tisdag 30 november 2010

ikea

Imorgon blir det en resa dit. Känner mig mycket inspirerad och med inköpslistan klar kan det bara bli bra. Mest ser jag fram emot taklampan.
God natt.

måndag 29 november 2010

gnäll som kom av sig

Skulle ju faktiskt ösa lite skit om ond rygg och snövallar från helvete, men kom av mig. Nåja. Ingen som gråter för det.
Eller jo, jag kanske gör det. Så här kommer, litegrann.
Lämnade Milo på dagis och det var stört omöjligt (nästan) att ta sig fram. Gatorna är visserligen plogade men då har de smidigt nog släppt av slagget längs med trottoarerna, så lyckas man överhuvudtaget med vagn ta sig upp på en sådan kommer man garanterat inte ner igen. Fasiken vad jag kämpade och därav mitt voltarenknaprande nu. Och jag hatar att behöva knapra voltaren.
Snart är det dags att ge sig ut igen. Även fastän jag egentligen inte borde, men Milo måste ju hem ochjust nu är det bara jag som kan görat.

Fast nog är det vackert väder i alla fall. Riktigt härligt så-här-vill-jag-ha-det-på-julafton-väder! Solsken, snö och kallt -Jonna gilla.
Men det är klart bäst inomhusifrån.

frågor och dåligt samvete till kaffet

Någon tycker det är trist att jag ALDRIG (med stora bokstäver) besvarar frågor jag får i kommentarerna. Vilket faktiskt är fel.
För nu är det ju så att jag bara ett par inlägg ner besvarar två som jag fick angående barnens språk och det här med lumpen i Finland som finsk, så nog besvarar jag frågor allt.
Någongång i alla fall.
Helst svarar jag på det mesta och det är faktiskt min strävan med, men så blir det att jag glömmer bort när jag väl modererat kommentarerna, för jag har rätt mycket i huvudet just nu och hade jag inte arslet fast i ryggen skulle jag helt säkert glömma det på senaste stol. Om och om igen.
Jag vet inte om det är en specifik fråga som vederbörande syftar på, om så ställ den gärna igen så ska jag se om jag kan ge ett bra svar.
Min strävan är alltså att svara på så mycket jag kan och hinner, fast samtidigt måste jag säga att jag inte tycker att jag (eller någon annan bloggare för den delen heller) är skyldig att göra det. Visst kan det vara trist att känna sig nonchalerad, vilket aldrig är min mening! men ni får ju faktiskt veta en hel del om och av mig som det redan är och om jag tycker det räcker så, så gör det.
Fast nu var det ju alltså så att jag faktiskt gärna svarar om någon undrar något, så shoot, undra på. Ställ frågan i kommentarerna till detta inlägg så ska jag samla ihop och svara lite senare.

Kram.

söndag 28 november 2010

korvsken

Med ena näven knuten runt Carlsberg non-alcoholic (jag vet, vad 17 gör en kall öl där?) och den andra minst lika hårt omkring en rejäl bit finsk korv, njuter jag tystnaden i skenet av hysteriskt och närmast erotiskt många värmeljus.
Barnen har somnat och Marcus jobbar. Marcus jobbar alltid såhär dags en söndag, inget konstigt i det, men att barnen sover, ja det är något av ett litet mirakel. Framförallt med senaste kvällarna så färskt i minnet. Milo har inte somnat före elva på länge och inte heller Mimmi, men om statusen just nu får stå sig blir jag mycket glad, för det är ju sanslöst bra ifall älskade lilla tösen börjar sova från nio nu och kanske att storebrorälsklingen gör så också.
Och det är väl därav ölen i näven. Jag firar helt enkelt. En egen, stillsam liten stund i mörkret (förutom katternas post-bajs-rusning och ljusen då), känns så härligt att få uppleva denna den första av adventen. Det var härligt innan med men det ena utesluter ju inte det andra.
Ska gå efter lite mer korv nu.

ostgratinerad fisk med tomat och örter

Nu när maten landat i magen är man om möjligt ännu mer frusen, men det var det värt. Gårdagens fisk smakade ypperligt idag med då den istället för potatis fick sällskap av ris. Funkade bra det med. Tyvärr glömde jag fota, men hoppas det duger ändå.

1. Sätt ugnen på 225 grader.

2. Koka potatis.

3. Skölj och torka ca 600 g färsk sejfilé och lägg i form.

4. Häll 1 dl grädde över fisken och strö på med 1 tsk salt och lite svartpeppar.

5. Skiva tomater och champinjoner och fördela på fisken (först champisarna och sen tomaten, fast jag som inte gillar svamp skippade dessa på halva biten). På tomaterna ska du sedan hälla 2 dl gröna urkärnade halkidikioliver, en halv förpackning fryst basilika och ca 1 tsk torkad oregano. Strö över 100 g riven ost och ställ alltihopa i mitten av ugnen och tillaga i ca 25-30 min.

Servera med kokt potatis (alt ris) och kanske lite broccoli eller annan grönsak.

Och jag lovar, även om blandningen (för mig i alla fall) kanske låter lite konstig, så gifte sig smakerna i munnen och vilket äktenskap det sen blev! Mumsigt värre.

kallt nu

Går omkring i min stora varma röda morgonrock hela dagarna för att hålla mig varm. Grymt kallt även inne nu. Fyra kakelugnar och ingen funkar, trist för det hade behövts ett par extra element i hörnen. I sovrummen har vi 19 grader och det drömde man om i somras när samma mätare visade 27, fast nu drömmer jag om ett stilla knastrande i kakelugnarna istället. Som tur är hittade jag mitt gamla duntäcke för en tid sen och under den är det som att bli kramad hela tiden och kramar värmer.
Min tassimomaskin går även den varm mest hela tiden, det blir cappuchino, brygg och värmande chokladdryck och jag ska ärligt säga att jag iaf för nu är hooked. Enkelt är trevligt och det är enkelt att trycka på en knapp och få sig en kopp. Inte för att brygga är så särskilt svårt det heller egentligen.


Fick frågan om man måste göra lumpen i Finkand som finsk medborgare och jag tror det är så fortfarande för grabbar, oavsett var man i världen bor, men mina bröder löste det för ett antal år sedan genom att dubbla sitt medborgarskap med ett svenskt också och då slipper man (ja eller bror T fick byta helt då det på den tiden inte gick att dubbla sitt finska).

Vad gäller språk och medborgarskap.
Nej Marcus pratar inte italienska med Milo och Mimmi eftersom han tyvärr inte har det helt naturligt själv, men det här med medborgarskap är som det är och våra barn har per automatik fått våra.
Marcus fick automatiskt sin pappas då hans föräldrar var gifta när det begav sig, men språket följde inte med. Tyvärr. Fast vi ska ta tag i det för självklart ser vi gärna att barnen pratar alla språk som är aktuella för dem, fast för att få italienskan måste vi föräldrar först behärska det och det ska vi se till att göra.

fredag 26 november 2010

i väntan på pass

Hemma igen. Det var en tripp som hette duga i snöyran till finska ambassaden i Stockholm. Men väl där gick det ändå hyfsat smidigt, barnen fotograferades och papper skrevs under. Kalaset kostade 950 kr per barn, så nu får det se till att smaka med. Blir till att resa järnet närmaste tiden helt enkelt. Passen gäller i 5 år men om kontrollanten på vald destination anser att likhet inte finns kan de neka inträde. Så hon avrådde att åka långt (typ USA) med Mimmi när väl hennes utseende har förändrats mycket, vilket lär ha skett om ett halvår eller så, he he. Men i Europa ska det nog gå bra. Till nästa pass ska jag nog ta dubbelt medborgarskap så barnen kan bli svenska också. Nu är de ju finska och italienska (kan man ha 3 förresten?) och att behöva resa hela vägen till storstan och tillbaka och betala en tusenlapp när det kan göras enklare och billigare, ja då tror jag nog att vi väljer det senare.
I övrigt var det en skoj Stockholmsresa. Vädret och stressen som emellanåt nästan hoppade över en till trots. Milo älskar att på hotell och vem kan klandra honom. Vi hann också med lite fest, med massa goda snittar (me love så det står härliga till) och träffa släktingar, vilket var mycket trevligt. Fast nu är vi hemma och det känns väldigt bra det med!
Puss.

onsdag 24 november 2010

naglar



Måste bara visa mina fina naglar.
Var på manikyr och gjorde geleförstärkning på mina naglar. Tycker det piggar upp med franskt och dessutom blir de egna naglarna skyddade och så är det inte lika vassa (väldigt mjuka faktiskt) vilket är bra med vid bebisskötsel.
Mina naglar växer väldigt, de verkar må bra, till skilnad mot hud och hår (på huvet, benen är prydda med långa svarta ej så charmiga pappa-långben-ben) som alltid vid amning blir extra risigt på mig. Trodde de tre grejerna hörde ihop men tydligen inte.
Ja ja, snygga naglar har jag iaf.

resdag

Aj då. Tåget är i tid fortfarande. Hade ju nästan sett fram emot en liten extra stund här i packandet men icke alltså. Fast bra så. Lite förvånande dock även om en hel del ännu hinner hända...
Min rygg, höft och rumpa mår sådär men jag rör mig och till dig som tipsade om halkfria skor -Tack! Jättebra tips verkligen och jag köpte ju faktiskt sådana häromdagen (trodde jag) och hade de på mig igår (så man kan ju säga att jag tog mig an tipset redan i förtid ;-)) men ändå trillade jag. Skyller i brist på annat på underlaget. Idag hade det sandats så det gick mycket bättre att ta sig fram.

Hej hopp och höres!

pass på

Imorgon är det tänkt att vi ska till Stockholm hela familjen. Jag säger att tanken finns där. Men då resan också är tänkt att göras med tåg vet man ju inte om det är där den får sluta, vid tanken. Finns ju snöflingor på rälsen nu och fler lär det bli imorgon.
Vi ska skaffa pass till de små. Finska. Och för att göra det måste vi till huvudstadens finska ambassad. Känns lite fånigt att ha ett eget pass till en bebis i Mimmis ålder. Kommer det ens att gälla i januari då det är tänkt att det ska användas? Hinner ju hända så mycket med ett babyutseende på bara någon månad. Och foto sen, blir ju kul att se hur det lyckas, får hoppas de är på fotohumör, eller Milo framförallt för där är det humöret just nu som styr det mesta och ibland finns det inte alls.

Ikväll var vi, Milo och jag, och tog en kvällsfika med Jess.  På väg hem halkar och ramlar jag med Milo i famnen och såklart skyddar jag honom med händer och armar (han nuddade inte ens marken tack och lov!) så min höft fick ta hela smällen. Och det var en smäll som hette duga. Fick hjälp upp av två snälla tjejer och en passerande man (tack snälla ni) då jag ett tag trodde kroppen från midjan och ner helt slutat funka.
Jag lyckades ta mig hem aningen haltande, men fasiken vad ont det gör nu. Dunkar i hela bäckenet (hmm känner igen det här) och skär och hugger i varenda bit ben därinne. Nästan som jag hade en kniv från mutta till stjärthål. Nåja, vet inte hur det egentligen känns men något ditåt gissar jag. Skulle (ursäkta mig) prutta tidigare och kunde inte pressa fram ett skit. Ha ha, det där blev ju kul, det jag menar är att inte ens en pysning kom och jag kunde inte pressa på mer för det gjorde så ont. Hoppas verkligen att det här släpper tills imorgon för om det inte bara är tågen som strejkar kan det bli mycket kämpigt att resa någonstans.
Måste byta till vinterdäck eller något för att klara livhanken. Fast första sova.

tisdag 23 november 2010

nappbuffé


Milo avnjöt tidigare en nappbuffé. Alla skulle smakas på en och en. Mums vad gott. Typ.

julplaner

Jag älskar att skriva listor. Just nu framförallt är listor något jag måste ha för att ens kunna fungera i vardagen (hjärnan sparar sig till något viktigare). Har en lista på saker som ska packas varje gång vi ska iväg någonstans om så bara för ett dygn, annars glömmer jag viktiga och väsentliga grejer och eftersom jag tenderar att glömma var jag lägger listorna när de är av papper skriver jag ner mina reder i mobilen som dessutom larmar så fint att jag inte kan glömma att jag faktiskt kom ihåg att skriva listan.

Just nu är jag på gång med julförberedelselistor. Många små då det ska göras saker pö om pö så att ingen stress uppkommer. Hatar julstress och ska därför göra allt för att undvika den. Jul är glädje och kärlek, familj och värme. Jul är så fint när man ger det en chans och inte går på fällorna. Jul med barn, egna, är en dröm som vi lever idag och med två dessutom kan det inte bli fel.
Vi ska vara hemma i år. Lite tråkigt att inte vara med de andra mina men skönt samtidigt att slippa färdas i jultrafiken för det har ju faktiskt blivit kaos varje gång vi gett oss ut i den och i år ska det ju som sagt inte vara någon stress.
Det känns lite speciellt att vara hemma-hemma i år, just för att det är första gången med barn. 2008 var vi hemma (fick eller kunde ju inte ta mig någonstans), svärmor firade med oss och Milo var i magen. Det var en mycket fin jul i all sin enkelhet men såklart kommer årets slå det. 2006 var vi också hemma, men att fira jul samma år som Dante fötts och dött och med Liten som precis blivit spridd i minneslunden, njae, fira är ett ord som inte riktigt passade in då.
I år blir helt klart bättre. Svärmor kommer igen och det är kul. Hon är liksom jag en julälskande människa och jul är som sagt kärlek.
Listor ja.
I år ska vi laga lammfärsköttbullar (i god tid och frysa in). En jättebit lax ska gravas och så ska jag griljera en färdigkokt skinka. Till julmiddagen sen ska jag göra en grekisk sallad och eventuellt plocka fram några färdiga finska lådor (kålrot och morot) om jag får tag i dessa. Mycket enkelt alltihopa. Och gott. Enkelt och gott det är min melodi. Till dryck blir det must, subtilt kolsyrat vatten och lättöl. Inget alkohol då alla barn faktiskt förtjänar en vit jul och eftersom vi inte kan garantera snö kan man ge det till dom på annat sätt. Det finns ingen risk för fylla i vår familj direkt även om det fanns vin på bordet men som ren princip och med tanke på alla de barn som bävar inför julfyllan vill jag köra vitt och uppmanar er att göra det med. Vin kan man dricka alla andra dagar.

Det om det. Nu ska jag göra mig iordning för en tur ut i snöyran. Sa jag förresten att jag köpt ny jacka och nya skor? För det har jag. Ni kan få se sen.

måndag 22 november 2010

film på bio rules

Ikväll blev det bio med Jess. Due Date. Mycket kul!!! Så himla skönt att se film på bio. Det vara bara vi två i salongen så det var lite extra skoj bara därför och man kunde garva och prassla med påse bäst man orkade.
Senast det begav sig var jag höggravid och släpade mig med kryckorna upp på stan (fan vad ont jag hade då), vi satt visserligen bekvämt på handikappstolar men jag missade väsentliga bitar av filmen (Inseption -man bör inte missa nåt för att inte missa nåt) för jag skulle kånka onda kroppen ett par gånger till toa mitt i. Snacka om att jag kände mig så lätt och allt bara var så mycket bättre ikväll. Ont har jag visserligen men inte i närheten av hur det var och nu får jag ju käka voltaren. Tjohoo. Och vilket lyx sen att kunna slänga upp benen vart som och bara det att få röra sig snabbt ute på gatorna. Sjukt vilken lycka det var att sen efteråt skynda sig hem och pussa på bebisarna och Marcus som hade haft en härlig kväll på tremanhand. Mer bio åt mammorna!

söndag 21 november 2010

bada varmt

Aj fan så kallt det är. Nu skulle man ha en bastu i lägenheten men i brist på det ska jag snart ta mig ett hett bad. Blir så skönt.
Milo och Mimmi sover.
Milos nätter är väl snäppet bättre så jag hoppas de är på väg att räta ut sig, för han är så trött killen när han inte får sova ordentligt.
Mimmi däremot, ja hon sover hon. Hela nätter. Hon har ju uppenbarligen fått de där berömda Vanhatalo-sov-generna så idag fick jag väcka henne halv tio för att tuttarna höll på att gå åt och igår sov hon till efter tio. Helt otroligt. Då hade jag ammat sista gången vid tio på kvällen så nu är nästa projekt att ytterligare tidigarelägga kvällsamningen så den hamnar på runt nio, kanske åtta tids nog. Men vad härligt det är att hon sover. Just nu. Vet ju att inget är givet från en gång till en annan när det kommer till små barns sovrutiner framförallt, men just nu verkar hon mycket nöjd och glad när hon vaknar efter supernätterna och då blir vi andra glada med.

Igår kväll hade vi tjejkväll hemma. Med obligatoriskt rosa läppglans som Marcus passade mycket fint i. Vi skulle se Sex and the city 2 men det blev inte så mycket det för vi kom inte igång i tid. Istället såg vi fnittrande på Heartbreak Hotel och åt Ahgrens rosa rattar. Jag ska fortsätta med SATC ikväll när karln min återtar något av sin manlighet i Club Calcio studion.

Nu ska jag sätta på badvattnet.

lördag 20 november 2010

bemötande

Fick en kommentar:

Jonna, jag har precis fått veta att en bekant förlorat sin son i v 36. Han dog i magen. Hon fick föda fram honom två dagar efter beskedet. Känns helt ofattbart.

Känner mig handlingsförlamad. Vad kan man göra för att hjälpa i en så svår stund. Vi bor långt ifrån varandra så jag kan inte hälsa på just nu.
Du har ju (tyvärr) erfarenhet av denna typen av sorg. Vad ska jag göra för att "hjälpa/underlätta"?
/Soffi

Jag blir så ledsen. Beklagar verkligen hennes och hennes familjs förlust.
Ofattbart är ett "bra" ord i sammanhanget (om det nu finns någon plats för bra överhuvudtaget) för det är så ofattbart, orättvis och bara fel, fel, fel.
Det är svårt att råda i ett sånt här läge för såklart är behoven helt olika från människa till människa, från mamma till mamma, även om sorgerna påminner om varandra. Men något jag tror är viktigt efter att ha pratat med många som varit med om liknande är att ni i närheten inte låtsas som "ingenting".
Hennes son föddes, han fick aldrig chansen att leva, men han fanns där, länge, levande och sparkande i mammas mage, så levande! och han föddes och för henne och hennes familj kommer han alltid vara en del av den familjen. En mycket viktig del.
Det är svårt att veta vad man som vän ska säga och då är det bra att säga just det.
Jag blev "glad" när jag fick frågor om Dante, när folk vågade prata och fråga om det som hänt för det är ju så påtagligt. Så fråga om sonen, vikt, utseende... och om minnestund eller begravning. Sånt kan betyda så mycket, att också andra ser deras pojke som det han faktiskt är -en pojke. Som tyvärr aldrig fick chansen.
Det var riktigt jobbigt när någon bekant som dagligen sett mig med magen i vädret innan började prata om just vädret (det hade varit varmt) och inget annat när vi träffades första gången. Då skämdes jag. Som om det som hade hänt var nåt skamligt och det skulle vi inte prata om.
Fast det är olika.
Hon kanske inte vill prata om förlusten eller hon kanske vill prata om det sen. Var lyhörd och öppen,. Skicka mail, berätta att du finns där för vad hon kan behöva dig till. Jag orkade inte prata i telefon på ett bra tag men det kändes bra att få mess, på mess på mess och mail från folk som brydde sig.
I början är det svart och det ska få vara det. Tids nog orkar hon börja se sig om efter solen igen.

Var alltid försiktig med (undvik helt!) peppande tal som -det finns en mening med allt etc...
Det var otroligt hur ofta jag fick höra att det var bäst det som skedde, allt har en mening eller det knepiga rådet om att vi skulle på't igen och skaffa ett nytt barn. Eller som jag också fick höra, vilken tur (!?!) att det skedde nu och inte sen, eller det hade varit värre om han hade fått leva ett tag och sen dött.
Alla i princip menar kanske väl men man ska vara försiktig för det kan bli såååå fel och en mamma är skör efter ett sånt trauma som det är att förlora ett barn, oavsett om det händer tidigare eller senare och nu hände det ju när hon var så nära att få honom hem. Så vet du inte vad säga, säg det som sagt så har du i alla fall inte saltat ytterligare i såret (inte för att jag tror du, Soffi, skulle göra det, men ändå).

http://www.familjeliv.se/ finns det bra forum och grupper (änglarum) för oss som förlorat barn i graviditet. Jag fick tips om den sajten och det är tack vare de underbara kvinnorna där med tyvärr liknande erfarenheter som jag kunde börja se framåt igen så pass snabbt som jag gjorde. Tipsa henne om det ifall hon inte redan hittat dit.

Mina varmaste tankar går till din bekant och hennes familj.

Du verkar vara en mycket fin vän som bryr sig.

Kram.

fredag 19 november 2010

storebror visar vägen




return of the radioänk

Marcus kör Karlavagnen och det var väl minst sagt länge sen sist.
Sverige gläds, jag äter pizza. Vilket inte alls är fy skam. Milo och jag beställde hem en och har mumsat i oss nästan allt och imorgon får Mimmi smaka.
Det har varit så skönt att vara hemma hela familjen nu i flera dagar och fler kommer det bli, framförallt kommande tiden och året, men vardagen kan ju inte se ut så jämt hur härligt det än är. En vacker dag kommer till och med jag börja jobba och som jag längtar dit. På ett sätt. På många andra njuter jag gärna av frustrationen att försöka räcka till för våra underbara små ett litet tag till.
Marcus jobb är verkligen (ja som de flesta egentligen tänker jag mig) på gott och på ont, mest dock gott. Det passar oss. Oftast. Visst är det kämpigt när det blir såna här hysteriska veckor som de senaste har varit och hur mycket jag än är med om att ta beslut om vad och hur saker ska göras så blir det lätt svettigare än man kanske tänkt eller visste förbereda sig på och jag gnälligare och tjatigare än jag kanske vill vara (och det är fullständigt ok!).
Fast sen.
När det hysteriska är över, ja då är vi alla hemma. Inte hela tiden men rätt mycket ändå. Jag älskar det. Att gå och luncha på en måndag, slappa en tisdag, fika en torsdag em och glo på tecknat i sängen en hel fredagförmiddag. Sen kommer kvällen och då är det Karlavagnen. Som nu. Och det är helt ok. Också.

Båda barnen sover nu.
Just nu sover de.
Jag slösurfar och väntar på idolresultat med ett öra.
Och till våren ska vi flytta en sväng till Rom.
(Hoppas jag.)

här var det noppt

Det är onekligen lite glapp någonstans i min hjärna. Idag uttryckte det sig på så vis att jag bara fortsatte noppa vänstra brynet alldeles för länge, trots att jag sedan länge konstaterat att nu räcker det.  Såklart var jag tvungen att ta andra sidan med och ser just nu ut som någon som noppat sig fördärvad.
(Appropå väldigt speciella bryn så finns det ett par sådana som går lösa på stadsbibban i stan. Har ni sett? Inget ont om de, smaken är som bekant olika, men nog är de lite speciella allt.)

Nu ska jag lämna ännu ett par av mina stövlar på uttänjning (säg det fort).

Tjapp.

torsdag 18 november 2010

finnjonna och stora korvmysteriet

Idag åkte jag och en vän till korvbutiken. Ni vet den finska som jag titt som tätt besöker och alltid nöjd åtevänder hem för att mumsa god korv, bröd och smarriga chokladbitar.
Hursom.
Sist hade min favorit HKs blåa länkkorv tagit slut så jag överdriver inte om jag beskriver det som ett småspringande, mitt sittande, i bilen dit och jag hade minst lika bråttom hem igen. Väl hemma packade jag ur kassarna, är ju finne och ingen barbar tänkte jag under mitt organiserande, medan munnen vattnades av det som komma skulle -färskt rågbröd (onsdagar kommer det alltid nybakt från det finska hembageriet) och på det tjocka skivor lenkki. Jammi.
Men sen.
Jag hade stoppat in sista jaffaflaskan i kylen när det slog mig. Korven var borta! Min blåa länkkorv fanns inte att skåda någonstans. Lite annan grillkorv och den ryska medvursten fanns där de skulle på hyllorna i kylen tillsammans med drickat men den blå lenkkorven. Ingenstans. Letade igenom skafferiet, kassarna igen (fastän de var tomma) och ringde till sist Päivi för att kolla om korvarna trillat ur kassen i bilen, men nej. Inga korvar någonstans. På kvittot gick att läsa 2 x min lenkki så jag hade köpt de i alla fall och vet ju att jag stoppade två förpackningar i korgen och tyckte mig se killen i kassan packa ner de i påsen.
Men vad fan. Eller perkele.
Det var nära att jag började gråta av frustration och lenkki-abstinens och tänkte precis ringa till butiken för att kolla ifall de trots allt låg kvar på disken, men beslutade mig för att först byta på Mimmi.
Och där.
På blöjhyllan!
På toan! Min blåa länkkorv x 2.
Båda förpackningarna prydligt uppradade bredvid våtservetter och blöjor och jag fattar fortfarande inte när eller hur de hamnade där. Har inget minne av att jag skulle ha varit därinne sen jag kom hem och om jag nu varit det, varför hade jag korven med mig? Den blåa? Båda?
Förvirring och lycka hand i hand, det senaste det bestående. Korven funnen och finnjonna glad. Förvirringen skyller jag på dagens sovmorgon.
Men jäklars vad gott det sen var. Toaturen till trots.

goda koppar kaffe

Efter många turer nådde mig så min Tassimo igår och som vi har längtat efter varann! Just nu ägnar jag tiden åt att testa de goda varma dryckerna och jag lovar er en fullfjädrad recension snart. Så här långt kan jag i alla fall säga att jag precis har varit på ett gatukafé i Venedig och druckit en krämig espresso. Inte helt fel för en grådassig torsdagmorgon i Norrköping. Eller morgon förresten, men jag gick nyss upp så det är som om vore det morgon.
Mimmi sover fantastiskt mycket sköna och långa nätter nu. Ibland vaknar hon och äter en gång, men så händer det att hon inte vill ha mat förrän runt halv åtta, åtta. Helt underbart. Tyvärr är Milo inne i en av de jobbigaste nattperioderna och vaknar hela tiden och skriker. Men jag hoppas på fas och att det snart klingar av.

Nu vaknar visst båda i kör.

onsdag 17 november 2010

min soppa med serranochips och keso


Tyvärr hade ju pumpan möglat (såklart efter en vecka) och någon ny gick inte att få tag i på konsum, så jag komponerade ihop en helt egen variant av sötpotatissoppa.

Here goes:

1. Fräs i olja en halv (ta en hel om du inte ammar )hackad gul lök tillsammans med en (ta två om... ja du vet) pressad vitlök och ca 2 msk riven ingefära. Smula sen  i 2-3 buljongtärningar.

2. Ha i lite vatten och hackad (ej finhackat något av det då vi senare ska mixa) sötpotatis, 2 st, 3 morötter, några potatisar och lite rotselleri. Låt småfräsa med löken i fem minuter.

3. Häll i ca 7-8 dl vatten, låt koka i 20 minuter. Mot slutet av tiden sätter du i en plåt med några serrano (alt parma) skinkskivor i ugnen så de stelnar, ingen olja behövs. Samtidigt steker du lätt ett par tunna skivor halloumi.

4. Mixa soppan slät och häll upp i tallrikar. Klipp persilja på, klicka i lite keso och toppa med halloumibitar och några serranochipsflarn.

Mumsfilibabba.

Detta var mycket gott och jag skulle nog gissa att den kan kombineras lite hur som. Skippa en rotfrukt eller lägg till något annat. Men jag måste säga att keso och det sältiga från "chipsen" och halloumin var en absolut underbar kombo att ha i munnen.

Ät med knäckebröd eller baguette om du vill lyxa lite.

tisdag 16 november 2010

årets tandvärk

Det måste vara min.
Inte så det värker hela tiden men tanden min är ju bara för mycket.
Det är tydligen en kanal som envisas med att göra apont varje gång vi försöker göra något som liknar rotfyllning, så alltså också idag när jag åter var där.
Irriterande minst sagt.
Nu väntar jag på att remissen till specialisten ska komma fram så vi får någon ordning på det som är i oordning. Käftväg sett vill säga.
Det enda bra med besöket till terrorstolen, för det är så jag sakta men säkert börjar se det hela, var att årets pappa (världens bästa alla år, alltid) under tiden hade städat (hur 17 han nu lyckades med det så snabbt) och höll på att laga godaste lunchen när jag väl kom hem. Hurra för att ha fått tillbaka det normala livet säger jag bara! Dessa tre gångna turnéveckor har varit rätt så svettiga mycket för att saker och ting inte altid går som det var tänkt, men ack så härligt allt är nu när det är över. Inte så jag önskar något ogjort, det har varit kul med på sina sätt och känslan som klappade mig på finniga kinden idag om att shit vad enkelt allt plötsligt är slår det mesta och med tanke på att det är så här det ska och kommer att vara känner jag mig mycket lätt idag. Mina 10 extra kilon till trots. (Det övriga fem har jag förhandlat mig till att bortse ifrån.)

Vad gäller det här med städning förresten.
Jag har en spännande oförmåga att kunna plocka bort kläder jag släpar fram. Jag kan det helt enkelt inte alls.
Till söndagens festligheter hade jag ju rivit fram det mesta av det bästa, ja allt jag överhuvudtaget äger och detta allt låg såklart fortfarande framme idag. Tills Marcus gjorde något åt det.
Mycket märkligt egentligen, för jag har många gånger det föregående dygnet liksom tänkt (och vi vet ju vad som räknas, he he) men också varit på väg att och till och med börjat att städa, ja nästan faktiskt också gjort det klart (tycker mig minnas något sådant, men det minnet är något suddigt och kan lika gärna vara en dröm eller ren fantasi så jag säger inte mer, så har jag inget sagt), fast ändå blev alltså inget gjort och allt låg kvar huller om buller precis överallt.
Nåja, nu är det åter ordning och reda, löning på freda' vilket känns mycket trivsamt.

Nu ska jag beordra karln min till skalning så jag kan laga soppa. Det blir en rotsaks och sötpotatissoppa med keso. Skulle egentligen blivit en variant med pumpa men pumpan hade möglat.
Så kan det gå.

måndag 15 november 2010

my fellow finns

Milo springer skrattande runt med en cirkelformad frukostflinga fast på en pennspets. Varför vet vi inte men nog kan det väl kallas kreativitet?
Det roligaste är när han tappar flingan och börjar härja högt för sig själv: NEJ NEJ NEJ NEJ!!! Som vore jordens undergång nyss kommen. Sen plockar han upp den sätter tillbaka och börjar galoppera på nytt. Tills den åter åker av.
Mycket underhållande.

Jag sitter just nu mest och förbannar min vänstra kind dit en familj finnar flyttat. Här kan vi prata om finnjävlar. Känns inte fräscht alls att vara närmare medelåldern än tonåren och bli attackerad av en hel drös otyg i fejjan. Attack är bästa försvar tänkte jag omoget och började klämma och klösa så blodet sprutade, fast insåg snabbt att det som aldrig har funkat (har jag inte lärt mig något?) inte kommer börja göra det nu heller och därför ser jag ut som ett slagfält.
Har inför ikväll tänkt ändra taktik. Behärskar ju språket så om jag resonerar vänligt men bestämt med dom, kanske de flyttar?
Vi får la se.

årets pappa



Igår var det mamagala och passande nog på farsdag fick mina barns bästa pappa ta emot priset som årets papa 2010! Shit vad stolt jag är och såklart är årets pappa per automatik tillsammans med årets mamma även om hon (jag) inte fick något konkret pris. Fast det är känslan som räknas och den fanns där kan jag lova :-D
Mormor och morfar kom till Stockholm och var med finaste barnen så vi två kunde gå på vårt första galej ihop sen en tid tillbaka och det var mycket trevligt. Massor härliga mamas och god marinerad laxfilé bjöds det på.
Jag lyckades med min outfit rätt hyfsat tycker jag. Med mycket spray i håret och en blomma stor som en häst lyckades jag till och med lura mig själv att midjan gick inåt. Mycket uppskattat. En trist biverkning dock är blåsan på höger pekfinger som dök upp efter att jag tvingat i vaderna i för trånga stövlar alltfr många gånger på ett dygn. Men det var det värt som vi brukar säga.

lördag 13 november 2010

nuggets på lördan

Barnen sover och mamma har gjort sesampanerade chickennuggets med ris och tacosås. Hur gott låter inte det? Hoppar curryn idag och kör en liten annan variant som jag tror på. Få se om Milo gillar. Ser verkligen fram emot när han och även Mimmi ett tag senare kan vara med i matlagningen. Tänk att göra egna fiskpinnar nuggets, köttbullar och andra lite roligare barnfavoriter som de kan få vara med och rulla och doppa. Mycket skoj tror jag.

Annat den här lugna stunden jag har ägnat mig åt är garderobsstök. Ingen rensning eller städning även om det verkligen skulle behövas, nej istället har jag dragit ut allt och gått igenom vad jag skulle kunna ha på mig imorgon då vi ska åka till Stockholm hela familjen och jag och Marcus ska på eftermiddagsfest. Nu ligger allt huller om buller på och kring matbordet. Ska ta tag i det sen. Viktigaste är att jag hittade nåt som kan bli fint. Helt hundra nöjd är jag inte men det känns hyfsat ok. En trevlig synvilla med klänningen jag bestämde mig för är att jag ser ut att ha midja. Det ni. Inte varje dag kan jag lova och kommer jag bara ihåg att hålla in magen så kan jag nog passera som en med normalt mittparti. Sen letade jag reda på ett par stövlar med snörning på eftersom jag ju inte får på mig några andra, de var ritkigt snygga men snörena var lite för korta eftersom jag fick ordna om lite där så de skulle räcka runt. Vilka biverkningar en, eller två eller egentligen fyra iaf startade graviditeter har. Kostsamt blir det att tänja ut alla om vaderna bestämt sig för att stanna där de är med den nya spänannde omkretsen fast iaf billigare än att börja shoppa en ny stövegarderob.

Nu ska jag provsmaka en nugget.
Mums.

finfin recension i Folkbladet idag

http://www.folkbladet.se/kulturnoje/artikel.aspx?articleid=5426600

Folkbladet i Norrköping har ju bara såå förstått det hela :-)

Ikväll är det Växjö för mannen och hans posse. Sista kvällen. Jag hoppas Lammhults-Malin och de andra som ska dit får en lika fin upplevelse som jag igår.

fredag 12 november 2010

hemma

Vad kul det var ikväll! Och bra. Dante-texten var speciellt vacker, fastän tung. Blir nästan för jobbigt där ett tag. Fast jag lyssnade och är glad över det, för det släpper sen, gör mindre ont och är det någon som är värd en sån vacker text är det han, vår förstfödde lille son. (Mamma älskar dig!)
Sen fick jag småspringa hem. Tuttarna värkte järnet och även om Jess hade allt under kontroll ville jag hem till de små som båda var vakna och väntade.
Nu ska vi sova. Hela familjen.

Skriver mer imorgon, men tills dess tack Norrköping för att ni gjorde en fin kväll ännu finare!

ses ikväll

Sista gången:
Lilla Teatern kl 1930 ikväll. Kom dit!
Känns mycket roligt med en liten egen stund tillsammans med andra i mörk lokal med bra musik och härlig underhållning!

Ses där!!!

:-)

torsdag 11 november 2010

jihuu

Imorgon fredag ska jag gå och se Marcus föreställning (Leva och dö som Joe Strummer)! Min kära vän Jess ska komma hit och vara med barnen så jag får sitta helt själv i en och en halvtimme i en mörk salong och bara njuta vackra ord och vacker musik. Underbart är förnamnet.

Klockan 19:30 Lilla Teatern imorgon fredag. Missa inte chansen att vinna biljetter dit.
Maila till mig på finnjonna1@hotmail.com och berätta vem du skulle vilja leva som för en stund.
Du har idag på dig!

Puss.

nightlife

Nätterna våra är bra. Mimmi äter alltid runt Miami Vice (fyrasnåret) och somnar sen oftast igen utan problem då vi sover till runt åtta med en liten paus efter sex halv sju när Milo vill ha sin välling. Underbart. Just nu räcker det dock inte riktigt, blir inte utvilad och när jag vaknar längtar jag desperat efter nästa natt.

Miami Vice förresten. Helt fantastiskt är det. Musiken, frisyrerna och modet. Säger bara Sonny i aprikos kavaj och vita brallor, oslagbart!

Mina blandband var i slutet av 80-talet fulla av Jan Hammer melodier. Det här var en av favoriterna.

onsdag 10 november 2010

imorgon är idag igår

Först: Tack alla för tankar om det där med dagis och syskon etc. Mycket givande att läsa!

Sen: Fy fan rent ut vilken gräslig kväll vi har haft. Men ta i trä, just nu råder tystnad och som tröst mumsar mammsen i sig Lindts touch of sea salt-choklad.
Mimmi har problem med nästäppa (åtminstone tror jag problemet ligger där) och kan därför inte äta på kvällarna (kör med koksalt, nezeril och bröstmjölk i näsan redan). Såklart blir hon som resultat vrålhungrig och tuggar närmast hysteriskt på sina små nävar när hon inte gallskriker av hunger, vilket är mest hela tiden, men äta, det går inte.
Detta är så hemskt. Vad jag än gör skriker hon. Nästan konstant ikväll mellan sju och halv elva. Och jag tror skrikandet gör så hon sväljer massa luft och får säkert ont i magen av det och skriker så ännu mer.
Sen har vi sötaste och trotsigaste pigge-Milo mitt i allt som vill ha mammas uppmärksamhet till varje pris och får han inte det blir det krig på den fronten med.
Men nu är det som sagt tyst.
Säger inte mer eftersom jag igårkväll fick springa 10-15 gånger fram och tillbaka då killen hela tiden vaknade galet ledsen och önskar inte den utvecklingen nu. Fast iofs, igår somnade han åtta mot halv elva idag så kanske kanske kan vi få sova en lång och god natt innan ny dag gryr...
Puuuuuuust.
Blev jag inte galen ikväll (återstår att se), klarar jag allt.
Fast som det tog på krafterna. Helt ärligt, det är ett mindre under att jag just nu ens kan sammanfoga meningar av ord. Sitter en stund till med söndergråtet ansikte och läckande, ledsna bröst (Mimmi tog flaskan till sist och ratade därmed brösten helt) och pustar ut innan kroppen får gå i en stunds ide.

Marcus kom aldrig idag. Tåget var så försenat att han inte hade hunnit med sitt andra härifrån till Stockholm sen.
SJ.
Need to say no more.
Lunchen jag hade förberett för oss fick bli min middag och det var visserligen inte samma sak även om det var samma sak, men så gott!
Bräckt kassler med äppelsenapssås.
Har ingen bild, men så här va.
-Blanda 2 dl matlagningsyogurt med 3 msk senap (gärna fransk), 1 msk honung och ett fint hackat äpple, salta och peppra.
-Skär en bit kassler i små stavar, stek snabbt utan fett i panna och servera med ris eller bulgur kokt i buljong. Klicka på den kalla underbart goda såsen och bara njut den snabba men sååå goda lilla maträtten som doftar 70-80 tal.

Så där. God natt!

Och glöm ej tävla:-)
----> här.

skit med

Känsliga läsare varnas för gnäll. Kanske läge att hoppa över helt om du är väldigt överkänslig

Nästan en timme sen är han, min karl, på väg hem från Göteborg, innan han ska fortsätta mot Stockholm. En timme är jävlar i mig mycket när det bara handlar om några timmars mellanlandning. Fan för tågbajseriet. Det var säkert en snöflinga som hade hamnat snett på rälsen.
Som vanligt orsakar snö i Sverige kaos och jag frågar mig som jag gör varje år -är detta verkligen så svårt att vara förberedd på? Snö? Det har väl alltid kommit?

Andas Jonna.
Spill inte energi på det här.
Energi som du inte har.
Andas.

Det jobbigaste är att jag måste iväg i snömodden för att hämta Milo om någon timme. Något som Marcus skulle ha gjort. Mimmi ska i sitt rossliga tillstånd inte behöva släpas ut en gång till i kylan hade vi tänkt, men killen måste ju hämtas hem och nån måste göra det när pappa är fast och försenad, så det bli jag -vi.

Hur resonerar och känner förresten ni andra föräldralediga föräldrar med storasyskonet på dagis.
När minstingen är krasslig, får den stora stanna hemma då eller kånkar ni iväg ändå?
Om det har varit en dålig natt och båda sover gott på morgonen, väcker ni för att det är dags att gå till dagis eller låter ni sova klart?
Även om natten varit bra men "dagisbarnet" sover -väcker ni för att komma i tid?
Regn och rusk -händer det att ni stannar hemma istället för att ge er ut i det?

Jag tycker det är så svårt.
Tänker att det är bra med rutiner för Milo och det är ju för hans skull han går på dagis. Däreför rusar vi dit i nästan alla lägen. Men ibland vet jag inte riktigt vad som är bäst.
Som i morse.
Han sov dåligt på natten och när min klocka ringde vid 0800 sov han så gott att jag inte ville väcka. Dessutom tenderar han att bli rätt vansinnig om han väcks i förtid vilket jag in i det sista vill undvika.
Hursom så sov han klart, vaknade med ett leende runt nio och ville direkt pussas -ett kmycket bra uppvaknande således. Vi blev ganska sena (ringde såklart om detta innan) och även om jag var stressad upp till tänderna, har inga marginaler alls just nu, så verkade Milo nöjd. Dock inte Mimmi som också ville sova länge så att jag inte hann amma ordentligt innan vi fick rusa iväg. Milo var glad och stannade utan problem eller tårar på dagis medan jag började gråta så fort jag vänt på klacken. Kände mig helt slut. Och Mimmi var ledsen.
Från nästa vecka blir det ju bara en gång jag behöver lämna själv, tisdag och onsdag är ju Marcus hemma på morgonen så det blir nog lättare.
Men just nu alltså.
Jag orkar inte.
Är så ledsen bara.
Fryser och har ont överallt.
Bläää.
Bläää.
Bläää.
Skit.

Fast jag dricker gott kardemummakaffe och det piggar upp. Lite.
Appropå det. Vilket kaffe som helst funkar, man häller önskad mängd malen kardemumma i filtret och så -voilá.

utlottning

På fredag är det Norrköpings tur! Då kommer Marcus och Wayne Hussey till Lilla Teatern för att där göra sin poesikonsert med samma namn som Marcus senaste roman Att leva och dö som Joe Strummer.
Klockan 19:30 är det dags och biljetter finns på ticnet för 250 kr.

Har du ont om pengar är det värt att maila till biljetter@marcusbirro.se eftersom ett gäng biljetter har släppts till det trevligt låga priset 100 kr (!) styck och det finns några kvar. Först till kvarn... 

Fast nu till det ännu mer bästa.
Har du inte ens en hundring kvar såhär 10 dagar innan barnbidrag kan du vinna två av mig! Två biljetter helt gratis. Bra va! 
Det du behöver göra är att maila mig på finnjonna1@hotmail.com och berätta vem du skulle vilja leva som en kort stund ifall det inte vore som dig själv (dö behöver du inte alls om jag får bestämma).
Tre vinnare utses av mig på torsdag och dessa får 2 biljetter var. Tävlingen pågår till imorgon midnatt.
Kör!

tisdag 9 november 2010

mitt liv som katt


kaffe så gott

Kardemummakaffe och kaka vid datorn. Ah så ljuvligt.
Mimmi sitter i sittern och Milo ritar i sin stol. Det är med andra ord plötsligt väldigt lugnt och därav min lilla stund här.
Jag är verkligen rent vidrigt trött. Satt tidigare och somnande ett par gånger sittandes upprätt när Mimmi sov och Milo satt i knät och pillade på handleder. Fan vet om det är vädret eller det i kombination med allt annat.
Det är verkligen så skönt när Marcus är hemma och vänder men så när han åker igen får jag nästan panik. Ensam hemma igen med två visserligen underbara små, men att sköta precis allt själv dag som natt och samtidigt vara tillgänglig med kropp och själ precis hela tiden tär på den här kroppen just nu. Spelar ingen roll att det finns massor av ensamstående som gör sånt jämt (heder åt dom!), jag blir trött ändå. Tydligen. Liksom ryggen min. Alltid någon att bära på. Helst båda samtidigt. Piuh.
Men sen plötsligt händer det. Båda är tysta och nöjda en stund. En liten. Någon ananstans än på mig. Och jag kan dricka mitt underbart goda kaffe. Och äta havrekaka med chokladränder på.
Sista veckan nu. Nästa blir normal. Helt fantastiskt att åter bli två om vardagen. Jag längtar och jag vet minst en till som gör det.

Ikväll är det poesikonsert med Marcus och Wayne i Göteborg. Gammal hemmaplan således för karln min. Kul!

Nu efterfrågas mina handleder igen. Måste gå :)

Mimmi med papps


påsatt och påskrivet

Mimmi fick sin far igår, också på pappret. Allt gick mycket snabbt och precis som förra gången så kändes hon trevliga unga kvinnan själv tycka att själva förfarandet nog kunde vara lite mer modernt och inte så byråkratiskt korrekt. Jag kunde inte låta bli att fnittra när hon pekade på tidsintervallet då konceptionen beräknades ha ägt rum och Marcus fick frågan om han med det underlaget ansåg sig vara fadern. Ja eller fnissiga i det hela var Marcus alldeles för långa tystnad innan han med myndig röst svarade: Ja. Det var minst sagt en sån där så kallad pinsam tystnad som uppstod (förutom mitt fnitter och Milos stilla skruvande i famnen), sockvinnan log lite stressat men ändå uppmuntrande mot Marcus och liksom med blicken -j a a a a? Efter erkännandet om att han visst hade blivit påsatt av mig den aktuella tiden skulle två vittnen se på medan han också skriftligt gav sitt erkännande.
Jag bara fnittrade.
Tidsintervallet förresten var nästan två månader och jag tänkte att om man var lagd åt det hållet skulle man ju egentligen ha hunnit sätta på en hel drös av andra karlar med på den tiden. Men jag sa inget om det.
Fast helt ärligt. Det är ju inte så omständigt (om man inte räknar med att kånka med sig två för stunden griniga barn i kylan och allt det för med sig) och jag fick mig ju ett gott fnitter i alla fall, men nog borde man i Sverige 2010 få till att detta blev mindre formellt och gällde alla, för det knäppaste fortfarande är att man skiljer på gifta och ogifta så som man gör och som någon skrev, även i (ovanliga) fall där den äkta maken sedan år är bosatt på annat håll blir han automatiskt fadern även fast annan villig kandidat finns. Galet.

Hursom. Mimmi har sin far och far har sitt barn. Också på papper. Bra så.

måndag 8 november 2010

befläckad konception

För det är väl i princip bara Jungfru Maria som lyckades få den obefläckad. Avlelesen. Vilket ord förresten.
Konception är inte mycket charmigare eller ens befruktning även om det föregår varje graviditet och barnafödelse så också Mimmis.
Såklart.
Och idag ska tid för hennes konception bedömas så faderskap kan bekräftas. Spännande. Hoppas bara det är han jag tror... (tiditiditidiii = min skriftliga tolkning av skräckfilmsmusik).

Fast på riktigt.
Hur sjukt är inte detta. Igen. Vi ska alltså till socialförvaltningen för att granskas. Eller jag ska granskas. En ogift kvinna är inte pålitlig idag. Jag har helt enkelt inte rätt ring på fingret för att vara trovärdig när jag säger att min karl, min sambo sedan sju år är far till vårat barn. Hade vi varit gifta skulle inga frågetecken finnas. För såklart skulle ju ingen äkta maka kunna misstänkas ha gått till "grannen" för konception så som tydligen vi slampiga ogifta systrar.
Med Milo var det ju nästan löjligt att vara där och samtidigt enkelt. -Ring RMC om det är nåt ni undrar sa vi eftersom ju moderskapet lika gärna skulle ha kunnat ifrågasättas den gången, då det handlade om IVF och befruktning i burk.
Men nu. Nu ska det bedömas när det effektiva gökandet ägde rum. (Måste man ha förra årets kalender med sig förresten?)
Kvinnan vi ska träffa i eftermiddag ringde tidigare och ville veta Mimmis födelsevikt eftersom konceptionstiden beräknas utifrån denna och jag berättade såklart, men kände sen att vad? Hur pålitligt är det? Fullgågna bebisar kan väl väga allt mellan knappt tre och drygt fem kilo. Händer det att de tar ärendet vidare? Att vikten visar på att konceptionen ägde rum vecka 15 och att just den veckan var pappan på resa...(tiditiditidiii). Men att man sen kommer på att bebisen bara råkade vara en riktig tjockis och att pappan visst var pappan.
Ja ja.
Det är som det är detta och vi oäkta makar får antagligen även i fortsättningen pallra oss till soc för papperspåskrivning och granskning. Men nog sjutton skulle jag önska att det hela hade genomgått en modernisering.
Det är inte det att jag inte vill varje barn ska ha rätt till rätt far, men man kan inte hålla på att skilja såhär på ogifta och gifta par 2010. Vill man vara säker på att rätt verkligen blir rätt -gör ett riktigt faderskapstest på alla. Utan intima frågor och bedömande av konceptionstid (fan vad jag har hängt upp mig på det ordet nu), kör in en tops i munnen -har väl sett CSI- det skulle i så fall både vara säkrare och enklare.

grattis och gnatt

Grattis Malmö måste man ju säga en dag som denna. Eller kanske vi redan lämnat den dagen, men shit the same, grattis iaf, hip hip och allt vad det kan heta. En allsvensk säsong går i ide med Malmö som segrare, bra så. De har ju rätta färgerna... :-) Men nästa år hoppas vi på annan blåvitvariant.

Tandborstning nu och säng snart. Under tiden mina gaddar gnuggas njuter jag en tyst stund. Barnen sover, katterna är hos sig och Tvn är avstängd. Shhhh.
Robin Hood är bra, nästan så jag längtar till nattamningen. Fast bara nästan. Vill hellre sova. Har en fantasi om att sova 10 timmar i sträck någon gång snart. Det skulle vara trevligt. Kanske inte efteråt iofs, för ofta mår jag inget vidare efter sovmornar och annat skönt, men ändå, att sova är ju härligt när man gör det och sova så man liksom efteråt känner att nej nu jäklar orkar jag inte sova mer det är det jag är ute efter. Snart kommer det.
På något sätt.

söndag 7 november 2010

handen i fickan

Så mycket slänga med armarna blev det inte igår eftersom jag istället upptäckte det välsignade tillståndet att gå med händerna i fickorna och gjorde just så. Ack så skönt i kylan och något som man bara drömmer om när båda händerna oftast är greppade kring barnvagnsskaftet.
Det blev shopping och en trevlig fika dock utan brunt och kladdigt då jag kom på (många aha-upplevelser nu när jag tänker efter) att jag lämnat det bruna bakom mig, inte helt kanske, men det jag plötsligt var galet sugen på var citronmarängpaj. Kände ändå att nej. Gnäller om sladdrigt mittparti och då får jag stå över.
Det var svårt, ska villigt erkännas, och nästan så jag sprang och köpte en ändå när bordsgrannarna kom bärandes på sina. Aaah citronmarängpaj. Så ljuvligt gott! Såg förresten i Oprah i veckan något med countrysångaren Chesney något att han gillade key-lime-paj (något liknande eller samma?) och då var det inga svenska storlekar utan rejäla USA-bitar de visade i bild och jag lovade mig själv, sladdrigt mittparti eller inte, att äta en sådan rejälv jävel när jag någon gång tar mig till staterna eller Florida närmare bestämt. Måste ju dit någon gång, om så bara för pajen.

Milo somnade nyss och Mimmi ligger och slaggar i sittern. Hon är hostig kärleken, men äter hyfsat bra i alla fall nu. Jag ska snart kolla lite på Robin Hood som är nattens amningsfilm. Började se för en stund sen och det känns lovande måste jag säga. Matiné visst men Cate Blanchett alltså. Allt med Cate B rule!
Spontan puss på er.
Hep.

lördag 6 november 2010

mamma på flykt

Milo har hoppat runt sådär härligt hoppigt som bara barn kan hela morgonen. Ni vet la la la laa och så hopp på det. Mycket glad är han våran kille över att pappa är hemma.
Jag med.
Och Mimmi med även fast hennes hoppande är något begränsat än men visst har sitterns skakat lite extra idag.
I eftermiddag ska jag sticka iväg på stan. Fly hemmet en sväng. Och det ska blir så skönt. Måste ha en stund för bara mig, småskutta fram med oregelbundna steg, gå med armarna hängandes på sidorna och blicken riktad på ingenting.
Så om ni ser en typ på norrköpings gator, hoppandes glatt så där som bara barn (eller en mamma som äntligen fått en stund för sig själv) kan, med armarna slängandes i en alladeles för hög fart så är det antagligen jag. Eller möjligen någon av stans "knäppisar". Fast jag lovar -jag kommer inte prata för mig själv, framförallt inte på finska, framförallt inte skälla ut alla passerande på samma språk... Men jag kommer tralla tyst och som sagt vara lite för ledig i kroppen för att det ska se helt normalt ut, men så får det vara. Sen blir det fika och även det kommer smaka gott. En kopp java, rykande hett, mmm och kanske en brun kladdig sak på det.

fredag 5 november 2010

detta var ju skoj

Marcus Birro blir aldrig pretto - Nöje - www.gd.se

täppta barn och kalas

Nu sover älskade Mimmi och jag hoppas så att det där täppta inte utvecklas till något mer. Stackars liten så synd det är om henne när hon försöker äta och inte kan. Hela natten var likadan och nu på morgonen fortsatte det tills hon lyckades får ner lite igen och somnade. Helt utmattad.

Idag ska Milo på kalas. Hans kompis Signe fyller två och det känns helt otroligt. Alldeles nyss var det ettårs-kalas och det var som igår de båda var små krypbebisar.
Aldrig har tiden gått så fort som nu när man har barn, vilket torde betyda att man har galet roligt, för det är ju då tiden rusar och visst är det kul, men ibland skulle man bra gärna vilja pausa lite och bara vara.

Nu ska jag leta i högen av kläder om det finns något som inte har kräks på sig, vill ju gärna vara så pass representabel att jag inte stinker spya. Tur att Marcus är på väg hem så det blir lite tvättat, he he.

torsdag 4 november 2010

konsert på konsert

Äter min middag bestående av överkokt lax, god ändå, en macka med basturökt (åh sauna) skinka och ett par skivor stekt halloumi. En salig blandning men ack så gott. Och vad gäller ack-e så ska katterna snart sova och jag likaså.
Farfar lade sig precis och konstaterade innan att oj vad trött han var efter kvällens konsert. Jo, jag förstår honom. Är fullständigt kaputt själv. Mimmi har haft värsta slängen av ont i magen kombinerat med täppt näsa vilket gjorde det nästan omöjligt att äta. Så istället skrek hon. Hungrig som en varg men det gick bara inte att få ner nåt. Fruktansvärt synd om lilla människan och hade jag inte haft pli på mina egna känslor hade jag lagt mig på golvet och skrikit jag med.
Nu sover hon.
Kvider ibland, hostar ibland och jag är på helspänn, men sover gör hon -mätt. Hoppas den där ersättningen hon till sist fick i sig stannar där den är och att hon nu får sova gott finaste tjejen.
Lilla underbara älsklingen vad hemskt det är.
Blir ju i det närmaste bortskämd när kolik och magbesvär väl är över och när det kommer bekant gallskrik igen vet man inte vem som slog till och slagen bara fortsatte.
Pust.
Nu måste jag försöka varva ner innan jag ger sängen en chans.

Tack underbara Gävle å Marcus vägnar för en kanon kväll på teatern! Är så stolt över den fina uppslutningen i forna hemstaden och hoppas vi kan få till det här i stan med om en vecka. Men först är det Linköping imorgon som gäller och och lite andra städer på vägen.

Förresten. Stekt eller grillad halloumi, mein gott vad gott! Helt underbart, fantastiskt, härligt för att citera min mamma efter kvällens show. Hon är finne med och vi finnar öser inte beröm i onödan.

Jonna från Bomhus

Nästan som Jennie from the block om ni minns. Fast bara nästan. Men shit vad stolt jag plötsligt blev när jag i artikeln i Gefle Dagblad om kvällens gig med Marcus och Wayne läste raden med Jonna från Bomhus. Mitt gamla Bomhus som jag lämnat och aldrig kommer återvända till, mer än på besök (aldrig säg aldrig...).

Bomhus är faktiskt mycket fint. Det är en ynnest att ha mina barns mumma och muffa där. I vinter ska vi dit och åka pulka med Milo i Bomhusbacken där jag själv halkat omkring en hel del och nästa sommar ska vi fylla på en plastpool i trädgården så båda barnen får plaska sig blöta när de inte går omkring barfota i gräset. Mimmi kanske fortfarande med lite assistens. Det får nog bli en tripp till härliga harnäsbadet med för nästa sommar får även jag bada.
Som jag ska bada!
Senaste årens somrar har jag nästan uteslutande varit gravid och haft badförbud därför eller nån elak infektion eller annat strul som därför gjort badandet till en förbjuden aktivitet. Men nästa sommar, då jäklars ska det hoppas från bryggan och flotten, om den är kvar.
Harnäs alltså. Vilka minnen. Och inga minnen. Det blev en del (onödigt många) ölburkstömningar där i tonåren och en och annan finsk (=stor) klunk auroravin (fi faan vilket yäk! Någon som dricker det än?) i samband med bad och picknik. Det ska jag inte köra i repris. Lovar. Räckte och blev över kan jag lugnt säga men bada det ska jag!

Artikeln i gd.

GävleTeater ikväll alltså klockan 19:00.

onsdag 3 november 2010

ragga järnet

Medan farfar går ut och plockar sin kvällsallad (tar sig en rök) måste jag bara lite lätt påminna er kära norrköpingsbor om den 12 november. Då kommer Marcus och Wayne tillsammans med Mats att klockan 19:30 stå på Lilla Teaterns scen och köra sin poetiska rockshow som innehåller massa humor, härlig musik och tänkvärda kåserier främst ur Marcus senaste bok Att leva och dö som Joe Strummer. Det kommer bli en superskön kväll på alla sätt vilken ni inte vill missa. Believe you me.
Så gör nu som det fina folket i Umeå innan er gjorde -boka eller köp biljetter! Bums.
På Ticnet tex.
Jag har tagit på mig att hjälpa arrangören med marknadsföringen lite eftersom jag så gärna vill att det på hemmalplan ska komma massor av folk. Så snälla hjälp mig nu kära hemmaplan :-D



Shit.
Det här påminner plötsligt om mitt gamla yrkesliv.
Ragga folk till evenemang.
Smaskens.
Gillar smaken av det.
Så mycket att jag gör det igen:
Köp biljetter Norrköping!

God natt och puss på pannan.
Nu håller jag tummarna uppe för en bra natt för sötaste Mimmi. Milo iaf verkar ta igen för mången förlorad sovtimme redan nu och det gläder mig.

bottennapp i kassen

Den där apelsinkycklingen alltså. Nej. Inget jag kommer göra igen och inget jag kommer rekommendera att någon annan tillagar heller. Linas matkasse har hittills varit en succé och i princip allt som gjorts har smakat bra och många rätter har fått sig en repris, men så är inte fallet för denna gegga som jag tidigare lagade till. Nej, apelsinlyckling med aubergine och palsternacka -tummen ner big time. Fast på måndag kommer nästa kasse och den ser jag mycket fram emot för nu kan det ju bara bli bättre igen!

svårflirtad


Hon är en iakttagerska vår Mimmi. Tittar och följer intresserat och allvarligt det som händer, både ljud och rörelser, och sen, rätt vad det är spricker ansiktet upp i ett leende. Ett litet flin. Mer och mer för varje dag. Helt enkelt verkar det som att livet bara blir roligre. Vilken underbar utveckling. Samma hoppas jag för oss alla andra med.

Nu ska jag göra mig en god kopp kardemummakryddat kaffe, med en skvätt kanel i. Det blir mycket java just nu och jag gillar det. Tar det lugnt med koffeinet så här sent på eftermiddagen och med kardemumma i så skulle inte ens kaffeproffset min mamma märka skillnad i smak (alltså på att det är k-fritt kaffe det handlar om). Sen blir det apelsinkyckling. Mumma.

au pair anländ

Farfar är här ett par dagar och det är mycket skönt med lite assistans! Börjar bli van med att ensam ha hand om två barn nu men nog känner jag emellanåt att jag lever och kan då verkligen konstatera att det finns en bra tanke i att man (oftast) är två om att göra barn, framförallt denna veckan då Milo varit sjuk och ingen av oss fått sova. Kände idag med när vi skulle iväg alla tre (egentligen skulle Milo till dagis men det fick bli öppna förskolan då han sov så gott för första gången på länge och jag inte vill väcka för att rusa iväg) att oj oj vad det tar på krafterna att klä på och kånka med sig båda när en inte vill sitta i vagnen men måste och den andra bara allmänt är på gnällhumör. Väl på öf var det skoj och sen kom ju farfar. Det är verkligen lyx att nu kunna gå på toa själv i ett par dagar, något jag redan planerar inför kvällen. Länge ska jag sitta och eftersom jag är en Al Bundy i själ och hjärta ska jag ha med mig en tidning att läsa och det blir från pärm till pärm kan jag lova.
Skönt det blir om en dryg vecka när turnén väl är över. Visst är det kul för Marcus att gigga runt med en gammal hjälte och det unnar jag honom men nog längtar han också efter "lugnet" sen. Och lugnt ska det bli, iaf ifrån jobb. Jag ska börja plugga lite och göra en del annat för mig själv och då får papps vara med de finaste små. Blir perfekt.

tisdag 2 november 2010

alla fingrar upp

En grej till.
På finska håller man upp tummen när man hoppas, inte bara håller den som i Sverige och då det är mitt ursprungliga sätt att just hoppas pekar tummarna och alla andra fingrar med för den delen upp nu för längtan som imorgon ska få ett embryo tillbaka. Hoppas, hoppas så att den fastnar. Tänk liksom schlurp när det är dags.
Heja dig!

myspys på kvällen

16 procent uppåt. Spännande. Kanske var någon av er och såg Marcus i Umeå? Eller kanske inte förresten eftersom ni svarade på frågan just nu. Det var hursom jättekul enligt de inblandade och jag säger ju det, uppåt är alltid uppåt :-).

Jag har njutit en hyfsat lugn kväll här tillsammans med korv och halloumi. En ugnsbakad laxfilé blev det visst med och så finaste Mimmi på det som till sist somnade bredvid. Milo har bara kvidit till ett par gånger men inte vaknat upp en endaste gång. Ännu. Och det är ju hur underbart som helst. Senaste veckan har det varit sånt hostande att han legat max tjugo minuter innan jag fått springa in och trösta. Härligt att det verkar vara på väg bort på riktigt. Imorgon är det dagis och jag hoppas vi kommer iväg smärtfritt. Upptäckte det idag när jag för första gången på en vecka skulle ut med båda själv att jäklars vad svettigt det kan vara. Milo var inte alls intresserad av att sitta i vagnen så det blev tille ett mindre krig innan vi kom iväg på en liten tur ut i det fria. Pust. Men sen var det kul.

Nu ska jag kolla en grej på nätet kom jag på.

Hörs.

ciderkycklinggryta med ton av höst


Receptdags. Visade ju denna smaskiga bild en gång tidigare och nu kommer receptet.

1. Skär ca 300 gram palsternacka till stavar (runt 1x4 cm). Skär 1 rödlök och 2 äpplen i klyftor. Dela 600 gram kycklingfilé genom att skära varje bit mitt itu på längden.

2. Bryn kycklingbitarna och rödlöken i en stor stekgryta med lock tills kycklingen fått lite färg. Den ska inte bli genomstekt utan ska kokas senare i cidersåsen. Salta och peppra.
Tillsätt palsternacksstavar, 1-2 kycklingbuljongtärning, 1/2 tsk rosmarin (alt dragon som jag hade och älskade) och en burk 33 cl äppelcider (samt lite vatten vid behov).

3. Låt allt koka under lock på medelvärme i ca 10 minuter.

4. Efter de 10 minuterna rör du ut 2 msk vetemjöl i några matskedar vatten till en slät redning och häller i grytan underomrörning. Tillsätt 1/2 dl vispgrädde alt matlagningsgrädde (alt oatleys matgojja, det gjorde jag och det blev kanon) och lägg i hälften av äppelklyftorna och låt koka till såsen tjocknat, ca 3-4 minuter. Kontrollera att kycklingen är genomkokt.

5. Strö 75 gram sockerärtor, resten av äppelklyftorna och ca 25 gram (semitinad) lingon ovanpå den härliga och färdiga grytan.
Servera med nykokt ris.

Sitter och dreglar av minnet. Det var så gott.
Och jag som körde lök och mjölkfritt, skippade rödlöken och hade den där oatleyvarianten istället för grädde och det blev helt superbt. Dessutom bytte jag alltså ut rosmarin mot dragon eftersom det var vad skafferiet erbjöd och även det bytet kändes klockrent så kör på och testa er fram.

statistik

Se där, till höger, har jag en liten läsarundersökning. Svara gärna. Var bor du är frågan. Ni får gärna specificera i kommentarerna om ni vill. Kul ju.
Nu sitter jag och väntar på korv. Milo ritar med nya pennor och Mimmi börjar bli aphungrig så jag vet vad jag ska göra nu.

Puss.

korvbutiksdate inställd

Idag skulle jag hängt med till Makkarakauppa, men kom sen på att Marcus ju ska till Umeå och köra föreställning där. Jäklars bajs. Men tur i oturen är att Päivi ändå ska dit och då får jag skicka med en lista på vad som ska handlas åt mig och det är en del. Har inte ätit finsk korv på hur länge som helst och abstinensen börjar göra sig påmind, kan inte sova, är grinig och har på sistone börjat hallucinera på ett rätt otäckt sätt, ser nämligen korvar övarallt.
Nej då.
Så illa är det inte. Men det var alldeles för känge sen och även om jag inte tror saknaden kommer sätta spår på psyke eller annat så är det verkligen dags för lite hederlig lenkki nu!

måndag 1 november 2010

hushållsgöra

Vi har en rätt bra uppdelning på saker och ting att göra här hemmavid. Vad gäller hushållet. Det har fallit sig rätt så naturligt och då vi inte tjafsar om det antar jag att vi är hyfsat nöjda med hur det ser ut.
Egentligen så är det inte förrän man plötsligt måste göra det som den andre annars gör som man blir medveten om hur bra uppdelat det faktiskt är.
Just nu.
Tror jag.
Jo det är det.
Till exempel så lagar jag den mesta maten efter att jag handlat råvarorna. För att det är kul -både handlandet och lagandet. Marcus däremot diskar jämt för att han finner det terapeutiskt och en poet behöver massa terapi (he he). Själv diskar jag nästan bara under pistolhot och gläds enormt över mina två diskmaskiner (marcus och den under diskbänken).
Tvätta, det gör Marcus, medan jag pular in grejer i maskin bara ibland när jag behöver nåt som är smutsigt, men oftast hinner jag inte eftersom han redan fixat den biten. Att hänga tvätt är också Marcus gebit. Jag kan inte med det. Är för det första riktigt usel på det och så tycker jag det är sååå tråkigt att tråckla in och över klädesplagg på trånga torkstället. Mitt sätt att hänga är att slänga tvätten över diverse möbler vilket framförallt inte Marcus skjortor gillar och då passar det ju faktiskt kanon att han gör det på sitt sätt istället. Vika den torra tvätten... jo det är nog också en sån grej jag inte har tålamod eller bråttom med. Kläderna hänger tills det är dags att använda om jag får bestämma vilket jag tack och lov inte får.
Men dammsugning, där har ni min grej. Framförallt nu när vi äntligen har en som faktiskt suger. På det bra sättet. Och så allt detta här med att skruva ihop eller i grejer, stolar vars ben börjar vingla eller glödlampor som gått sönder ja då är det jag som är där och vrider. Kattsand byter Marcus och jag dammtorkar ytor (inte hysteriskt noga men ändå). Marcus bäddar varje dag medan jag låter sängkläderna vädras (säger jag) när han inte är hemma och så vidare.
En hyfsat bra och för oss naturlig uppdelning alltså. Men en grej har hamnat utanför ramarna och det är en sån grej som faktiskt kan få mig att ta tag i diskborsten om jag är själv hemma och det är att tömma diskmaskinen (den under bänken). Det kan nästan gå dagar och vi låtsas båda att den inte exixterar när den är full med rena saker eller så plockar vi därifrån tills det är dags att fylla igen. Konstigt. Men nåt sanslöst trist är det att böja sig ner och ta grej efter grej och stoppa i skåpen där det egentligen inte får plats med fler saker. Ikväll tog jag övervåningen och lämnade botten till Marcus. Kändes bättre och lättare så nu är det faktiskt tomt däri och dags för mig att börja fylla på igen när Marcus imorgon åker iväg igen och därmed lämnar mig med bara en diskande maskin.

Nu ska jag sova i vardagsrummet med Mimmi så får grabbarna snarka i takt inne i sovrummet.
Natti natti.