ninja no more

Idag var vi på McDonalds Hornsgatan och där finns ett kul rum med rutchkanor och grejer för barn. Milo och Mimmi sprang runt som små tokar hur länge som helst medan jag tålmodigt förflyttade mig mellan sakerna för att ha koll.
Efter en stund satte jag mig ner på ett ställe på golvet där jag såg bra.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag, Jonna, Ninja-dito (enligt mig själv men ändå) kom sen inte upp.
Gjorde ett ryck, men dunsade ner igen. Gjorde ett till men hamnade i ett konstigt mellanläge där jag halvsatt-stod och gunggunggungade mig till sist upp i stående läge.
Ja inte så jag hade ont eller nåt, jag bara inte kom upp. Eller gjorde, gjorde jag ju. Efter ett tag. Men det var möda bakom. En aldrig förr skådad möda.

När jag nu ikväll efter nattningen skulle upp ur Milos säng poppade mödan fram igen. Det var ett mindre fanskap helt enkelt att få upp denna min boning och vidare ur sängen. Svårt är det ju alltid då jag verkligen försöker smyga mig upp (därav mitt smeknamn på mig själv) då det sover en viss extremt knarrkänslig liten dam i sängen bredvid.
Svårt alltså, men inte så här. Åter samma gunggunggungande för att med kraften av den knallröd i fejjan nästan ramla ur.

Nä.
Nu är det dags. Åldern kommer inte ensam som man säger och jag måste verkligen börja röra på mig. Abtronix i alla ära men nej. Det krävs lite svett.
Usch. Inte min grej, men men men men...

Maken springer hos PT så jag får väl åtminstone ta och stretcha lite om kvällarna för att inte helt halka efter.
Börjar imorgon.
Ikväll blir det Abtronix och Bergmans video på Play. Fantastiskt intressant! Bergman och hans video alltså.

Call girl

Igår var jag på bio och såg Call girl av Mikael Marcimain.
Jag var överpepp och fick anstränga mig för att inte ta med förväntningarna in i salongen då den bästa upplevelsen fås utan de i hasorna.
Den här gången klickade dock höjden på både förväntningarna som kvaliteten för att inte säga hela upplevelsen eller kanske mer inlevelesen.
Filmen får en fullpott. Och jag längtar tills biopremiären för att få se den igen på stor duk.
Läs recension här!

recension av sugarman och andra trevliga nyheter

Searching for Sugarman (2011)

Ännu en dokumentär som får min läpp att darra. Denna dock mer av förtjusning och en inombords bubblande, ja jag vet inte om det är glädje eller lust till liv, men någon härlig känsla väcker filmen Searching for Sugarman inom mig. Och jag vill nästan dansa ut den så här även dagen efter.

Malik Bendjelloul är mannen som gjort filmen och som han gjort den!

Det är en kärleksfull detektivhistoria och en musikalisk resa. Saga om du vill, fastän den är sann. Och sanningen äverträffar ju dikten som det heter och det med besked i denna.

Sixto Rodriguez var en sångare och låtskrivare i Detroit som upptäcktes av musikbranchen. Han fick ge ut ett par skivor som rosades av kritikerna, men tyvärr inte sålde, så han droppades som en soppåse och karriären som aldrig hann börja slutade tvärt.

Ett tag senare i Sydafrika mitt i apartheids storhetstid började Rodriguez låtar spelas och snart ägde var och varannan person hans skivor. Låtarna inspirerade till frihet och jämnlikhet. Av mannen som sjöng dem visste de inget.
Han hade tagit livet av sig.
Sas det.

Där börjar jakten. Sökandet.
Vem var han, Rodriguez?
Pusselbitarna läggs och vi får så sakteligen veta mer.

Det är en helt fantastisk tripp vi bjuds med på och hantverket är gott. Det är snyggt och stilfullt och även om  vissa delar kunde tydligjorts och man gärna hade velat dröja kvar vid andra så blir de "bristerna" parenteser i en mycket sevärd och fantastiskt berättad liten historia om en man som var större än Elvis.

Mycket mer kan jag inte säga.
Men jag upprepar mitt upprop från recensionen jag skrev efter Palme; film är bättre på bio, även  dokumentär sådan!
Gå och se.
Stor skärm och kompani. Det är Sugarman så otroligt mycket värd!

(Extremt starka...) ...4 finnjonnor av 5...


...och så är jag bara så sjukt glad äver att Morgan Freeman lever! För joho det gör han. Tjo för det!

i tidningen idag

Överst. Jonna säger.
Läs hela recensionen på Moviezine.
Det är så en osynlig maktfaktor arbetar. Osynligt men effektivt. He he.

Har precis ätit av fantastisk macka med mozzarella, kronärtskockspure och avokado på café copa vid hornstull. Mamma min mia vad gott!

Nu fortsätter min hjärna insupa italienska verb och vansinniga prepositioner.

Ha en trevlig dag!

korta recensioner om hamilton och så hamilton

Hamilton -i nationens intresse

En svensk Bond goes spionaction.

Det handlar om vapenstöld, korrumperade poliser och kidnappade snubbar. Mitt i detta finns Carl Hamilton som ska reda ut soppan och rätta till det som rättas kan.

Hamilton är cool. Persbrandt gör honom hyfsat bra utan att göra värst mycket alls egentligen. Det är hans röst, hållning och blick som gör det och även om det räcker kan jag ibland känna att fan, gör något annat, något mer, karl! Men samtidigt krävs inte mer och historien i sig ger heller inte direkt något utrymme för karktärsutsvävningar. Hamilton är cool och that's it and that's that.
Bra övriga skådisar finns med i rolllistan, däribland Saba Mubarak som Mouna och jag vill se mer av henne, liksom några andra som alla får stå bakåt för karaktären Hamilton och Persbrandt, då det ju är hans film.
Filmen är snygg. Den är ambitiös när det kommer till tempot och slagsmålen och som svensk actionrulle, ja helt ok.
Men den onödligt plottriga storyn fångar inte mitt intresse och det gör inte de ytliga karaktärerna heller, så jag är rätt nöjd över att jag inte betalade biopengar för denna.
Men hemma i soffan -varför inte?

2 finnjonnor av 5


Hamilton -men inte om det gäller din dotter

Svensk Bond fortsätter sina actionäventyr.

Carl Hamiltons guddotter kidnappas och han ger sig ut för att rädda henne.

Helt ärligt hade jag noll förväntningar. Eller fel. Jag trodde det skulle vara skit.
Så illa är det inte. Inte helt.
Den största skillnaden från första filmen är att denna är slarvigt gjord. Slagsmålen som ändå funkade i föregångaren är i denna filmade med kameran i Hamiltons armhåla och man klipper massor och hela tiden. Det är som att de inte orkade göra det bättre "-vi fixar det sen" ungefär. Slagsmålen är dessutom för många (då de är dåligt gjorda) vilket inte gör saken bättre och jag måste nästan med risk för epilepsi blunda mig igenom stora delar. Inte heller här är karaktärerna särskilt målande beskrivna och visst, det behövs inte alltid paletter av färg för att historien ska funka, men lite mer ändå tack.
Regin lämnar övrigt att önska och jag tycker att så rutinerade skådisar som Frida Hallgren (jag gillar henne) borde veta bättre än att... ja, göra vissa grejer.
Sen får jag en personlig kris varje gång Hamiltons blåtira syns i bild eller inte syns, då den har en synnerligen knepig utveckling mellan städerna han besöker. Städer som för övrigt är för många genom filmen. Känns lite namedropping och inte helt motiverat alls.
Sen kommer ändå slutstriden. Som lyfter. Det blir spännande ett tag och jag är sitter och är lite engagerad och  liksom"kom igen nurå". Saba Mubarak får jag som önskat se mer av mot slutet och mycket vill väl ha mer för jag vill just det. Mer.
Själva berättelsen är också, om än väldigt simpel, ändå bättre i denna än i ettan så den kammar hem med viss tvekan:

2 finnjonnor av 5


På mz får filmerna det här och det här.

filmterapi

När livet krisar, och det gör det ju ibland, sätter jag på en film. Den bästa filmen att bota kris med är "Flykten från verkligheten" som ju faktiskt är samlingsnamnet på vilken film som helst. Bra eller dåliga, alla hjälper de en att fly för stunden.
Och det är det film är till för.
Också.

Idag ska jag när barnen somnat intaga min medicin i form av De 400 slagen, Saturday Night and Sunday Morning och eventuellt någon urlöjlig komedi på det.
Det bästa nuförtiden är att jag på detta sätt får hur många flugor på smällen som helst. Film är plugg, det är jobb, terapi och bästa vännen för mig. Kommunikationen i den formen må vara hyfsat ensidig, men i brist på annan och eller fler har ensidig i alla fall en sida :-).

Är det någon mer som ska falla i film idag? Jag menar, vädret är ju inte till för mycket annan lek så ge mig lite titlar. Vad ska ni se?

Kram.

friends with kids -en recension

Friends with kids (2011)

Kul och på sina håll suveränt manus höjer men klockrena skådisar som tyvärr slösas bort på biroller sänker.
Filmen blir inte riktigt så bra som den hade potential att bli och det gör mig lite grinig.

För att undvika problemen som bebisar lätt leder till när det kommer till romantiken bestämmer sig ett kompispar för att göra ett barn ihop och efter det fortsätta vara bara vänner.

Kompisparet spelas av Jennifer Westfelt (också regissör och författare vilket hon kanske borde ha koncentrerat sig mer på?) och Adam Scott och där har vi första problemet.
Det är väl inte direkt något fel på deras individuella talanger, men jag tycker inte alls att de får till det med kemin karaktärerna emellan. Som kompisar har de en ofta rolig jargong men jag tror inte direkt på dem, känner inte med dem. Det är lite rabbligt och när det sen kommer till eventuella andra känslor så, nä, inte helt trovärdigt alltså.

Bättre är det med deras övriga kompisar, eller de som spelar dessa; Maya Rudolph, Chris O’Dowd, Kristen Wiig och Jon Hamm alla fyra kända från bland annat aproliga Bridesmaids. De gör alla ett mycket bra jobb och en liten rotering i rollistan hade varit så önskvärd och gett en annan film på ett helt annat plan.
Men nu roterades inget.
Istället låter man Megan Fox hoppa in och vara snygg en bit in i filmen. Vilket leder mig till det andra problemet. Hon är under sin hundpromenad så fokuserad på att få håret att falla rätt att hon missar allt annat. Lite bättre blir hon sen, men det räddar inget då det inte sprakar för fem öre i romansen hon ingår i.

Det är trots allt på många sätt en rolig film. Som småbarnsmamma känner jag igen mig i vissa delar och förfasas över andra. Replikerna är träffsäkra och skönt småvulgära emellanåt (litelitelite Woody Allen) och även om könsrollerna är ganska träiga ibland lyfter manuset det mesta på rätt plats. Historien innehåller inget nytt och slutet är förutsägbart, men det är ändå en fin berättelse och jag mår bra när jag ser den och ler ett tag efteråt.

Så 3 av 5 finnjonnor.

...då jag kvällen till ära väljer att se potentialen och inte låter problemen vinna.

jag -en filmrecensent i höst

Mitt lilla extraknäck är värsta drömjobbet.
Så himla kul är det och jag längtar verkligen till arbetet milt uttryckt.

Min senaste recension:

Hope Springs, filmen fick 3 av 5

Lite partiskt kan tyckas, men jag anser verkligen att www.moviezine.se är väl värt att besökas, ofta, om man gillar film!
Själv hänger jag där dagligen, och så mycket jobbar jag inte :-).

 

Vem ska se vad ikväll?

Jag kör ett litet eget maraton i Resident Evil och det är dags för nummer 2 ikväll, bara barnen somnar hyfsat tidigt...

Bergmanska sommarkursen fortsätter och jag ger -Sommarnattens leende

Sommarnattens leende
Ingmar Bergman från 1955

   Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Bergman, men faktum är att hans Sommarnattens leende inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör om lust, kärlek och de förvecklingar som dessa kan ställa till med.

   Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får framförallt följa en advokat (Gunnar Björnstrand), hans unga hustru Anne (Ulla Jacobsson) och den vuxne sonen Henrik (Björn Bjelfvenstam) från ett tidigare äktenskap. Vi får också nöjet att bekanta oss med Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.
   Allting ställs på in spets när advokat Egerman avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé (Eva Dahlbäck) som redan har en sanslöst svartsjuk gift karl som älskare, en greve(Jarl Kulle). Denne greves fru (Margit Carlqvist)råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskap plötsligt av skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg, då även Desireé kommer närvara.

  Det är en buskis som sagt. Den är kanske inte så rolig, som ändå underhållande. Jag gapskrattar inte men myser leende i soffan, för relationer är underhållande i alla dess former och när det strular och har sig blir det än mer spännande.
Dock är inte filmen precis så enkel som man kanske vid en första anblick kan tycka. Det är 11 år kvar till den avsevärt mer obehagliga och svåra Persona av samme regissör och olikheterna är fler än åren emellan, men det finns några repliker i Sommarnattens leende som antyder starka känslor under den hårt polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än Harriet Andersons svängande rumpa.

   

   Överhuvudtaget så framställs kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, från början som kurviga förförerskor alternativt oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, ej heller för Bergman själv. Dock övergår snabbt kvinnan från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok. Det är med brett leende jag hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med alla möjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade och kammade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor!
   Denna på sina sätt rätt mediokra, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars får mig att tänka på den ungefär samtida Gentlemen prefer blondes med Marilyn Monroes kurvor i fören. Den var också på ytan ytlig och rumpor svängde, men med granskande ögon kunde man få sig en eller ett par helt andra läsningar än som från början flaggats för.
Samma gäller till viss grad alltså också denna. Och i min rekommendation vill jag säga -Se och se sen om, gärna med andra brillor. För det är den och du värd.
 
   Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta att bringa må-braig trivsel till åskådaren var han också synnerligen duktig på! 

7 starka leende finnjonnor av 10

Persona -en något analyserande recension

Persona av Ingmar Bergman från 1966

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt.
Framförallt är det de första inledande bilderna som tillsammans med den gnisslande musiken är ordentligt obehagliga. Detta poetiska kollage är i all sin vidrighet ändå vackert och jag blir mot min vilja berörd och vill se det igen.
Och gör det också.
Dock kan jag inte ens efter flera tittningar se någon som helst mening med dessa, varför det hela blir om möjligt ännu mer störande.

Handlingen i sig är relativt enkel.

Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en föreställning i vilken hon spelar Elektra blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet.
De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära.

Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.
Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som öppnar sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar bland annat om en episod i sitt liv då hon och en väninna hade en orgie på stranden med två yngre pojkar medan hennes fästman var bortrest och hur hon efter det blev gravid och gjorde abort. Detta intima avslöjande leder indirekt till filmens vändpunkt då Elisabeth i ett brev som Alma öppnar, skriver till läkaren om hennes nyfunna kunskap om sköterskan.
I en nyckelscen har Alma tappat ett glas och plockar därefter upp skärvorna utom en som hon kallt beräknande lämnar på marken i förhoppning om att Elisabeth ska trampa på det. Vilket också händer.
Därefter eskalerar de två kvinnornas osämja liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Och jag undrar om det inte är en kvinna vi hela tiden fått beskåda.

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är som sagt ren poesi att få följa med hans kamera och betrakta och begrunda skeendena. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.
De båda skådespelerskorna gör också makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst känns.

Bergman har i den här filmen gett sig ut på en resa uppfattar jag det som. Det är ett experiment. Ett visuellt och känslomässigt sådant. Han blandar friskt av det han kan, teater och film.
Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att det starkt liknar målade, om än svartvita, tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i kombination. Vi får följa kvinnornas drömmar och verklighet, rädslor och fantasier. Ofta vet vi inte vad som är vad, eller vem som är vem.

Jag är ett stort fan av David Lynch sedan tidigare, fast inte alls lika bevandrad i den Bergmanska repertoaren. Dock måste jag efter Persona säga att det inte är direkt otydligt att den förstnämnde ett antal gånger, förmodar jag, också sett denna och även inspirerats en hel del inför sin Mulholland Drive från 2001. Båda är de psykologiska och trådlösa dramer med påtagligt rysliga konsekvenser om två kvinnor som blir ett, eller inte.
Kanske kan jag tycka att Lynch lyckas aningen bättre i sitt abstrakta måleri eftersom hans film är för mig helt utan påtagliga ledtrådar och istället bara inbjuder åskådaren att hänga med på den åtminstone senare delens fullständigt galna resa utan varken mening eller mål. Samtidigt upplever jag att Bergman faktiskt levererar några lite väl tydliga uppslag som endast förvirrar ytterligare och lurar mig att tro att jag faktiskt kommer kunna fatta.
Vilket jag inte gör.  För det är inte meningen heller.

Den här filmen är inte för alla.
Men jag skulle ändå önska, min egen stundom pockande ambivalens till trots, att många såg den. För den är väldigt SEvärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en FILM. Persona är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar, döljer fast framförallt berör.
Det är långt ifrån den klassiska Hollywoodmallen med orsak /verkan-styrd struktur och intrig eller med ett slut utan lösa trådar. Den här filmen saknar trådar helt, alternativt är ett myller av dem och alla hänger i så fall fritt från början till slut.
Fast jag tycker ju också att man inte behöver eller måste fatta. Ibland ska du låta filmen göra jobbet, leda dig och bara njuta eller förfäras av färden.
Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att stört fundera. 

Och det är bra så.
Mycket bra faktiskt.

8 finnjonnor av 10.

rec av Trick 'r treat som ni inte ska missa ikväll!

Trick ’r treat (2007)

Det är Halloween.
Flera rysliga historier spelas parallellt upp för oss i lite olika tidsordningar. Vi får bland annat se en rektor som vid sidan av seriemördar lite grann, barn som busar med barn, ett gäng snygga tjejer varav en är oskuld ska på fest i skogen och till sist möter vi en ensam skjutgalen gubbe med dolt förflutet som får oväntat och ej helt naturligt besök.
Vi blir några gånger ledsagade med tidigare… och senare…  i nedre hörnet, men från början fattar man ändå inte hur eller ens om de riktigt hänger ihop. Vilket de inte behöver göra, de håller bra som de är, små korta välspelade och läskiga novellfilmer. Bra så.

Men mot slutet blir jag ändå ännu mer förtjust då jag får ett antal aha-liknande upplevelser och det är verkligen i värsta bästa Robert Altman anda allting knyts ihop, plus då det där lilla extra med allt blod om sprutar. Me like!

Allt är väldigt snyggt och smart ihopkomponerat, och huvudintrigen, intrigerna… nej, jag säger inte så mycket mer om innehållet då jag inte vill spoliera er kväll.

Se Trick ’r treat på femman 22:55! Ni blir inte besvikna.

Det är verkligen en troligt bra film. Som sagt ryslig och spännande, men med glimten lite lagom i ögat hela tiden så det inte blir för otäckt, fast ej heller löjligt då det är precis lagom av allting.

SE!!!

8 mycket nöjda finnjonnor av 10

recension The Divide

The Divide (1 h 52 min) regisserad av Xavier Gens

En dyster apokalypsthriller från 2011.

En grupp hyresgäster lyckas stänga in sig i ett bly förseglat (får man förmoda) källarrum tillsammans med sin hyresvärd innan en atombomb briserar utanför.
Människorna försöker överleva nu tätt tillsammans med någon typ av mänsklig värdighet intakt.

Filmen är dyster som sagt.
Det är mörkt och eländigt, skitigt och kargt. Ganska typiskt med andra ord för en undergångsfilm. Stämningen filmen igenom har flera likheter med The Road från några år sedan, även om det saknas lika väl beskrivna karaktärer och relationer.

Det börjar rätt bra. PANG! Sen flykt till gömställe (eller om det var tvärtom) och så börjar en ny tid, ny ordning med nya villkor.
Scenografin och miljön är passande på alla sätt och det är väldigt snyggt filmat. Läckra långa kameraåkningar i speglar och längs golv presenterar oss källarrummet som är mer än ett rum. Det är ändå ganska stort där nere, en hel värld fast såklart mycket mindre och helt instängt och det är där de forna grannarna nu ska samspela.

I huvudrollerna ser vi bland annat Michael Biehn från Terminator och trots sin rätt karikatyriska cigarr i mungipan är han bra och trovärdig som hyresvärden och gängets nya boss. Milo Ventigmilia från Heros bland annat spelar en av de unga männen och Rosanna Arquette är en desperat mamma i morgonrock. Eva, den andra kvinnan spelas av Lauren German. Alla spelar sina roller bra och även om det som sagt inte går att jämföra med huvudkaraktärerna i The Road så gör de alla ett mycket gott jobb.

När filmen fortskrider och maten börjar ta slut, gör desperationen och de dåliga sidorna av människan sig påminda. Då världen redan har gått under är det nu humanitetens tur att falla.

Andra halvan av filmen är lite av ett frosseri i vidrighet. Det blir nästan en kapplöpning om hur lågt man kan gå. Och det är lägre än Vodafone.
Jag är inte kräsmagad och gillar dessutom splatter och gegg på film, framförallt i domedagsrullar. Men här blir det nästan bara för mycket. Och det går för snabbt.
I mitt tycke hade filmen vunnit på att stanna lite i de fysiska geggerierna och koncentrerat sig på de psykologiska lite till.

Jag är ambivalent.
Marcus sa efteråt ”jag är för gammal för att må dåligt av film”. Och joo, nästan. För man mår inte bra av detta.
Jag ska inte säga för mycket om slutet men det är, ja, eller kan vara kanske en början.
Eller inte.
Jag mådde inte bra efter The Road heller och tror fortfarande att pojken kom att bli uppäten… Men samtidigt vill ju jag ändå se sådant här. Också.
För något gott kan man alltid hitta i det.

Jag rekommenderar egentligen ingen av dessa nämnda rakt av.
Men.
Om du blir kittlad av dystopier och apokalypsgenren rent generellt, tycker psykologiska intriger och pressat läge är spännande och kan ha överseende med vidrigheter på gränsen till något ännu vidrigare, så tycker jag du ska se The Divide. 
För det är snyggt foto, en bra uppbyggd historia, bra skådespeleri på de flesta håll och intressant om det mänskliga psyket och samspelet individer emellan i krissituation. Och så känns ju som vanligt efter sådant här elände den egna tillvaron som en rejäl räkmacka att valsa vidare på.

6 ambivalenta finnjonnor av 10 som rent filmiskt snuddar vid en sjua eller ännu bättre...

a real hero

God morgon!
Då jag fortfarande inte kan sluta tänka på denna film (Drive) kommer här en sång ur den.

http://youtu.be/boFhHOjljs0

Vackert.

recension: Last night

Last night

-från 2010 med Keira Knightley och SamWorthington

Regi: Massy Tadjedin

Ett ungt gift och olyckligt (?) par lockas båda av otrohet. Kommer de gå hela vägen? Och vad är egentligen värre, köttsligt eller känslomässigt svek?

Detta är ett relationsdrama om svartsjuka, svek och passion. Väldigt allmänna och kanske rätt uttjatade ämnen egentligen, men ändå blir det lätt intressant och spännande på film. Om man gör det bra.

Det här görs inte bra.

Tänker på suveräna Closer för ett antal år sedan och Woody Allen som lyckas med samma recept om och om igen, men då har han också ett manus som står för sig själv och skådisar som lika stabilt står invid.

I Last night var manuset som ett såll och skådespelarna hade i sina händer karaktärer tunna som eldorados toapapper.

Knightley är egentligen sällan bra tycker jag. I kostymdramer funkar hon kanske, men nä, annars har jag svårt att tro henne och hennes repertoar av miner.

I en scen dock kläcker hon en övertygande replik -Är du hemma redan?
Blicken där är med och orden likaså. Hon gör dessa sekunder mycket bra och jag hyser ett litet hopp, fast då detta är i slutet av filmen hoppas jag mer på hennes kommande, för i denna finns i hennes spel inte mycket till substans i övrigt alls och Joanna som hon spelar kunde jag inte bry mig mindre om.
Worthington, maken, funkade som blå i Avatar, men är här så grådassig att han riskerar att försvinna. Passionen mellan honom och hans kollega Eva Mendes har mindre glöd än en fimp i rännan och frågan om de ska få till det känns lika viktig och spännande som om jag ska äta en macka till snart.

Filmen är rätt snyggt gjord. Alltså hantverksmässigt, om man ser till formen, eller vad ska jag säga stilen. Det är New York och taxi och kvällspromenader. Personerna är unga och snygga, de handlar om enkla och lättrelaterade ämnen, till och med en fransos, Joannas ex, dyker upp och charmar henne, men då även hans karaktär är i blekaste taget hjälper det inte att kameran gör ett hyfsat jobb.
Slutet är under all kritik. Som om de inte kunde komma överrens och valde att klippa innan klimax. Det är nog tänkt att det ska ha ett naturligt slut, eller liksom... inget slut, som ja, i verkligheten, bla bla bla. Men då den krystade intentionen lyser igenom och man ändå misslyckas med det är det helt enkelt inte bra. 

Detta är en nästan provocerande dålig film, då det med enkla medel faktiskt hade kunnat bli så mycket bättre.

4 finnjonnor av 10 och det är snällt av mig.

recension Drive

Drive (2011) Nu på DVD!

Regi: Nicolas Winding Refn

Det handlar om en stuntbilschaffis i skorpionjacka som extraknäcker som flyktbilsförare vid väpnade rån.

Det är handlingen extremt kortfattat. Låter kanske inte som mycket, men det är massor mer.

Chaffisen, Ryan Gosling, är något av en ensamvarg med halvmystiskt förflutet, men när han blir förälskad i sin granne och förtjust i hennes son blir det annat av tillvaron. Helt annat när sen pojkens pappa kommer ut ur fängelset och saker börjar hända.
Grannen Irene spelas av Carey mulligan, som jag senast såg i Shame. Minnesvärd där också men här gör hon ett klockrent porträtt av en ung ensamstående mor och även om det kanske inte är världens mest komplicerade karaktär hon spelar så gör hon det med sådan ömhet att man bara smälter. 

Ömhet…
Kemin mellan dessa två grannar är, vad säger man  -sprakande? Det är inte mer än på ytan man egentligen får se deras lilla relation frodas, men man känner den långt in. Det är så mycket passion och ömhet samtidigt i blickarna, händerna när de rör vid varandra och när han tillexempel till sist kysser henne i hissen, amen! och lite till, vad fint det är alltså! 

Jag får gåshud av att bara tänka på det.
Att han sen, sekunden senare, mosar ansiktet på någon annan, ja, det är inte lika ömt, men som kontrast blir den där kyssen ännu mer poetisk i all sin skönhet.

Gosling är nästan löjligt cool hela tiden, med sin jacka och tändstickan mellan tänderna. Fast det blir i mitt tycke aldrig för mycket, för han spelar inte, han bara är så jäkla cool. Och det får han vara. Han är den tysta antihjälten, vars ögon och sammanbitna käkar säger allt. Han är skorpionen som egentligen inte vill skada någon, men motvilligt måste bära den där livsfarliga gadden som hotar allt och alla.

Musiken.
Vi måste prata om musiken. Den är magiskt bra. Ramar in allt så sjukt snyggt.
Det är inte mycket till prat i filmen, vilket knappast stör mig då jag lätt kan se snacket som själva kryddan på det andra. Och här är det andra väldigt talande i sig -spelet som sagt, fotot och musiken. Magiskt.
Liksom alltså fotot. Kameran för mig som i en dans och jag bara hänger på. Villigt och hänryckt. Det finns enkla men så uttrycksfulla kameraåkningar, dramatiska skuggspel och scener, rena som tavlor och allt ackompanjerat till fantastisk musik!

Det är mycket våld också. 

Skallar skjuts sönder och mosas med sparkar, så är man känslig för sånt, kanske det kan bli för blodigt och kladdigt.
Dock kan jag personligen se poesi i även en sönderskjuten skalle, när det t.ex. sker i slow motion och har en motivation, en uppgift att driva något framåt, förklara. Och det tycker jag våldet gör här.

Drive är en mästerlig och extremt vacker film med trovärdiga skådisar. Den är bra berättad och logiskt komponerad. Fotot och musiken är bättre än på länge och jag vet just nu inte riktigt vad som gör att den ”bara” får en nia, men det är nog att jag någonstans gärna hade sett en liten fortsatt utveckling i relationen mellan grannarna, inklusive sonen, innan det började vankas klimax. Fast det är en mycket svag parentes.

9 starka finnjonnor av 10 möjliga.
 

recension av Carnage

Carnage (2011)

Komedi i regi av Roman Polanski

Två par träffas för att diskutera sina barn som bråkat. Saker och ting spårar ur och snart börjar de fyra vuxna bete sig som barn och positionera sig mot varandra.  

Jag hade sett fram emot denna då:
1. Polanski, liksom skådespelarna är gamla favoriter
2. Jag läste recensionerna på premiärdagen och den ena stora dagstidningen gav den en femma medan den andra gav den en etta.
Spännande.
Vad kommer jag ge?

I de fyra rollerna ser vi sanslöst skarp ammunition i form av Jodie Foster, John C Reilly, Kate Winslet och Christoph Waltz.
Och det är en fröjd att se dem! Jag njuter av varje scen och tycker replikerna faller sådär skönt naturligt som det ibland gör och jag glömmer nästan att det är en film jag tittar på.  

De illa dolda spydigheterna avlöser varandra allt medan konfrontationen pågår och samtidigt som vi hela tiden kommer karaktärerna närmare, distanserar de sig från varandra och blir varandras antagonister i varsina hörn i detta relationsdrama om sandlåda i ett vardagsrum.
Det är inte en gapflabbs-komedi, men det är kul. Väldigt roligt stundvis och framförallt är igenkänningsfaktorn hög. Skådespeleriet är verkligen toppen och inte så mycket ett spelande som ett varande, så som jag gärna ser det.

Att detta från början är en pjäs är väldigt tydligt och jag skulle väldigt gärna se den på scen. Men duk duger. Och på duk får man ju som här ett snyggt foto med kamera som tränger sig på och ger oss närbilder och annat godis.

Det är inte en tiopoängare, då jag trots allt saknar något i storyn.
Jag tycket att manuset borde ha skrivits om lite mer innan det blev film, utan att alls veta hur mycket eller om ens nåt har skrivits om, men då teaterformatet lyser igenom lite väl mycket och gör slutet mindre bra, dåligt nästan, så röstar jag på lite finslip i hantverket. Dessutom blir det lite stressigt mot slutet och jag tycker att kvinnorna fyllnar till lite väl snabbt när whiskyn korkas upp.
Filmen kunde gott varit lite längre och jag hade gärna sett att man hade gått en bit längre in i grottandet av karaktärerna och deras relationer.

Men, ammunitionen som sagt… mycket skarp. Så…

8 finnjonnor av 10 för jo, jag vill se igen.

recension av Shame

Shame (2011)
Regi: Steve McQeen

Det handlar om missbruk. Sex. Ja eller nej, inte om sex, utan missbruk. Missbruk av sex.

En till synes lyckad man är missbrukare av just den varan och en dag kommer hans syster på besök och den onda spiralen verkar snurra neråt än fortare.

Ok.

Hur ska jag börja?

Michael Fassbender är sjukt övertygande och jag köper varje litet uttryck i hans ansikte. Det är ofta ganska långa tagningar och man får mycket av uttryck, mindre av dialog. Vilket i sig inte alls behöver betyda att det är dåligt, för är spelet bra, scenerierna och miljön trovärdiga, musiken passande och foto och klipp gör sitt så är tal ibland bara kryddan.
Och här är allt det nämnda väldigt väl sammanfogat och snacket är sältan.

Men var det bra då? Jaaoo. Jo. Nä.

Jag tyckte inte om det jag såg, fastän jag tyckte om delar av det. Naket och massa knull för all del, men det var så eländigt allting. Skamligt liksom. Shame heter ju filmen.

Vissa scener var dock sagolika, som den i början när de sitter på tåget och tittar på varandra och så följer kameran med ut och ja… jag älskar sådana tagningar och fotot är grymt där, liksom musiken och det lovar gott för resten.

Fast sen får vi "bara" betrakta ett pågående missbruk och ångesten den skapar. Uppskattar man bra spel, vill bli berörd, även om det är mer av en obehagskänsla i magen än något annat och vill följa med på en resa neråt så ska man se detta. Men om man vill ha mer av en historia också, så kanske man ska se annat.

Det finns antydningar på en historia, på bakgrund och för en del räcker det. Jag kan själv spekulera fram diverse olika förklaringar till karaktärerna och deras handlande och också ana en förändring, vilket är lite spännande för det är kul att leka psykolog i soffan.

Men för att det ska funka hela vägen som film, vill jag känna mer med och för karaktärerna. Carey Mulligan som gör systern är även hon mycket bra med enkla medel fast som sagt, så jättemycket sympati för henne har jag inte. Heller.

Nä jag vet inte och ni får ursäkta.

6 finnjonnor av 10.

Se fantastiska Fishtank istället eller också med samme suveräne Fassbender! Där får man karaktärer, relationer och en historia som liksom leder nånstans och förändrar på vägen.

recension av Hysteria

Hysteria (2011)
Regi Tania Wexler

Om hur dildon föddes.

I det Victorianska England i slutet av 1800-talet får en ung läkare jobb hos en erkänd doktor som har fullt upp med att hela dagarna behandla kvinnliga patienter och deras ”hysteri”.

Kvinnlig hysteri som sedan urminnes tider var ett samlingsbegrepp för diverse åkommor som sömnlöshet, ilska, ångest, oro sades bero på en fritt vandrande livmoder och botades bäst med underlivsstimulering.

Unge läkaren som är mycket duktig på sitt jobb blir uppskattad av patienterna men får kramp i handen efter en tid och uppfinner därför tillsammans med sin rike elektronikintresserade vän en eldriven vibrator som genast gör succé.

Det låter väl kul?

Och det är det. Småroligt och trivsamt. Jag myser mest hela tiden och väljer att konsekvent bortse från det galet vidriga i vårt forna samhälle som hittade på något så idiotiskt som en vandrande livmoder som orsak till kvinnliga känslouttryck. För filmen från förra året är en pärla. Både scenografi och kostym är trovärdiga och mycket tjusiga. Skådespelarna är rakt igenom bra! Hugh Dancy som spelar läkaren och uppfinnaren dr Mortimer Granville är sådär oskyldigt brittiskt artonhundratalscharmig som vi ibland får se på film eller TV och jag gillar honom liksom min favorit Maggie Gyllenhaal, som spelar den kvinnliga huvudrollen Charlotte Dalrymple som dock aldrig får ”smaka” på medicinen trots att hon och hennes tidiga feministiska utsvävningar helt klart tyder på obotlig hysteri.

Handlingen är rätt förutsägbar, men försöker heller aldrig vara annat.

Det är som sagt mysigt, roligt och mycket snyggt paketerat allting. Dessutom baserat på verkliga händelser. Faktiskt. Vilket gör det hela lite (o)roligare ändå.

Se!

8 finnjonnor av 10.

Det är ju påsk.

 

Glada ägg på er!

recension av M M M M

Martha Marcy May Marlene (regi Sean Durkin) 2011

I början av filmen rymmer en ung kvinna från ett sektliknande sällskap. Hon ringer sen sin storasyster som hämtar upp och tar hem henne till sig och maken.
Lillasystern beter sig allt konstigare, får ångest- och agressionsattacker och verkar ha svårigheter att skilja fantasi, minnen och verklighet åt, något som ytterligare stramar åt de redan ganska spända relationerna i familjen och situationen blir till sist ohållbar.


Martha, som lillasystern heter, spelas av Elisabeth Olsen. Hon gör här sin långfilmsdebut och gör det riktigt bra!
Jag får dock inte riktigt till det med sympatin utan tycker många gånger liksom storasystern Lucy, spelad väldigt trovärdigt av Sarah Paulson, att Martha mest bara är jobbig ("Whats wrong with you?!). Och då vet jag till skillnad från Lucy var Martha precis kommit ifrån. Något saknas, men jag misstänker att det är en manusbrist snarare än något annat för jag kan inte hitta direkta svagheter i regin.
John Hawkes som spelar ”sektledaren” Patrick, är grym. Precis så som jag inbillar mig att en otäckt charmig ledare är. Han sjunger en låt vid en tidpunkt och det får nackhåren att resa sig på mig än idag. Alla skådisar är mycket bra och naturliga i sina roller och miljöerna fungerar även om det ibland är för mörkt.

Stil- och formmässigt i övrigt är filmen enkelt liksom snygg utan att vara medveten om det.
Klippen är stundvis geniala och skildringen av då och nu simultant är häftig. Det hoppas ganska piggt mellan scenerna utan att något för den skull blir förvirrande, snarare skapas en spänning som gör åskådaren nyfiken på vad som skall ske näst och vad som egentligen hände.

Jag tycker också om att det  ..  får ..   ta  ..  tid. Det är inte bråttom, händelser och karaktärer får sjunka in och jag litar hela tiden på att vi kommer dit vi ska.

Men något, som sagt, saknas någonstans och slutet blir jag inte glad på. Jag går ofta igång på lösa trådar men här hängs plötsligt allt opassande fritt och den där spänningen som successivt och skickligt byggde upp historien, pyser liksom luften ur en ballong. Det som kunde blivit så bra blev inte riktigt det och vi kom faktiskt heller aldrig fram.

7 finnjonnor av 10
(för det var ju ändå väldigt bra rätt länge…)

innan film

Nu är moment ett i filmvetenskap avklarat. Tentorna lämnades in i söndags och jag väntar svettigt på resultatet. Mina första hemtentor någonsin så jag blev lite orolig där ett tag och nervös om jag överhuvudtaget hade fattat uppgifterna rätt.
Men det är gjort nu.
Kan inte göra mer.
Det blir som det blir.

Igår började så moment två -Filmhistoria.
Film är ett nytt medium. Se här ovan en föregångare från1800-talet. Visst är det vackert med bilder som rör sig!
Men vad mycket som sedan dess har hänt.

Egentligen finns förresten inga rörliga bilder. Eller jag kan ju ta och stoppa en bild i fickan och gå runt, då rör sig bilden, fast det ögat ser när vi tittar på film är många stilla bilder i tät följd och tack vare att vår biologi inte är perfekt och ögat trögt ser det ut som det gör.

Trevlig dag på er!