fredag 31 oktober 2008

tacksamhet och lite tutte

Det här med amning verkar nästan vara ett tvångssyndrom bland barnmorskorna här i Norrköpingstrakten.
Minns att hon på föräldrakursen, under graviditeten med Dante, redan på andra mötet slet fram en tutte i tyg och började frenetiskt klämma. Vi par som var där, i runt v 19-20 och förstagångsgravida, bara gapade när frågan om någon hade några tankar om bröstmjölk kom.
Ingen hade det.
Jag minns att det var tusen andra frågor som kändes så mycket viktigare då än just det här med bröstmjölk och ur vilken vinkel man skulle attackera tutten ifrån.
Varför ville dom till exempel inte informera om det som kanske ingen vill veta men som alla säkert ändå undrade över -komplikationer, sammandragningar, infektioner och all den oro som hade börjat krypa fram och fundringarna kring förlossningen som bokstavligen skrämde skiten ur åtminstone mig, men som ingen ville ta i -vi hinner prata om det på tredje träffen om några månader.
Kommer också ihåg att jag tyst, för mig själv undrade om någon av oss inte skulle vara med då.
Det blev vi.

Nej, jag ska inte prata amning med min BM nästa gång. Visst att det föreligger viss risk att jag föder något förtidigt, men händer det, kan jag garantera att annat än tuttvinkel kommer ha mitt fokus.


Så till dagens tack.

Jag är glad idag...

...för att efterlängtande evert kommer imorgon!
...för att Mini och jag landade på mittkurvan efter s/f-mätningen.
...för att jag har hört rykten om att min blogg omnämnts i radio! Är tydligen nominerad till tjejblogg of the... eller nåt liknande. En otrolig ära och en seger redan här och nu. Så stolt jag blir!!!
...för att det är ny dag imorgon och jag hoppas den kommer med mindre ont. Dags nu och byta nisch, dagarna. Hör ni det?!
...för att jag inte är rädd för helgen jag har framför mig.

Kramar och god natt.

mammamode

Ja, faktiskt. Inte mitt typiska vardagliga omode utan riktig mode, om jag själv får bedöma. Till och med poserna är ansträngt modriktiga.. typ.
Inte för att jag vet när jag ska ha på mig dessa mer än när jag visar upp mig för Marcus eller för kameran, men kul ändå att ha, ifall tillfälle dyker upp.
Fler plagg följer.



Den vita blusen kostade 79,50 (rea!), tunikan 198 kr och båda kommer från HMs online shop.




dag sextioåtta -bm besök och lite annat

Marcus har lånat min dator hela dagen eftersom hans internet inte har funkat, så därför sen nedläggningsrapport.
Det är iaf 68 dagar nu som snart gått sedan dagen då jag las ner och vi lever och frodas båda två, så hip hip hurra för det!

Jag var en liten sväng till barnmorskan i eftermiddags, även om en liten sväng låter som nåt helt annat än vad det känns som att åka dit. Varje trip tar verkligen sin beskärda del av min marginella kraft och efteråt är jag så slut i kroppen att jag inte annat kan än semikoma mig själv för ett tag. Nu är jag vaken och "uppe" igen.

Det gick hur som helst bra där. Allt såg ut och lät som det skulle. Bra värden och fin viktuppgång (fick massa beröm för att jag inte gått upp så mycket, snack jag som bekant inte gillar, men hon är snäll min BM och menar väl så jag tog det med ett leende), har bara 400 g kvar innan jag spräcker 60 gränsen, vilket jag siktar på att göra i helgen. Extra kanelbullar, come to mama! Det roligaste var att hon mätte magen, något jag aldrig fått göra förut. Så mitt livs första symfus-fundus mått är 23 cm och vi låg precis på mittkurvan! Ska bli så kul att följa utvecklingen de kommande veckorna.
När vi bokade in nästa tid om tre veckor frågade barnmorskan om jag ville prata amning då och jag blev helt paff. Fattade först inte vad hon frågade och sen varför hon frågade. Hon sa att man brukar börja prata om det kring de veckorna och att vi kunde göra det, men jag fattade fortfarande inte riktigt. Amma? Jag? Då måste man ju få ett barn först. Ett levande barn. Ett som sedan ska ligga varm från dag till dag och suga på tutten. Amma?
Nej, det vill jag inte prata om. Känns jättekonstigt. Jag vill bara ta det som är nu, mäta magen, kolla vikten, lyssna hjärtljud. Men att jonglera med amningstankar är som att utmana ödet på nåt sätt och helt ärligt så kan jag inte riktigt förlika mig med underbara tanken, hur mycket jag än vill, att det en dag ska ligga en liten levande person och sulta på mig. Så vi bestämde inget. 45 minuter har vi i alla fall på oss då, så jag tror hon planerar smyga in på amningen när jag minst anar det och lika bra kanske det. Vi får se.
Många veckor kvar som först måste gå bra.

Min kompis är på Ikea just nu och jag väntar spänt på min evert och att äntligen få duscha ordentligt. Jag behöver mina minuter i varmvattnet för att fungera och det ska evert hjälpa mig med.

Nu sparkar bebis på urinblåsan igen. Den har fungerat som fotboll hela dagen och frågar man mig så tycker jag h*n kunde byta till lungan eller annat valfritt organ ett tag, snart...

torsdag 30 oktober 2008

rastlösa ben i regnet

Sitter och väntar på lunchen. Eller att Marcus ska komma hem från affären och sedan laga lunch. Allt blev lite framskjutet idag så därav lunch till middag.

Det regnar ute. Riktigt regnregnar, sådär som det bara kan på hösten eller närsom i England. Jag har aldrig gillat regn. Tycker det är otrevligt att bli blöt. Stripigt regnblött hår som kletar mot kinderna och slaskiga strumpor som kyler ner stackars tårna som inte kan komma undan. Nej regn har aldrig varit min grej.
Men just nu... Gud vad jag skulle vilja gå ut. Ut i regnregnet och hoppa i pölarna, vända upp ansiktet mot himlen och gapa. Kom regn, på mig bara! Svämma över mig, blötlägg mitt hår, min hud, mina strumpor och stackars tår.
Men nej. Det går inte. Jag blir sittandes här en kort stund till. Sedan lägger jag mig i soffan. Tar en värktablett eller två och hoppas kvällen går fort.
Missförstå mig inte. Jag är glad än. Riktigt lycklig. Mini sparkar och mina doftljus brinner. Men jag har ont. Överallt har jag ont. Kan inte röra mig och det ska jag ju inte heller, men som det här stillavarandet värker. Det värker i kropp och det värker i själv. Jag vill ut och hoppa, eller bara gå några meter. Ta på mig lite röd läppglans och ny fin tröja och gå ut och bli blöt.
Men jag får inte. Kan inte.
Tre månader till tänker jag och andas. Om allt går bra.
Och det är det värt.
Såklart.

Nu kom Marcus.

dag sextiosju -godmorgonhumor

Har precis ätit frukost. Lång natt kan tyckas, men med envisa och långvariga sendragsproblem i tidiga morgontimmar så är jag glad sömnen till sist kom igen och höll i sig ett tag till. Roligast var att Marcus klev in genom ytterdörren precis när jag släpat mig till toan så nu är vi hemma hela lilla familjen!

Appropå detta så kom jag att tänka på:



Ricky Gervais, våran humorhusgud!

onsdag 29 oktober 2008

tack idag...

...för alla bra palltips! Tyvärr har vi inte Ikea i stan och både bil och körkort saknas, så det får bli ett varv på stan i morgon för min älskling. Men jag ska också kontakta BM och fråga henne hur och om man kan få låna från MVC. Palljakten förtsätter och jag lovar hålla er uppdaterade:-)
...för att alla fem plaggen från HM passade och stannar hemma. Cathas i morgon.
...till Jessica som var och handlade och hämtade paket och fikade medhavd latte med mig.
...för att True Blood var ännu bättre idag! och inledningsvinjetten såååå snygg och låten ännu bättre så att man inte annat kan än njuta småhoppande (om man fick) i soffan.



...för att jag fått vara gravid ännu en dag med mitt barn.

Kram och god natt!

mössmode eller many faces of möss'









Mitt HM paket kom idag (jippie jippie jippie!) och Jess var så snäll och hämtade det så nu har jag suttit framför spegeln (lite väl länge av ontet i mina stackars fogar att döma), duttat på lite blå ögonskugga, röd läppglans och provat lite halvstelt mina fynd. Sköna mössan var enklast att testa. En mössa, många möjligheter. Eller? Hur ska man ha den? Den var klart bekvämast på det där tummen upp fotot, men snyggt så? Nja... tveksamt. Och inte alls behaglig där på första bilden.
Vet inte riktigt vad som är inne ute, så hjälp mig snälla.
Hur ska mössan sitta?

dag sextiosex -blir inte sexigare än så

Sextisex dagar i sängen. Wow. Nästan sjuttio.
Har precis tagit mig en pallösdusch. Igen. Det gick, men nu får det vara nog. Marcus hittade ingen pall igår (han letade hårt och länge i EN affär) så det får bli ny palljakt imorgon och blir det ingen pall ska jag hota med att sänka mitt blodtryck hela kommande natt, alla nätter igenom framöver tills pallen står där.

Jag tänkte ta på mig nåt fint idag för jag ska få kompisbesök i em. Fint=ej t-shirt, men upptäckte till min, ja glädje faktiskt, att de gamla gravidtröjorna från Dantes tid är på tok för små för Minimagen idag. Har beställt lite nytt från HM som jag hoppas ska komma denna veckan. Då blir det modeblogg så det skriker om det! Beställde lite smink med, så vi får se hur jag lyckas spöka ut mig.

Nu ska jag se en film.


ps. Vill ni ha min adress eller skicka personlig mail (är ibland väldigt seg när jag ska svara men, ska bli bättre) skriv till jonnaSNABEL-Astahl.nu.

tisdag 28 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för att allt var oförändrat och att Mini mådde bra!
...för att jag fick fika sittandes.
...för att mina älskade katter är så fina och kelgosiga.
...för att saltlakrits från sjukhuskiosken är så gott, men ack så fel för magen. Fast det ska jag snart sova bort.
...för att jag ännu inte har börjat på LOST-boxen och har därmed hur mycket spännande som helst framför mig!



Fick frågan om min tack-rutin får mig att må bättre och om det är värt att testa.
Just nu är det många faktorer som gör att jag ler mer. Mest är det nog för att jag helt enkelt har bestämt mig för att försöka göra det, att dagligen leta efter det som är värt att le över genom att uppskatta det små, enkla sakerna (eftersom det är de enda jag har härinne i min kokong, miraklet Mini inte medräknat) och tack-rutinen gör nog också sitt till. Den skadar åtminstone inte.
Så testa! Gör det.

Kram och god natt!

Mini blir Midi blir Maxi... blir Efti?

Men Mini får vara Mini. Tills h*n förhoppningsvis om många månader till tittar frisk och levande ut och får heta nåt helt annat.

Men pratet om Midi och Maxi fick mig att osökt börja tänka på just gruppen Midi, Maxi och Efti från början av 90-talet (varför Efti?).
Och efter att ha lyssnat till deras big time hit för första gången sedan då, Bad bad boys, skulle man lätt kunna tro att den ingår i nån sorts hypnosterapi som jag just nu genomgår, med tanke på mina tappra försök till optimism och positivitet. Men så är inte fallet. Jag lovar. Midi, Maxi och Efti var klart före med sin predikan.
Eller vad säger ni om visdomsord som: Positive people live longer, dont be negative, negative, just be positive eller tiotusenkronorsfrågan: Hi its me if you know what I mean?
Underbart underhållande med (kass men medryckande) 90-tals pop! Ännu roligare blir det när man kollar in Wikipedia där följande info går att få:

I slutet av 2006 meddelade bland annat Svenska dagbladet och Rodeo magazine att filmregissören Farnaz Arbabi och designern/formgivaren Parasto Backman - båda två är gamla högstadiekompisar till Midi, Maxi & Efti - jobbar på en dokumentär om trion. Arbabi menar att trots att Midi, Maxi och Efti på senare år har varit väldigt eftersökta av medierna så ställer de aldrig upp på intervjuer, vilket kan ha skapat en "Garboeffekt" som trissat upp spänningen kring gruppen.

Så ni som länge och intensivt funderat kring vad som egentligen hände sen. Ni får helt enkelt med spänning fortsätta göra detta. Men jag undrar hur eftersökta de egentligen har varit och den sk garboeffekten, hmm, den liknelsen känns lite, ja... fel.

Men var så goda och njut!



http://www.youtube.com/watch?v=ITGrN2VUVcY

dag sextiofem -projekt glad löper vidare

Var på koll idag och det såg, som vanligt vågar jag skriva och det är ju sant också, hittills, bra ut! Oförändrat och vatten hos bebis. Precis det jag vill höra. Pratade lite med läkaren efteråt, inte min, men en väldigt bra och en av de tre andra som är typ mina med, och det kändes bra. Börjar närma oss veckorna (24+0 och framåt) då bebis har chans att överleva utanför magen om nåt skulle hända och det är dit i första hand jag vill komma. Därefter är varje dag, varje vecka av största betydelse. Helst skulle jag och Marcus vilja höra att "när ni kommer dit (var det nu än må vara), så blir allt bra sedan i all evighet" men det finns inga garantier. Aldrig någonsin. Vi vet det, jag vet det lite för väl. Efter år av kontakter med andra kvinnor i liknande situationer vet jag att vad som helst kan gå galet, så även om en viss vecka passeras och en fara undviks, lurar någon annan bakom hörnet. Fast så är det ju för oss alla. Vissa är bara lite mer medvetna om dom.
Och att oron skulle ta slut när (inte om idag) en levande bebis vilar i mina armar stämmer föga. Det är väl då den tar alldeles ny häftig fart. Det gäller bara att hantera det, inte låta oron och rädslan styra. Det är ju egentligen som jag sagt förut kört från början för oss alla, vi dör. Det enda som är säkert med livet, men vem orkar tänka på det hela tiden? Och även om man gör det så kanske man bör hitta ett annat fokus för livet är ändå det som sker härmellan och liv ska levas.

Efter kontrollen haltade jag hängandes i Marcus armveck mot cafét. Mitt leende blev bredare och bredare ju närmare vi kom och jag kände saliven samlas i mungiporna. Smärtan i underliv och ljumskar ingorerades effektivt av längtan och suget efter nåt gott.
Det blev till sist (valde länge) en blöt köttbullemacka med kaffe och festis och en chokladboll till efterrätt. Fnittrade lite väl mycket för mig själv medans jag mumsade macka och hade inte Marcus varit där hade någon kunnat ta mig för en rymling från vissa låsta delar av byggnaden. Men vadå, på ett sjukhuscafé är allt tillåtet tänkte jag och fortsatte fnittra, för det var ju så himla kul att fika!
Nu betalar jag priset för det, även om Marcus bjöd. Hela bäckenpartiet skriker högt av värk och minsta lilla rörelse, däribland den lungorna skapar vid andningen, får mig att längta efter lite koma eller stora doser av morfinliknande preparat alternativt narkotika av vilket slag som helst nästan, men det är det värt! Kör favorit i repris nästa vecka om allt då också kan få se bra ut.

Önskar att även ni kan få känna lycka idag av det enklaste små saker.
Tips från coachen:
Blunda och tänk er en promenad i valfri vacker stad nånstans (med fördel ska huvudet stoppas ut genom fönstret alt fönstret öppnas) och därefter en kopp eller glas gott på ett fik, tänd ett ljus (gärna doft) och titta in i lågan ett tag, visst är det vackert? och ät sedan långsamt en mandarin klyfta för klyfta och känn så gott den faktiskt smakar.
Ni som kan ta en riktig promenad, gör det, andas in luften i stora djupa andetag och låt den sedan långsamt pysa ut mellan läpparna. Upprepa detta. Ta en kaffe på ett fik, ensam (något som är så otroligt underskattat!) eller med en annan och verkligen känn efter hur kaffet smakar alternativ koka ditt kaffe (eller te) hemma efter promenaden, tänd ett ljus och njut.

Amen.

måndag 27 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för den sköna promenaden i Rom min fantasi bjöd mig på i morse.
...för de otroligt fina teckningarna jag fick av Vilma 9 år och hennes kompis! Helt fantastiska! Mer än glad blev jag och blir det fortfarande!
...för kortet från Ellinor!
...för att Marcus är hemma igen.
...för att jag klarade en dusch utan pall och nu känner mig både glad, fräsch och nästan lite fin.
...för att vi imorgon ifall allt ser bra ut på läkarkontrollen ska ta en fika efteråt på sjukhuscafét i väntan på färdtjänstBILen. Får se om det blir chokladboll igen eller om jag kanske slår till med en macka... hmmm.


Kram och god natt!

ny vecka -ny magbild


Igår gick vi alltså in i 24:e veckan (23+0). Snart får vi byta namn, som många redan föreslagit, från Mini till Maxi.
Men nog ser det ut att vara ett fint hem att bo i ett bra tag till?

solbränd och fortsatt glad

Vet inte om jag sög i mig för höga doser av bilarnas avgaser under min promenad vid fönstret, eller om jag fått i mig nåt annat olämpligt under dagen, kanske en överdos rosdoft av ljusen för jag känner mig faktiskt fortsatt helt otroligt lycklig. Ja, vad det än är så får det vara, för det känns himla bra!
Vi är fortfarande långt ifrån på det torra, jag och Mini, och den här 24:e veckan vill jag ska gå förbi fortfort eller ännu snabbare, eftersom den alltjämt är min Dantes vecka. Fast samtidigt... jag mår väldigt bra i just detta nu. Tror den mer eller mindre omedvetna skräcken att aldrig komma till den här dagen varit så stark att när jag nu äntligen är här, berusar känslan av semiseger mig så att jag skulle dansa barfota i parken om jag fick. Istället viftar jag rytmiskt på tårna till tonerna av ballongdansen som av någon okänd anledning inte vill lämna mitt huvud.

Appropå solbränd.
Jag har duttat BUS i ansiktet under dagarna två i ett försök att också se lite fräschare ut och jag tror det funkar! Orkar inte uppiggningsproceduren med maskara på och av så nu har jag istället ändrat färg från gråblek till lite lätt vårbrun och till och med med mina tvådagar gamla och lika länge otvättade flätor gillar jag (lite mer) det som glor tillbaka i spegeln.
Hoppas ändå Marcus kommer snart (SJ försenat igen!) så han hinner handla duschpall åt mig idag, för imorgon är det läkarbesök och då vill man vara någorlunda nyduschad. Och utan pall, ingen dusch.
Vet ni förresten var i stan man kan hitta små, billiga pallar av plast? Min formally known as... pall, var i trä och nära nog kunde ha dödat någon häromdagen när den gick tvärt itu precis när gravidkolossen moí gjorde sig redo att sätta sig på den. Som tur var med handen före. Så det blev en skärrad stådusch vilket inte var en hit.

Ha en fin måndagkväll nu. Det ska jag ha.

dag sextiofyra -lycklig

Vaknade glad imorse. Låg en halvtimme och log innan jag gick upp. Släppte ut katterna och gav dom frukost. Fixade med långsamma rörelser till kaffe med kanel och två mackor åt mig, gick till sängs igen. Där åt jag macka och läste tidning, inget intressant. Finanskris tättföljd av annan. La undan tidningen. Började prata med bebis och testade några namn. Det var ett som gav speciell respons, buffarna avlöpte varann och jag måste ta upp detta med Marcus i eftermiddag, hoppas på liknande gensvar då. Plötsligt kom jag på mig själv att jag helt oprovocerat börjat nynna på en låt. Trallade på för glatta livet och tänkte ett tag att det är nu männen i vita rockarna kommer och tar mig. Men ingen kom så jag trallade vidare. Det var en glad melodi.
Ute skiner solen.
Jag ställde mig vi vardagsrumsfönstret, stoppade ut huvudet, eller åtminstone en del av det den med näsan på och drog in luften. Blundade och tog mig en promenad.
Rätt vad det var gick jag omkring i Rom. Det var senhöst och solen sken. Luften var kylig men frisk. Jag kände min hand krama något -en barnvagn! Jag höll i en barnvagn och skjussade den framför mig. Det var en skakig tur över kullerstenarna, men min bebis sov lugnt och jag bara andades och log. Det var tidig morgon och vi gick över Campo de fiori medan torghandlarna precis börjat få ordning på sitt. Jag satte mig vid ett cafe och beställde en cappuchino och precis då vaknade mitt barn.
Jag öppnade ögonen och stängde fönstret. Gick och klappade katterna och nu sitter jag här. En rätt bra början på en dag för att vara instängd i en lägenhet vid nya torget i Norrköping. Får se var jag tar min promenad imorgon.

söndag 26 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för att det äntligen blir mörkare!
...för att dagen inte varit så illa som befarat. (Tack framförallt till doftljusen och hårbollarna för det!)
...för att ensamma mammornas sökande på TV är så underhållande. Hoppas de hittar!
...för att Marcus igår köpte en stor låda med blandade GB-klassiker. Idag har en 88:an, en nogger och en sandwich slunkit ner. Jag är faktiskt gravid! :-)
...för att en ny vecka började idag och en annan imorgon.

Kram och god natt alla ni fina!

dagen går mot sitt slut

Är det inte typiskt att just den här dagen av alla andra 364 på ett normalt år skulle innehålla en extra timme att ta sig igenom. Och vadå sova den? Man vaknade ju bara timmen tidigare och därmed blev plågan genast förlängd.
Men det har gått rätt bra faktiskt. Började lite jobbigt med ont i magen och hejdå till Marcus som skulle till stockholm, men sen i skenet av ett vaniljdoftande ljus blev saker och ting långsamt bättre. Mitt onda svalnade, jag såg en dålig film, lite repriser och några SATC avsnitt och vips -varde mörker. Mörker är en tröstande föraning om att slutet är nära. På dagen. På alla dagar. Och efter dessa kommer alltid nya. Så när man ska jaga tacksamheter idag så är det kanske den, att det blev mörkt tidigare än igår.
Nu skulle Marcus ha varit hemma, men såklart strulade SJ även den här söndagen och jag ensam får ta mitt piller och krypa till kojs.

Det har varit en lång dag. En märklig sådan. Inte så farlig som jag befarade, men ledsam, tung och på samma gång nästan lindrande och något uppmuntrande.
Jag minns när jag väntade Liten. Hade precis förlorat Dante och när jag var i 10:e (eller vilken som helst) veckan, räknade jag fortfarande hans veckor paralellt.
Det blev dubbel och väldigt plågsam bokföring tills vi kom till den 21 september och Dantes veckor äntligen var slut, över. Det gjorde ont då. Jag ville inte släppa honom, samtidigt som jag visste att det nu skulle bli lättare. Vilket det också blev. Dagen efter kunde jag andas lite ledigare, glädjas en aning. Och Dante var inte borta, han hade bara flyttat så han från och med då fortfarande var med, fast endast i mitt hjärta. (En månad fick vi med den något ledigare andningen... )
Lite så känns det nu igen. Jag hade redan ett ögonblicks separationsångest när vi passerade v 17 och Litens varande. Och nu är vi där igen. Dantes tog slut idag och imorgon har jag varit gravid längre än någonsin tidigare. En seger i sig på alla det sätt och jag ser fram emot fortsättningen med bara min älskade Mini, samtidigt som jag tvingas vinka hejdå till dom som förlorades före sin tid. Låter säkert helt åt väggarna galet och skadat, men jag är ju det, skadad. Kommer alltid att vara. Mer eller mindre omplåstrad bara.
Jag tror ingen (inte många) som förlorat ett barn i graviditeten kan bära nästa i all sin enkelhet. Vi gör det och vi gör det bra, men behöver någon som titt som tätt kan plåstra om lite.

Jag gråter nu (och skyller på hormonerna), men är också glad. Ser fram emot imorgon och dagen efter det.
Mini sparkar i magen och jag älskar mitt barn därinne! Hoppas vi har många veckor, månader kvar på våran viloresa, med förbandslådan under armen.
Snart ska vi sova. Men först ringer vi till papps.

dag sextiotre -24:e veckan

Igår var det två månader sedan nedläggning. Och idag på min sextiotredjedag i vila har jag alltså gjort det, vilat, i över två månader.
Drygt tre kvar... om allt går bra.

Idag går vi med Mini in i 24:e veckan. Den dagen dagen min Dante föddes och dog. 26 maj, en fredag då. 26 oktober, en söndag nu.
Jag längtar tills imorgon då den här dagen är bakom mig och tills dess ska jag tända doftljus och dofta mig igenom det onda och oron som gnager.

lördag 25 oktober 2008

god lördagkväll

Det blev en kort och motvillig stund med is-stjärnorna för Marcus, efter att jag frågat om han hellre hade tagit en 10 cms nål i ryggen. Klart han inte hade. Inte jag heller och det är ju inget riktigt alternativ som tur är, bara en liten påminnelse om hur bra vi faktiskt har det ikväll, jämfört med då.
Mini har varit på sitt vildaste kvällshumör på länge och när vi fortsatte isdanstittandet i sovrummet efter att Marcus köpt sig lite fotbollstid (glida på is var verkligen ingen favorit för min älskling, men han försökte iaf) var det rena cabarén därinne! Det var upp och ner, fram och tillbaka, bubblor och buffar hit och dit. Fantastisk show, som pappa smet in och kikade på också och fotbollen fick vänta.
Snart är det sova.

Idag har jag varit extra glad över att magen varit i princip helt oond. Såklart har ljumskarna kompenserat med tusen knivhugg i underlivet, men så länge magen mår bra gör jag det också och är inte gå något överskattat?
Glad är jag även över mina doftljus som verkligen förgyllt lördagen. Imorgon är det dags för den stora prövningen, söndagen. Plus lite annat skit som kommer med den.
Men nu är jag glad!

Kram och god natt.

ryggmärgsbedövning vs stjärnor på is

Vid den här tiden den 25 maj 2006 var jag på väg att få ryggmärgsbedövning på Uleåborg universitets sjukhus. Var då fortfarande gravid med älskade Dante. I samma veckor och dagar som jag just nu är gravid med efterlängtade Mini.
Idag sitter jag och är på väg att tjata på Marcus att antingen titta på dansbands- eller isdanskamp på TV. Tror han kommer sätta sig på tvären vad gäller båda alternativen, men man måste ju faktiskt ändå säga att det är bättre läge just nu än det var då?

bra med prutt

Så har jag precis fått veta varför mitt blodtryck kryper längs golvlisterna. Moahahahaa! Prutthumör så här innan lördagslunchen. Lågt tryck är visserligen bra men kan vara ack så besvärligt och tom farligt om man inte ser sig för eller inte är lyhörd för kroppens signaler, måste planera svimningarna så de inte inträffar nära hårda kanter eller så ska man ju helst hinna sätta sig innan.
Jag försöker få upp trycket ibland med saltisar som tyvärr tenderar att också bilda gas, så det projektet är väl dömt att sluta plus minus noll redan från början då enligt de nya rönen.

Nu är det persiljejärpar som gäller!

dag sextiotvå -tack... eller jag var glad igår...

...för att min underbare, mest omtänksamme, bäste och vackraste man Marcus visst hade köpt doftljus till mig! Flera sorter! De låg längst ner i en påse och det var jag som inte såg. Så tusen blöta kyssar och tack till dig, min älskling!
...för alla fina kommentarer som skrivits här i min blogg! Det är ett ständigt tack för dessa som piggar upp massor!
...för att jag somnade lätt och sov också trots ett antal vändningar oförskämt bra nästan hela natten. Iofs med viss hjälp, men ändå!

Och idag måste jag redan nu passa på att vara extra glad för att det där jobbiga onda i magen som igår höll mig gisslan, verkar vara borta nu. Hoppas det inte återvänder...

God morgon och god dag!

Idag ska jag hylla helgen med rosdoftande ljus.

fredag 24 oktober 2008

idol 2008

Vad har vi lärt oss idag då?
Kanske att man som idolaspirant i Sverige inte bör dissa Abba som töntiga. Även om jag tror att Abba själva skulle kalla sig det så här i backspegeln.
Trist att Lou Lou åkte. Tyckte hon hade ett skönt sväng och en fantastisk utsrålning för att inte tala om den i min smak nödvändiga mognaden hon tillförde tävlingen.
Även om det finns ett par andra sångmässigt duktiga och intressanta idoler kvar, Alice, Kevin och Lars (varav den senaste går under begreppet intressant) så känns -08 årgången genast mycket blaskigare utan vår nya souldrottning.

Kvällens plus: Lou Lou gjorde som hon sa att hon skulle och vägrade prata med den ene av programledarna. Så det vara bara hon och Peter i slutintervjun. Strongt!

lite kvällsfunderingar

Jag förstår inte varför kd stretar emot och ännu mera emot. Varför kan man inte bara ge alla samma rättigheter? Varför envisas med att skilja människor åt? Och kom inte och vifta med några bibelcitat, för skulle vi bokstavligen gå efter den uråldriga men vackra och på många sätt fantastiska skrift hade flertalet av oss redan stenats till döds alternativ fördrivits ur våra hem och allt vad det heter.
Tycker det är lite fånigt att man fortfarande 2008 i Sverige inte fullt ut kan acceptera och respektera (förstå dessa får ni göra hur ni vill med) människors olikheter. Och nej, jag tycker inte det är att acceptera när en viss grupp får ingå äktenskap och en annan partnerskap, oavsett om det rent juridiskt innebär samma sak.
Inför könsneutral äktenskapslag nu! Så får vi det överstökat och kan börja fokusera på andra viktiga saker.


Sen vill jag bara å Marcus vägnar tacka (mina tack kommer sen) för alla fina kommentarer! Eller jag tackar ju såklart för dom jag också!
Han har inte slutat blogga, bara stängt ner sin ett tag, så han kommer komma igen. Just nu vill han/vi bara inte ge de elaka krypen möjlighet att stressa upp mig nåt mer, gravid och skör primadonna som jag är ;-).

dag sextioett -inför helgen

Fredag och helg på ingång. Yäk. Varje vecka kommer de. Helgerna. Jag vet att det är väldigt mycket gnäll om och inför dessa dagar, men jag kan inte annat för jag gillar dom inte. Tränger sig på och stör resten av veckan som brukar gå hyfsat smidigt förbi. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är helgens fel. Det är min tanke om verkligheten som styr känslan och tankar kan, och i det här fallet bör, man ändra på.
Så jag har bestämt mig. Ska ta och på allvar försöka ändra inställning till dom, både lördagen och stackars söndagen som blivit den värsta syndabocken för allt ont. Typ imorgon ska jag. Eller kanske jag börjar redan idag. Har ju min fredags afton helt för mig själv och all tid i världen att ändra inställningar. Synd bara att Marcus för femtielfte gången i rad glömde köpa doftljus åt mig. Tror jag behöver såna för inställningsomprogrammering och risken är nu att jag utan, väljer att vänta med att ta tag i det nästa veckoslut istället. Eller så får han gräva i nån gammal låda och med lite tur hitta nåt lavendeldoftande krafs. Vill ha doft! Har visserligen min liljekonvaljsparfym som jag sprayar med titt som tätt, men såhär i slutet av oktober vill jag ha både doft, sken och värme. Alltså doftljus. Nu.

Ska ett tag till fortsätta min SATC orgie. Inne på fjärde skivan. Skulle kunna titta på hur många som helst i rad om det inte vore för höften som emellanåt domnar bort. Det är knepigt hur ont en kroppsdel kan göra som på ett sätt inte längre känns. Så är det med min TV-höft. Och nej, jag kan inte byta sida :-(

torsdag 23 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för att f-tjänsten skickade vanlig bil för både färd till och från BM!
...för att jag äntligen fått sjukersätting från FK. Hurra. Plötsligt har jag pengar på kontot. Ett tag till åtminstone.
...för att Marcus är hemma igen. Lika snygg och underbar som han åkte. Nu står han och koncentrerat stryker sina kläder. Att jag "går runt" i något som ser ut som illa utslätade russin orkar vi inte tänka på. Allra minst jag.
...för att storkatten Stella hela tiden vill ligga och trycka vid magen och att bebis just då får bufftoka. De verkar ha någon hemlig kommunikation som bara katter och små bebisar i magen kan ha och förstå.
...för att True Blood började på canal+ igår. Vampyrer, blod, våld och sex i en väldigt snygg förpackning. Precis vad en sängliggande och i kyskhet existerande (hög)gravid kvinna behöver för att krydda upp tillvaron. Hoppas bara innehållet visar sig vara lika bra som utsidan.


God natt och varmaste kramarna!

dag sextio -vikten med vikt

Så har jag samlat på mig lite nytt syre. Luften gick verkligen bokstavligen ur mig igår. Vet att det förekommit liknande vidrigheter som de jag såg, under flera dagar på Marcus blogg som en direkt följd av att han tycker man borde se över det kalla mediaklimatet och mobbingen i TVs namn, (vilket ju blir nästan skrattretande ironiskt) men att gå in och läsa det jag läste själv blev alldeles för mycket. Kunde och kan fortfarande inte fatta vad som driver dessa elaka människor. Tänker inte slösa någon energi på att försöka heller.
De är smuts som jag har städat undan.


Idag var jag till min BM. Eller min var sjuk så jag fick träffa en annan. Hon var bra, hon också, ringde innan och kollade att det var ok och det var det, så vi gjorde en koll.
Blodvärdet går saaakta uppåt, tack vare blutsaften, blodtrycket är lågt, som vanligt och bebis hjärtljud underbart starka och stabila! Det finns verkligen inte ett härligare ljud är det snabba dudunket ens barns hjärta åstadkommer.
Min vikt går också stadigt upp. + 1 kg sen sist. Tycker det är så roligt att gå upp. Ser fram emot nästa gång då jag förmodlingen landar på nytt tiotal. Spännande!
Förstår inte hysterin som ibland uppträder bland gravida kvinnor och deras påhejande barnmorskor där minsta viktökning vinner. Man ska ju gå upp när man väntar barn och vad gör några extra kilon här eller där. Såklart förstår jag att det inte är jättekul att redan halvägs ha gått upp 30 kilo eller när man får allvarliga besvär av dessa, men min upplevelse är att det alldeles för ofta är väldigt normalviktiga (eller mindre ändå) kvinnor som stressar upp sig mest. Graviditeten ska bara synas från sidan och då genom en fin lagomstor bula som snyggt putar ut, allt annat anses som nederlag.
Egentligen förstår jag inte alls varför man prompt ska väga sig varje gång. Om man nu inte vill det och som jag tycker det är kul (eftersom vi inte har någon våg hemma). Det syns väl om det skulle ha hänt nåt extremt åt ena eller andra hållet? Gillar inte när vikten får en större betydelse än den borde ha och blir ett måttstock om ens tillstånd, för egentligen säger väl den inte så jättemycket om nåt? Jag tycker det finns andra kontroller som flaggar om faror bättre, för viktigaste är väl att man mår bra, att bebis mår bra, inte hur mycket man väger.

Vikten har blivit extremt överviktig i vårat samhälle och ett problem för många (framförallt kvinnor) och då är risken att ett sånt här systematiskt vägande skapar allt annat än det välmående man som gravid bör sträva efter.
Eller?


Nu ska vi beställa kinamat.

onsdag 22 oktober 2008

tack, eller jag är glad idag...

...för det är jag! Trots allt.
...för att jag innan mitt naiva invalsande på min älsklings blogg, hade knappt några sd* alls. Bra va! (Sen kom de på rad iofs, men då hade jag tack och lov medicin att ta till.)
...för att jag och Mini hade ett sånt härligt samtal imorse. Jag pratade, bebis buffade till svar. Finns inget bättre just nu!
...för att jag fick till en kort men intensiv brasa ikväll, där en hel del symbolisk skit brändes.
...för att ni finns!

Kram och god natt!




*sammandragningar

skapa värme av ondska

Så stängde Marcus sin blogg på obestämd tid. Känns inte bra, inte alls egentligen. Samtidigt som jag är glad att jag slipper se den hatiska smörjan vissa vidriga småkryp spred där. De ska inte få syret de behöver för att frossa i andras olycka, peta i oläkta sår och desperat försöka trampa på andra, bara för att de kan och för att deras liv fullständigt saknar mening utan denna illvilja. Stackars dom! För det är synd om dessa stackare. Stackare som antagligen själva är uppfödda på ondska till avund och ännu mer ondska.

Marcus bryr sig inte särskilt mycket längre. Han kan ta det. Han vet att han är större och så mycket bättre än allt det där. Han vet var det kommer ifrån och därför också varför det bör ignoreras. Tror jag lärde honom det en gång.
Men sen har vi just mig, nu, idag. Jag kan inte ta det. Jag kan inte läsa sånt. Jag mår illa och får svårt att andas.
Jag kan ta att det finns nötter som tycker jag är en parasit, en samhällsbörda, en tragisk typ som borde rycka upp mig och allt annat trevligt de kan få till i sina välformulerade meningar som aldrig kommer upp till ytan. De nötterna får inte mitt syre och jag tystar snabbt och effektivt eftersom här är det jag som styr. Men så är det dessa hemska spillror som av bara farten tar allt. Jag vet att det är det dom går igång på och att jag trillar dit. Rakt i fällan. Pang. Blir ledsen och börjar gråta. Som jag önskar att jag vore lite starkare, att jag kunde vifta bort dom likt andra knott som stör på kvällen. Men just nu är jag och kan jag tyvärr inte det. Orkar inte annat än hulka och hata.

Så här har ni, kryp.
Jag spyr allt mitt illamåede, allt det smutsiga ni fått mig att känna, på er små äckel som vill se min man död (för vad, har ni frågat er det?), som upprepade gånger som ett väl förberett ondsint mantra brer ut sig om våra döda barn, skrattar åt dom och hånar vår sorg etc... Ni stackare. Jag spyr på er!
Och sen eller nu när jag är färdig sopar jag upp kletet som är ni och kastar i öppna spisen där ni kan brinna tills bara stoft återstår. Spännande att sprida lite värme för en gångs skull?

Så ja.
Nu andas jag igen. Stötvis men ändå.
Dags att sikta mot sängen igen.


Tack till alla er medmänniskor som, liksom jag trots min bokstavliga spykvart här innan, tror på värdighet och respekt. Ni är som vanligt flest och bäst! Synd att det blir ni som drabbas när bloggar stängs pga en förhoppningsvis liten men alltför elak massa.

irritation och drömmar

Jag hade hoppats det skulle vara en ren tillfällighet, men ju fler dagar jag sätter på tvn vid tjugo i två och tillfälligheterna bara fortsätter, sjunker också verkligheten längre och längre in. Trean ska visst varje dag nu köra repriser av Oprah från en ca månad sen.
Hallå. Hur kul är det? Vad ska jag nu ta mig till den timmen? Hela min dag, alla mina dagar är uppbyggda på före och efter Oprah och nu måste jag bygga upp allt igen, från scratch. Bajs.

Det är verkligen soligt här idag. Ett moln här och var, men de räknas inte. Solen räknas och jag drömmer om en liten promenad, bland alla stora drömmar jag har, eller bara att få sitta där ute en stund. Man skulle haft balkong nu...
Jag frågade min läkare lite försiktigt häromdagen om hon trodde jag kunde få rullas runt i en rullstol snart. Vilket hon trodde var mycket möjligt. Vi pratade inte mer om det. Men jag hoppas att om allt går bra några veckor till, en dryg månad eller så, kanske min dröm kan bli på riktigt. Vill inte utmana ödet och skulle jag på minsta sätt bli avrådd en rulltur, skule jag lägga ner tankarna direkt. Det kanske är därför jag inte riktigt vill prata om det på allvar med henne än, vill inte veta om hon tycker att jag först mot julafton kan börja röra mig lite. Vill ha min lilla dröm, min egen plan som jag snidat på sen nedläggningen för snart två månader sen. Så får den bära eller brista sen, spelar ingen roll, men just nu fantiserar jag och det räcker rätt långt för mig idag.
I brist på Oprah...

dag femtionio -två skoj och en sorg

Min klocka har larmat redan två gånger idag. Först pep den med informationen att LOST-boxen och SATC-filmen släpps på dvd idag och sedan för att meddela mig om att det är Litens dag. Hade inte behövt pipen, varken det ena eller det andra, vet mycket väl vad som händer idag och vad som en gång hände.
Den 22 oktober 2006 krystade jag ut min älskade pyttelilla dotter i en av landstingets plåtburkar. Det lät så högt när hon slog i kanten och sen landade i botten. Det behövs inga larm för att påminna mig om det. Det var en fruktansvärd dag, en av det absolut värsta i mitt liv. En sån dag glömmer man inte, även om jag inte har nåt minne alls av vad det var för väder ute. Var iofs aldrig där då, men borde väl ha sett genom fönstret? Men tänkte nog inte på det. Fanns annat att tänka på, om jag nu tänkte alls. Förlorade massor av blod, svimmade och hade mig så det kanske inte vandrade värst många tankar i huvudet då. Jag minns det idag som var det igår, men ser numera allt utifrån. Det är jag som ligger där men ändå inte på något vis. Tur det kanske. När jag sedan dagen efter fick mina påsar blod fick jag också åter hålla henne. Jag sa hejdå och sjöng en vaggvisa. Det var så fint på något sätt och samtidigt så hemskt att det inte ens skulle visas på film idag. Jag lämnade henne till sköterskan och visste att hon nu skulle bli till ett lika starkt lysande sken som sin bror.
Jag minns inte vad det var för väder då, men idag skiner solen!

Två skoj och en sorg.
Ska leende se på tv ikväll och tända ett ljus för min lilla dotter som jag nästan fick.

tisdag 21 oktober 2008

tack, eller jag är glad idag...

...för att posten kom med så mycket trevligt idag! (Tack Anette, Camilla L, cdon)
...för s-märkena Marcus köpte när han hämtade paketen.
...för att min, han redan nämnde blev så snygg i håret hos frissan. Även om jag gör det nästan lika bra, när jag kan.
...för att Mini visat sparkar och buff för pappa.
...för att Viktoria och Dick varit och handlat massor av riktig kattmat från vetris till våra håriga små.
Lite roliga grejer från post och kiosk idag. Och LOST-boxen kommer alltså från cdon, den släpps nog överallt imorgon.
God natt.

nya magbilder

I 23:e veckan (22+2) ser vi ut såhär. Mini
sparkar järnet och det är så härligt. Även om vissa av dessa kan komma åt onda ställen och inte alls kännas lika härliga. Ärret på min mage är det efter operationen så cerklaget (jan -07) sattes in. Hade trott att det vid det här laget skulle ha bleknat något, men det vill det icke.
Som ni ser så är min stackars hals fortfarande som bortblåst. Skulle nog behöva en lindrig massage av nacken för att locka fram den. Kanske kunde axlarna sjukna ner ett steg därefter också.
Dagens accessoar är såklart min LOST-box, som kom idag! Bär med mig den överallt, vilket ju inte blir till så många ställen, men jag är vekligen skitglad över den! Nu har jag att göra dessa två veckor som jag först snabbt vill komma förbi!

dag femtioåtta -snart sextio och lite sorg

Snart är det två månader sen sängvilan började. Bara drygt tre kvar. Tjohoo.
Vi pratade lite snitt med läkaren igår och om det går bra allting -vattnet stannar där det ska vara, tappen håller sig opåverkad och jag någorlunda välmående blir det förlossning i v 37+ alltså första veckan i februari! Jag försöker få mig en bild av hur det kommer se ut ute då. Finns det snö? Är det kallt? Regnigt? Skiner kanske solen och reflekteras mot snöflingorna? Jag vet att det är långt långt kvar ännu, men det känns lite skönt att ha ett tydligt mål. Beräknad förlossning den 21 februari har jag ju inte kunnat ta till mig riktigt, eftersom jag vet att jag inte kommer gå så långt. Men nu leker jag med vackraste tanken att vår efterlängtade bebis kommer den 2:e istället! Oj. Ha ha. Kom att tänka på ett dåligt finskt skämt nu. Fy.
(Här kommer, på finska eftersom den inte funkar riktigt på svenska, och så är den kass med så ingen missar nåt:
"Koska on Ruotsalaisten itsenäisyyspäivä? -Toinen toista."
Ha ha, ho ho. Nä, bu, den är dålig. Men kanske kniper jag till den tredje ändå.)

Tillvaron kommer levas precis som hittills dag för dag trots det vackra målet och vi vet att vad som helst kan hända på vägen. Men idag är Mini i magen och h*n har tom haft vatten en vecka längre än Dante hade. Så framåt går det. Sakta. Och kanske kanske säkert...

Skulle saker och ting gått annorlunda under första graviditeten. Hade jag inte fått den där jäkla urinvägsinfektionen, eller om jag åtminstone kunde ha fått mer och tydligare symptom och om min BM hade ordinerat en odling i tid, om och om och om igen i all evighet, så skulle Dante ha kommit nån gång runt idag för två år sen.
Han var beräknad till den 21 september 2006 och hade idag varit en busig tvååring. Jag ler av tanken, samtidigt som tårarna trillar ner för min bleka kind. Jag saknar det som kunde ha blivit, det som skulle ha blivit. Jag saknar min lille son så mycket och den framtid vi en gång drömde om, fantiserade kring, men som aldrig blev.
Förlorar man en person som man länge levt med, har man minnen att le och gråta över. Förlorar man någon som inte fick bli, gråter man över det som man önskade, hoppades på och längtade till. Två helt olika men ändå så lika sorger.
Jag tror alla saknade, sörjda barn springer och hoppar omkring på molnen som klart lysande stjärnor. Ibland droppar de ner lite av sitt sken på mamma och pappa och det är då vi ler! Varenda litet leende som letar sig över mina läppar är en droppe från mina små som inte fick bli. Just nu ler jag stort.
Igen.

Mamma älskar er.




Tillägg: Märker till min förskräckelse att jag ett tag här tydligen trott att det var september nu. Men det är ju oktober och Dante skulle såklart ha varit två år och en månad ca idag.
Kanske ett gått tecken på att tiden går fort när jag inte hänger med riktigt i månadsbytena?
Nåväl, saknar min lille son lika mycket för det.

måndag 20 oktober 2008

tack, eller jag är glad idag...

...för att allt såg bra ut med tapp, vatten och Mini idag också!
...för att Marcus just nu ÄR hemma!
...för att färd s.k tjänsten skickade en kombi idag!
...för att jag snart ska sova bredvid älsklingen. (Länge sen sist nu)
...för att jag hann och kunde sitta ner och ta en fika i sjukhuscafét i väntan på bil. (Aldrig har en chokladboll varit så god)

God natt.
Läses imorgon.

dag femtiosju -utmattad

Jag är slut. En gammal urvriden skurtrasa. Det har varit för mycket nu. Med allt. Jag tror jag ligger skyddad i min kokong, men det finns inget skydd. Jag hoppas Marcus kommer hem nu och stannar här hos oss. Länge. Telefonjacket får dras ur och taskiga mail och kommentarer ska ignoreras. Nu är det bara fokus på Mini som gäller!
Det är ju så synd. Att ett fåtal elaka tungor ska lyckas sticka så hårt och länge samtidigt som jag vet att ni, den absoluta majoriteten är fantastiska empatiska medmänniskor som bara vill oss allt väl. Och det är ni som räknas! Jag är oerhört tacksam över den fina responsen jag fått och alla tankar vi finns med i. Mer än ni kan ana.

Vi ska på vår veckokoll idag. Kände för att ha tiden kvar även fast jag var där igår. Känns lugnande om jag kan få bra besked från min läkare med, så jag helt säkert vet att det inte är nån fara. Inget mer blod i alla fall. Det vara bara då, en gång, vilket är betryggande i sig. Men vilken pärs det är att gå på toa nu. Kommer nog så vara ett tag till. Hoppas bara jag slipper gårdagens skräck för all framtid. Det var och är nog det som är mest utmattande.
Ska inte snöa in på färdtjänsten så mycket idag. Har i alla fall ringt och med kraftfull röst beställt en kombi, med parentesen att jag INTE får åka buss. Hon menade på att de bara har kombibilar, men då frågade jag efter hennes namn och sa vänligt men bestämt att om det kommer en buss, ringer jag till hennes chef, igen. Då la hon in beställningen på kombin. Tror jag. Återstår att se. Kände mig rätt bra efteråt. Stark. Samtalet kostade bara två lätta sammandragningar så jag blir lite bättre och jag hoppas det till sist inte ska kosta mig nånting, för jag ska inte ge mig i första taget. Jag ska bråka med dom för varje tant och farbror som själv inte orkar det! Så det så. Kanske blir lite dubbelt, med allt fokus på Mini. Men det här är för Mini det med!

Nu ska jag fortsätta vila bort utmattningen.

Ha en skön dag.

söndag 19 oktober 2008

förlossningen tur o retur

Vaknade vid gott mod. Såg Marcus prata så vackert om oss och våra barn, grät en skvätt och blev sedan underbart upprymd av alla vänliga komentarer på efterföljande chatten och de här, hos mig. Tänkte -äntligen en söndag som bådar gott.
Gick sedan på toa och det tog inte lång stund förrän jag rasat genom golvet ner till granne efter granne tills jag borrat mig djupare ner i jorden -kändes det som.
Blod.
Fick tag i andningen innan den helt hann sticka. La mig på soffan. Andades. Gick på toa igen. La mig på soffan. Andades och ringde sedan till förlossningen när jag insåg att jag inte skulle palla många minuter till. Till förlossningen ska jag ringa vid kraftigare sammandragningar, värkar, oro eller just -blod.
Bäst att åka in, fick jag veta. Andades fortfarande. Ringde till Marcus och skulle precis till att ringa taxi då den smet. Andningen. Ramlade ihop. Kröp upp och satt därefter ett bra tag och skakade dovt ylande på hallstolen innan jag fick tag i den igen. Fick till sist på mig kläder, ringde bil och åkte in.

De är underbara mot mig där på förlossningen. Verkligen och jag är så tacksam över det. Har alltid en känsla av skuld på mina axlar, tror det är mitt fel om nåt går fel. Tror det är jag som dödar min bebis igen.
Fick snabbt träffa en av läkarna som kan min historia. Hon pratade med mig, lyssnade och lugnade. Det kändes bra. Katastrofen backade och så kollade hon äntligen bebis. Jag visste av alla buffarna att älskade Mini levde därinne men var livrädd att vattnet skulle vara borta. Vart det nu skulle ha tagit vägen, men har det en gång försvunnit så styr man inte i det där läget så framgångsrikt över tankarna som man kanske skulle önska. Men vatten fanns. Massor av gott vatten! Och där simmade h*n. Mitt lilla barn simmade till synes nöjt runt och sparkade hälsningar till mamma.
Allt såg bra ut invändigt med. Oförändrat. Inget mer blod och inga öppna kanaler. Allt stängt och fint. Antagligen var det ett litet blodkärl i slemhinnorna som brustit fick jag veta. Och visst, det har jag hört om. Massa gånger. Men säg det till mig när det är som det är. Märker att jag inga marginaler har att spela med. Från att ena sekunden må rätt bra på toppen av den tillvaro jag har, rasar jag i riktig finländsk rallyfart ner och ännu längre ner, så fort nåt händer.
Men allt var bra idag! Igen. Just nu. Sakta har jag börjat klättra jag upp mot min lilla topp och där vill jag stanna. Ett tag i alla fall. För rasa orkar jag inte. Eller jo jag orkar. Jag orkar allt, vi gör ju det. Men jag vill inte. Jag vill lägga mig i en hammock där uppe på rätt-bra-toppen. Ligga där med Mini i magen och bara ha det lite lugnt. Ett tag.

Idag går vi in i vecka 23 och jag är lyckligast i världen! Skakig fortfarande, men faktiskt lycklig, för idag är allt bra.
Älskar min bebis. Och så länge jag älskar lever jag. Hoppas jag får chansen att berätta om alla turerna en vacker dag. Om alla skitprogram på TV vi tillsammans sett, om alla frysta soppor vi ätit och allt ont vi lyckats le oss igenom. Jag vill berätta hur älskad och efterlängtad h*n varit redan från äggstadiet. Vårat lilla barn. Jag vill berätta om två vackra små storasyskon som inte fick bli, men som idag bor i våra hjärtan. Jag vill berätta allt det som jag aldrig fick berätta för dom... och mycket mer. Jag ska berätta.
(Bara du stannar hos mig nu. Stanna hos mamma nu.)


Marcus kommer inte idag. Tågstopp efter urspårning. Det strular sig runt omkring. Men vårat barn sparkar och lever och han kommer ju hem. Imorgon. Hoppas jag.


tack... eller jag är glad idag...

...för att allt var bra på koll idag!
...för alla kommentarer jag fått här på bloggen, alla tankar och allt stöd. Ni är en varm filt som jag har runt mig och ska nu sova i.
...för att imorgon är en annan dag.

God natt. Och kram.

dag femtiosex -ett barn är ett barn

Idag fyller vår Mini 22 fulla veckor, vilket sen någon månad betyder att h*n även rent "juridiskt" och medicinskt räknas som barn också i Sverige.
Hip hipp hurra för mitt lilla barn i magen!

Känslomässigt har jag burit ett barn länge redan och det är den känslan som räknas. Men ändå är det en seger att lagen ändras också här i Sverige. 19 år efter att WHO ändrade sin definition på barn var det alltså dags tidigare i år så numera är det ett barn man bär från v 22 och ett barn man föder, även om barnet har dött i magen. Tidigare gräns var skamliga v 28 i vårt medicinskt framstående land och allt innan det ett missfall.
Varför har det varit så tyst om denna lagändring? Varför pratar vi inte om det? Varför informerar inte de som bestämmer att en sådan rätt stor sak har skett inom området barn blir ett barn?
Jag tror i min envishet att denna lag och veckoändring kommer bl. a i längden leda till bättre mödravård och det är vi värda! Hittills har man räknat att "bara" ca 10-15 barn per år dör av GBS och att det därför inte är värt att kolla upp infektionen. Då har alltså bara barn födda efter v 28 ingått i statistiken, sena missfall födda döda före det räknades aldrig.
Nu när vi som andra i-länder följer WHO kommer siffran att öka och då kanske man tom inför obligatorisk urinodling för alla gravida och därigenom kan upptäcka infektioner och bota dessa innan de dödar våra barn i magen.

Artikel om detta från förra året.


Tack alla för era uppmuntrande och stöttande kommentarer! De betyder väldigt mycket och mitt hjärta blir alldeles varmt.
Tack!


Nu ska jag fortsätta fira Mini, mitt barn som blivit ett barn.

lördag 18 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för att imorgon kommer min älskling äntligen hem! (Först får jag titta på honom i nyhetsmorgon, runt halv tio.)
...för att mamma varit här i flera dar och hjälpt och stöttat. Tack, tack, tack bästa mamma!!!
...för att kalops är så gott!
...för att bebis i magen tröstade mig när jag blev ledsen...
...precis som hårbollarna gjorde när de kurade upp sig bredvid.

God natt.

nu är jag för snäll

...tyckte kattmamman och hon har rätt. Jag tänker fortsätta svara på vettiga frågor, som de flesta jag redan svarat på är, men inte om och om igen, framförallt inte när det är ställda i en ifrågasättande och otrevlig ton (så därför är vissa kommentarer/frågor avvisade om någon undrar). Jag varken behöver, orkar eller vill förklara eller försvara mig och min situation om varför jag bör och kan det ena eller det andra och om det verkligen är läkarens ordination eller eget påhitt. Kom igen nu!
Ni är en liten fläck, ett fjuttigt fåtal, så därför behöver ingen mer tid ödslas på det.
Ni andra, som genuint vill veta något som ännu inte förklarats är väldigt välkomna med era funderingar!

Nu till GP artikeln. Kan ni läsa nåt?


lite mer frågor och svar

Mia:
Jag själv har nyligen blivit mamma till en liten kille som kom förtidigt. Hade massa sd's o krångel med foglossning o högt blodtryck, men ändå är det ingen som har någon förklaring till varför allt sattes igång spontant med vattenavg osv.
Har du fått någon förklaring till varför det sattes igång för dig?
-Jag hade urinvägsinfektion (vilket inte kollades upp) som infekterade fosterhinnorna så de sprack. Därav förtidig vattenavgång. Förlossningen startade två veckor senare.
Togs infektionsprover på dig?

Sara:
Jag undrar hur det funkar rent praktiskt att vara sängliggande? Vad gör du? Och vad ÄTER du?
-Jag tittar på TV, läser, lyssnar på ljudböcker och pysslar med korsstygn liggande. Sen halvsitter jag vid datorn, nån timme per bra dag. Äter Marcus pasta och mycket fryst mat om mamma inte är här också det liggande. Är rätt bra på det nu.

anonym:
Men vad kan gå fel nu med barnet? Ut kommer det ju inte. Hur många snitt kan man göra - med tanke på hur många barn du vill ha?
-Det är mycket som kan gå fel med. Vet det lite för väl. Tyvärr.
Största risken för oss just nu och några veckor framåt är om jag får nån infektion så vattnet går, eller att sammandragningarna blir för starka så bandet inte håller och jag föder förtidigt. Bebis har chans att klara sig utanför magen efter v 24 ungefär. Men helst ska h*n vara där i minst 10 veckor till om jag får önska.
Vet inte hur många snitt man kan göra. Hoppas på flera.

toka2:
Är det OK om du och M är mina idoler?
-Ja det är det! :-D

Mian:
En fråga, kommer du att behöva vara sängliggande ända fram till planerat snitt eller kommer det bli mindre angeläget mot slutet?
-Vila hela vägen men kanske kanske kanske åka runt i rullstol om det ser bra ut mot slutet! Men eftersom mitt cerklage är lite speciellt får det inte gärna komma igång före snittet.

Klara:
Varför får du inte åka buss?
-Det skakar för mycket och så bör jag åka i bakåtlutat läge. Vissa bussar har framsäte som kan lutas bakåt, men fortfarande skakar det för mycket och så får jag inte gå i trappor, vilket jag måste för att komma upp där.
Varje gång jag åkt buss har det följts av 1-2 dygn av sammandragningar, bricanylknaprande och oro.

frågvisa:
jag förstår inte,varför åker du färdtjänst? och varför måste du vara liggande?
-Är ordinerad vila just nu pga av min riskgraviditet. Får inte åka kollektivtrafiksbuss för jag får inte gå och så tar det för lång tid och skakar för mycket och så har vi ingen egen bil.
Det finns risk av olika anledningar att jag föder förtidigt, så därför måste jag vila huvudsakligen i sängläge hela graviditeten.

anonym:
Varför måste du skicka fram din kille när du ska läsa lusen av någon? Ta ansvar och gör det själv.
-Färdtjänsten orsakar stress och stress orsakar sammandragningar, vilka jag inte bör ha för många av, eftersom risken finns att dessa påverkar livmoderhalsen så förlossningen startar förtidigt.
Det är alltså risk för vårt barns liv och det är både mitt och min killes ansvar!

Mia:
ps. Har du fått dvd-skivan? Jag var osäker på adressen och hoppas att den har kommit fram...?
-Ja det har jag! Stort tack! Jätteglad blev jag. Förlåt att jag inte tackat tidigare...
Tack också du okände som skickar bra filmer till mig!

Och så var det en fråga om croissanter, som jag inte hittar nu... var de kom ifrån.
-Mina är köpta på Lidl, såna halvfärdiga, som ska var i ugnen en kort stund. Jättegoda!!!

ledsen nu

Känner mig lite ledsen över allt elakt som finns därute. Över människor som vill andra illa. Förstår inte vad det kan ge någon eller vad man överhuvudtaget tror det skulle kunna åstadkomma. Inget bra, är väl det enda som är säkert.
Tycker själv verkligen inte om alla, framförallt deras åsikter och eller uppträdande, men att hata, spotta och vara elak? Vem vinner på det. Inte jag, inte du. Klart man i ren desperation ibland kan slänga ur sig nästan vad som helst, sånt man genast ångrar, sånt som aldrig kan tas tillbaka, men när det händer, om det händer sällan och inte är menat, är det där lilla ordet förlåt rätt bra att plocka fram ur fickan.
Det känns som att i och med klimatet som där ute blir varmare, blir det andra kallare. Det är numera inne att vara lite småvidrig och på så sätt visa framfötterna. Man ska vara ärlig och sann, säga vad man tycker och inte låta åsikterna passera pannloben, som vi människor faktiskt fått som gåva, just för att till skillnad mot djuren kunna filtrera impulserna. Om sanningen sen leder till att andra i ens omgivning faller ner och gråter så är det skitsamma, för den onda ärligheten segrade.
Jag anses säkert som en trist, hormonell moraltant i mångas ögon och det är jag väl till viss del kanske också, men jag vill faktiskt bara att vi ska vara snälla mot varandra och det kan inte vara fel. Det är inte fel. Inte ens de som gått på myten om bittra sanningens rätt för att sedan elakt fräsa lögner i nästa sekund förtjänar spott och spe tillbaka.
Tycker jag.

Så var snälla.

Vilket NI ju redan är... :-)

dag femtiofem -snabba steg mot hundra

Nåja. Snabba är väl en lätt överdrift, såväl steg, men mot 100 tar vi oss i alla fall. På något sätt närmar det sig, även om det är en liiiiiiten bit kvar.

Mamma åkte precis och det känns tomt och ledsamt. Katterna har, något putta, gått i ide för att hon som senaste dagarna gett dom massa mat inte är kvar o de numera är lämnade med den där strandade saken som bara ligger alternativt sitter still hela dagarna, så det är bara jag med mig själv just nu. Mini är ju såklart med mig och det är inte fy skam. Inte alls! Helt otroligt underbart härligt känns det och jag är så glad över älskade bebis i magen! Nästan så jag skulle kunna börja sjunga om jag var lagd åt det hållet. Men istället halvsitter jag här i en nyfunnen men extremt obekväm ställning och muttrar en stund. Väldigt dubbelt kan tyckas. Men just nu är det lite av såna känslor som tampas omkring i mig.

Jag fick en kommentar av anonym här i ett tidigare inlägg angående insamlingen. Det är ingen fundering eller någon fråga, säkert bara en önskan att provocera, varför jag något tveksamt tar upp det. Men kanske har jag blivit blödig och hasar mig i fällan och så får det väl vara för den här gången då.
Personen tycker iaf att jag ska bli en smula ödmjuk och inte skapa problem som inte finns. Jag får tipset om att ta en taxi nästa gång och inte förvänta mig att bli uppassad av resten av samhället, för det är ingen mänsklig rättighet.
Ok så här är det.
Färdtjänst är en rättighet man har som rörelseförhindrad, vilket jag just nu är. Taxi kan jag inte ta i längden för jag har inte de pengarna. Väntar fortfarande på första utbetalningen från sjukförsäkringen som jag också har rätt till. Vad gäller min ödmjukhet, så räcker den och blir över. Du behöver inte oroa dig. Var så god istället, ta lite du.

Över till något roligare igen.
Jag fick GP på posten häromdagen. Ska försöka fota reportaget och lägga in här, så får vi se om det möjligen går att se nåt. Vill gärna visa er.

fredag 17 oktober 2008

tack... eller jag är glad idag...

...för att min älskade bebis viskar trygghet för mig genom sitt härliga buffande.
...för att mina håriga bebisar är så fina och just mina (ja eller våra då)
...för att mamma fortfarande är här
...för att Marcus i övermorgon (om tjugo minuter kan jag säga imorgon!!!) kommer hem! Äntligen!
...för att jag hållt humöret uppe trots lite motstånd.


Och så är det en bonusgrej jag tackar lite extra för så här på nattkvisten. Det där med orsak och verkan är inte att underskatta. Man måste lära sig att handlingar har konsekvenser, helst i någorlunda tidig ålder, men det är aldrig försent...


Kram och god natt.

illamående

Jaa, vad ska man annars bli när man får nys om det senaste? Eller senaste förresten, efter det har det kommit ännu mer och enligt mig värre saker som jag "länge" inte ville kommentera alls, men eftersom kräkset balanserar precis nedanför stämbanden känner jag att jag inget annat val har än att skriva av mig lite.

Kännt nu är väl att Marcus inte gillar när en vuxen människa (30+) i direktsändning eller annars heller för den delen förnedrar unga människor med musikerdrömmar. En är lite väl bögig, en annan äcklig och får tjockisröster och en tredje (på 16 år) blir flabbad rakt i ansiktet när hon rodnar inför beskyllningen om att ha en romans med en av medtävlarna. Och tyvärr lär det bli mycket mer ikväll.
Jag är faktiskt jäkligt glad och stolt över att ha en man som inte ställer sig upp och applåderar offentlig mobbing utan istället tydligt tar avstånd från det! Även om det såklart alltid blåses upp enormt i kvällspressen.
Som svar på Marcus åsikt ger Katrin fd Schulman bl a det här citatet:

"Denne Birro är ett fyllo. Jag som trodde att det var nån skribent, journalist, en människa med hjärna. Närå! Detta är ett galet fyllo jag fått efter mig. Ett galet fyllo som vill dra lite nytta av min mediekarusell. Ja ja. Oki doki. Så länge han håller sig borta från flaskan antar jag att läget är laaanch."

Aj vad den tog. Not.
Jag menar, Marcus är ett fyllo. Ett NYKTERT sådant och jag älskar honom för allt han idag är! Jag älskar hans styrka, moral och hans envishet och aldrig sinande vilja att stå på de svagas sida. Och ärligt talat, är det nån som framstår som en fullständig idiot efter ett sånt uttalande är det bara hon, så detta patetiska försök att sparka där det gör ont ricocherar snabbt på henne själv.
Men man blir ändå förbryllad över det tydligen ännu omättade behovet att försöka provocera och vara så elak som bara möjligt i ett försök att... ja vaddå? Vara rolig? Vara cool? Bli känd? Jag i alla fall håller mig för skratt och allt annat också när jag läser.

Det jag sedan blev rejält illa berörd och lika mående av var hennes sista inlägg där hon brer ut sig på rad efter rad med fullständigt vidriga lögner om Marcus', enligt henne väldokumenterade, judehat(?). Marcus, eller Birro som han konsekvent kallas, (det finns faktiskt flera) hatar alla judar, tycker judarna har för mycket makt, är en elitistisk racist och det är på grund av det och hennes stora schnase (hennes ord, hur det nu var stavat) han hoppar på henne i pressen. Inte för att hon kanske sagt saker som han helt enkelt är av en annan åsikt om?
Detta sista inlägg är borttaget och redigerat nu och lika bra är väl det. För senast jag kollade så var förtal både olagligt och straffbart.

Usch. Jag blir matt. Försöker tänka att när det kommer från den nivån så är det inte värt minsta engagemang från varken mig eller någon annan och mycket kan jag ta, men när någon så illvilligt sprider osanningar om den man älskar, ja då blir kräkset i halsen svår att svälja bort.
Hoppas hennes utagerande får, som det förtjänar, konsekvenser, för annars tar det antagligen inte slut. En vuxen kvinna, en människa eller ett barn med sådan skrämmande stark lust att förnedra och sprida lögner om andra kan inte själv må särskilt bra, så jag hoppas innerligt hon får den hjälp hon av allt att döma behöver och vi andra samtidigt lite ro och värdighet.

Så där. Nu tror jag det dämpades lite.
Illamåendet.

Nästa grej blir för mig att avboka tv4-paketet. Så liggande, uttråkad eller deppig är jag inte att jag måste ha in den skiten (läs tv400) här.
Ett litet tips såhär en fredagkväll...

dag femtiofyra -tack tack tack

Tacklistan stannade i huvudet igår också och det var många tack på den. Bland annat för sammandragnignarna som inte kännts mycket alls under dagen, för att pappa kom hit en sväng och för att ärtsoppan som ställde till det ändå var så god att den inte gick att glömma och såklart också för kvällspizzan som åkte ner trots ärtsoppan och dess biverkningar. Det var en bra dag helt enkelt. Bara Marcus som fattades.

Idag vill jag fortsätta tackorgien genom att tacka alla er för att ni bidragit till insamlingen här på min sida. Finnjonna & co samlar har fått in 4 000 kr till Läkare utan gränsers kampanj och det är nåt vi ska vara otroligt stolta över! Som grädden på moset eller sugröret i vattnet kan jag meddela att vi dessutom toppar listan över alla insamlingar. Det är ingen tävling men som jag sagt förut, ska man toppa någonn lista så är denna väl värd att göra det på. En eloge till alla andra som också samlat in välbehövda kronor till de som behöver det mest.

TOP 5 insamlingar

1. finnjonna & co samlar!
4 000 kr
2. TUMADRE
1 400 kr
3. facebook
950 kr
4. Samla med Linda K
900 kr
5. Ida Strandell
850 kr

Jag låter loggan här på sidan vara kvar veckan ut så ni som fortfarande har 50 kr över får gärna vara med och skänka det till ett gott ändamål. Kampanjen är över men pengar behövs än.

SMSa LÄKARE 210 till nr 72990

Tack och puss.

torsdag 16 oktober 2008

ärtsoppa -big no no

Nu blir jag lite fundersam.
Mitt onda, det här i de där ligamenten är värre nu efter ärtsoppan. (Och jag vet, jag är ett pulver som inte lät bli det, men det är ju torsdag och med en plätt till var det så perfekt bara.) Hursom, jag tänker att ontet i ligamenten kanske egentligen är tarmarna? Eller? Fast samtidigt kanske ligamenten blir mer onda av att tarmarna är onda, som nu? Hmm, svårt. Himla ont gör det och har gjort sedan igår sen trippen till sjukan och sittandet och travandet där. Så då borde det vara ligamenten ändå, eftersom det blir värre av sitta och gå?
Nu är det lite smågnälligt känner jag, ont gör lätt det med folk -mig.
Fast något som är väldigt, väldigt bra i det hela, och nu viskar jag det, är att sammandragningarna nästan hela dagen har hållt sig på betryggande avstånd. Ti hii. Inte en tanke på bricanyl. Men vi pratar tyst om det, ok? Så inte kroppen får för sig nåt och börjar visa upp sin dumma sida. För att vara helt ärlig så har det bortsett från igår, varit ganska hyfsat senaste dagarna. Kan det vara så? Jag tror faktiskt det. Men som sagt, sshhhhh!

Sen har vi ju foglossningen. Ni är många som kan mer än jag om det här, är ju tyvärr själv mer ett proffs på psykisk smärta och oro så jag hoppas det är ok om jag ältar några rader kroppsbesvär nu.
Foglossning ja. Är det den som känns ner på insidan av låren? Det som gör benlyft i princip omöjliga?

Det är helt ofattbart att ett tillstånd som detta och jag pratar inte om graviditeten i sig utan biverkningen den kan medföra, som tex detta rörelsehinder inte klassas som sjukdom. Hade inte risk för missfall och förtidsbörd varit mina "diagnoser" skulle jag då varit tvungen att kräla till jobbet så här? Hur då?
Har ju iofs fortfarande inte hört något från FK ang min situation så jag ska inte säga så mycket om det än... kan bara säga som så att om det här med mindre sammandragningar (shhhhh) fortsätter imorgon ska jag starkt fundera på att ringa dit. Det kommer säkert kosta några stycken, men jag undrar hur nyttig stressen av ovissheten egentligen är på en skala.

Snart kommer min pappa hit också! Det är roligt! Så trots en massa trist ajajaj och svårighet att sitta, ligga och... ja gå är ju redan förbjudet, så är jag väldigt glad just nu! Saknar Marcus såklart, men han kommer snart. Och så länge Mini sparkar och buffar för glada livet så känns också lillpappsen nära.

dag femtiotre -släppa det

Har släppt färdbajset. Eller släpper det mer och mer för varje timma som går, samtidigt som jag laddar inför att på nytt försöka krama ur en gnutta tjänst ur dom, har ju tid till läkaren på måndag nästa gång och svettas redan nu inför tanken att åter ta strid. Förhoppningsvis går det bättre den här gången för Marcus har snackat med nån sorts boss där som skulle snacka med puckona (ursäkta, ni som kanske ändå är vettiga) på beställningscentralen och skicka över dispensen igen, varför nu det ska behövas för varje gång jag pratat med dom har de innantil läst ur den -"vanlig bil, ja ja, bakåtlutat framsäte" innan bussen sen som i ren trots skickats fram. Marcus var med egna ord "aparg" och hade tydligen blivit tillsagd att lugna ner sig, vilket han ju givetvis inte gjorde. Han sa sen att det verkade som att tanten till sist förstod allvaret, men om det blir nån skillnad får vi väl se.
Jag ska i alla fall nästa vecka, eftersom jag som sagt nu för egen och bebis skull måste släppa det ett tag, kontakta lokaltidningen så får vi se om det inte börjar hända nåt. Hade ingen aning om att det tydligen är sådan katastrof med den här sk tjänsten lite varstans i detta avlånga land. Skrämmande, minst sagt.

Igår gjorde Marcus debut som sidekickande programledare i kvällsöppet och han var bäst! Det blir intressanta onsdagkvällar framöver, jag hoppas bara han byter det där lite väl bögiga linnet mot annan tröja till nästa program. Men det är alltså en komplimang. Jag menar såklart att linnet var snyggt och häftigt. Hallå. Det fattar ju alla i Stockholm, gör inte ni det är ni bara stinkande pungråttor hela bunten. Och nej, jag skrev inte på nåt kontrakt när jag föddes om att jag ska vara en schysst och respektfull medmänniska så därför tänker jag inte vara det heller. Så det så. Pungråttor.

Ja, eller nåt sånt. Det här var min lilla dramatisering inspirerad efter gårdagens spektakel i ovannämnda debattprogram. Så skönt att min karl på ett äkta kvällstidningsvis går till attack och säger vad han tycker om saken. Vilket som vanligt är så klockrent det kan bli.

Om någon förresten råkade blinka nånstans mot slutet förresten så kan ni ha missat min och Minis tv4-debut. Den där lite hesa högen i hörnet av soffan var alltså jag (vi). Mer vet jag inte, för jag fick panik och gömde mig under filten tills det var över. Piuh vad jobbigt att vara tv-kändis. He he.

Nu ska jag fortsätta förbanna mig själv för att jag mot bättre vetande åt ärtsoppa till lunch.

onsdag 15 oktober 2008

tack... (eller jag är glad idag...)

...för att vårt älskade barn i min mage har massa vatten att simma omkring i och att proppen sitter intakt. Just nu!
...för att mamma var med och fick se vårat underverk (och för att min läkare är så bra!).
...för att gravad lax (när den är av viss typ, gjord på visst sätt och är fräsch) numera kan ätas av en gravido som jag.
...och för att det är så jä**a gott
...för att ja känner ett sånt fint stöd av alla er som läser min blogg. Stort innerligt extra tack!

God natt. Snart.

fucking färdtjänst

Gick bra på sjukhuset! Mycket vatten och en ljuvlig liten, men större, bebis som inte ville sluta snurra från ena hållet till andra och en livmoderhals som var precis så oförändrad som jag hade önskat. Allting gott så långt.

Men så är det det här med den förbaskade tjänsten under färden. Tjänst, my ass! Är så arg trots timmar av nedkylning.
Ringde ju som vanligt tidigt i morse och beställde bil till halv fyra, hade tid 15:45. Blev också som vanligt upprepade gånger lovad vanlig bil, precis som det står i min dispens att jag ska ha.
Men nej, där kommer en buss. (Och fan för att jag är ett sånt fån som varje gång blir förvånad) Mamma som hade gått ner före mig ringde och berättade och jag tog direkt telefon och slog numret till beställningcentralen för att kräva en vanlig bil. Ja klockan 16:40 kunde en komma fick jag veta.
-Jamen jag har tid kvart i fyra hos läkare.
-Ska jag skicka en 16:40?
-Nej. För då är min läkartid slut (idiot!). Jag vill ha en nu!
Men det kunde jag inte få. Tidigast tjugo i fem upprepade hon med sin gälla snipröst och varför hon om och om igen erbjöd mig det är ett mysterium då jag lika ofta sa att min tid hos läkaren var kvart i fyra.
Jag var rejält förbannad. Skällde i princip ut puckot och frågade varför de hela tiden lovar vanlig bil men ändå alltid envisas med att skicka en buss(jävel). Varenda gång!?
Kanske det inte fanns vanlig bil försökte hon, men det fanns det ju när jag beställde (idiot!).
-Jag får inte åka buss, fatta! Finns det ingen vanlig får ni säga det vid beställningen och inte snacka skit och lova ännu mer.
Mamma ringde samtidigt till taxi och beställde en bil därifrån samtidigt som jag fick puckot att kontrollera att min hemresa åtminstone skulle ske med kombibil.
-Ja ja vanlig bil.
-Beställ en kombibil!
-Ja kombi klockan 17.00.
-Skicka iväg bussen för jag tar en taxi nu men se till att kombin kommer 17:00! Hej.
150 kronor fattigare men precis i tid var vi där. Undersökningen gick fort och efter 45 minuters väntan sittande efteråt och fullständigt kaputt i bäckenet börjar jag ana oråd. Ingen bil, varken stor eller liten. Efter ytterligare en kvart på hårda bänken utanför ringer jag favoriterna.
-Bilen är avbokad, får jag veta.
-Hur kan den vara det? Jag kontrollerade ju flera gånger innan jag åkte hit att det skulle komma en vanlig till huvudentrén klockan fem.
-Nä den är avbokad.
-Ja, då bokar jag en ny! Skicka den nu!
-Nej tidigast klockan 18:00
Härefter följde en hel radda med ord och meningar. Försökte ilsket men med gråten i halsen förklara hur jäkla illa de sköter sitt jobb, att det det inte finns större inkompetens än den jag mött på färdtjänstens beställningscentral, att jag förstod att det inte var hennes fel, men att hennes kollegor var puckon som riskerade mitt barns liv med sin uppenbara nonchalans och brist på vett etc...
Hon höll med, tyckte det lät sjukt (hennes ord), men kunde inte göra nåt. Rådde mig att ringa till huvudkontoret och prata med dom och det är precis vad som ska göras. Imorgon ska de få höra på fan och det är Marcus som ska leverera det!

dag femtiotvå -åt plushållet

Som vanligt är det med viss tvekan jag ringer färdtjänst. Men jag gör det. Pga av inga pengar känns inte något annat som ett alternativ. -Vanlig bil, ja ja har jag hört till förbannelse och ändå skickar de en buss så vi får se vad som kommer den här gången, förra gick det ju faktiskt bra så oddsen är lite mer på min sida nu som det känns. Att mitt liv skulle sakna spänning bara för att jag är instängd och vilande är en myt. Det är lika spännande varje gång att vänta på åkdon för att komma till sjukan.
Min mamma kommer efter lunch och det känns bra. Kattlådan stinker och fulla soppåsarna avlöser varandra på golvet som små bevishögar på att Jonna inte alls klarar sig själv. Sen är det bara kul också att ha henne här!

Idag har vår Mini haft vatten en dag längre tid än Dante. Men Dante levde och växte i mig under nästan två veckor till innan förlossningen startade, för att jag hade fått en kraftig infektion och han föddes efter en lång och mycket smärtsam process för att sedan nästan direkt somna in. Han ville ut då, medan jag desperat ville ha honom kvar. Men läkaren sa sen att om inte han hade kommit kanske jag hade gått istället, vilket inte var en tröst just då. Min lille son räddade mig den gången, men jag kunde inte göra detsamma för honom. Det gör ont i mig än. Men jag ska rädda hans lilla syskon. Det ska jag. Idag är första dagen på någorlunda plus och om två veckor hoppas jag kunna andas lite lättare ändå.


Jag glömde min tacklista igår, men innan jag somnade hade jag tänkt några tack och det här är ett sådant tillfälle där tanken räknas.
Förutom tack för att dagen gick mot sitt slut tackade jag för de cerisa (?) sugrören med böj som jag fick av Viktoria och som förhöjer mitt drickande till oanade höjder. Vatten är tusen gånger roligare att få i sig när det kommer genom ett vackert färgat rör. Med böj!

Nu ska jag lägga mig. Fogar, ligament och annat krafs som omgärdar underlivet är i obalans och skriker redan aj aj aj aj aj aj!


*dagens tankekraft*
Tänk vanlig bil.
vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil. vanlig bil kommer.

tisdag 14 oktober 2008

lite mer Q & A

Lollan:
Jag funderar på receptet på kärlekskakan (after eight muffinsen), hur gör man med smöret? Ska det smältas? Och hur många ägg ska det vara?
-3 ägg! Har ändrat i receptet. Fick veta precis av Viktoria. Smöret... hmm. Glömde fråga. Kanske man ska smälta det med chokladen? Ska kolla upp och ändra det med så det blir tydligt. Sorry.

Olle:
(ang. min pantomim)
the crow?
-Skulle man kunna tro :-)

Anonym:
intessen?
-se film, spela teater, läsa, skriva
jobb?
-verksamhetsansvarig och arrangör i ett kulturhus i stan.
storlek på lägenhet?
-115 kvm, för stort just nu, långt till toa
favorit färg?
-rött, grönt

Rebecca:
En svår fråga, som jag undrat lite över, men som du inte behöver svara på om du känner att den är för personlig; har du och marcus någon gång diskuterat adoption?
-Inte jättemycket diskuterat det, även om tankarna har snuddat där. Jag har haft en sån stark längtan efter att bära mitt barn själv, mycket för att jag "tappat" två, så därför har fokus legat där. Tycker dock adoption är ett fantastiskt sätt att få bli förälder på!

maddepladder:
Jag vill veta om ni har fönster ut mot gatan eller in mot gården?
-Mot gatan (eller två egentligen), så vinka på :-)

En lite mindre rolig grej jag undrar över... Har förstått att man kan få höra de mest korkade kommentarer från människor man möter, både främmande och nära och kära, när man förlorat ett barn. Om du VILL berätta om nåt sånt så... Tror det kan va nyttigt för oss andra att höra.
-Det är såklart svårt att veta hur bemöta någon i sorg och efter en förlust. Ingen vill illa och det mesta är tänkt vara tröstande men ibland kan det komma så knepiga saker ur folks munnar att man undrar...
Har bl.a fått upprepade gånger höra att
-det är bara att skaffa ett nytt (barn). Som om man skulle säga så till en nybliven änka tex? Bara skaffa dig en ny man
Eller
-tur ändå att det hände så tidigt, hade ju varit jättejobbigt om du varit gravid en längre tid. Om dante som dog i 24:e veckan, vilket bara var jobbigt-light då eller? Och tur tycker jag inte fanns med i bilden nånstans faktiskt.
Eller
-det var nog bäst som skedde, han hade säkert blivit handikappad annars. Hallå! Jag ville att han skulle leva och hade älskat honom lika mycket oavsett "defekt", vilket det förövrigt inte fanns några tecken på!
Ja, för att nämna några...

Sara:
Jag har en fråga: har ni satt nån tidsgräns på din bedrest? Eller är det tänkt att du ska gå 40 v?
-Jag ska vila tills snittet som kommer ske om allt går bra nångång v 36-37.

Anonym:
fråga: hur länge har du varit tillsammans med Marcus, och hur träffades ni?
-Vi har varit tillsammans i ungefär, nästan exakt, fem år. Vi träffades när jag arrangerade premiären av hans Riksteaterföreställning Ord som makt och tröst september 2003. Och på den vägen är det... :-)

Ewa:
(ang. undrar ni nåt?)
kanske inte,men du verkar ju mest svara på det som passar dig.dom flesta m seriösa bloggar(som din ändå är)brukar iaf oftast gå in och kommentera varje enskilt inlägg.det kan jag tycka att man är lite smått skyldig att ta sig tid till.
-Jag försöker verkligen svara på i princip alla frågor, har jag missat några hoppas jag de dyker upp igen. Sedan tycker väl jag inte personligen att man (jag) är skyldig att kommentera komentarerna, lika lite som någon läsare är skyldig att skriva dom (även om det är hur kul som helst att få respons!) men hade gärna gjort det om situationen var en annan, just för det är roligt med den kontakten. Som det är nu har jag begränsad tid framför datorn då jag inte får el. kan sitta uppe mer än kortare stunder per dag och prioriterar att uppdatera bloggen och skärmshoppa lite när lust och tid finns.

en pantomimshow i grön gurkmask

Först springer jag på en osynlig skjutdörr och sen öppnar jag den med klassisk förvånad pantomimmin.
Klockrent va?
Nu ska jag tvätta bort kletet och därefter vara antistressad.
Vi får se.