Jag är helt färdig.
Mimmi är inte helt tillfreds just nu och jag kan inte lösa det.
Helt överdjävligt fruktansvärt är det. Känner mig fullständigt maktlös och hemsk som inte kan trösta mitt barn.
Hon har nu skrikit mer eller mindre oavbrutet i två timmar (denna sekunden är det tyst men jag säger inte hej eller annat förrän jag är en överlevare på andra sidan av idag). Lät hursomhelst som det gjorde i natt och jag har tagit upp henne, vaggat och tröstat, precis som jag gjorde då, men det hjälpte inte nu heller, mer än för stunden. Innan konserten är åter igång. Därför har jag testat att INTE ta upp henne, mer än gå in och klappa och ge nappen med jämna mellanrum. Men inte heller det hjälper.
Vad finns då?
Hon är ju lilla rabiestjejen med stark vilja, vilket är bra! Men stark vilja uttrycks under kort stund och när något går emot henne, inte såhär.
Och nej, tror inte hon har ont för det är ju bra, mesta delen av dygnet. Det är bara kvällar och nätter hon nuförtiden är arg. Riktigt arg. Och bråkig, tar och kastar Milos grejer medan han blir ledsen och börjar gråta och så gråter Mimmi ännu mer och kastar en grej till.
Finaste Mimmi som alla kallar för den gladaste tjejen. Ja ni skulle bara veta...
Marcus fick biljetter till Thåström i julklapp, så han är där ikväll. Också konsert. Skulle gärna ha bytt mot min. Men kul för honom.
Själv planerar jag en bitterfitta imorgon. En vecka helt solo på Teneriffa. Bort från allt.
Fast nej, har tentfan på lördag och så två som ska in nästa vecka.
En bitterfitta-light? Ta T-banan fram och tillbaka under ett par timmar, mellan Hallunda och Ropsten?
Kanske måste bli det, för jag är färdig.
Tror jag måste sätta mig i soffan som den optimistjolle jag är och se lite katastroffilm igen. 2012, för att verkligen maximera katastroferna. I jämförelse är inte barnskrik, tentor och sömnbrist så himla jobbigt. Alltid nåt. He he.