lördag 31 maj 2008

the green mile

Min första natt inför min första morgon utan spray och jag vaknar hela tiden och undrar om jag tagit den. Till sist kunde jag inte somna om och sedan dess jag har bara gråtit och gråtit.
En dag kvar.
Om än något överdrivet så känns det som att jag ska promenera längs gröna milen. Försöker desperat se framåt, till måndag då allt är över. Tills alla (nu hoppas jag vilt) guldäggen är plockade och befruktade och jag får en bebisbörjan i mig att bära. Men nej. Det där finns inte. Måndag är för andra. Sista stupet är i morgon och jag springer likt den dumma (rädda) lemmeln jag är med full fart mot den. Allt bara tar slut sen, vid gynstolen och mig i den skrikande. Jag har sådan jävla ångest så Bergman skulle vara stolt.

Jag äter min morgongröt och mitt kanelkaffe och gråter. Det rinner och rinner. Eftersom jag verkar läcka utan ände tänker jag att det kanske får bli mitt knep. Om jag gråter ut all den här rädslan kanske det finns mindre kvar imorgon? Och är det inte slut får jag väl fortsätta gråta då. Fan den som försöker stoppa mig. Jag har rätt till mina tårar! Så länge jag ligger still eller? För det måste man väl vid ett plock. Det handlar om precision tänker jag. Sist nålar och underliv förekom i samma akt fanns inte utrymme för precision. Jag skakade okontrollerat och det är det scenariot jag är rädd för, att allt måst avbrytas för att jag inte ligger still. Att jag förstör det hela genom att inte kunna kontrollera min rädsla. (MEN DET SKULLE NI HA TÄNKT PÅ! Har ju upprepade gånger sagt hur allvarligt det är!) Jag skulle aldrig komma över det. Eller förlåta dom.
Så här dagen före har jag svårt att förstå att det inte finns tillgång till narkos en söndag på ett universitetssjukhus. Låter illa, illa, illa i mina öron. Och illa i det här läget är inte bra för min tillit. Har valt den. Om och om igen har jag valt den. Men jag får svårare att göra det mer. Man kan bara bryta så många löften... Jag ska samla ihop mig och försöka. Behöver det mer än något annat imorgon. Om det så blir för sista gången, ska jag försöka.
Välja tillit.

fredag 30 maj 2008

skräckscenario väntar hönan jonna

Ok. Jag får väl skylla mig själv, bestämde så hårt tidigare. Värdet har tydligen störtdykt vilket är både bra och dåligt. Bra att det sjunkit men sämre att det gjorde det så fort för nu är det plötsligt bråttom med plocket och det måste bli på söndag!
Jaa söndag, ropar jag först, eftersom jag gärna gör det så snabbt som möjligt, ...men då utan narkos avslutar sköterskan sen.
(Men? Va? Nej. Nejnej. Hon lovade. Hon lovade. Hon lovade. Det står där. Jag kan inte. Går inte. Måste. Sövas. Nej.)
Alternativet är att vi avbryter nu. För vi har inte narkosberedskap söndagar och måndag är det försent.
(Nej nej. Inte avbryta. Nej! Måste plockas. Måste plockas. Måste. Narkos. Ja. Men. Nej? Hjälp!)
Jag börjar gråta hysteriskt och försöker förklara hur svårt det här känns för mig och att jag sagt det till läkaren med som skrev in oss och jag fick narkos lovad -nedskriven i journalen. Jag tror hon förstår, men kan inget göra. Det blir ingen narkos. Jag gråter, hulkar och skakar men faktum kvarstår; De ska på söndag två gånger, köra in en stor jäkla nål i mitt underliv och sedan vidare genom köttet (utan bedövning) in till äggstockarna för att suga ut de 30 blåsorna jag har dinglandes där. Och jag tvingas vara med om det. Jag måste vara vaken. Låter väl rättvist och skoj. Eller hur? För en sån som mig. Det känns i skrivandets stund fullständigt sjukt. Jag fattar inte vad jag har gjort eller vem jag har retat för att förtjäna det här? Det är någon som jävlas med mig. Kom hit så får jag smälla till dig din fega skit!
Detta var det näst värsta som kunde hända i allt det här. Det näst värsta med en dubbel tvist skulle jag vilja påstå. Jag bad sköterskan skriva ner på lapp inför söndagen att ge mig dubbelt av allt. Trots min petitness (jag är rätt liten) är jag finnjävel och vi stretar instinktivt emot allt som stoppas i oss, så dubbla doser av allt tack! Sedan lovade hon skriva, ordagrant på lappen till läkaren; "Även om Jonna beter sig hursom helst, skriker, gråter och har sig så måste plocket genomföras! Inget avbrytande för att ni mår dåligt. Det är Jonnas ägg och hon vill ha ut dom!"
Ja fyyyy faaaaan. Livet är dumt mot mig och jag bara så himla rädd.

Jag tog sista storsprutan ikväll. Pregnyl. Eftersom Marcus alltid är nån annanstans (radion) tog och fick jag hjälp och stöd av blodrädde brorsan Allu och spruträdda Lisa. Vilket superteam va. De skulle hjälpa en lätt skakande hysterika kvällen till ära. Och visst blev det kalabalik. Mindes inte doseringarna korrekt och hade glömt allt de visat mig i måndags. Men till sist kom det tillbaka och sakerna föll på sin plats. Men när jag ska knäppa av ena ampullens topp, krossas glaset i min tumme och blodet börjar forsa. Brorsan blir blek och yr och börjar först skrika ajajajaja och sedan springa runt och leta plåster. Han återvänder lika blek men med tejp och toapapper vilket får duga eftersom jag bara blodar ner allt. Han går sen ut. Till sist får jag med spruträdda Lisas hjälp (ren och skär terapi för henne men vad duktigt hon var) rätt medicin i rätt spruta och jag går iväg med mitt kit och kör in den i magen, aj. Men där satt den sen och trasiga tummen tryckte in det som kom att bli min sista injektion för nu.
Och jag andas ut. Är klar. Imorgon är jag medicinfri för en dag och det ska firas för på söndag ska jag iväg för att flås levande. Typ.

Ser fram emot? Nej så lite man kan faktiskt.

God natt.

fortsättning följer

Det här är min egen lilla äggföljetong.

Idag på dagen fyra veckor efter att jag tog min första puff i näsborren och exakt två efter att hormon började injiceras i min mage har jag alltså åter varit och lämnat lite blod i Linköping och sitter nu som den gamla vanan det blivit och väntar till efter lunch så jag får veta svaret.
Idag måste hormonvärdet ha gått ner! Jag slutade hoppas häromdagen eftersom jag inte längre förmådde tro men nu har jag bestämt! Värdet MÅSTE gå ner. Dessa dagliga morgontrippar 5 mil bort gör mig tröttare än medicinen i sig, framförallt när det aldrig händer nånting och jag orkar snart inte bära mina kära ägg i ovissheten. Men tanken att de bara skulle kasseras allihopa och jag få börja om från början till hösten, nä den tänker jag inte ens. Det finns inte som alternativ. Alltså måste värdet ha gått ner tills idag. Bra va?!

Måndagar och fredagar är värst på RMC. Då är det alltid fullt i väntrummet. Och jag hatar att vänta i kapp!
Jag kände mig så himla ledsen idag där jag satt i min gröna klänning (försöker alltid piffa upp mig av någon konstig anledning) och kämpade mot tårarna. Skivan hade liksom repat sig och fastnat vid "jag orkar inte jag orkar inte jag orkar..." och hur intressant och spännande det än hade varit att avbryta den tryckande tystnaden med ett skrik och sedan börja tjuta som ett barn på golvet gjorde jag inte det. Satt bara och bet ihop. Tro fan att jag behöver bettskena.
Snälla nålsköterskan och jag är du med varann nu. Tror hon kan mitt personnummer utantill. "Hur mår du idag då?" frågar hon jämt. "Jo jag börjar tröttna nu" säger jag lika ofta. Och så skrattar vi till. "Men annars då?" undrar hon sen. "Annars är det bra" ljuger jag och hon nickar nöjt.
Sedan är det klart och jag går och tar bussen för att ta pendeln för att komma hit och vänta till efter lunch.

torsdag 29 maj 2008

terapirecept

Mandelsej på ett annat sätt. (Med färskpotatis och citronbasilika.)
Vi, Marcus och jag, är inne i en god cirkel. En fisk-sådan. Ikväll blev det sej.

1. Lägg en färsk och fin sejfilé (ca 300 g för två) i något saltad glasform (funkar även med frysta blockbitar).
2. Häll i lite vatten, salta, peppra och häll över ett gäng kapris.
3. Stoppa in i ugnen (200 grader) och låt vara där i 5-10 minuter.
4. Ta ut och smeta på en burk tomat och basilika creme fraiche 13 % på fisken och runt omkring (blanda med den övriga vätskan). Ha i några blad citronbasilika och strö sedan mandel flagor på allting.
5. In i ugnen i ytterligare 15 min ca. Kolla så mandeln inte bränns.
Och sen är det bara att äta av!

Mmmm...

God natt.

inget plock i sikte

Känns skit. Bajs. En stor illaluktande brun hög med flugor på. Ja ni vet. Men om man nu prompt ska se det positiva i det hela, något jag ju såklart försöker göra så hade värdet inte höjts i alla fall. Även om det heller inte hade sänkts vilket ju är tanken och målet. Så det är lite av ett moment 22 just nu. Och Jonna får snällt sätta sig på pendeln och åka mot universitetssjukhuset imorgon bitti igen för nytt prov och sedan vänta till efter en ny lunch för att veta vad som ska ske.
Bajs var ordet.
Jag tar det hela med någorlunda halvt olustig ro. Känner mig som en av lemlarna i tåget. Mot stupet rusar jag, kan ana det där framme men fortsätter ändå. För vad ska jag annars göra? Ramlar jag ner vet jag att jag skrapar upp och ihop mig och börjar rusa igen. Tids nog finns inga stup mer och då väntar vinsten. Eller är det botten det kallas, när stupen tagit slut? Hursomhelst så är det lite skönt att slippa sprutan och kan vara just därför jag är så cool och avtrubbad. Sprayen gjorde ju precis det med mig sist också. Synd bara att det gör ont. Men det kan ju som sagt inte vara för roligt i livet.

Ikväll ligger jag i soffan, ser dans och ber att mina ägg mår bra.
Vad gör ni?

onsdag 28 maj 2008

plocka mig, gör det bara!

Går det någonsin så som jag hoppas? Nej. Tydligen inte. Så nu ska jag bokstavligen surfa vidare och lämna hoppet i land.
Surfa är i mitt tillstånd att fortsätta med sprayen men skippa sprutorna, för värdet hade klättrat ytterligare. Det där värdet som jag på ett sätt ska vara glad för, har ju uppenbarligen välfungerande och ytterst produktiva äggstockar, men precis samma värde är den förbaskade käppen i IVF-hjulet. Måste få ner det innan någon som helst fortsättning blir möjlig. Så nu är det surfing tills det händer. Om det händer... Vi får se. Orkar inte hoppas. Ska dit imorgon bitti igen och lämna blod och sedan åter vänta till efter lunch för att få besked. Så då vet jag ju.
Jag i min enfald röstar på plock trots höga värden men det går inte läkarna med på. Kan vara farligt säger dom. För mig. Suck. Alltid jag, jag, jag. Jag tar risken. Kom igen, plocka mig! Lite organkollaps har väl ingen dött av. Eller?
Jag är trött just nu. Har emellanåt så ont att ögonen vill krypa in i skallen och det senast svalda börjar leta sig upp i strupen. Magen svällde upp i natt som en luftballong och snart lyfter jag. Hur kommer jag må efter dagar av ofrivillig surfing är frågan. Måste enligt snälla sköterskan i telefonen ta det riktigt lugnt från och med nu för mina stackars stockar börjar vara av den storleken att de kan hamna snett vid överdriven ansträngning, slå knut på sig själva och allt vad det nu var. Bara lugna promenader hädanefter. Jo tack. Kan ju inget annat. Är som en höggravid höna. En parodi på mig själv där jag vankar omkring i stan med uppknäppta brallor och vänsterhanden på magen. Smockan hänger i luften och jag bara väntar på att någon ska fråga om jag är gravid. Nej men jag har 30 kanske 40 äggblåsor som dinglar i buken och en oanvänd högernäve. Det du! Kadung! Pang! Bong!
Skulle inte slå någon egentligen men tanken kittlar skrämmande gött måste jag säga.

Får väl gå och lägga mig i soffan igen och följa läkarens order.
Kanske kommer det en actionfilm på nån kanal med massa slagsmål för mig att titta på?

äggkoll

Ännu en dag av väntan. Efter lunch blev klockan fyra i måndags så kanske jag ska försöka tänka efter två idag (om jag kan) så jag inte väntar ihjäl mig.
Mina blåsor hade iaf växt till sig så nu börjar de 30 rackarna närma sig 20 mm, ett par hade redan passerat den storleken så jag måste säga att de verkar jobbar med mig. Måtte det bara ligga finfina ägg i dom också! Det jag väntar på nu är resultatet av blodprovet, det där hormonvärdet som var för högt i måndags. Är det högt idag med får jag åka in i morgon igen och kolla men är det någorlunda bra kan vi börja planera för plock redan på fredag. Iiiiiiih. Hoppas. Lite flyt här tack om man får be!

Tycker det är jobbigt att sitta i väntrummet på RMC så jag gör gärna det så lite som möjligt. Det är alltid massor med folk där, även om jag oftast kommer först och varje gång i ett par minuter tror att jag idag får vänta helt själv. De flesta som sitter just där är nog i en liknande situation som min, dvs en barnlös längtande variant många gånger kombinerad med mycket sorg kring det här med att vänta-bära-få-mista-barn och därför känns det väldigt fel när det ibland tittar in par med bebisar. Inte bara tittar in, de sätter sig såklart där också och väntar, som de antagligen blivit tillsagda att göra. Men för mig känns det bara helt fel. Det finns mornar då inget är mer provocerande än att sitta och vänta på att få komma in och mäta sina, som det känns värdelösa, ägg efter år av barnlöshet och då plötsligt få en bebis och ett tvåårigt barn inrullat framför sig. Framförallt när den morgonen råkar infalla på döde sonens tvåårsdag. Måste jag säga att begreppet och själva akten att-bita-ihop nådde helt nya facinerande höjder.
Men det gick ju bra ändå, trots något blåbiten insida av underläpp. Och idag var ingen under tjugo där. Bara vi resta, hoppfulla om än något nedslagna vackra kvinnor och förhoppningsvis blivande mammor och ett par malplacerade män.
Dessa män ser alltid lite livrädda ut där de sitter med något flackande blick och försöker bli ett med soffan, vilket såklart misslyckas och alla börjar titta på just honom. De håller stenhårt sin kvinnas hand, som för att stötta, medan det i själva verket är hon som stöttar. Det är inte lätt. Finns nog ingenstans där män känner sig mindre hemma än i väntrummet på en kvinnoklinik.
Min M följer inte med mig på dom här mätningarna. Han får inte. Eller det får han väl. Men han kan vara en riktig poetisk buttergök på mornarna vilket förstärks på ett för mig fullt förståeligt sätt av kvinnoklinikers närvaro och att då släpa honom till en sådan, nej, det gör jag inte. Så han får snällt stanna hemma och invänta rapportering.
Ok. Det var det om dagens besök.

Snart lunch. Och sedan efter.

tisdag 27 maj 2008

finsk korvsoppa utan finsk korv

Det här är enkelt och gott även om det inte direkt är soppväder ute.
Tärna potatis och morötter (även andra grönsaker går bra om du har sådanan skräpandes i nåt hörn hemma) i bitar. Koka i höns eller grönsaksbuljong. Ha i timjan. Låt det puttra.
När rotsakerna kokat klart lägger du i korven och purjolöksskivorna och låter puttra i ytterligare en liten stund. Sedan är den klar att serveras med lite mer timjan och en klick fransk (eller annan) senap! Toivottavasti maistuu!
I den egentliga finska korvsoppan ska man ju såklart ha finsk korv i, men här blev det en viktväktarvariant med 3 %-ig måltidskorv (Marcus ni vet...), vilket funkar bra eftersom korven tar smak av buljongen. Annars är den kanske inte så mycket att hänga i granen om man nu absolut måste hänga korvar där.

Heter man Viktoria och inte äter vanlig korv vill jag bara meddela att kycklingvarianten funkar superbt den med ;-)

b som i ballong

Dagen efter årets jobbigaste och samtidigt vackraste dag och jag kan bara konstatera att den åter är över. Ett år till nästa.
Kalaset blev en orgie i ballonger, skratt och tårar. Jag hade kul även om hjärtat vägde mer än någonsin. Att blåsa ballonger på sitt barns födelsedag är underskattat. Till och med en sådan som jag (ballongrädd) njöt av varje utandning och blinkande stjärna i synen som följde. Jag hoppas få blåsa många ballonger i mitt liv!

Tack alla ni som som på ett eller annat sätt tagit del av Dantes dag, tänkt på oss, grattat honom. Det värmer så oerhört mycket. Ett litet ord betyder allt. Min mamma ringde igår och sa att hon tänkt på Dante -"det är två år sen nu" sa hon och det räckte så. Jag vet att det är tungt för henne med. Hon kommer aldrig glömma den 26 maj 2006. Hon var där. Tog emot och sa hejdå till sitt första barnbarn. Marcus mamma skickade brev med varma ord av hopp och jag suger åt mig av de orden. Jag behöver dom. Just nu behöver jag hopp.
Tack till våra kära föräldrar för att ni finns!

Här är risken stor att jag ska börja tacka livet, men jag väntar med det lite. Livet får tacka mig idag så någon sorts terrorbalans i tillvaron upprätthålls.

måndag 26 maj 2008

mamma och pappa fixar kalas




















så rapporten

Sänkt dos. Med hälften. Alldeles för högt hormonvärde fortfarande. Tydligen är jag superduperstimulerad. Vilket i och för sig är bättre än motsatsen, men lagom hade ju i det här fallet varit trevligt framförallt när överstimulerad rent av kan innebära livsfara. Hade ju varit charmigt. Att dö nu. Ha ha. Typiskt mig på något vis.
Jag ska i två kvällar spruta med 50 enheter och på onsdag morgon åka dit igen. Hoppas hoppas att jag då kan få något av ett besked.

Jonna -trött nu.

i väntan på ivf-rapport

Sitter och väntar på samtal från RMC. Efter lunch sa de imorse och det är ju efter lunch så himla länge. Egentligen ända fram till nästa lunch imorgon. Men... Välja tillit. De ringer snart.

Det känns konstigt att planera bebis så in i minsta detalj och samtidigt fira födelsedag för ett barn som inte längre finns. Eller finns, finns han ju, klart han finns, i mitt hjärta och mitt blod. Varje hjärtslag är en påminnelse om min pojke och hans syster som inte heller blev. Och nu sitter jag här, med blodet konstant pumpandes och väntar besked på hur jag ska gå vidare med sprutor och äggodling. En odling som förhoppningsvis innehåller det där guldägget ur vilket det ska bli bebis, Dantes och Litens lilla syskon. Om allt nu (för en gångs skull) går som vi önskar och hoppas. Vilket det såklart ska.

Välja tillit.

Jag har ca 30 blåsor på gång i lite varierande storlek. De är lite för små för plock just nu så ett antal dagar av injektioner ska till innan vi siktar på uttag. Jag hoppas ändå få reda på ett datum. Skulle betyda mycket att få en dag att räkna ner till.
Men först måste de ringa...

~~Dante~~

Så var det dags igen. Att fira sin bebis. Min bebis. Min lille son som föddes förtidigt och dog.
Älskade Dante fyller två år idag. Eller det var två år sen idag han föddes. Och dog.
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om en bebis som aldrig fick ta sitt första andetag, om han fyller eller vad. Men den 26 maj 2006 föddes mitt första barn och jag blev mamma på riktigt. Tidigt den morgonen, en fredag då, kom han tyst ut till den här världen för att bara vända om och lämna oss igen.
Dante var en kämpe. Han var en tapper liten finsk krigare som mot alla odds kämpade på så länge det gick. Hans hjärta slog sina slag och fötterna och armarna viftade villt i magen. Det fanns knappt något vatten men det struntade han trotsigt i och viftade på, som för att försäkra mig om att det ännu gick bra. Ända tills det inte längre gjorde det. Hans tid tog slut när den skulle ha börjat och han bars snabbt men tyst ut till väntande barnläkare. Lika olycksbådande tyst kom de efter en stund in med honom igen. Och tyst har det sedan dess varit. Aldrig har jag fått trösta... viska trygghet i hans öra.
Samtidigt som han är min tröst. Mitt mod och min styrka. Han är allt det varma jag fortfarande kan känna, varje leende som letar sig fram på mina läppar. Dante är kärlek och glädje, allt som är vackert o ömt. Han är en pippifågel i brunt som kvittrar och flyger lätt.
-Det kan man säga om liten bebis som aldrig fick ta sitt första andetag. Och idag är det hans dag.

Grattis min lille kille!
Mamma älskar dig!

söndag 25 maj 2008

fågelkvitter

Har fått en fix idé vid att min Dante och Liten är fåglar nu. Sådana där små fina pippifåglar i brunt. De uppträder dessutom ofta i par vilket förstärker tesen i mina ögon, för såklart vill lillasyster hänga med storebrorsan ut på flygtur.
Idag när jag kom till minneslunden satt mina små där på en buske och väntade på mig. Det kändes så i alla fall. Jag blev alldeles varm i hjärtat och utbrast: Heej! Var sedan tvungen att se mig omkring, för folk har säkert blivit inlåsta för mindre, men jag var helt ensam åtminstone i levande väsen räknat så jag fortsatte prata.
Det blev en fin stund i lunden. Ledsen men fin.
Har många gånger svårt att tänka mig att mina barn verkligen finns strödda där i gräset men sen ser jag en liten blomma växa nånstans och jag bara vet att det är dom!

älskade mammor

Sitter på jobbet. Betalat några räkningar, vilket är rätt kul när det inte handlar om egna. Det är skönt att ta igen missade timmar på söndagar. Att kunna sitta här i tystnaden utan minsta avbrott eller oro för att bli avbruten. Dessutom så slipper man garanterat (så när som) vissa halväckel som jag just nu inte kan ha med att göra. Skulle konfrontation ändå bli nödvändig kan jag inte ställas till svars för mina handlingar. Tillfällig men grav hormonförvirring är min ursäkt. Men för att slippa hamna där sitter jag alltså här, en söndag. Denna soliga och sköna morsdag.

Ska till mina små snart. De kommer ju inte till mamma. Även om de samtidigt konstant finns hos mig. Har nog mina små närmare än många andra mammor har sina. Men mina syns ju inte. Jag är en mamma i smyg. Den enda som vet är jag. Eller andra vet men ingen minns. Jag minns. Kommer aldrig glömma. Jag är en mamma till två små som förlorades. En förlorarmamma.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den här dagen. Varje mammas dag. Såklart skickar jag blommor till min bästa älskade mamma. Tänker på henne och önskar på ett sätt att jag kunde vara där och äta jordgubbstårtan jag vet att hon gjort. Men samtidigt kan jag inte äta tårta när det på ett annat sätt svider så.
Sist jag åt tårta på morsdag var 2006. Det var den riktiga, den finska. 14 maj. Det var i Finland och vi var många mammor där. Jag var den nyaste. Eller jag var på väg att bli. Dante var i magen och allt var sådär nästan lite för trevligt. Som en övermysig släktstund i en amerikansk film som flaggar för att resten kommer vara smörja (men som man ändå fortsätter titta på för mysigt är... mysigt). Alla ville titta på magen och det startades en vadslagning om bebis i magen var en pojke eller en flicka. Det var rätt jämnt minns jag. Vi skrattade och pratade. Jag fick massor av bra tips och råd från mina söta allvetande mostrar som alla klämt ur sig ett antal barn. Sedan. Dags för tårtan. Mormors jättegoda jordgubbstårta. Och mitt i en tugga, efter en annan helt vanlig en, rinner allt ut. Vattnet, hoppet, framtiden, livet. Jag vet det inte då. Men några veckor senare blir jag mamma på riktigt i samma sekund som min lille son, morfar hade rätt, dör.
Nej, jag vill nog inte äta tårta mer den här dagen. Inte på ett tag.

det gick ju bra igår

Teräsbetoni var i eurovisionsfinalen och det var segern för mig.
Sedan är det kanske lite väl roligt att Charlotte floppade helt. Att jag hurrade i takt med att de svenska poängerna uteblev skyller jag dels (mest faktiskt) på svensk media som är så äckligt självgoda varje vår så här års och dels på att jag inte kan med fru Perelli, alls. Sedan är det ju helt lysande rubriker som förgyller tillvaron så här dagen efter ett "svenskfiasko". Bland annat så sågar läsarna placeringen, vilket ju är hysteriskt kul i sig. Och att norden enligt Aftonbladet svek Charlotte är också fullständigt skrattretande. En nordisk komplott MOT världens bästa Sverige typ. Ha ha, he he. En tanke. Kanske är det så enkelt att folk, i norden och övriga europa, inte gillade låten, sångerskan och showen av vilken anledning det än mår vara?!
När man trodde att den blågula flaggan inte kunde hissas lägre dyker Björn upp och kuppar och kvällens största skämsattack blev ett faktum. Och det säger inte lite det, med framförallt Rysslands bidrag extremt färskt i minnet. Nä herr Gustafsson får se över sitt komiska material om han vill vara rolig. Visst har han haft riktigt minnesvärda moments i parlamentet som jag asflabbat åt men jag kände mig olustigt sval efter hans succé i melodifestivalens tidiga skede och nu blev jag alltså helt iskall. Ingen bra kväll för Sverige ur min synvinkel sett.

I övrigt var det några riktigt bra låtar som framfördes under kvällen (Serbien, Norge, Portugal, Turkiet, Albanien, Frankrike, Bosnien-H mfl) och även om vinnaren var bland bottenskrapet på min lista så är det med ett leende jag ser fram emot nästa år. Även om tiden fram tills dess får gå rätt långsamt...

Nu ska jag komma på ett sätt att fira mamman i mig.
Ha en skön söndag.

lördag 24 maj 2008

lördagsladdning

Har precis tupplurat, tuppat lur, lurat tuppen eller nåt. Sovit mitt på dagen helt enkelt. Passar mig oftast för det eftersom jag alltid vaknar ännu tröttare och med ett humör som heter duga. Sedan tar det sina timmar innan jag piggnar till och då är det dags att lägga sig för natten vilket ju bara är att glömma. Men nu tänker jag att schlagerköret kommer hålla på till sensent så jag hinner säkert duracellkanina mig tillräckligt medans det håller på så jag åter tröttnar till och somnar när det väl blir natt. Brorsan Allu med tjejen Lisa kommer och vi ska äta italienska delikatesser, korv, skinka och ostar med balsamicovinäger och marmelad. Blir trevligt.
Innan det ska det bli middag på Fiskmagasinet (om ni minns lakritsbruleeeeestället), de har italientema på menyn denna helg så det ska bli gott gott att förhoppningsvis upptäcka nåt nytt. Hoppas. Måste passa på att bränna pengar medan jag fortfarande har några kronor kvar av lönen som trillade in i fredags. Trevlig månad jag har framför mig va. Men på måndag får jag åkband. Frikort. Så läkarbesök blir i alla fall gratis framöver. Får springa och kolla krämpor när jag inte har råd att göra annat.

fredag 23 maj 2008

dag åtta och blodet sprutar

Eller det gör det väl inte. Inte alls faktiskt. Fast det droppar. Nånstans tror man ju att efter en vecka ska det gå finfint och att alla blodkärl kommer missas. Men nej då. Körde nålen rakt in i ett och AJ! drog ur och tog sats och så AJ! i nästa. Där fick det sedan bli men fasiken vad det kändes. Hoppas medlet åkte in och stannade där för det sipprade rejält med rött ur hålet efteråt. Och nu är jag blå även där. Börjar se riktigt snygg ut runt naveln. Bara vänster sida som behållt hudfärgen och jag hoppas det förblir så för jag ser helst att jag slipper trycka in nålen i det blåa onda.
Nu är det natti natti.

sprutdag 8 och jämställdhetstankar dyker upp

Idag är det dags att spruta in hormon i lilla bilringen för åttonde gången. Som jag tidigare skrev svarar jag ju tydligen som bara den på stimuleringen, varför dosen sänktes något. Tre injektioner till och så ny koll på måndag. Hoppas hoppas hoppas att jag får veta ett slut på det här i form av ett äggplocksdatum. För jag går snart av. Bokstavligen. Har så himla ont i magen. En vän i liknande situation skrev att det var som att ha världens största fis på gång och den beskrivningen stämmer väldigt väl. Förutom det där med att det skulle vara en, känns som att det är minst ett tjugotal som alla sitter på tvären och inte vill ut. Springer på toa hela tiden gör jag också för det gör ont att vara kissnödig. Men eftersom det gör ont att kissa med så vet jag inte om jag kan vinna den kampen hur jag än gör. Det gör ont, det gör ont -en stund på natten och hela dan, tra la la laa...
Det är lite läskigt att tänka på vad som händer där inne, 27 äggblåsor växer och frodas. Har fått höra att storleken ökar med 1-2 mm per dygn. Och eftersom jag siktar på 20 mm totalt så borde de vara färdigbakade till på tisdag ungefär. Snacka ont jag kommer ha då! Fatta. 27 stycken 2 cm i diameter stora kulor runt äggstockarna! Rita såna på ett papper så märker ni hur många det är. Jag ritade fem och blev trött i handen. Shit pommes frites. Det är ju helt sjukt egentligen.
Och pararellt med detta, mitt odlande av ägg som ogräs i stackars magen har min man fått som enda instruktion att se till att ha utlösning varannan dag. Synd om honom, eller hur.
Fast jag får bita ihop och tacka herren (kan ju inte vara annat än en man) vår gud att jag blir sövd under själva plocket. Hade aldrig pallat närmare 30 stick.

Nu är det soffa.

gott gottare gottast




Ska på terapi alldeles strax men först vill jag bara bjuda på lite lunch. Ja eller vår middag från igår. Eftersom vi just nu är fixerade vid fisk blev det en väldigt god sådan igår igen. Bleka heter den och jag köpte en stor benfri filébit på drygt 400 gram.
I ugnsformen la jag först succékryddorna från forellen, salvia, timjan och purjo. Saltade och pepprade, hällde i lite vatten och så filén på allt. Salta och peppra därfter lite till, på med några frysta räkor och citronskivor och in i ugnen i 25 min. Åter var det dags för färskpotatis och till den citron och kapriskräm och en liten äggbakelse alá Jonna.
Koka två ägg, låt kallna, salta lite och ha i dill (fryst funkar). Mosa med gaffel och ha i en lite klick lätta (annan bordsmargarin eller smör om du lyxar) blanda och och kyl den. Servera som en fast klick som du kan forma med skeden. Supergott! Min variant var inte tillräckligt kall, därav den lagom sladdriga formen... men gott var det hursom.
Morötterna och sparrisen hade jag i ett foliepaket med salt, peppar, vatten och vitvinsvinäger i ugnen i 15 min.
Så gott så gott!
Jordgubbar natural till efterrät :-)
Nu kilar jag.


rakat rules

snyggt! Tycker det är, inte saxigt, utan sexigt värre med en rakad tjej om hon nu passar i det. Sexigt på det där icke-sexuella sättet om det nu finns ett sånt. Av vad jag sett på flera bloggar är det mängder av andra tjejer som också bara wow liksom! om Bergs klockrena klipp. Inte alls lika många killar. Hmmm. Jag kommenterade igår en av körsångerskorna (eller en av de runt ikring sångerskan) under Portugals bidrag att fan vad snyggt! Hon var rakad. Marcus var väldigt tveksam: Är det?... Nä jag tycker inte det. Och det slog mig att vad vi måste se saker, människor på olika sätt. Jag tror väldigt många män fortfarande anser att långt böljande hår (som ser rätt fejkat och rent trist ur för mig själv, även mitt när det är fixat så) på en kvinna är sexigt. Om det sen är en inlärt "beteende" eller bara en smaksak, det ska jag inte uttala mig om. Medan vi kvinnor när vi se en annan kvinna "våga" gå emot det där böljande, tycker hon är tuff och modig och kanske bara därför också lite sexig. Jag tex vågar inte...
Ha ha. Kom att tänka på en sak. Om man vände på det. Att massor av män på olika bloggar kommenterade, tex Litauens sångare (långhåriga killen med plasmaskärm i bältesspännet igår) att fan vad snyggt! Sexigt! Det hade varit kul. Men inget som jag tror kommer hända jättesnart.

Finalen på lördag blir kul.

torsdag 22 maj 2008

finalklara

Copycats. De påminde onekligen väldigt om varandra. Även om Ukrainskan hade så mycket mer av allt förutom bättre låt, utan att Hero för den skull är särskilt skitbra alls.
Tyckte de sammanfattade det jättebra i finsk TV, appopå Svenska bidraget: Sveriges låt är perfekt genomförd, in i minsta detalj. Allt sitter och allt funkar. Men... något saknas... kan det vara... värme? kan det vara hjärta? Just det saknar den, värme och hjärta.
Och visst har de rätt så rätt. Jag känner ingenting av Charlotte P. Möjligen fryser jag till lite när Hero sveper förbi, men thats it.

Mina favoriter ikväll var Portugal, Kroatien, Albanien och Georgien. De kändes!

Blir skoj med finale grande på lördag hursom.

anabolhönan

Det är jag det. Vad ska man annars kalla en äggproducent med 27 äggblåsor (minst) på runt 10 mm styck, jäsandes i magen? Inte undra på att det känns och gör ont. Magen är svullen och kommer inte bli plattare och roligare att ha och göra med de resterande dagarna. Äggblåsorna ska ju från nu dubbla sin storlek innan det blir plock! Oh my. Det blir som att bära på två druvklasar.
Jag ska from ikväll sänka min dos från 125 till 100 enheter. Från lågt till lägre. Är ju tydligen väldigt lättstimulerad och väljer trots dagsformen att se det som något positivt även om viss risk för överstimulering då såklart finns. Något som vi måste försöka undvika. Hoppas det går bra nu över helgen, att blåsorna lugnar ner sig lite lätt och att jag på måndag kan få ett datum för plocket. Just nu känns det en smula jobbigt med allting. Ibland blir jag så väldigt medveten om allt som hela tiden kan gå fel. Som nu.

Nä nu får jag springa till tanddoktorn. Dags för bettskena. För någon som är rädd för densamme, inte skenan men doktorn, springer jag där väldigt mycket...

en god morgon




Frukost nu. Pendel snart. Fast jag bara vill sova.
Jag är en väldigt trött person. I tre veckor har jag vaknat och puffat på vid sju. Förutom dessa mornar då jag ska på koll i Linköping, då vaknar jag timmen tidigare och puffen tar jag på väg. Det låter väl egentligen inte så farligt, sju kan man ju vakna. Visst kan man det. Men inte varje morgon i veckan i flera veckor och inte efter att man aldrig får gå och lägga sig före elva, för att inte prata om när man sedan somnar. Nä, jag är en väldigt väldigt trött person idag.
Men fisken i alla fall. Från häromdagen. Det blev en succé. Väldigt enkelt, väldigt gott. Ett uttryck som enligt Jessica nästan dagligen sipprar ur mig. Men vad göra, det här (och mycket annat tydligen) var just det, väldigt enkelt, väldigt gott!
Jag tog bort bort huvudet så den fick plats i glasformen, annars kan det sitta kvar. I fisken (forellen) stoppade jag alltså salvia, timjan och hackad purjolök (här är det bara att använda fantasin) salta peppra, salta lite till, fisk blir nästan alltid för lite saltad så kör på med saltet och så citronskivor och pyttesmå klickar smör on top. Jag pressade även lite saft över härligheten och hällde i lite vatten i formen så det inte skulle torka fast. Sedan in i ugnen i 25-30 min ca, tills skinnet och benen lossnar med enkelhet. Och tadaa! Färdig. Till godaste fisken fick det bli färskpotatis och keldas vitvinssås, som jag hade spetsat med citronsaft, svartpeppar och lite timjan. Mmmmmmm!
Vi två åt en fisk som totalt vägde 580 g. Räckte bra och tog slut.
~~
Fisken på bilden har inget med receptet att göra.
~~
Det senaste var ett skämt ifall det inte gick fram. Blev lite osäker nu. Fast jag själv fortfarande skrattar.

onsdag 21 maj 2008

ja vad säger man?

Jippiee? Hurra? Jippieehurraaa! Man blir bara så sjukt glad!
Jag, finnjonna, numero due, kaksi, två, 2!? I Norrköping, men också i Linköping får jag veta när jag kollar upp statistiken. Helt fantastiskt. Visste inte att det fanns sådan geografisk statistik, men det gör det och jag är nummer TVÅ. Det är så hysteriskt jättehäftigt roligt att jag vill gråta, skrika och skratta samtidigt. Faktiskt. Jag är aldrig på listor. Men jag nöjer mig ödmjukt med att avfyra ett brett jäkla leende och sikta mot guld: Watch out Mackan B, snart ligger jag etta :-D

Källa: Extra Östergötland måndag 19 maj/Bloggportalen.
Tack ivfprinsessan för tipset!

förmiddagsvänt

Tillsammans i finalen med vinnarna, mitt vackra Finland finner vi ett par andra av mina favoriter, Norge och Bosnien-Hercegovina. Gillade syskonparet grymt mycket i senast nämnda bidraget, framförallt då lillsyrran (Helena Bonham Carter-look aliken) som sprang omkring och var ungefär som jag rätt ofta, bra dagar, känner mig som och visst påminde det hela rätt mycket om Tim Burton åt något konstigt vänster? Det blir hursom kul på lördag.
Finska bidraget har blivit mitt mantra och jag nynnar låten så fort jag kommer åt. Den ger mig styrka och en extra injektion, bland alla andra, av sköna sisu som verkligen behövs just nu.

A-kassan bråkar med mig. Igen. Men jag ska inte ta det utan väljer att vända på skiten och bråka med dom istället. Ingen eller inget gör något med mig, jag gör med dom och det!
Jag blir vansinnig när jag sköter min del av avtalet och dom strular. Vad värre är, de får göra det utan att det blir några som helst represalier. Skulle jag missa eller blir försenad med ett av mina åtaganden så stryps min rätt till ersättning direkt, utan varning. Det har hänt ett par gånger, fast då är det de som strulat och fått för sig att jag gjort det. Charmigt värre, Unionen.
Nu väntar jag samtal från ett spån som för en timme sen sa att hon var tvungen att i lugn och ro räkna ut vad jag har betalat in det här året, en summa som jag gav henne under samtalet. Hon behövde tid. Det har gått massa. En halvtimme sa hon, det är för två sen.
Sedan finns det såklart sådant som inte spånen eller de lite vettigare kan göra något åt. Reglerna. Dessa fantastiska svenska regler.
Jag jobbade extra under en vecka i mars. Kändes bra först, att inte behöva ta ut ersättning för den veckan så jag berättade det lite halvstolt för kassan, att jag gjort några extra timmar och inte skulle ha ersättning för den tiden.
"Du måste bevisa det" sa dom.
"Bevisa vad?" undrade jag.
"Att du har jobbat och inte ska ha ersättning"
"Men räcker det inte om jag skriver att jag jobbat heltid då?"
"Nej"
"Men vad händer om jag inte bevisar det?"
"Då får du ersättning ändå eller så stänger vi av dig"
"Men jag ska ju inte ha någon ersättning"
"Då vill vi se intyg på det"
"Tror ni jag skulle ljuga om en sån sak, att jag inte vill ha pengar"
"Vi måste ha intyg"
"Men varför?"
"Reglerna"

Tror ni jag kommer jobba extra mer?
Nej.

tisdag 20 maj 2008

i final!

Nu kan jag sova gott! Sist och för första gången i historien som Finland gick till final var 2006. Då låg jag på sjukhus i Oulu och kämpade för min ofödde sons liv. Hade inte mycket fokus övers till schlagerspektakel men det gick ju bra då. För dom. Lordi och Finland. Sämre för lille Dante. Den här gången ska det gå bra för oss, alla. Finland har som jag ser det redan vunnit så den enda segern väntar på nu är mig. Och jag ska inte låta den vänta länge.

gottaste

Till förrätt blev det toast med lax och purjolöksröra. Och ja, jag vet. Det är säkert übertöntigt att skära rostmackan till ett hjärta, men än sen, jag är en tönt, en kär tönt. Och stolt över det! Marcus blev glad, även om han slängde några oroliga blickar på mig mellan varven. Min älskling tycker jag är lite manisk. Fast manisk är kul. Så länge det varar. Dipparna som följer är inte roliga, men en dipp är aldrig skoj oavsett fallhöjden och från botten är det "bara" att börja klättra uppför manitrappan igen.
Dessutom har jag börjat få ont. Ont därinne påminner om jobbigt ont och då springer jag gärna omkring och lagar fisk och gör hjärtformade smörgåsar om nu det får mig att tänka på annat.

Dags nu också att greppa tummarna för stålhårda och helt suveräna Teräsbetoni och deras Missä miehet ratsastaa! Inte för att jag tror tummar hjälper i detta. Tyvärr så talar den finska schlagerstatistiken sitt egna språk. Men såklart hejar jag järnet in i det sista.

Heja SUOMI!

middag




Det blir forell till middag. En hel.
I den har jag lagt färsk timjan, salvia och lite purjo. Till fina fisken blir det årets första färsk potatis och citronsaftsspetsad vitvinssås!
Hoppas det smakar. Har aldrig lagat till en hel själv förut även om jag har sett andra göra det otaliga gånger.
Doften av kryddorna och den nyskurna italienska citronen önskar jag er alla!


sprutshow kl 23:00 -inget för nålrädda


















( 1) Jag blir jag glad när klockan äntligen ringer och det är dags att hala fram verktygen (2). Steg för steg går jag igenom allt för Marcus som är med för första gången. Här ska händerna tvättas (3) och sen lilla området på magen. Nålen åker som vanligt in (4) med van men något tvekande hand. (5) Den här gången gjorde det ont igen. Även om jag gör mitt yttersta med avslappningen (se sköna hållningen, jag har liksom hällt mig själv över stolen. Inte en cell i de där låren är spänd. (6) Ont och blod, precis som första gången. Tur Marcus var hemma nu. Och därför blir jag så här glad (7) när det är till sist äntligen är över.
Bara två gånger kvar nu innan läkarkoll!

måndag 19 maj 2008

tänk om

Laddar inför injektion fyra. Sjukt snabbt går det, tiden, när man har att göra (läs spraya och spruta). Det är något hela tiden.
Jag är lite labil till humöret just nu. Blir väldigt snabbt efter att ha skrattat och stojat så otroligt ilsken och sen rätt vad det är ledsen i ögat igen, helt utan förvarning. Det är skilnad på nu och då jag bara puffade, jag känner som sagt mycket mera hela tiden. Som tur är döljer jag det rätt bra än så länge.
Börjar känna nåt i magen med. De jobbar tydligt på därinne, äggstockarna. Hoppas få bra besked på torsdag när det är dags för första kollen. Försöker att inte gå händelserna i förväg men ändå... tänk om jag redan nästa vecka får åka in på plock?! Skull vara helt underbart. V 23 är min preliminära plockvecka men om, jag säger om, samarbetet med den stackars slitna gamla kompisen, kroppen, fortsätter som det börjat kanske vi får göra allt en vecka före. Tjohoo! Nu blev jag glad igen.

borrad och klar

Aldrig mer, tänker jag när vi bokar in en ny tid. Men redan på torsdag ska jag dit igen. Då för att ta mått till bettskena. Ok det fixar jag, bara jag slipper borrh****tet. Men sedan får det på riktigt vara nog. För ett tag.
Gjorde faktiskt inte det minsta ont. I alla fall inte borren. Fick bedövning så det räckte och blev över. Känner fortfarande inte av tungan som jag är rädd ska vandra ner i halsen och kväva mig, men så länge jag håller mig upprätt ska den väl stanna i munnen. Fick order hela tiden om att gapa mindre så käken sitter fortfarande på plats den också. Alltigenom ett lyckat besök alltså. Men ändå känns det lite B. Mår ledsen. Vet inte varför. Jobbigt men en bortdomnad mun. Jobbigt med hål i tänderna. Jobbigt med fyllningar bakom tänderna. Jobbigt med framtida bettskena. Jobbigt med sista-kronorna-hejdå. Jobbigt med möte klockan 18:00. Jobbigt jobbigt jobbigt.
Vill det ska bli klockan 2300 så jag får sticka en nål i mig.
Låter sunt va.

gaaaapaaaa

Åh fy fan. Tandläkare inom en alldeles för snar framtid. Borra. Hatar det. Vill inte. Rädd.
Jag skulle hellre ha ett livslångt köra-in-sprutor-i-magen framför mig än att behöva borra en endaste gång till. Låt detta vara sista nu. Jag måste lägga all min energi åt att inte gapa för stort. Det blir svårt för hela livet har man samlat guldstjärnor hos tanddoktorn genom att just gapa duktigt så naturligtvis fortsätter duktiga flickan gapa. Senast jag borrades hoppade hela käften ur och la sig på golvet, som det kändes. Inte så kul. Jag trodde jag dog då. Men det gjorde jag inte och nu är det dags igen. Fast jag hoppas käften sitter kvar där den ska. Pust.

Gårdagens tredje spruta togs med van hand. Nu är det bara tre kvar tills första kollen. Då får vi se om jag svarar på dosen som beräknat eller om den måste höjas. Riktigt spännande. Jag mår rätt bra. Lite ledsen emellanåt men jag döljer det väl. En bekant maj-ångest börjar leta sig upp i bröstet och ut genom porerna, den svider och sticks, härjar och har sig därinne. Låt det bli juni snart.

Nu ska jag borsta de vita små, duktig som jag är.

söndag 18 maj 2008

mmm mayan mystica







Jag är en sucker för reklam och oftast då för just Magnumglassens. Det ser ju bara så otroligt smaskigt ut när en vacker modellmänniska slickar i sig den.
Idag när jag äntligen släpade mig upp och ur soffan efter att legat däri hela dagen okammad och osminkad var jag tvungen att se om Eva Longoria har rätt. Och det har hon! I dicovered Mayan mystica och vilken kick det var. Så god. Gillar som ni vet kanel och andra kryddor i kaffet och tydligen också i choklad, för det här var en skön smaksensation mitt i söndagen. Jag var iofs i det segaste laget så det kan vara att jag blev lite lurat förförd av sockret i det hela. Men det blir absolut en Maya snart igen.
Evas reklam kan ni se här som efter min stillbildsodyssé känns lite... ja passé, om jag får säga det själv... he he.

dag tre och filmtips

Idag är det redan dags för spruta tre. Och jag ser faktiskt lite fram emot det vilket betyder att spruta två gick in och ut bra. Det går inte särskilt snabbt för mig ännu. Trycker fortfarande in den med en alldeles för stor dos av tvekan men jag tackar ödmjukast någon för att jag inte hyser minsta lilla rädsla för nålen och att se den sakta glida in i fettet stör inte alls. Huvudsaken är att den går in och att medicinen hamnar där den ska.


Måste ge er ett filmtips. Notes on a scandal från 2006, med helt suveräna Judi Dench och lika fantastiska Cate Blanchett. Har nog aldrig blivit besviken av någon av dessa kvinnor. Det handlar om vänskap och besatthet åt olika håll. Spännande, förbjudet sensuellt och så otroligt välspelat. När man plötsligt kommer åt en film (jag vet inte varför jag inte hört om den innan, men så klart hittade jag den på biblioteket) med sådant skådespeleri att man inte kan slita blicken från rutan och efteråt vill man bara ha mer av dom, ja då blir man överlycklig och förstår att det inte är ofta kvinnor får sådant utrymme på film. Minns Timmarna med glädje.
Jag vill snart se en film med Cate Blanchett och Julianne Moore. Två absoluta favoriter. Släng in dame Judi och lite Helen Mirren med så är filmupplevelsen komplett.

Idag ska jag se The squid and the whale och Juno. Tror det blir en bra söndag, som förövrigt fortfarande smakar gott av bronspengen från igår :-)

lördag 17 maj 2008

oi maamme SUOMI!












VM-brons!




kackel kackel

Känslorna börjar komma i kapp. Kanske är det tillströmningen av hormon i en annars nedreglerad kropp, för nog känns det mer idag. Eller så bara känns det ändå. Fram till i eftermiddag och dippen mådde jag nästan lite läskigt bra, eller det är åtminstone vad jag gärna vill att andra och jag med dom ska tro.
Dippen kom med dokumentären på trean, Tre systrar gör en baby, vilken verkligen rörde upp allt möjligt. Den handlade om Alex som efter sin cancer i livmoderhalsen blivit steril och nu skulle med hjälp av sina systrar få en efterlängtad bebis tillsammans med sin man. Ena systern skulle donera ägg och den andra skulle sedan om allt gick bra med medicineringarna och befruktningen baka bebisen i magen för att efter nio månader lämna till systern vars bebis det ju hela tiden var eller skulle bli. Den var väldigt intressant och bra, uppfattade jag även om jag grät mig igenom det mesta. Det är något med den där längtan som man kan ana och se hos vissa som så tydligt pulserar varenda sekund i mina egna vener. Det blir så påtagligt ibland. Allting.
Från att vara ett litet spännande projekt, något jag sysslar med istället för att bygga modellplan, till att handla om det, som det på riktigt handlar om. Vi ska göra en baby. Jonna gör en baby. Jag är i full färd att spruta kroppen full av hormon så att mina, som jag trodde, fullt fungerande stockar ska börja massproducera ägg. Jag är en höna som väntar på värpning och därefter ruvning. Kackel kackel i hönsgården jag.

Allt det här blev plötsligt så väldigt skrämmande när jag såg tre andra kvinnors oro och rädsla kring liknande (fast helt annorlunda) erfarenhet som den jag är på väg att skaffa mig. Har under de två senaste puffveckorna inte haft en tanke på en graviditet, nästan så jag helt glömt vad allt egentligen handlar om. Jag har bara puffat på. Men så plötsligt slog det mig, om allt går bra så blir jag med barn snart. Graviditet är såklart första stora målet. Detta efterlängtade välsignade tillstånd. Åtta månader av helvete. Vilken fantastiskt paradox. Och går det bra då så ska jag snittas efteråt. Inte heller finalen får gå naturligt till. Inte för att jag helt säkert hade önskat mig, eller känslomässigt klarat av det, men om jag ändå hade fått välja. Men nej. Jag måste klippas upp. Fast klipp på. Jag struntar ju i det. Egentligen. Bara min baby levande kommer till mig någon gång. Men nog känns det när det nu äntligen känns, väldigt orättvist allting.
Inte bara de grava cellförändringarna/cancern och oprationerna. Dumma urinvägsinfektionen som orsakar att bebis dör, sent missfall av pga nämnd op och band som opereras in för att förhindra upprepning av katastrof. Sedan efter år och månader av ihärdiga försök, längtan och väntan; spray och sprutor, äggplock och insättning. Vid graviditet (snälla Gud, hjälp gärna till lite här!) sängläge i månader och oro. Och så uppklipp och voilá! Baby. Resan klar. Om allt går bra.
Men det är inte synd om mig. Inte alls. Det jag precis beskrivit är den bra versionen. Första delen ett faktum och det där i mitten ett sorgligt sådant. Slutet är drömmen även om jag hade velat drömma om den en aning.
Men just nu känns det nästan som om det ändå lite är det. Synd om.
Fast som sagt. Det känns väldigt mycket nu.

grönt är skönt i rött hår (mer semesterbilder)












Utanför lägenheten vid kyrkan Carmini.



sprutglad

Dagen efter sprutan. Lätt som en plätt trodde jag, tills jag skulle skruva i ampullen och nålen och blackoutade totalt. Fick ihop delarna till sist och efter att ha schasat bort nyfikna hårbollarna lyckades jag samla tillräckligt med bilring och tryckte alldeles för tvekande och darrande in nålen. Aj aj aj. Ont. Men in gick den och vadå, lite smärta får man ju tåla. När jag dragit lika darrande ut nålen blödde det lite och då kom tårarna. Stackars stackars lilla ensamma mig. Synd om!
Men nu är det i alla fall gjort. Första gången är såklart alltid värst. Så här dagen efter vet jag hur det ska gå till och ser nästan fram emot sticket ikväll. För trots allt är det fortfarande aningen spännande det hela. Går det illa idag med kanske jag tycker annorlunda inför imorgon...

fredag 16 maj 2008

SUOMI för i perkele! och så lite puffnyheter...

Hur svårt är det? Att peta in puckfan i mål? Blir galen.
Minns den gamla goda tiden då hockeyn var en ren njutning. Jag skrek alltid så strupen blödde, kastade saker, blev portat från vardagsrum och sportbarer, men ack vad härligt det ändå var när adrenalinet sköt i höjden. Nu är det bara ångest. Pallar inte alls. Blir gråtfärdig när pucken studsar åt fel håll. Visst tjöt jag då med, oavsett matchens utgång, men nu startar en hel sorgeprocess bums och tårarna bränner vråna. Skit också. In i mål med den!



Jag var till sjukhuset i Linköping idag. Prover togs och äggstockar kollades. Fick i eftermiddag veta att nedregleringen är ett faktum och jag numera åtminstone för ett tag en tvättäkta klimakteriekärring! Jihaa!
Ska börja med kära sprutorna ikväll. Här ska massproduceras ägg i mina stockar. Fick testa sticka mig i magen och det gick superbra. Efter en kort stunds sunt tvekande körde jag bara in den och det kändes ingenting. Kan vara all pasta och glass i Italien som lagt sig som ett skyddande fetthölje på magen och är det någon gång man är glad för en ihopsamlad bilring så är det när en sprutspets ska köras däri. Det är fantastiskt med dessa små delsegrar. Nu är vi ännu en bit på vägen. Stortgrattis oss!

Så var det bara en seger till jag hoppas på idag då.
Go SUOMI go!

det är bajs på golvet

Jättekul ju. Tycker hon som skrattar åt allt brunt. Inte lika roligt för stackars Jessica som fortfarande halvkvidande skurar bort eländet.
Lite intressant nästan. Att hitta en bajs på toagolvet brevid toalettstolen. Jag menar, många korvar har genom åren landat och legat lite här och var i huset men oftast en bit bort från toaletterna (ja eller oftast är de ju såklart I plurret, men de gånger de inte hamnat rätt om man så säger...), varav den logiska slutledningen har varit att det visst varit lite bråttom för vederbörande. Men dagens korv, även om den visserligen också tyder på en smula iver, verkar handla mer om ett fall av dåligt siktande eller nåt.

torsdag 15 maj 2008

väldigt mycket jag i vitt i Venedig









...jag till höger.

hemma

Så var man äntligen hemma. Inte för att jag inte hade velat vara kvar i skönheten och stunden ett tag eller två till men för att hela dagen idag eller igår blir det nu har gått åt till att vara på väg. Så hemma just i detta nu är av den anledningen verkligen äntligen!
Våra katter springer omkring, härjar och verkar tycka lika mycket äntligen de med. Även om deras bästis Lisa varit här och gosat järnet.
Jag ska imorgon (ja eller senare idag då) ladda ner bilder och börja tapetsera lite på bloggen. För er som inte fått nog därborta hos Marcus.

God natt för nu.

måndag 12 maj 2008

hej!

Fortfarande i vackra Venedig och pà en helt annat planet, bàde fysiskt och psykiskt som det kànns. Ledsen att jag inte har skrivit tidigare, men internet och denna planeten gàr inte riktigt ihop, alls faktiskt, men en liten hàlsning àr ju inte fòr mycket begàrt.
Alltsà hej hej hej sà mycket!
Hemma pà onsdag om allt gàr bra och dà ska ni fà se pà kort. Massor! Tills dess ber jag er snubbla in pà Marcus sida dit jag har smugglat in nàgra vyer och bilder pà undertecknad till och med. Alla borde ha sin egen webmackan... som en hustomte.
Bròlloppet igàr var fantastiskt. Kàrlek, skònhet och glàdje i en minst sagt salig blandning pà det bàsta av sàtt. Dock lurpassade en fruktansvàrd baksmàlla pà alla inblandade inatt i vàggrenen dà en av brudgummens vànner pà vàg hem fràn festen kòrde ihjàl sig. Det gòr sà ont att nàt sà perfekt som gàrdagen slutade med en sàdan tragedi. Jessica och Riccardo borde ha fàtt minnas sin dag av helt andra anledningar àn det som nu blev.

Ses snart, Svezia. Alldeles fòr snart.
Och jodà, puffandet flyter pà. En hàrlig stressfaktor mitt i allt. Men det ska ju inte fà vara fòr roligt, livet.

onsdag 7 maj 2008

hå hå ja jaaa

På mindre än ett dygn, efter att inte ha vågat gå till tandläkaren på fem år, har jag sprungit hos min nya tre gånger. Inte illa va?! Först fick jag fyllningar varav en lossnade och sedan när jag fick ny tid och gick tillbaka gick kompressorn sönder så det hela fick avslutas och nu i morse, tredje gången gillt sitter den då äntligen där den ska. Hoppas den stannar där med så jag inte behöver gå dit på åtminstone två veckor då hålet (hade ett) ska borras och lagas.
Tandläkaren var väldigt bra och pedagogisk för en sådan som mig, en rädd och eländig typ. Alltså jag, inte tandläkaren. Och även om jag inte ser fram emot nästa gång så kommer jag gå dit!
Vad gäller lakritsbruleeeeeen igår. Den var supergooooood! Igen. Var lite rädd att förväntningarna var för höga och att brulestackarn skulle falla från min gastronomiska smakhimmel, men nej. Den sitter kvar. Åkte uppåt till och med. Även svärmor, hitrest från Göteborg var sååååååå nöjd. (Mycket vokalupprepningar som ni märker, men mina ord räcker just nu inte till (många ligger i vårdvala av vad jag förstår) så jag kryddar med en massa bokstäver istället.

Nu ska jag jobba klart här. I eftermiddag lyfter vi.

tisdag 6 maj 2008

morgonkaffe

Inatt kom svetten. Vet inte om det var av allmän ångest eller en direkt biverkning av puffandet. Har ju blivit varnad. Såklart försvårade det mitt sovande. Ingen bra natt inatt alltså. Och snart tandläkare. Den här dagen kunde börjat bättre.
Fast ikväll blir det trevligt. Risken är överhängande att jag åter kommer få smaka på lakritsbrule. Vi ska nämligen ut och fira kära mamma och svärmor som fyller år imorgon och såklart måste vi köra det med dn oförglömligt gudomliga brulen från härom veckan. Får se hur det smakar nu när förväntningarna är enorma.
Min överläpp är kvar. Likaså fjunen som var målet för operationen och så en hel del vax som inte vill lämna mitt ansikte. I min iver att rensa ogräs i rabatten gjorde jag väl nåt tekniskt fel. Men håret är i alla fall RÖTT.

måndag 5 maj 2008

stackars offer

Helt sjukt vad jag utsätter mig. Brukar aldrig köra vax, men köpte nån gång när en vän gjorde det (apan gör det apan ser) testade då även om jag aldrig besvärats av min hårväxt i ansiktet. Jag menar, klart det finns där, mörk som jag är, men vadå? Fast ändå... och det var ju minst sagt ingen hit då och trots det var det alltså dags nu igen. Bara för att, typ. Jag ångrade mig innan vaxet hade blivit varmt och ändå skulle jag smeta dit det. Vad gör egentligen lite solblekta fjun på överläppen? Inget. Pust, aningen trött på mig själv blir jag.
Och ja just det. Det där med plastluvan. Hennade håret igår och upptäckte idag några fläckar som jag nu inbillar mig ska väck.
Vet inte om jag ska skylla mitt donande och fixande på att CSI inte går idag eller på att sprayen gör mig till en senildement fåfäng klimakteriekossa eller att jag ska till tandläkaren imorgon (hajenmusiken skulle dyka upp just här ifall jag hade soundtrack till mitt liv)! Har alltså bokat tid. Iiiiiih. Ingen kul. Men måste genomlidas. Hoppas bara min överläpp finns kvar när jag ska dit och gapa...

tio puffar senare

En bra grej med pufferiet är ju att jag måste upp till sju. Så nu är jag redan på väg till jobbet. Har väldigt mycket att fixa klart innan jag ska åka iväg på bröllopsresa (vår resa, någon annans bröllop) så jag kommer behöva dessa lugna förmiddagstimmar i allra högsta grad. Kommer dessutom sprayen fortsätta försätta mig inte bara i klimakteriet utan även i ett senildement tillstånd behöver jag all tid i världen för att klara mina uppgifter. För visst är det så att jag är på väg att bli fullständigt förvirrad.
Andra biverkningar än så länge är faktiskt detta med sömnrubbningar och eftersom jag ju inte sover annars somnar och sover jag nu som en stock (ta i trät). Helt fantastiskt. Vaknar kanske bara en eller två gånger på natten och somnar direkt om! Underbart. Sen är det där med yrsel och ont i huvudet. Men som sagt det har jag ju annars med så inget nytt under solen där. Fast så har vi den här förvirrade biten. Jag må upplevas som lite virrig stundtals, men under den ytan smyger absolut kontroll. Ok ett par nycklar har väl vem som helst förlagt och att missa ett möte (som man ändå inte ville delta i) har väl hänt, men nu när jag börjar hela tiden lägga saker på konstiga ställen och glömmer sedan vart jag lagt dom blir jag rädd. Kanske är det en psykosomatisk efterdyning av allt. Min tid och energi går åt till att hålla koll på pufftiderna så till den grad att allt annat blir lidande? Jag vet inte. Men jag känner inte helt igen mig såhär när jag vaknat på fjärde dagen och ska till jobbet som jag inte är helt säker på vart det ligger. Nädå. Skoja bara. Riktigt så illa är det inte.
Hörs sen.

söndag 4 maj 2008

rött är rätt

Har precis kommit hem efter en shoppingrunda. Marcus köpte loss lite TV-tid då det är Milanderby på fyran som bara inte får missas, så min kassa drygades på ett trevligt sätt ut lite. Nu sitter han och en kompis och stönar och stånkar ikapp i soffan. Det är snart slut och det verkar än så länge gå herrarnas väg, men nervositeten är stor, så stor. Spännande. Jag tror 2-1 till Milan. Vi får se.

Jag puffar på. Tredje dagen nu och det börjar bli en vana. Hade min spray med mig och när telefonen började pipa vid tre var det bara att hala fram den där jag stod mellan klädhängarna på HM och duscha lite i borrarna. Nu är det klockan elva som gäller härnäst. Läskigt kort livet känns när man delar upp det i åttatimmars intervall. Gäller att försöka göra nåt roligt i varje. I detta ska jag förhoppningsvis äta gott och kanske färga håret rött.

lördag 3 maj 2008

bu

Jag måste erkänna att jag är sen. Skyller såklart på sprayandet. Först nu fattar jag att det på riktigt det här med att Fru Gårman ska upp vid vägarna. Det låter ju faktiskt som ett klassiskt första aprilskämt, men eftersom vi är långt från då antar jag att det helt enkelt är på gång. På riktigt. Fru Gårman. Alltså. Jag kan verkligen komma på massor av bättre saker att lägga pengar på än att börja byta ut redan väl fungerande skyltar. För att inte snacka om jämlikheten, det finns mängder av viktigare sakfrågor att diskutera i dess namn än om typen på skylten har tuttar eller inte. Och vem har sagt att det är en man egentligen? (Visst Herr Gårman=här går man, men det är väl i allra högsta grad en svensk efterhandskontruktion?) I mina ögon är det en plattbröstad butchig kvinna vid namn Bella som visar oss vägen och jag blir mer förnärmad om man ska börja rita toppiga långhåriga kvinnor i kjolar i någon sorts snedvriden jämstäldhetssträvan.

fredag 2 maj 2008

så där ja







Sista puffen puffad för idag, första puffdagen. Om lika många timmar som det gått sedan senaste är det dags igen. Och så kommer det fortsätta i många många långa dagar. Var sjunde timmer dagar in och dager ut. Än så länge har det gått bra. Inga för jobbiga biverkningar, men de hinner ju komma. Det tristaste är att jag efter varje puffgång får så himla ont i huvudet och känner mig ett bra tag som om jag ska svimma. En lite besvärlig känsla, men det får gå ändå. Klart det får.
Ikväll var vi och kollade på Sirqus Alfons Eurotrash och fy fasiken vad kul och bra det var! Helt galna var dom. Jag satt och hoppade i stolen så jag var rädd benen skulle vika sig och handflatorna är svullna och ämma efter allt klappande. Mer trash åt folket!
Sedan fick det bli en ceasarsallad från McDonalds. Den var helt ok. Bättre än jag trodde. Kycklingen var visserligen rätt svampig men salladen kändes fräsch och dressingen var god. Äta bör man annars dör man. Nu ska jag koka Dr Stuart och gå och kurera pannan och hoppas John Blund kommer med Marcus.
God natt.

go mackan go

Så rätt han har, min Marcus. Som vanligt alltså. När det gäller den här frågan i alla fall.
Sverige har råd att värna om sina svaga och det är baske mig Sveriges skyldighet att göra det också, för "Ett samhälle definieras alltid utifrån sin svagaste punkt".
Det handlar inte någonstans om att göra sjukskrivningsreglerna lättare och liberalare.
Det handlar inte om att varje ledsen människa ska ska istället för att jobba få gå hemma och avledsna sig.
Det handlar om solidaritet, detta gamla vackra ord, om att gemensamt ta ansvar alla, om hur man ser på svaghet.
Det handlar om hur man bemöter sina medmänniskor och om tolerans och acceptans. Vi i Sverige har råd att vara toleranta mot mot varandra även när den andra kanske avviker från det som för oss är en norm.

Igår 1:a maj var en väldigt vacker och stolt dag.
Idag 2:a maj är minst lika vacker och minst lika stolt!

Nu kan jag inte skriva mer för bajsdatorn på jobbet bråkar.

hålla tummar

Idag är en nätvän i Finland för att förhoppningsvis få med och i sig ett eller två av hennes befruktade ägg. Tre rackare blev alltså till cellklump när tycke upptod häromdagen och nu är det helt upptill hur den fortsatta delningen har fungerat. Jag tror det har funkat superbra. Hoppas stenhårt!
Fertilitetsturist kan alltså runt nu vara ruvare. Jag håller tummarna uppe som man gör i mitt hemland.
Heja dig FT, du kommer bli en alldeles otroligt underbar mamma och heja mitt Finland som gör det här möjligt för dig!

puffpremiär

Ja nu var man igång alltså. Grattis till mig!
Sov inatt som jag för ofta brukar, knappt alls. Men med den spännande twisten att jag hela tiden trodde att jag hade försovit mig från min stora premiär eller att jag fick för mig att jag hade puffat i sömnen. Slet upprepade gånger svettig och orolig till mig klockan för att varje gång konstatera att det var hur lugnt som helst. Sista gången 06:45 somnade jag inte om igen utan väntade snällt på klockan som tio minuter senare började pipa. I fem minuter gick jag runt med sprayen i handen och prick 07:00 enligt tv-klockan körde jag första duschen och sen andra. Så var det klart. Väl i sängen med huvudet på kudden kunde jag känna en del av medlet rinna ner i halsen på mig och jag tog det som ett tecken på att det åkt in som det skulle.
Det blir favorit i repris (fast jag kommer nog vara lite lugnare nu när första gången är avklarad) kommande fem veckorna plus alarm klockan tre och klockan elva också varje dag.
Finns ju i alla fall nåt att göra den kommande tiden.

torsdag 1 maj 2008

1 maj

Torsdag. Dagen innan dagen D. Dan före dan och allt annat den här dagen skulle kunna kallas. Imorgon ringer min klocka fem i sju på morgonen och fem minuter senare kör jag första två puffsen. Sedan är jag på gång. Marcus med, för vi är två i detta men nog känns min delaktighet än så länge lite mer. Fast hans klocka får sympatiringa imorgon också, men därefter sköter jag i alla fall puffandet själv.
Vi är hemma hos mamma och pappa. Valborg gick nästan obemärkt förbi men vi grillade gott i grillstugan och bastade bland tomtar och troll. Som sig bör alltså när vi är "hemma".
Snart är det bilåkning igen. Mot Dalarna och Ludvika. Sen hem-hem.
Hoppas ni haft en trevlig valborg och en bra första maj.
Eller som mina finska släktingar säger när de ringer och på svenska ska önska detsamma -Glada vappen!


Vappu=valborg