tisdag 25 september 2012

en installation










Mamma, mamma, titta det är jag med lång näsa!
Milos första installation.
Vilken konstnär! Det här självporträttet med glad gurkmun skapade lille mannen medan jag borstade Mimmis tänder. På sig har han ihåliga glöson så att han ser bättre.
Bra va :)

fullt upp

Jag har kommit på att jag har ganska mycket att göra om dagarna.
Har två kurser på halvfart, sammanlagt heltid för den som inte kan räkna, sen jobbar jag lite med administration på ett håll och ser filmer och recenserar dem på annat.
Rätt mycket att göra.
Har iofs som sagt dagarna på mig och så länge barnen är friska och på förskola har jag flera timmar att fylla. Och de fylls lätt.
Svåraste är med disciplinen stundvis.
Att plugga språk på distans är mycket krävande. Just nu gör jag det genom att ha på italiensk TV i bakgrunden medan jag tar paus från själva det praktiska.
Bra där av mig. Att lyssna ger mycket.
Men det är hela tiden nära att jag sätter på en film eller tar upp en nonsenstidning eller bara slösurfar på för mig fullständigt irrelevanta nätvågor tills klockan plötsligt blir tre och det börjar bli dags att gå iväg och hämta barn.

Filmvetenskap är jättekul och hyfsat enkelt att plugga på distans. Det är skriftliga föreläsningar som varvas med egen läsning och så uppsatser på det.
Framförallt nu när jag kan ha användning för det jag lär mig i mitt fina lilla extrajobb som filmrecensent känns det ännu mer inspirerande!

Mitt fina lilla extrajobb förresten.
På torsdag ska jag träffa en filmstjärna och göra en intervju. Det blir den första men förhoppningsvis inte sista för mig. Det känns så roligt att jag nästan kissar på mig bara av tanken. Nervöst med. Fast mest kul.
Hoppas bara jag gör det bra.

Nu ska jag plocka fram penna och papper och skissa på frågor.

Ha det bra.

Recension på Sammys Äventyr 2
Läs :-)


måndag 24 september 2012

par i terapi

Marcus%20och%20Jonna%20Birro%20om%20hur%20man%20l%C3%B6ser%20relationsproblem
Njae.
Men par pratar terapi.

Jag är snyggare fårn vänster. Och min tröja är från Indiska :-)
I övrigt hoppas jag att jag säger hyfsat vettiga saker. Har inte vågat lyssna...
Det är inget skämsigt att erkänna att allt inte är facebook-tiptoppen. Och det är ok att erkänna att man kanske behöver hjälp.
Alla behöver det någon gång, i par eller själva och jag skulle önska att, om några, själs- och kroppsnäratjänster (inte att förväxlas med prostitution) var subventionerade istället för hemstäd.
Rättavdrag?
Terapi och massage ger lyckligare och friskare befolkning!

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.

finsk filmfrukost


Frukosten igår på Bio Rio var väl rätt svensk, men filmen desto finskare.

Miss farkku-Suomi eller Miss blue jeans som den här i Sverige heter handlar om en ung kille i 70-talets Uleåborg i norra Finland.
Han passar inte in, blir kallad bög men drömmer om snyggaste tjejen i skolan och startar till sist ett "Velvet underground aktigt"-band med kompisen.

Det känns ganska mycket Mikael Niemi över historien och filmen baseras också på, för mig hittills okända, Kauko Röyhkäs bok med samma namn som i sin tur baseras på författarens egen ungdom.
Kauko är en i vissa kretsar kultförklarad skrivande musiker i Finland och efter att ha sett filmen måste jag ta mig en titt på hans böcker.
Filmen är mycket rolig. Förutom att flera gånger skratta högt ler jag ofta åt det tidstypiska som ändå inte är skrivet på näsan utan bara antytt sådär lagom utstuderat. Det känns väldigt mycket på riktigt genom hela och även om skildringen av tidseran eller framförallt fotot inte är i samma klass som Call girl av Mikael Marcimain så håller det hög klass.

Skådespelarna är unga och okända men mycket begåvade och jag känner direkt med huvudkaraktären Välde som inte har det så lätt. Historien om honom är enkelt berättad och det är inget direkt som är nytt i den, vilket inte gör  mig något för han och hans unga liv presenteras för oss med sådan glädje och ömhet, vilket får sin förklaring efter filmen då regissören Matti Kinnunen under efterföljande frågestund säger att han genast blev förtjust i bokens Välde och ville göra honom rättvisa. Vilket han i filmen absolut gör.
Ibland är det också enkla det som nästan känns oförutsägbart och klurigt i en tid då twisten praktiskt taget verkar ha drabbats av inflation och jag njöt mig igenom filmen och både skrattade och fick tårar i ögonen.
Jag har ingen aning om den här kommer gå upp på några fler biografer i Sverige, men gör den det –gå och se!

Svajar mellan en stark trea och en fyra, så det får bli en fyra!
4 finnjonnor av 5

 
 


recension Citizen Kane

Världens bästa film har den kallats. Ja, den kallas så fortfarande.
Jag hade egentligen ingen relation till den innan den var en av de obligatoriska filmerna på filmhistorian i våras. Inte mer än att jag visste att det var världens bästa film. Typ. Enligt många.

Jag såg den och blev inte det minsta berörd. Intressant och snyggt jadå. Men sen? Inget.

Läste mycket om den och tiden den skapades i, filmhistoria funkar ju så.
Aah ok, tänkte jag, såg den igen men kände fortfarande inget.
Nada. Niente. Ei mitään.
Ingenting.

Fick i uppdrag att skriva en recension på MovieZine.se och det gjorde jag.
Här är min sågning.

Jag blir i kommentarerna efteråt kallad galning men det antyds även på annat håll att jag skulle ha stake (stavas v-a-g-i-n-a).
Film engagerar. Kul.
Diskussion och olika åsikter om film, heja! Det är verkligen roligt.

Idag ska jag se pressvisning av Anna Karenina. Känns mäkta spännande.
Recension kommer senare.


.

onsdag 19 september 2012

yksi kaksi filmi




Finsk filmfestival!

I helgen går för tredje året filmfestivalen med bara finska filmer av stapeln på Bio Rio och biografen Sture i Stockholm.

För bra för att vara sant, tänker finnen i mig, men nej, just så är det!
Ingen är gladare än jag och nu tänker jag så det ryker för att styra om i planeringen och hitta tid att se några godbitar som jag precis kryssat för i programmet.

Finne eller inte besök yksi kaksi filmi 2012.

Hur bra är inte namnet förresten?! Vadå Cannes, Stockholms filmfestival, Venedigs dito.
Nä, yksi, kaksi, gå säger jag -på bio!

lördag 15 september 2012

ninja no more

Idag var vi på McDonalds Hornsgatan och där finns ett kul rum med rutchkanor och grejer för barn. Milo och Mimmi sprang runt som små tokar hur länge som helst medan jag tålmodigt förflyttade mig mellan sakerna för att ha koll.
Efter en stund satte jag mig ner på ett ställe på golvet där jag såg bra.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag, Jonna, Ninja-dito (enligt mig själv men ändå) kom sen inte upp.
Gjorde ett ryck, men dunsade ner igen. Gjorde ett till men hamnade i ett konstigt mellanläge där jag halvsatt-stod och gunggunggungade mig till sist upp i stående läge.
Ja inte så jag hade ont eller nåt, jag bara inte kom upp. Eller gjorde, gjorde jag ju. Efter ett tag. Men det var möda bakom. En aldrig förr skådad möda.

När jag nu ikväll efter nattningen skulle upp ur Milos säng poppade mödan fram igen. Det var ett mindre fanskap helt enkelt att få upp denna min boning och vidare ur sängen. Svårt är det ju alltid då jag verkligen försöker smyga mig upp (därav mitt smeknamn på mig själv) då det sover en viss extremt knarrkänslig liten dam i sängen bredvid.
Svårt alltså, men inte så här. Åter samma gunggunggungande för att med kraften av den knallröd i fejjan nästan ramla ur.

Nä.
Nu är det dags. Åldern kommer inte ensam som man säger och jag måste verkligen börja röra på mig. Abtronix i alla ära men nej. Det krävs lite svett.
Usch. Inte min grej, men men men men...

Maken springer hos PT så jag får väl åtminstone ta och stretcha lite om kvällarna för att inte helt halka efter.
Börjar imorgon.
Ikväll blir det Abtronix och Bergmans video på Play. Fantastiskt intressant! Bergman och hans video alltså.

(film)ris och ros idag




Hmmm.
Idag gillar jag Men in black 3.
Riktigt bra uppföljare.
Rolig, rapp, spännande och dramatisk. Heja rymdgubbar och Will Smith! Tommy lee Jones i all ära men här var han nedtonad till förmån för Josh Brolin som fick kliva fram och göra den grymtande gubben som ung. Mycket bra gjorde han honom, så jag är väldigt nöjd och fick mig häromdagen en mycket trivsam filmupplevelse med många skratt!
Visste ni att Mick Jagger är en alien? Nä just det.

Ledsnare är jag istället åt en annan rymdsaga.
Prometheus.
Hade väntat länge och även om förväntningarna sjunkit med medeltempen ute så blev upplevelsen ännu lägre.
Jag gjorde inte som många andra och jämförde med Alien. Inte mycket iaf. Men även utan jämförelse så haltar prometheus som en nittioåring med lårbensbrott. Karaktärerna känns inte trovärdiga, än mindre relationerna dem emellan.
Visst, det är en sci fi film och de bitarna funkar, det är snyggt och slutactionscenerna (piuh långt ord) är hyfsade och stundvis bra. Men klart man vill ha mer! Innan och under den snofsiga ytan ekar det tomt.
Noomi är bra och har en framträdande roll i men hon är egentligen bättre än så. Hennes figur har inte helt logiska infall som bara ökar på ekot.
Nä, synd, men detta var en grym besvikelse till film som inte fick mig engagerad alls.

Så. Vad ska jag se ikväll?


fredag 14 september 2012

Call girl

Igår var jag på bio och såg Call girl av Mikael Marcimain.
Jag var överpepp och fick anstränga mig för att inte ta med förväntningarna in i salongen då den bästa upplevelsen fås utan de i hasorna.
Den här gången klickade dock höjden på både förväntningarna som kvaliteten för att inte säga hela upplevelsen eller kanske mer inlevelesen.
Filmen får en fullpott. Och jag längtar tills biopremiären för att få se den igen på stor duk.
Läs recension här!

onsdag 12 september 2012

recension av sugarman och andra trevliga nyheter

Searching for Sugarman (2011)

Ännu en dokumentär som får min läpp att darra. Denna dock mer av förtjusning och en inombords bubblande, ja jag vet inte om det är glädje eller lust till liv, men någon härlig känsla väcker filmen Searching for Sugarman inom mig. Och jag vill nästan dansa ut den så här även dagen efter.

Malik Bendjelloul är mannen som gjort filmen och som han gjort den!
Det är en kärleksfull detektivhistoria och en musikalisk resa. Saga om du vill, fastän den är sann. Och sanningen äverträffar ju dikten som det heter och det med besked i denna.

Sixto Rodriguez var en sångare och låtskrivare i Detroit som upptäcktes av musikbranchen. Han fick ge ut ett par skivor som rosades av kritikerna, men tyvärr inte sålde, så han droppades som en soppåse och karriären som aldrig hann börja slutade tvärt.
Ett tag senare i Sydafrika mitt i apartheids storhetstid började Rodriguez låtar spelas och snart ägde var och varannan person hans skivor. Låtarna inspirerade till frihet och jämnlikhet. Av mannen som sjöng dem visste de inget.
Han hade tagit livet av sig.
Sas det.

Där börjar jakten. Sökandet.
Vem var han, Rodriguez?
Pusselbitarna läggs och vi får så sakteligen veta mer.

Det är en helt fantastisk tripp vi bjuds med på och hantverket är gott. Det är snyggt och stilfullt och även om  vissa delar kunde tydligjorts och man gärna hade velat dröja kvar vid andra så blir de "bristerna" parenteser i en mycket sevärd och fantastiskt berättad liten historia om en man som var större än Elvis.

Mycket mer kan jag inte säga.
Men jag upprepar mitt upprop från recensionen jag skrev efter Palme; film är bättre på bio, även  dokumentär sådan!
Gå och se.
Stor skärm och kompani. Det är Sugarman så otroligt mycket värd!

(Extremt starka...) ...4 finnjonnor av 5...


...och så är jag bara så sjukt glad äver att Morgan Freeman lever! För joho det gör han. Tjo för det!

lördag 8 september 2012

på Bio Rio med Milo







Snart börjar Alfons! Det står så på biljetten.

onsdag 5 september 2012

i tidningen idag



Överst. Jonna säger.
Läs hela recensionen på Moviezine.
Det är så en osynlig maktfaktor arbetar. Osynligt men effektivt. He he.

Har precis ätit av fantastisk macka med mozzarella, kronärtskockspure och avokado på café copa vid hornstull. Mamma min mia vad gott!

Nu fortsätter min hjärna insupa italienska verb och vansinniga prepositioner.

Ha en trevlig dag!

tisdag 4 september 2012

korta recensioner om hamilton och så hamilton

Hamilton -i nationens intresse

En svensk Bond goes spionaction.

Det handlar om vapenstöld, korrumperade poliser och kidnappade snubbar. Mitt i detta finns Carl Hamilton som ska reda ut soppan och rätta till det som rättas kan.

Hamilton är cool. Persbrandt gör honom hyfsat bra utan att göra värst mycket alls egentligen. Det är hans röst, hållning och blick som gör det och även om det räcker kan jag ibland känna att fan, gör något annat, något mer, karl! Men samtidigt krävs inte mer och historien i sig ger heller inte direkt något utrymme för karktärsutsvävningar. Hamilton är cool och that's it and that's that.
Bra övriga skådisar finns med i rolllistan, däribland Saba Mubarak som Mouna och jag vill se mer av henne, liksom några andra som alla får stå bakåt för karaktären Hamilton och Persbrandt, då det ju är hans film.
Filmen är snygg. Den är ambitiös när det kommer till tempot och slagsmålen och som svensk actionrulle, ja helt ok.
Men den onödligt plottriga storyn fångar inte mitt intresse och det gör inte de ytliga karaktärerna heller, så jag är rätt nöjd över att jag inte betalade biopengar för denna.
Men hemma i soffan -varför inte?

2 finnjonnor av 5


Hamilton -men inte om det gäller din dotter

Svensk Bond fortsätter sina actionäventyr.

Carl Hamiltons guddotter kidnappas och han ger sig ut för att rädda henne.

Helt ärligt hade jag noll förväntningar. Eller fel. Jag trodde det skulle vara skit.
Så illa är det inte. Inte helt.
Den största skillnaden från första filmen är att denna är slarvigt gjord. Slagsmålen som ändå funkade i föregångaren är i denna filmade med kameran i Hamiltons armhåla och man klipper massor och hela tiden. Det är som att de inte orkade göra det bättre "-vi fixar det sen" ungefär. Slagsmålen är dessutom för många (då de är dåligt gjorda) vilket inte gör saken bättre och jag måste nästan med risk för epilepsi blunda mig igenom stora delar. Inte heller här är karaktärerna särskilt målande beskrivna och visst, det behövs inte alltid paletter av färg för att historien ska funka, men lite mer ändå tack.
Regin lämnar övrigt att önska och jag tycker att så rutinerade skådisar som Frida Hallgren (jag gillar henne) borde veta bättre än att... ja, göra vissa grejer.
Sen får jag en personlig kris varje gång Hamiltons blåtira syns i bild eller inte syns, då den har en synnerligen knepig utveckling mellan städerna han besöker. Städer som för övrigt är för många genom filmen. Känns lite namedropping och inte helt motiverat alls.
Sen kommer ändå slutstriden. Som lyfter. Det blir spännande ett tag och jag är sitter och är lite engagerad och  liksom"kom igen nurå". Saba Mubarak får jag som önskat se mer av mot slutet och mycket vill väl ha mer för jag vill just det. Mer.
Själva berättelsen är också, om än väldigt simpel, ändå bättre i denna än i ettan så den kammar hem med viss tvekan:

2 finnjonnor av 5


På mz får filmerna det här och det här.

lördag 1 september 2012

filmterapi

När livet krisar, och det gör det ju ibland, sätter jag på en film. Den bästa filmen att bota kris med är "Flykten från verkligheten" som ju faktiskt är samlingsnamnet på vilken film som helst. Bra eller dåliga, alla hjälper de en att fly för stunden.
Och det är det film är till för.
Också.

Idag ska jag när barnen somnat intaga min medicin i form av De 400 slagen, Saturday Night and Sunday Morning och eventuellt någon urlöjlig komedi på det.
Det bästa nuförtiden är att jag på detta sätt får hur många flugor på smällen som helst. Film är plugg, det är jobb, terapi och bästa vännen för mig. Kommunikationen i den formen må vara hyfsat ensidig, men i brist på annan och eller fler har ensidig i alla fall en sida :-).

Är det någon mer som ska falla i film idag? Jag menar, vädret är ju inte till för mycket annan lek så ge mig lite titlar. Vad ska ni se?

Kram.