dag hundrasextiofem -födelsedag!

Snön har målat allt vitt dagen till ära.
Det är vackert ute, stillsamt och ljust mitt i det mörka.
Jag vaknade efter att inte ha sovit, mer än några drömfyllda ögonblick av slummer, vatten och flykt.
Dubbelsuschade mig ren och torr.

Snart åker vi.

Lugn är jag.
Just nu.

Mini kickar och meddelar -färdig!
Snart är min efterlängtade älskling här.
Längtar så.

Ha en bra dag nu där ute. Inne. Borta. Hemma.
Så hörs vi sen.

dag hundrafemtiotre -vi närmar oss

Min Marcus har insjuknat. Han har fått influensa. Stackarn. Det är faktiskt extra synd om män när de får feber och börjar snora. Inte lätt alls då, tillvaron. Jag hoppas det inte blir värre och att det går över snabbt och framförallt egoistiskt nog att jag inte smittas. Men jag tror inte det. Trots mitt uttalat låga immunförsvar just nu känner jag mig rätt motståndskraftig mot de flesta typer av epidemier. Vägrar dom helt enkelt och hoppas det hjälper. Har mina krämpor och det räcker så. Men vill ju gärna ha även min Marcus frisk.
Som tur är, om man kan kalla det för det, behöver han alvedon så det lutar åt lite rullning i alla fall. Har många onda sammandragningar idag med, ännu inte i klass med gårdagens, så jag skulle verkligen vilja komma ut en sväng och andas.
Vi får se hur det blir.

12 dagar kvar idag.
Imorgon 11, sen tio och därefter plötsligt bara en ynka siffra gånger nio innan det smäller. Ja eller vad man nu kan likna det vid.
Hoppas allt går bra bara, hela vägen.

Bästa lördagen önskar jag er!

dag hundrafemtio -social fobi

Väntar på sotargubben. Mellan 0700 och 1400 ska det komma en. Gillar inte att vänta så här även om det är på en "bra sak". Är själv och måste in i duschen snart. Vill inte komma ut i morgonrock och möta en sotig man i mitt hem. Måste jag säga något, vara social? Nej det orkar jag inte. Min sociala förmåga har sjunkit ner i ett bottenlöst rum och ligger där just nu och vinkar retfullt till mig.

Mötte igår på vår rulltur, helt oförberett, två nära bekanta som jag inte har träffat sedan i somras. Har försökt förbereda mig på att jag faktiskt kan träffa på personer jag känner nu när jag vistas ute, men när det väl hände kom det som en chock ändå.
Herregud vilken pers det var först. Jag blev helt svettig och knallröd i ansiktet. Jag satt där vid fikabordet och trodde allvarligt ett tag att jag skulle explodera. Hade mössan på så värmen hade ingenstans att ta vägen heller, lika lite som jag i min parkerade stol.
Inte hjälpte bricanylen som jag tagit lite innan och som nu piskade på mitt hjärta att galoppera ännu snabbare. Uj uj. Det i kombination med morfinliknande dexofenet som knockar huvudet lite lätt... ja ni kan tänka er. Ingen charmig uppenbarelse direkt.
Gick väl rätt bra sen (tror jag) när kroppen väl fattat att det inte var livsfara och flyktläge, men det blev smärtsamt påtagligt vad mina instängda månader har gjort mig och att jag verkligen är i starkt behov av lite försiktig återanpassning till samhället och det normala i tillvaron.
Kanske ska ta och snacka lite med sotargubben ändå.
Som terapi.

dag hundrafyrtiosju -move that body

Marcus sprang precis iväg till tåget. En av hans sista trippar på ett tag. Känns helt ok att vara själv lite. Inte för att jag inte kommer sakna honom om redan tio minuter, men vid en massa ont är det ibland skönt att vara själv och få muttra och svära åt alla håll utan att någon annan blir träffad.
Har sovit rätt bra om man bortser från att jag måste byta sida varje kvart och att göra detta är som en hel ommöblering. Jag ser verkligen emot att allt går bra och att jag sedan inom en inte helt avlägsen framtid kan få börja träna upp mig igen. Jag till och med längtar efter att få svettas av fysisk ansträngning, jag som hatar det egentligen. Men sen. Oj vad jag ska svettas och inte av ångest utan av att musklerna återföds och börjar växa.
Skrämmande är det hur kroppen liksom torkat ut dessa månader i säng och viloläge. Fick för mig igår att jag skulle ner på golvet och klappa katterna. En ytterst dålig idé visste jag redan på vägen ner och där kunde jag givetvis inte vara kvar eftersom golvet var hårt och jag överhuvudtaget har svårt att sitta. Nej, upp skulle jag igen. Men hur jag än vred mig, så fanns ingen kraft nånstans att få upp kroppshyddan. När jag äntligen hasat upp mig lite halvt på alla fyra fick jag ropa på Marcus. -Hjälp! Han kom som en riddare och undrade vad jag gjorde. Och det kunde man verkligen undra. Till sist lyckades han baxa upp mig och leda mig i säkerhet. Långt från golv.

Ja ja. Nu ska jag äta frukost, ta en dusch och sedan göra något kul.
Vi får se vad det blir.

dag hundrafyrtiosex -19 dagar kvar

Lite sen med min dagsrapport som ju andra vanliga dagar brukar komma något tidigare. Vi är i alla fall hemma och allt är som det brukar. Det har bara varit en väldigt, ja, snabb dag på något vis. Sov dåligt men somnade ändå om hela tiden så det blev en ganska lång och tacksam natt ändå.

Nu är vi precis hemkomna från en rejäl rulltur. Var först dumdristigt nog med Marcus frustande bakom mig och trängdes med folk på rea och handlade också två plagg. Sedan rullade vi vidare till Fiskmagasinet för lite sen lunch/tidig middag och tyvärr hade vi inte tagit reda på att det fanns en ramp på baksidan så jag fick, fast jag inte bör, tålmodigt och extremt försiktigt klättra uppför trapporna, medan Marcus släpade upp stolen längs desamma.

Jag kan väl säga som så att det var mycket väl värt det! Trots ett bäcken i brand. Som alltid var maten sanslöst god och lakritsbrulén efteråt lika gudomlig som alltid. Så här efter snart nio månader av totalt sexförbud är det bra att åtminstone kunna bjuda smaklökarna på lite fyrverkeri.

Nu är vi åter hemma som sagt. Det ska bli lite film och kanske om jag har tur, en fotmassage eller två.

Imorgon är det söndag och jag och Mini går in i den 36:e veckan (35+0). Helt obegripliga siffror som jag bara kunnat drömma om tidigare, men så fantastiskt härligt att få vara här!

Hoppas ni får en finfin lördagkväll!

dag hundratrettioåtta -inbjudan!

Solen skiner och jag ska därför göra mitt klagande kort.
AJ!
Så där.
Vad ska skriva nu då?
Gårdagens supertur bråkar fortfarande med mig och det är svårt att inte inte älta det. Men jag ska försöka. Sluta. Nu.
Ett sista bara.
AJ!

Jag ska inte rulla någonstans idag hade jag tänkt, bara vila, ligga still och vara. Men så går timmarna, minuterna, solen fortsätter skina och rullådran börjar rycka. Känseln runt röven är ju redan borttappad och ont (oj nu blev det ält igen) har jag oavsett vad jag gör så varför inte lite? Bara lite rullning...?
Men jag får se. Ska försöka låta bli.

Jag fick brev idag från kk i Norrköping där de välkomnar mig på snitt. Som en inbjudan till något festligt och visst är det ju det. En fest. Förhoppningsvis. Känns helt overkligt fortfarande. Var först tvungen att kolla mig omkring efter den här Jonna som bjudits på festen, innan jag fattade hon är jag. Det är jag som fått en inbjuden!
Om jag ska gå? Klart som 17 att jag ska. Skulle inte missa för nåt i världen. Minis homecoming! Finns inget vackrare. Vårt älskade barn ska komma till världen och jag är bjuden. Heja!

Nu måste jag lägga mig i sängen. Har börjat som färsk gelé att långsamt rinna ur fåtöljen och ner mot golvet. Hamnar jag där kommer jag aldrig mer upp igen, så det är bäst att agera medan jag kan.

Ut i solen med er andra!

tack...

...för idag. En bra dag. En dag mindre. En dag närmare.

Humöret är faktiskt på topp just nu, även om Mini ägnat kvällen åt lodräta onda sparkar rakt ner mot det heligaste och att resten av kroppen känns som om den tillhörde någon annan av betydligt högre ålder än min. Tarmarna mådde skit, bokstavligen, i eftermiddags men det släppte sen och jag firade med lite pizzabitar (istället för macka) och gott kaffe på favoritfiket (gillar verkligen att man kan halvligga i skön skinnsoffa och svulla i sig pizza). Såklart fick jag ont igen, men det var det värt!
Jag tvättade nyss håret med nya underbart doftande lush-shampot som jag fick i julklapp och bestämde mig för att vänta med no-pooandet ett tag. För det är kul att dofta såhär och allt som är kul är bra för mig just nu när det så snabbt kan svänga. Ska, om jag bara kan sitta så länge, rulla in på lush imorgon och hoppas hitta ett balsam av samma sort.

Men först är det BM-besök på förmiddagen. Hoppas mina värden är lite bättre (kan behövas inför ett snitt om 29 dagar!!!) och att allt låter och verkar bra med älskade bebis i magen. H*n måste iaf vara en väldigt kraftfull liten sak av buffarna att döma.

God natt nu och sov gott.

dag hundratrettiosex -tidig morgonblues

Ett dygn efter den sk dansen kan jag lova att det inte kommer någon ny idag. Förutom att jag ju verkar och framförallt ser helt sinnesrubbad ut tillåter inte min kropp några shakes alls idag. Men man kan ju vara glad ändå! Och det ska jag jobba på, för solen skiner.

Vaknade strax efter fyra imorse. Ångest.
Låg kvar så länge jag förmådde och gick sen upp. Åt min första frukost (galet hungrig alltid vid den tiden) och la mig i soffan för att se klart Apocalypto, som vi inte pallade med igår. Bota ångest med ångest typ. För fan vilken ångest det var i filmen. Plötsligt framstod inget och samtidigt allt som jobbigt. Fick spola fram många snuttar för att minska effekterna. Den var nog bitvis riktigt bra egentligen, lite "ensidig" och helt klart alldeles för ångestframkallande för mig (oss) just nu.
Därefter blev det lite nyhetsmorgon och mer ångest i form av nyhetsrapporteringar från massmorden i Gaza. Verkligheten är ändå sorgligt nog alltid värst.
Avslutade sedan min morgon TV-orgie med en skön dos av overklighet och LOST följt av lite slummer. Nu mår jag rätt bra, inte dans-bra, men nästintill och mumsar på min andra frukost.

God morgon alla.

dag hundratrettiofem -tvångsvila och drömmar

Igår kväll stirrade jag i hörnet bredvid min sängsida och fantiserade att babyvaggan stod där. Den gjorde det ett tag och bebis var i. Levande, sprattlande, gnyende bebis.
Min Mini.
Så liten och helt perfekt.
Jag ville smeka de där runda kinderna, pilla på de tunna små fjunen på huvudet och klappa lilla släta magen. Ville böja mig ner och andas in den ljuvliga doften av baby.
Kan ni känna doften av en liten nyfödd baby?
Känner ni?
Mina vackraste drömmar doftar så.

Sen somnade jag.
Drömde.
Luktade på annat.


Så har man efter idag vilat i 135 sköna dagar och har bara 30 kvar.
Om allt går bra...
Som jag anade kryper tiden fram nu. Det blev så i och med att fokus ändrades från det jag gjort till det jag ska göra.
Bättre att se bakåt. I det här fallet.

Idag ska jag rulla igen. På stan. Har fått färsk trafikinfo och det verkar vara någorlunda plogat på de gator vi tänkte välja.
Plogade gator är bra. Då rullar man lugnt. Bättre faktiskt än annars. Gatplattorna ligger i vanliga fall inte platt tyvärr. Något man kanske hade förväntat sig.
Ja det hade jag.

dag hundratrettioett -vilsen

Valsat runt i barnvagnsdjungeln ett bra tag nu. Helt utmattad av all ny kunskap. Vad mycket det finns! Av allt möjligt. Hur ska man någonsin hitta rätt där?
Vår taktisk är att lite på distans samla information och ideér för att sen om någon vecka slå till och helt konkret beställa det vi tror och hoppas vi framöver kommer behöva. Enda sättet. Det behöver inte ta så lång tid heller har jag förstått, att få hem sakerna. Så jag tycker det är en bra början, detta valsande, även om det sker med viss tvekan och jag hela tiden går vilse.

Idag, den andre av nya årets dagar, verkar bli lika solig som den första och jag hoppas min kropp är snäll(are) mot mig så jag kan få komma ut och andas där i skenet lite.
Jag kommer fortsätta räkna dagar i vila som jag har bakom mig. Har upptäckt att så fort ett tydligt mål finns och en nedräkning däråt, går dagarna m y c k e t långsammare.
Kan inte låta bli att veta att det idag är 34 dagar kvar till stora dagen om jag lyckas knipa tills dess (ibland och oftare ändå känns det som en ren utopi att kroppen skulle välja att samarbeta så länge, men jag hoppas och jag väljer i brist på annat tillit) men koncentrerationen ska likt tidigare ligga på de dagarna som hittills är avklarade. Därmed blir varje enskild dag en bedrift och en seger i sig och jag den ständige vinnaren och på så vis kommer nästa dag förhoppningsvis lite snabbare.
Det är min tanke och plan för just nu.

Så där ja, in i djungeln igen.

dag hundratjugonio -sista morgonen

Årets sista dag började tidigt. Nu halvligger jag här i fåtöljen i köket och försöker andas så tyst som möjligt för att inte hårbollarna ska få vittring på mig, ett projekt som nog är kört redan av de nyfikna tassljuden att döma. Stella och Akilles sover ju sen en tid i Marcus arbetsrum och därinne får de också stanna ett tag till, annars får jag tillbringa morgonen med att jaga bort dom från sovrumsdörrarna där en älskling fortfarande ligger och sussar.
Känns ganska otroligt att vi redan kommit till denna, den sista dagen av år 2008. Ett år som haft mycket med sig. Vissa mindre minnesvärda episoder och andra helt världsomvälvande sådana. Året 2008 är till exempel året då vår kärlek Mini blev till och finnjonna gick ide. Två saker helt beroende av varandra, den ena så stor att man knappt förstår och den andra ett nödvändigt ont, som jag då tyckte, men som såhär någorlunda i efterhand känns som en rätt fin tid trots allt. Nu hoppas jag att allt får fortsätta (inte långt kvar) i denna bra banan i vilken det har börjat, hela resten av den här, den sista dagen och att nästa år blir den bästa i vårt liv!

Bläddrar i förra årets sista bloggar där man bland annat kan läsa detta. Skrivet för över ett år sen?! Känns som igår. Tycker hursom att det är så underbart att min kära nätvän fertilitetsturisten får avsluta detta år och börja (och fortsätta) nästa med en eller två så otroligt älskade och efterlängtade stjärnor blinkandes i sin mage! All lycka på vägen nu!


Jag gäspar! Sanslöst intensiva gäspningar kommer ur mig. Eller ur förresten. Gäspningar är konstiga grejer. De liksom kommer ur och in precis samtidigt. Existerar där i gapet som en jättebubbla man varken kan svälja eller spotta ut. Efteråt vet man inte var de tog vägen och så plötsligt är det dags för en ny. Som nu. Jag måste vara trött. Wow. Härligt. Några till och sen är det soffa och sova lite mer.
Lång dag denna sista som jag hoppas blir fin för och hos er alla!

dag hundratjugofyra -många dagar är det

Nu har jag vilat i många dagar. Tar en evighet att bara skriva ner det -h u n d r a t j u g o f y r a.
Julhelgen har gått fort, det gör ju det när man har roligt och det har varit kul! Svärmor åker hem idag och det blir tomt men vi har nästa koll att se fram emot och det är snart. Känns bra. Har inget hänt sen sist tror jag att vi kommer kunna gå hur långt som helst. Haft så pass ont att jag är redo för vilket besked som, nästan. Men känner mig rätt trygg ändå och tappen är ju eller har åtminstone till nu varit min kompis så det ska nog gå bra. Sammandragningarna och förvärkarna skrämmer mig inte så mycket längre, de är mest besvärliga. Vet att skulle dessa sätta igång något så börjar vi vara i trygga veckor nu.
Därmed inte sagt att läget är lugnt. Det kan det inte vara. Inte för oss. Jag är tyvärr lite för väl medveten om allt som kan gå fel och det är såklart mycket. Risken ska inte vara större för mig än för någon annan, hoppas jag (ska ta den specifika oron med läkaren på tisdag), men jag är långt ifrån den oskulden jag var med Dante i magen då levande bebis var den naturliga utgången av en graviditet. Nu känns det nästan som en bonus vi så innerligt önskar oss och hoppas få.
Men idag är det bra. Mini hickar och buffar i magen, säger på sitt sätt att -det är lugnt morsan, och jag hör. Det är lugnt.
Just nu.

dag hundraarton -rastlös väntan

Det är en seger varje gång jag kommit till en ny vilodag. Nu är jag på min 118:e och kan bara konstatera att det faktiskt går framåt.
Jag är ganska pigg idag. Hostig visserligen och har ont i lungorna, men ändå pigg. Det går väldigt fort att vänja sig vid uteaktiviteter, eller rullning i mitt fall och jag vaknar nästan rastlös. Känner mig rejält uttråkad i mitt piggelintillstånd samtidigt som jag ju egentligen är van att göra just detta jag gör, ingenting.
Hade det ganska jobbigt med förvärkarna innan sovdags igår så det kanske får bli till att ligga still idag, hur trist det än känns. Fick ta två insomnings och en bricanyl, men sov sen rätt bra till morgonen och det tackar jag för.

Jag skulle vilja ha lite julstök i tillvaron. Baka något. Slå in klappar. Köpa några till (ja jag vet, det var en mardröm igår men ändå skulle jag vilja ge mig ut dit igen, gående, och handla ännu mer). Skulle vilja ta en promenad till minneslunden, säga hej till mina små och tända några ljus för dem.
Ibland kan jag få så dåligt samvete för att jag inte kan titta till dem även om jag vet att de egentligen inte bara finns där, utan överallt. Hos mig, i mitt leende, i andra barns skratt och i ljuslågan som brinner. Allt det fina och goda vi har runtomkring oss är mina små en del av!
Julen är barnens högtid och det blir på något sätt ännu mer påtagligt när barnen saknas, inte finns. I två år har vi med sorg i blicken gått högtiden till mötes. Tänkt på allt som inte blev. Alla klappar som aldrig fick köpas och sånger som inte kommer sjungas. Men detta...
Detta år kommer vi förhoppningsvis kunna fylla blicken också med glädje, lycka, tro och hopp. Hopp om älskade Mini, lycka över vårt barn som vi väntar, ett litet syskon till de som aldrig blev. Sorgen och saknaden finns där hela tiden, håller mjukt i handen och följer med dit vi går, men de tar inte över, lägger sig inte på golvet och bråkar utan bara finns, lugnt och fridfullt intill, som en stilla tår i ett ögonvrå när resten av ansiktet ler.
I år hoppas jag våga se framåt med lite lugn om så bara för en dag i taget.
Så som man ju faktistk leva bör.

Nu ska jag tända tre ljus här hemma för mina barn Dante, Liten och lilla syskonet i magen.

dag hundrasexton -sol sol strålande sol

Med risk för att låta som Lena Ph men -det gör ont, det gör ont, men det går... Betalar dyrt för gårdagens rullning och den vet att jag inga pengar har. Eller så är det bara så här just nu och två månader till... Vi säger så. Blir trots det, till att supervila igen. Tror jag. Egentligen vill jag skita i höft, bäcken, bröstkorg och underliv, trotsa all smärta och rulla jublande ut i solskenet, för det är faktiskt sol idag! Och allt är plötsligt i färg. Känns som att solen varit kidnappad och försvunnen hur länge som helst och nu äntligen återfunnen. Fantastiskt! Även här inomhus kan jag känna den värma mina kinder. Får ta ett snack med Marcus när han blir tillgänglig och se vad vi kan hitta på, om något. Jag tror solen är den medicin mot ont jag just nu skulle behöva. Jaa. Det tror jag.


Barnmisshandel har förresten fått ett nytt ansikte.
Heath och Deborah döpte sin son till Adolf Hitler (läs här och här) och nu får han ingen tårta på sin födelsedag. Det är nog ett av det första och absolut minsta problemen som kommer dyka upp i lille Hitlers väg, det har mamma och pappa tidigt sett till.
"Det är bara ett namn" säger föräldrarna. Mmm visst. På en av historiens värsta diktatorer och mördare! "Vi är inte racister" fortsätter de och med tanke på dottern Aryan Nation som de har sen tidigare hade de lätt kunnat lura mig.
-Men vad bra, då är ni bara idioter. IDIOTER!

Appropå namnbytessnacket häromdagen. Skogsglänta, Morgondagg, Vindhjärta... ALLT är förlåtet!

dag hundratretton -halvrädd

Marcus kommer hem i runt fyra idag efter att ha mottagit sina välförtjänta guldsköldar och det sägs att han inte ska vara borta fler nätter detta år. Hurra för det i så fall!
Jag laddar inför dusch, gillar det inte även om det är skönt att bli ren. Längtar efter bastu. Så här på vinterhalvåret borde alla få basta så mycket de önskade. Kan sakna badkar också fastän jag vet att det just nu är badförbud för mig. Men sen, om allt går bra och bebis kommer levande ut, då skulle det vara gött med varma bad för sliten kropp.

Jag ska supervila idag med och ser inte alls fram emot det. Mycket bättre att få var igång lite, sitta upp och rulla ut en sväng. Så går det när man får smak för det goda livet. Men imorgon ska jag ju till sjukhuset så då blir det upprätt en hel del, kanske tom fika innan hemfärd.
Fick precis provsvar från senate urinodlingen och inga bakterier. Tack för det. Hoppas kollen går bra också, är halvt förväntansfull, halvt lite rädd. Fifty fifty sa läkaren sist. Så stor chans att vi kommer gå hela vägen till februari eller risk att vi inte gör det. Beror helt på vilket humör man vaknar på ifall glaset är halvtomt eller halvfullt, just nu ser jag inget glas alls. Är mest orolig för att jag inte hinner få all den informationen om snitt jag önskar innan. Och tänk om det plötsligt bara måste göras och den enda att göra det är någon från min svarta lista? Vad händer då? Kan man vägra en läkare? Fast om det blir bråttom? Hinner man det?
Fan. Måste verkligen ta det här imorgon känner jag, panik nu.

Dusch.

dag hundratolv -i väntan på

Idag fyller vi 30 hela veckor och går samtidigt in i den 31:a! Helt otroligt. Nya magiska gränser sprängs på löpande band känns det som och fler vill, ska vi spränga. Nästa är v 32.
För ett antal veckor sen tänkte jag att allt över 28 kommer vara övertid, men nu är jag långt ifrån nöjd, trots det stora i att ha kommit ända hit. Mini verkar glad i magen, buffar, hickar och bidrar till att drömmen om ett levande barn i famnen, när denna väntan är över, lever vidare. Dag för dag.

Idag är jag själv och det känns bra. Väldigt bra. Har supervilodag, det är ju söndag, vilket innebär att rullstolen ska stå parkerad och jag ligga likadan. Filmer och serier finns i överflöd, julkort måste skrivas, sista klapparna beställas och allt kan jag göra i parkeringen. Bra så.
Dessutom ska tredje ljuset i staken tändas i väntan på ankomsten och kan det bli mer symboliskt än så. Jag ska givetvis fortsätta tända ljus efter jul för jag hoppas min väntan blir lite längre ändå.

Fridfull och trevlig tredje advent till er alla!

...och så ännu en vacker finsk julsång utan tomtar, även denna framförd av Vesa-Matti Loiri.
Njut.

dag hundraelva -santa Lucia, elva dar till jul

Lusse lelle, lusse lelle! (Finnjonna-humor)
Hoppas alla har haft en trevlig dag i lussebullars och stjärngossars tecken.
Jag blev helt förskräckt nyss när jag märkte att jag inte skrivit nåt på hela dagen. Har det hänt nåt? undrade jag förtvivlat, men kom sen på att nej, såklart det inte har, hade det det skulle jag vara den första att märka och faktum är att tiden bara flutit på idag och jag gjort en massa annat så jag nästan glömt bort datorn fastän den häckat här i all sin tydlighet. Tänk er, jag, gjort, en massa, annat. Coolt. Det händer inte varje dag kan jag lova men nu när det väl gjorde det rusade verkligen klockan och dagen började plötsligt ta slut fastän den precis börjat.
Nu har jag fått lova Marcus att det är sängvila i dagarna två tills nästa kontroll på tisdag, lite för mycket rullande och sittande har det kanske blivit, men roligt har vi haft jag och Mini. I rörelse gör ont inte lika ont längre så jag får se våra utflykter lite som medicin med. Fast nu är det säng nu. Ett tag.
Vi åkte tidigare till finska korvbutiken här i Norrköping och shoppade loss. Det är så härligt att vara där. En liten finnoas mitt i allt det andra -som hemma, sa mamma. Det blev korv på korv på korv, filbunke, köttpiroger, karelska dito, senap och morotslåda bland annat. Nu är frys och kyl fullbunkrade inför julhelgen som väntar runt hörnet. Hoppas det blir en väldigt lugn och händelslös sådan för vår del.
Mina föräldrar pkte för några timmar sen, vilket känns trist, kul att ha dom här ju! Men snart kommer de en sväng igen med lite pepparkakor och joulutorttu (goda finska smördegsknytten typ, med plommonsylt).

Jag och Marcus tog precis en tur till apoteket och jag bet i det sura äpplet, köpte järntabletter och började knappra. Hoppas nu på bättre värden men inte jättemycket sämre mage. Misstänker dock att jag nått botten i den frågan och vart man vägen därifrån? Jo upp. Så det blir nog bra det här.

Nu ska vi film igen. In to the wild. Med popcorn och finsk jaffa-läsk.

Ha en lussig kväll!

dag hundranio -päronpaj

Idag kommer mamma och pappa hit igen! Blir så kul. Jag ska bjuda på lakritsbrulé!

Marcus ska snart åka till Göteborg och jobba, men han kommer hem imorgon.
Har fått flera frågor (i alla välmening) om varför han är borta "så mycket" nu när det är som det är med mig här hemma och det är helt enkelt så att vi har bestämt (bestämt och bestämt, det bara ser ut så) att han helt enkelt måste jobba. Jag med min sjukpenning på 60 % av en rätt låg normallön bidrar inte med särskilt mycket till hushållskassan just nu och mer blir det inte på ett bra tag heller och pumps och filmer kostar :-). Sen är ju hans jobb lite speciellt, inget nio till fem direkt med trygghet som a-kassa och sjukförsäkring, ibland är det mer och andra gånger mindre. När han väl är hemma och jobbar, vilket ändå är rätt ofta, så är han ju hemma och bara ett rop bort. Om det egentligen är så mycket han är iväg, vet jag inte, såklart känns det så för honom och jag kan tycka så stundvis och saknar och har mig så fort han inte är inom hörhåll, men samtidigt är vi två om det här på olika sätt och lite skönt är det faktiskt att vara själv, se serier med finsk text, lufta tarmarna högljutt och längta. Jag ser hellre att han jobbar nu och kan istället sen vara hemma med mig och bebis om allt går bra!
Skulle vara intressant att höra hur andra med komplicerade graviditeter har gjort? Är det någon vars man kunnat vara hemma under tiden tex?

Förstärkningen kommer alltså idag. Det känns bra att min mamma alltid kunnat komma och hjälpa till när det har behövts, har ju till vardags henne inte i närheten tyvärr, vilket såklart krånglar till det. Men då blir det också lite roligare med päronbesök när det väl blir! Speciellt kul nu när båda kommer och vi kan gå ut och rulla en sväng med!

Snart ska jag till BM. Vi ska mäta livmoder och ta vanliga prover. Jag hoppas eftermiddagen och kvällen blir lite lugnare idag än igår ur sammandragningssynpunkt, vill helst inte knapra bricis som jag blev rejält dålig av. Tur var att jag fick mig lite brulé sen!

Hoppas ni alla får en fin dag! Tror min blir det...

dag hundraåtta -en liten gris som är aptrött

Börjar bli dags att gå och lägga sig snart.
Som det känns.
Varit vaken i 5-6 timmar nu och dagen har knappt börjat. Marcus sover på. Är så avundsjuk på att har kan göra det, hur mycket som helst, när han kan. Inte så konstigt kanske med tanke på hur hans schema ser ut och så mitt i jämförelse. Men samtidigt förstår jag inte, jag är ju sjukligt trött, som en liten gris, men kan ändå inte det jag mest vill och önskar, sova. Kanske jag skulle ta och försöka mig på en dagstupplur, även om det egentligen inte är min grej. Eller nä, jag sparar det till natten som kommer och lever på hoppet så länge. Just nu kan jag inte ligga heller och sova sittandes har aldrig varit min grej.
Kanske jag ska ta och pigga upp mig med nåt gott? Sockerchocka eländet till kropp. Har ju lite saker att välja på. Igårkväll var jag och mumsa god fika med Viktoria och fick också massa kakor av henne. Dessutom fick Marcus en hel tårta som tack från Villa Nestor där han var och uppträdde så socker finns i skåpen. Frågan är hur bra det är för tarmarna att börja dagen så. Har iof redan ätit en antydan till frukost för många timmar sen så man kan nästan säga att det är lunchdax för mig nu och varför inte då börja med efterrätten direkt? Ja jag får se.
Ska ta och kolla vidare på nätet först och leta reda på lite leende munnar i hopp om att bli smittad igen. Det är så orättvist, en jobbig förkylning kan sitta i hur länge som helst och bara bli mer långdragen om man inte får sova, men en dålig natt och det räcker för att lyckan som man smittades med igår direkt är som bortblåst.
Bajs.

dag hundrasju -smittsam

Min plan funkade. Gick inte och la mig förrän runt tre och läste sen tills jag inte kunde längre och så kom sömnen! Igen och igen och igen. Vaknade först vid elva efter att ha sovit mest hela tiden undantaget ett antal kiss och vändningspauser, men så länge sömnen direkt därefter svepte äver mig igen så är det att betraktas som en väldigt lyckad natt!
Mitt i frukostmackan kom sen min Mackan, guldsköldvinnaren och succékillen, hem. En bra början på denna vår 107:e dag i vila!
Jag känner mig glad. Småfnittrig och busig. Sädär underbart oprovocerat och smått irriterande sorglös och munter. Vill kittla någon som inte vill bli kittlad, men som sen motsrävigt börjar skratta ändå. Vill stoppa fingret i ett öra som inte är mitt och peka i boken någon annan läser och fråga -är du här nu? eller här? Jättestörande men ändå kul och börjar man själv fnissa efter sitt fyndiga tilltag så börjar garanterat den drabbade det också, bara du slutar i tid. (Om det inte är någon trist typ)
Har jätteont ont i huvudet men orkar inte leta reda på alvedon just nu utan fortsätter istället fnittra. Det hjälper! Fnittra åt eländet och eländet krymper.
Mini har ännu inte vaknat och jag funderar på att mellan skratten (skulle nog med lätthet få frikort till ett sanatorium, känner jag nu) svepa lite kallt vatten för att få upp parveln, det blir alltid lättare att andas för mig när h*n tydligt visar sin närvaro. Och just där kom det några stötar! Åh. Min bebis. Tack!
Älskade barn. Mamma ska låta dig sova lite till.

Lycka smittar. Läste om det här. Kan vara det som... För jag känner mig smittad. Den leende munnen där uppe till höger smittade mig. Umgås ju inte särskilt mycket med folk just nu så jag får passa på att suga åt mig av det jag kan och leende munnar är oemotståndliga om man bara låter dom vara det.
Och nu är det din tur.
Du kommer inte undan.
Du är smittad!
:-D