Min mage är iaf som den värsta tremånaders gravidmagen just nu och det vet jag ju tyvärr beror på stockarna. Jag älskar gravidmagar, framförallt på mig, men då ska det också vara en graviditet där inne. Som det är nu är det bara provocerande att se ut som sitt livs dröm. Andra med bula på magen ser på mig med ett igenkännande leende och jag tittar bara upp, ner, bak, fram och bort.

Snälla liten Mini. Du måste fastna och stanna där!

Annars är det för elakt allting.

ruvandet fortlöper

Idag räknar jag som dag fyra. Så måste det ju vara eftersom mini stoppades in i tisdags.
Ruvardag fyra således. Från nu någon gång och en vecka framåt ungefär skulle h*n kunna tänkas fastna ifall det är vad h*n planerat göra. Fast så mycket planering är det nog inte. Mer ett sorts sävande runt, runt och råkar en gossig livmodervägg dyka upp i vägen så -schlurp- bara och framtiden är ett faktum. Jag hoppas så på ett schlurp. Men det känns frustrerande att inte veta. Att inte ha minsta koll för vad som händer därinne. Kontrollfreaket jag försöker knipa extra hårt och liksom schlurpa till det med tankens kraft men jag inser snabbt att övningarna är förgäves. Antingen blir det eller så blir det inte. Jag kan inte göra nåt, inte påverka alls. Mer än att tänka bra tankar så ofta som möjligt och nånstans däremellan ta hand om mig själv, för det är ju faktiskt jag som är huset mini ska bo i.
Om det vill sig väl.

ruva ruva ruva

Fortfarande samma dag. Hur ska man stå ut i denna ovisshet i två hela veckor? Fast vadå ovisshet, jag är med mini och därmed typ gravid till motsatsen är bevisad! Vi har fått ett testdatum och det blir spännande att se om jag kan vänta tills då. Ska göra mitt bästa. Men skåpet är fullt av test från tiden innan IVF, livet före och jag kan lova att det kittlar i fingrarna. Redan.
Jag vill min mage ska vara bra till imorgon, för i så fall ska min älskling ta mig till restaurang och skämma bort mig lite. Det gör han ju redan nu i och för sig, dels som en del av straffet men också för att jag är en eländig liten skit, men dock söt sådan och han tar så väl hand om. Så söt faktiskt när han bär hem litervis med dofilus och proviva. Söt trots att han glömde igår...
Nu är det snart dags för dagens sista (det vi kallar) fittis. Fittis, vaggis, same shit no difference :-) -kvällens progesterondos. Det där härliga hormonet som gör mig tröttare än trött. Vilket jag tackar för eftersom stilnoct numera är förbjudet.
Sov sött alla ni där ute.
Det ska vi göra, liten mini och jag.

Undrar hur många celler det kan handla om idag? Hursomhelst älskar jag redan varenda en av dom!