fredag 21 december 2012

flytt

Förra vintern flyttade jag några gånger. Något som tog på krafterna och jag minns att jag sa något om att -ALDRIG MER!
Men saker händer och detta år slapp jag inte undan heller. Fast nu behöver jag inte packa, fysisk möblera eller annat som sliter på de få aktiva musklerna jag har i min stackars kropp, då det bara är mitt webjag som tar en tripp och det hit ------> http://www.finnjonna.com/

Välkommen att kika in!

Sidan är ännu i startgroparna och mycket är det som jag inte har lyckats begripa mig på än, men jag kan skriva saker som också publiceras och till och med som en typ av grädde på moset stannar där de ska, och det måste ju faktiskt ses som en framgång!

Wordpress är inte blogger. På gott och på ont, men då jag på sistone inte ens fått ordning på headern här hemma kändes det som att det v ar dags att gå vidare. Det är alltså inte meningen att namnet ska stå sådär lodrätt som det gör här och att min bild ligger där bakom. Jag är en html-analfabet men inte helt bakom flötet när det kommer till layout vilket man ju lätt får intryck av när man klickar sig in på finnjonna.blogspot.
Nu får jag välkommen hjälp av web-Mackan, som kan avsevärt mycket mer än jag. Till exempel hur man laddar upp bild. Så det blir nästa projekt.
Och om det lyckas, kan ni alltså se HÄR!

Säg gärna till om något är konstigt eller inte funkar. Ni är säkert inte så många, men desto viktigare och jag vill att ni ska trivas :-)

lördag 15 december 2012

god morgon lördag

Jag envisas med att försöka pressa in några ytterligare italienska verbböjningar i skallen. Konjungtiv den här gången. Tenta på tisdag och jag är så där lite... inte helt hemma vad gäller dem. Böjningarna. Missat mycket sista tiden och har inte kunnat vara med på fler än en av de senaste fyra lektionerna, vilket ju kanske inte är direkt att rekommendera om man inte vill att språkörat ska börja blöda av plåga.
Men men. Efter tisdag är jag färdig med kursen.
-Säger jag extremt osäkert.

Jag var och jobbade igår med. Såg film. Bra film. Det är roligt!
Jag lever på lånad energi och det finns inte mycket kvar av den heller, men film ger tillbaka och även om tittandet och skrivandet framförallt tar tid som det finns ont om, så får jag något väldigt viktigt av mitt jobb som jag inte tänker kompromissa med.

Här finns mer film att läsa om MovieZine.

Ett tips just nu är http://www.moviezine.se/film/callgirl-2012

Ett annat http://www.moviezine.se/film/caesar-must-die

Ett tredje http://www.moviezine.se/film/lilla-anna-och-langa-farbrorn-2012

och helt ok är också (framförallt slutstriden i) http://www.moviezine.se/film/breaking-dawn2

Nu ska jag fortsätta med gramatik from hell och kan bara konstatera att italienarna var tokigare än finnarna när de uppfann sin.

torsdag 13 december 2012

lusselelle

Det är två månader sen sist och jag har länge gått och väntat på bättre tider, men de kom aldrig så jag skriver från där jag är nu. De sämre. Men det är tider de också. Ho ho ho.

Är nyligen kurerad från en tuff magsjuka som knäckte det nästsista i mig och är hemma just nu med Milo som sedan fick den. Finns roligare saker att få av sin mor gissar jag men då Mimmi gav den till mig (tror jag) skyller vi allt på henne ;-).

Sen sist?
Ja, vad har hänt. Mycket och inget.
Tyckte synd om mig häromdagen och tänkte att buhuu, det här är den sämsta hösten någonsin, uh uh uh.
Men nej då. Kom sedan på att inte mycket slår 2006. Vilket kanske inte piggade upp avsevärt men gav mig ändå perspektiv. Fast bara för att 2006 var ett bottenår blir ju inte den sista tidens händelser direkt efterträvansvärda och så får jag känna.
Har inte kunnat formulera mig kring det som hänt och vill egentligen inte heller, men jag resonerar som så att om jag kunde skriva mig ur krisen då (2006) så borde det hjälpa även nu. Och helt ärligt. Då jag redan läst om mitt eget elände i ett antal av landets kvälls- och veckotidningar så kan väl jag också få säga min sida om saken?
Vad skulle kunna hända liksom? Någon blir sur och säger upp kontakten? Nä just det, det har ju redan hänt.

Min man hemma nyss hemkommen efter två veckor på behandlingshem. Tiden före var inte rolig. Tiden nu är inte rolig. Han går i fortsatt behandling dagligen och ska så göra i någon månad till, sen ännu lite mera och sen får vi se.

Det är inte lätt att vara missbrukare, det är ett helvete att vara anhörig.
Ett ensamt helvete.
För även om vi egentligen är flera så är man ensam. Är jag ensam. Har kännt mig så ensam. Gör det än. För de som kan, de håller sig borta. Enligt min (anhörig)terapeut -för att det är så mycket skam och skuld inblandat och jag hoppas han har rätt för det skulle på något sätt lindra något den skavande känslan av ensamhet även om jag inser att min oro, sorg och ilska kvarstår och är min att handskas med.
Alkoholism och eller med annat missbruk är en fruktansvärd sjukdom. En dödlig sjukdom. Den drabbar verkligen hela familjen liksom gör andra dödliga sjukdomar.

Alkoholism är en sjukdom men med en stor skillnad från de flesta andra -Du som är sjuk kan göra dig frisk (så frisk som det går). Det är inte ditt fel att du är sjuk men du är skyldig dig själv och dina närmaste att bli frisk.
Och det finns hjälp! De flesta klarar det inte ensam. Det är inte skamligt att be om hjälp.

Jag är glad att jag haft min familj och finaste Sarah att fika och prata med. För helt ensam är man inte särskilt stark. Alls.
Eller i och för sig. Batman är det på sitt sätt och Spiderman med, men låt snubbarna jonglera med två barn, heltidsplugg, två jobb och en respektive på behandlingshem så får vi se hur många städer som blir räddade under tiden.


Trevlig Lucia på dig.



söndag 14 oktober 2012

inte utan min pad







Jag är ett år eller två efter ofta men äntligen, som Fylking brukar säga.
Nu kan jag lätt ha med mig föreläsningar vart jag än går, både skriftliga och de på youtube (kan lämna hemmet dagtid yey!) för att inte prata om den synkroniserade kalendern som kommer underlätta arbetet så sjukt mycket.
Det bästa är att jag verkligen kommer ha nytta av denna, på riktigt, och det nästbästa är bildkvaliteten på filmerna, alla roliga grejer man kan leka med och barnapparna som kommer hålla barnen sysselsatta på flygresan som hägrar.
Efter två dagar och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag klarade mig utan :-D

torsdag 4 oktober 2012

Moviezine -the magazine




Bästa tidningen kom på posten idag och ingen är gladare än jag då jag inte hunnit släpa mig till videobutiken än.
Wohoo, den östeuropeiska filmens utveckling får snällt vänta ikväll.

onsdag 3 oktober 2012

Jonnas bokhylla




Det är inte Bergmans :) men ändå. I ingen ordning alls just för att det är min he he.
Det här är ett urval. Finns ett gäng i lådor med men dessa tål vara framme. Just nu. Har inte sett riktigt alla och kanske jag skulle ha det som en målsättning med året?

Nu plugga.
I dvdn finns Här är ditt liv av Jan Troell.

så mycket film så lite tid




Sitter på Copa o lapar i mig kaffe. Tanken var att jag skulle plugga, men ett oväntat möte med Ronny Svensson, filmtyckargurun, fick mig att börja söka och köpa film på nätet istället.
Vilken databas han är. Och så passionerad vad gäller film. Otroligt inspirerande.

Jag har lite att göra för att komma upp i hans nivå av kunnande och annat.

Men först måste jag plugga. Måste ju det nu när Mimmi är frisk igen. Tre uppgifter till nästa vecka. Piuh.

tisdag 25 september 2012

en installation










Mamma, mamma, titta det är jag med lång näsa!
Milos första installation.
Vilken konstnär! Det här självporträttet med glad gurkmun skapade lille mannen medan jag borstade Mimmis tänder. På sig har han ihåliga glöson så att han ser bättre.
Bra va :)

fullt upp

Jag har kommit på att jag har ganska mycket att göra om dagarna.
Har två kurser på halvfart, sammanlagt heltid för den som inte kan räkna, sen jobbar jag lite med administration på ett håll och ser filmer och recenserar dem på annat.
Rätt mycket att göra.
Har iofs som sagt dagarna på mig och så länge barnen är friska och på förskola har jag flera timmar att fylla. Och de fylls lätt.
Svåraste är med disciplinen stundvis.
Att plugga språk på distans är mycket krävande. Just nu gör jag det genom att ha på italiensk TV i bakgrunden medan jag tar paus från själva det praktiska.
Bra där av mig. Att lyssna ger mycket.
Men det är hela tiden nära att jag sätter på en film eller tar upp en nonsenstidning eller bara slösurfar på för mig fullständigt irrelevanta nätvågor tills klockan plötsligt blir tre och det börjar bli dags att gå iväg och hämta barn.

Filmvetenskap är jättekul och hyfsat enkelt att plugga på distans. Det är skriftliga föreläsningar som varvas med egen läsning och så uppsatser på det.
Framförallt nu när jag kan ha användning för det jag lär mig i mitt fina lilla extrajobb som filmrecensent känns det ännu mer inspirerande!

Mitt fina lilla extrajobb förresten.
På torsdag ska jag träffa en filmstjärna och göra en intervju. Det blir den första men förhoppningsvis inte sista för mig. Det känns så roligt att jag nästan kissar på mig bara av tanken. Nervöst med. Fast mest kul.
Hoppas bara jag gör det bra.

Nu ska jag plocka fram penna och papper och skissa på frågor.

Ha det bra.

Recension på Sammys Äventyr 2
Läs :-)


måndag 24 september 2012

par i terapi

Marcus%20och%20Jonna%20Birro%20om%20hur%20man%20l%C3%B6ser%20relationsproblem
Njae.
Men par pratar terapi.

Jag är snyggare fårn vänster. Och min tröja är från Indiska :-)
I övrigt hoppas jag att jag säger hyfsat vettiga saker. Har inte vågat lyssna...
Det är inget skämsigt att erkänna att allt inte är facebook-tiptoppen. Och det är ok att erkänna att man kanske behöver hjälp.
Alla behöver det någon gång, i par eller själva och jag skulle önska att, om några, själs- och kroppsnäratjänster (inte att förväxlas med prostitution) var subventionerade istället för hemstäd.
Rättavdrag?
Terapi och massage ger lyckligare och friskare befolkning!

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete.

finsk filmfrukost


Frukosten igår på Bio Rio var väl rätt svensk, men filmen desto finskare.

Miss farkku-Suomi eller Miss blue jeans som den här i Sverige heter handlar om en ung kille i 70-talets Uleåborg i norra Finland.
Han passar inte in, blir kallad bög men drömmer om snyggaste tjejen i skolan och startar till sist ett "Velvet underground aktigt"-band med kompisen.

Det känns ganska mycket Mikael Niemi över historien och filmen baseras också på, för mig hittills okända, Kauko Röyhkäs bok med samma namn som i sin tur baseras på författarens egen ungdom.
Kauko är en i vissa kretsar kultförklarad skrivande musiker i Finland och efter att ha sett filmen måste jag ta mig en titt på hans böcker.
Filmen är mycket rolig. Förutom att flera gånger skratta högt ler jag ofta åt det tidstypiska som ändå inte är skrivet på näsan utan bara antytt sådär lagom utstuderat. Det känns väldigt mycket på riktigt genom hela och även om skildringen av tidseran eller framförallt fotot inte är i samma klass som Call girl av Mikael Marcimain så håller det hög klass.

Skådespelarna är unga och okända men mycket begåvade och jag känner direkt med huvudkaraktären Välde som inte har det så lätt. Historien om honom är enkelt berättad och det är inget direkt som är nytt i den, vilket inte gör  mig något för han och hans unga liv presenteras för oss med sådan glädje och ömhet, vilket får sin förklaring efter filmen då regissören Matti Kinnunen under efterföljande frågestund säger att han genast blev förtjust i bokens Välde och ville göra honom rättvisa. Vilket han i filmen absolut gör.
Ibland är det också enkla det som nästan känns oförutsägbart och klurigt i en tid då twisten praktiskt taget verkar ha drabbats av inflation och jag njöt mig igenom filmen och både skrattade och fick tårar i ögonen.
Jag har ingen aning om den här kommer gå upp på några fler biografer i Sverige, men gör den det –gå och se!

Svajar mellan en stark trea och en fyra, så det får bli en fyra!
4 finnjonnor av 5

 
 


recension Citizen Kane

Världens bästa film har den kallats. Ja, den kallas så fortfarande.
Jag hade egentligen ingen relation till den innan den var en av de obligatoriska filmerna på filmhistorian i våras. Inte mer än att jag visste att det var världens bästa film. Typ. Enligt många.

Jag såg den och blev inte det minsta berörd. Intressant och snyggt jadå. Men sen? Inget.

Läste mycket om den och tiden den skapades i, filmhistoria funkar ju så.
Aah ok, tänkte jag, såg den igen men kände fortfarande inget.
Nada. Niente. Ei mitään.
Ingenting.

Fick i uppdrag att skriva en recension på MovieZine.se och det gjorde jag.
Här är min sågning.

Jag blir i kommentarerna efteråt kallad galning men det antyds även på annat håll att jag skulle ha stake (stavas v-a-g-i-n-a).
Film engagerar. Kul.
Diskussion och olika åsikter om film, heja! Det är verkligen roligt.

Idag ska jag se pressvisning av Anna Karenina. Känns mäkta spännande.
Recension kommer senare.


.

onsdag 19 september 2012

yksi kaksi filmi




Finsk filmfestival!

I helgen går för tredje året filmfestivalen med bara finska filmer av stapeln på Bio Rio och biografen Sture i Stockholm.

För bra för att vara sant, tänker finnen i mig, men nej, just så är det!
Ingen är gladare än jag och nu tänker jag så det ryker för att styra om i planeringen och hitta tid att se några godbitar som jag precis kryssat för i programmet.

Finne eller inte besök yksi kaksi filmi 2012.

Hur bra är inte namnet förresten?! Vadå Cannes, Stockholms filmfestival, Venedigs dito.
Nä, yksi, kaksi, gå säger jag -på bio!

lördag 15 september 2012

ninja no more

Idag var vi på McDonalds Hornsgatan och där finns ett kul rum med rutchkanor och grejer för barn. Milo och Mimmi sprang runt som små tokar hur länge som helst medan jag tålmodigt förflyttade mig mellan sakerna för att ha koll.
Efter en stund satte jag mig ner på ett ställe på golvet där jag såg bra.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag, Jonna, Ninja-dito (enligt mig själv men ändå) kom sen inte upp.
Gjorde ett ryck, men dunsade ner igen. Gjorde ett till men hamnade i ett konstigt mellanläge där jag halvsatt-stod och gunggunggungade mig till sist upp i stående läge.
Ja inte så jag hade ont eller nåt, jag bara inte kom upp. Eller gjorde, gjorde jag ju. Efter ett tag. Men det var möda bakom. En aldrig förr skådad möda.

När jag nu ikväll efter nattningen skulle upp ur Milos säng poppade mödan fram igen. Det var ett mindre fanskap helt enkelt att få upp denna min boning och vidare ur sängen. Svårt är det ju alltid då jag verkligen försöker smyga mig upp (därav mitt smeknamn på mig själv) då det sover en viss extremt knarrkänslig liten dam i sängen bredvid.
Svårt alltså, men inte så här. Åter samma gunggunggungande för att med kraften av den knallröd i fejjan nästan ramla ur.

Nä.
Nu är det dags. Åldern kommer inte ensam som man säger och jag måste verkligen börja röra på mig. Abtronix i alla ära men nej. Det krävs lite svett.
Usch. Inte min grej, men men men men...

Maken springer hos PT så jag får väl åtminstone ta och stretcha lite om kvällarna för att inte helt halka efter.
Börjar imorgon.
Ikväll blir det Abtronix och Bergmans video på Play. Fantastiskt intressant! Bergman och hans video alltså.

(film)ris och ros idag




Hmmm.
Idag gillar jag Men in black 3.
Riktigt bra uppföljare.
Rolig, rapp, spännande och dramatisk. Heja rymdgubbar och Will Smith! Tommy lee Jones i all ära men här var han nedtonad till förmån för Josh Brolin som fick kliva fram och göra den grymtande gubben som ung. Mycket bra gjorde han honom, så jag är väldigt nöjd och fick mig häromdagen en mycket trivsam filmupplevelse med många skratt!
Visste ni att Mick Jagger är en alien? Nä just det.

Ledsnare är jag istället åt en annan rymdsaga.
Prometheus.
Hade väntat länge och även om förväntningarna sjunkit med medeltempen ute så blev upplevelsen ännu lägre.
Jag gjorde inte som många andra och jämförde med Alien. Inte mycket iaf. Men även utan jämförelse så haltar prometheus som en nittioåring med lårbensbrott. Karaktärerna känns inte trovärdiga, än mindre relationerna dem emellan.
Visst, det är en sci fi film och de bitarna funkar, det är snyggt och slutactionscenerna (piuh långt ord) är hyfsade och stundvis bra. Men klart man vill ha mer! Innan och under den snofsiga ytan ekar det tomt.
Noomi är bra och har en framträdande roll i men hon är egentligen bättre än så. Hennes figur har inte helt logiska infall som bara ökar på ekot.
Nä, synd, men detta var en grym besvikelse till film som inte fick mig engagerad alls.

Så. Vad ska jag se ikväll?


fredag 14 september 2012

Call girl

Igår var jag på bio och såg Call girl av Mikael Marcimain.
Jag var överpepp och fick anstränga mig för att inte ta med förväntningarna in i salongen då den bästa upplevelsen fås utan de i hasorna.
Den här gången klickade dock höjden på både förväntningarna som kvaliteten för att inte säga hela upplevelsen eller kanske mer inlevelesen.
Filmen får en fullpott. Och jag längtar tills biopremiären för att få se den igen på stor duk.
Läs recension här!

onsdag 12 september 2012

recension av sugarman och andra trevliga nyheter

Searching for Sugarman (2011)

Ännu en dokumentär som får min läpp att darra. Denna dock mer av förtjusning och en inombords bubblande, ja jag vet inte om det är glädje eller lust till liv, men någon härlig känsla väcker filmen Searching for Sugarman inom mig. Och jag vill nästan dansa ut den så här även dagen efter.

Malik Bendjelloul är mannen som gjort filmen och som han gjort den!
Det är en kärleksfull detektivhistoria och en musikalisk resa. Saga om du vill, fastän den är sann. Och sanningen äverträffar ju dikten som det heter och det med besked i denna.

Sixto Rodriguez var en sångare och låtskrivare i Detroit som upptäcktes av musikbranchen. Han fick ge ut ett par skivor som rosades av kritikerna, men tyvärr inte sålde, så han droppades som en soppåse och karriären som aldrig hann börja slutade tvärt.
Ett tag senare i Sydafrika mitt i apartheids storhetstid började Rodriguez låtar spelas och snart ägde var och varannan person hans skivor. Låtarna inspirerade till frihet och jämnlikhet. Av mannen som sjöng dem visste de inget.
Han hade tagit livet av sig.
Sas det.

Där börjar jakten. Sökandet.
Vem var han, Rodriguez?
Pusselbitarna läggs och vi får så sakteligen veta mer.

Det är en helt fantastisk tripp vi bjuds med på och hantverket är gott. Det är snyggt och stilfullt och även om  vissa delar kunde tydligjorts och man gärna hade velat dröja kvar vid andra så blir de "bristerna" parenteser i en mycket sevärd och fantastiskt berättad liten historia om en man som var större än Elvis.

Mycket mer kan jag inte säga.
Men jag upprepar mitt upprop från recensionen jag skrev efter Palme; film är bättre på bio, även  dokumentär sådan!
Gå och se.
Stor skärm och kompani. Det är Sugarman så otroligt mycket värd!

(Extremt starka...) ...4 finnjonnor av 5...


...och så är jag bara så sjukt glad äver att Morgan Freeman lever! För joho det gör han. Tjo för det!

lördag 8 september 2012

på Bio Rio med Milo







Snart börjar Alfons! Det står så på biljetten.

onsdag 5 september 2012

i tidningen idag



Överst. Jonna säger.
Läs hela recensionen på Moviezine.
Det är så en osynlig maktfaktor arbetar. Osynligt men effektivt. He he.

Har precis ätit av fantastisk macka med mozzarella, kronärtskockspure och avokado på café copa vid hornstull. Mamma min mia vad gott!

Nu fortsätter min hjärna insupa italienska verb och vansinniga prepositioner.

Ha en trevlig dag!

tisdag 4 september 2012

korta recensioner om hamilton och så hamilton

Hamilton -i nationens intresse

En svensk Bond goes spionaction.

Det handlar om vapenstöld, korrumperade poliser och kidnappade snubbar. Mitt i detta finns Carl Hamilton som ska reda ut soppan och rätta till det som rättas kan.

Hamilton är cool. Persbrandt gör honom hyfsat bra utan att göra värst mycket alls egentligen. Det är hans röst, hållning och blick som gör det och även om det räcker kan jag ibland känna att fan, gör något annat, något mer, karl! Men samtidigt krävs inte mer och historien i sig ger heller inte direkt något utrymme för karktärsutsvävningar. Hamilton är cool och that's it and that's that.
Bra övriga skådisar finns med i rolllistan, däribland Saba Mubarak som Mouna och jag vill se mer av henne, liksom några andra som alla får stå bakåt för karaktären Hamilton och Persbrandt, då det ju är hans film.
Filmen är snygg. Den är ambitiös när det kommer till tempot och slagsmålen och som svensk actionrulle, ja helt ok.
Men den onödligt plottriga storyn fångar inte mitt intresse och det gör inte de ytliga karaktärerna heller, så jag är rätt nöjd över att jag inte betalade biopengar för denna.
Men hemma i soffan -varför inte?

2 finnjonnor av 5


Hamilton -men inte om det gäller din dotter

Svensk Bond fortsätter sina actionäventyr.

Carl Hamiltons guddotter kidnappas och han ger sig ut för att rädda henne.

Helt ärligt hade jag noll förväntningar. Eller fel. Jag trodde det skulle vara skit.
Så illa är det inte. Inte helt.
Den största skillnaden från första filmen är att denna är slarvigt gjord. Slagsmålen som ändå funkade i föregångaren är i denna filmade med kameran i Hamiltons armhåla och man klipper massor och hela tiden. Det är som att de inte orkade göra det bättre "-vi fixar det sen" ungefär. Slagsmålen är dessutom för många (då de är dåligt gjorda) vilket inte gör saken bättre och jag måste nästan med risk för epilepsi blunda mig igenom stora delar. Inte heller här är karaktärerna särskilt målande beskrivna och visst, det behövs inte alltid paletter av färg för att historien ska funka, men lite mer ändå tack.
Regin lämnar övrigt att önska och jag tycker att så rutinerade skådisar som Frida Hallgren (jag gillar henne) borde veta bättre än att... ja, göra vissa grejer.
Sen får jag en personlig kris varje gång Hamiltons blåtira syns i bild eller inte syns, då den har en synnerligen knepig utveckling mellan städerna han besöker. Städer som för övrigt är för många genom filmen. Känns lite namedropping och inte helt motiverat alls.
Sen kommer ändå slutstriden. Som lyfter. Det blir spännande ett tag och jag är sitter och är lite engagerad och  liksom"kom igen nurå". Saba Mubarak får jag som önskat se mer av mot slutet och mycket vill väl ha mer för jag vill just det. Mer.
Själva berättelsen är också, om än väldigt simpel, ändå bättre i denna än i ettan så den kammar hem med viss tvekan:

2 finnjonnor av 5


På mz får filmerna det här och det här.

lördag 1 september 2012

filmterapi

När livet krisar, och det gör det ju ibland, sätter jag på en film. Den bästa filmen att bota kris med är "Flykten från verkligheten" som ju faktiskt är samlingsnamnet på vilken film som helst. Bra eller dåliga, alla hjälper de en att fly för stunden.
Och det är det film är till för.
Också.

Idag ska jag när barnen somnat intaga min medicin i form av De 400 slagen, Saturday Night and Sunday Morning och eventuellt någon urlöjlig komedi på det.
Det bästa nuförtiden är att jag på detta sätt får hur många flugor på smällen som helst. Film är plugg, det är jobb, terapi och bästa vännen för mig. Kommunikationen i den formen må vara hyfsat ensidig, men i brist på annan och eller fler har ensidig i alla fall en sida :-).

Är det någon mer som ska falla i film idag? Jag menar, vädret är ju inte till för mycket annan lek så ge mig lite titlar. Vad ska ni se?

Kram.

tisdag 28 augusti 2012

polar-rävar










Polarprize 2012.
Mycket ödmjuka vinnare i Paul Simon och Yo Yo Ma.
Hur coolt namn är inte det senaste då?!?
My name is Ma. Yo Yo Ma.

Ja hursomhelst hölls en fin liten konsert i huset för dessa och det var mycket bra och trevligt.
Sen kom vi hem och jag upptäckte att nånstans på vägen måste jag ha tappat rösten då jag ingen längre har.

God natt.

söndag 26 augusti 2012

friends with kids -en recension

Friends with kids (2011)

Kul och på sina håll suveränt manus höjer men klockrena skådisar som tyvärr slösas bort på biroller sänker.
Filmen blir inte riktigt så bra som den hade potential att bli och det gör mig lite grinig.


För att undvika problemen som bebisar lätt leder till när det kommer till romantiken bestämmer sig ett kompispar för att göra ett barn ihop och efter det fortsätta vara bara vänner.

Kompisparet spelas av Jennifer Westfelt (också regissör och författare vilket hon kanske borde ha koncentrerat sig mer på?) och Adam Scott och där har vi första problemet.
Det är väl inte direkt något fel på deras individuella talanger, men jag tycker inte alls att de får till det med kemin karaktärerna emellan. Som kompisar har de en ofta rolig jargong men jag tror inte direkt på dem, känner inte med dem. Det är lite rabbligt och när det sen kommer till eventuella andra känslor så, nä, inte helt trovärdigt alltså.

Bättre är det med deras övriga kompisar, eller de som spelar dessa; Maya Rudolph, Chris O’Dowd, Kristen Wiig och Jon Hamm alla fyra kända från bland annat aproliga Bridesmaids. De gör alla ett mycket bra jobb och en liten rotering i rollistan hade varit så önskvärd och gett en annan film på ett helt annat plan.
Men nu roterades inget.
Istället låter man Megan Fox hoppa in och vara snygg en bit in i filmen. Vilket leder mig till det andra problemet. Hon är under sin hundpromenad så fokuserad på att få håret att falla rätt att hon missar allt annat. Lite bättre blir hon sen, men det räddar inget då det inte sprakar för fem öre i romansen hon ingår i.

Det är trots allt på många sätt en rolig film. Som småbarnsmamma känner jag igen mig i vissa delar och förfasas över andra. Replikerna är träffsäkra och skönt småvulgära emellanåt (litelitelite Woody Allen) och även om könsrollerna är ganska träiga ibland lyfter manuset det mesta på rätt plats. Historien innehåller inget nytt och slutet är förutsägbart, men det är ändå en fin berättelse och jag mår bra när jag ser den och ler ett tag efteråt.

Så 3 av 5 finnjonnor.

...då jag kvällen till ära väljer att se potentialen och inte låter problemen vinna.

antimotion

Jag är ingen motionsmänniska. Finns få grejer som får mig att vilja slappa i soffan så mycket som andra människors motionerande, eller prat om detsamma. Känner mig nödgad att bringa lite balans i allas vår tillvaro, så jag sitter lite extra och länge när det vankats flås på annat håll.
Som nu.
Det har varit triathlon i stan och det är ju bra. Trevligt. För de som gillar sånt. Själv måste jag nu, för balansens skull, sitta ett par timmar och bara sitta.
Jag vet.
Tufft. Men någon måste ;-)


höstnäsa

Plaskar ikapp med vädret där ute. Jag är sjuk. Lagom till veckan då plugget börjar.
En resa till Italien hanns med i juli då alla i familjen utom jag åkte på halsfluss. Kan det vara min tur nu?
Nä det tror jag inte. Har inte riktigt tid med sånt, så jag hoppas verkligen jag har rätt i tron, men fasiken så halsen skriker.
Snorar gör jag alltså med. Som en liten valp. Det bara rinner. Blä.

Snart ska ett par barn läggas. Jag låter de springa av sig sista energin nu så sömnen smakar gott sen. Kvällsdans hoppar vi idag känner jag.
Serie A har kört i gång och Marcus Club Calcio med den. Kommer bli ensamma söndagar framöver. Tur jag storbilds TV.

Nu blir det till att torka av datorskärmen. Skvätt ner den rejält med ett gäng blöta nysningar under dess minuter.

Atjoo på er.

lördag 25 augusti 2012

jag -en filmrecensent i höst

Mitt lilla extraknäck är värsta drömjobbet.
Så himla kul är det och jag längtar verkligen till arbetet milt uttryckt.

Min senaste recension:
Hope Springs, filmen fick 3 av 5

Lite partiskt kan tyckas, men jag anser verkligen att www.moviezine.se är väl värt att besökas, ofta, om man gillar film!
Själv hänger jag där dagligen, och så mycket jobbar jag inte :-).

 
Vem ska se vad ikväll?

Jag kör ett litet eget maraton i Resident Evil och det är dags för nummer 2 ikväll, bara barnen somnar hyfsat tidigt...


inredning inför hösten

Det är sista rycket nu. Sista helgen i augusti och sista helgen innan min vardag börjar på allvar.
Måste njuta.
Njut nu då. Kom igen, ta tillvara på dagen, solstrålarna, värmen (?) och grönskan.
Ja, jag ska. Bara ligga ligga här i soffan först. Vila.
Sen njuta.

På måndag börjar min skola. Det blir fortsättning på både film och italienska. Känns mycket skoj och inspirerande. Tillsammans med lite jobb vid sidan av kommer jag ha att göra.

Vid sidan av det damp Ikeakatalogen in igår och jag som redan är ikeasugen måste nu verkligen på riktigt tänka till.
Vill ha allt. Det är så mycket bra och snyggt däri.
Behöver ju lite nytt med och lite mer av annat.
Förvaring!

Då det inte blir nån fondvägg i år vill jag fylla på med färg på andra saker. Idéer?
Är galet rödhårig som en förebyggande åtgärd och i övrigt funderar jag på mer lila och turkost eller bara gröngrönt till det brunguldiga och vita.
Hmm.






Och så vill jag ha en gammal (eller ny) trearmad lampa där i hörnet.
Var hittar jag en sån?

Hur laddar ni inför hösten?

torsdag 23 augusti 2012

onsdag 22 augusti 2012

hej

Jag har haft en paus.
Blev förbaskad och är det än då ingenting med denna sida vill fungera. I ren frustration valde jag att glömma bort den och hade något som skulle kunna kallas för semester.
Bloggsemester.

Nu är jag tillbaka och jag är inte dummare än att jag inser min ensamhet här.
Borde ha önskat en trevlig sommar när det fortfarande fanns någon här. Gör det nu, ifall någon tittar in. Hoppas sommaren har varit bra!
Och välkommen igen.
Om någon saknat mig, är jag ledsen för att jag försvann bara så där...

Jag är på gång och ska starta blogg på annat håll och är det så att någon önskar följa, kommer jag så småningom länka till den härifrån.
Tills dess kommer jag babbla loss och ventilera lite här.

Min sommar har varit rätt full. Hade varit trevligt om jag varit det med, men nej. Det är mest Bergman och barn som har hållt mig sysselsatt.
Barnen har varit glada, men Bergman... Inte en munter herre den där och jag kommer aldrig någonsin mer få för mig att under en semester med hemmavarande barn börja plugga Bergman på halvfart.
Nope.
Done that.
Nomore.
Överhuvudtaget ska jag ge perkele i att analysera någon annans eller ens min egen ångest den korta tid som vi kallar sommar. Den är till för annat.

Jahapp.
Nu ska jag fortätta skruva i kylskåpsdörren som lossnat.


torsdag 28 juni 2012

Bergmanska sommarkursen fortsätter och jag ger -Sommarnattens leende

Sommarnattens leende
Ingmar Bergman från 1955

   Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Bergman, men faktum är att hans Sommarnattens leende inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör om lust, kärlek och de förvecklingar som dessa kan ställa till med.

   Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får framförallt följa en advokat (Gunnar Björnstrand), hans unga hustru Anne (Ulla Jacobsson) och den vuxne sonen Henrik (Björn Bjelfvenstam) från ett tidigare äktenskap. Vi får också nöjet att bekanta oss med Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.
   Allting ställs på in spets när advokat Egerman avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé (Eva Dahlbäck) som redan har en sanslöst svartsjuk gift karl som älskare, en greve(Jarl Kulle). Denne greves fru (Margit Carlqvist)råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskap plötsligt av skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg, då även Desireé kommer närvara.

  Det är en buskis som sagt. Den är kanske inte så rolig, som ändå underhållande. Jag gapskrattar inte men myser leende i soffan, för relationer är underhållande i alla dess former och när det strular och har sig blir det än mer spännande.
Dock är inte filmen precis så enkel som man kanske vid en första anblick kan tycka. Det är 11 år kvar till den avsevärt mer obehagliga och svåra Persona av samme regissör och olikheterna är fler än åren emellan, men det finns några repliker i Sommarnattens leende som antyder starka känslor under den hårt polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än Harriet Andersons svängande rumpa.
   
   Överhuvudtaget så framställs kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, från början som kurviga förförerskor alternativt oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, ej heller för Bergman själv. Dock övergår snabbt kvinnan från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok. Det är med brett leende jag hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med alla möjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade och kammade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor!
   Denna på sina sätt rätt mediokra, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars får mig att tänka på den ungefär samtida Gentlemen prefer blondes med Marilyn Monroes kurvor i fören. Den var också på ytan ytlig och rumpor svängde, men med granskande ögon kunde man få sig en eller ett par helt andra läsningar än som från början flaggats för.
Samma gäller till viss grad alltså också denna. Och i min rekommendation vill jag säga -Se och se sen om, gärna med andra brillor. För det är den och du värd.
 
   Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta att bringa må-braig trivsel till åskådaren var han också synnerligen duktig på! 

7 starka leende finnjonnor av 10

måndag 25 juni 2012

sommarlurad -igen!




Jag är så naiv va.
Inbillar mig på fullaste allvar att det är sommar. Och sommar betyder i mitt huvud sol.
Värme.
Torrt.
Kesäkuu heter juni på finska. Kesä är sommar och vi är således i sommarmånaden.
Fast inte.
Jag bara envisas med att tro så. Varje år envisas jag och blir istället blöt, så blöt att det faktiskt blir riktigt kul. För naiv som jag är har jag inte ens regnjacka eller ett paraplax.
Naivt=dumt.

Nu är iaf barnen på förskolan. Efter nästan en månad av eländesfeber och vattkoppor är de äntligen båda två helt friska och nu har de en vecka kvar innan ledighet. Jag ska försöka ta igen det missade.
Först torka lite.

Hoppas ni hade en fin midsommar alla och att resten av sommarn blir kalas!

onsdag 13 juni 2012

Persona -en något analyserande recension


Persona av Ingmar Bergman från 1966
Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt.
Framförallt är det de första inledande bilderna som tillsammans med den gnisslande musiken är ordentligt obehagliga. Detta poetiska kollage är i all sin vidrighet ändå vackert och jag blir mot min vilja berörd och vill se det igen.
Och gör det också.
Dock kan jag inte ens efter flera tittningar se någon som helst mening med dessa, varför det hela blir om möjligt ännu mer störande.

Handlingen i sig är relativt enkel.

Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en föreställning i vilken hon spelar Elektra blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet.
De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära.

Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.
Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som öppnar sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar bland annat om en episod i sitt liv då hon och en väninna hade en orgie på stranden med två yngre pojkar medan hennes fästman var bortrest och hur hon efter det blev gravid och gjorde abort. Detta intima avslöjande leder indirekt till filmens vändpunkt då Elisabeth i ett brev som Alma öppnar, skriver till läkaren om hennes nyfunna kunskap om sköterskan.
I en nyckelscen har Alma tappat ett glas och plockar därefter upp skärvorna utom en som hon kallt beräknande lämnar på marken i förhoppning om att Elisabeth ska trampa på det. Vilket också händer.
Därefter eskalerar de två kvinnornas osämja liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Och jag undrar om det inte är en kvinna vi hela tiden fått beskåda.

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är som sagt ren poesi att få följa med hans kamera och betrakta och begrunda skeendena. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.
De båda skådespelerskorna gör också makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst känns.

Bergman har i den här filmen gett sig ut på en resa uppfattar jag det som. Det är ett experiment. Ett visuellt och känslomässigt sådant. Han blandar friskt av det han kan, teater och film.
Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att det starkt liknar målade, om än svartvita, tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i kombination. Vi får följa kvinnornas drömmar och verklighet, rädslor och fantasier. Ofta vet vi inte vad som är vad, eller vem som är vem.

Jag är ett stort fan av David Lynch sedan tidigare, fast inte alls lika bevandrad i den Bergmanska repertoaren. Dock måste jag efter Persona säga att det inte är direkt otydligt att den förstnämnde ett antal gånger, förmodar jag, också sett denna och även inspirerats en hel del inför sin Mulholland Drive från 2001. Båda är de psykologiska och trådlösa dramer med påtagligt rysliga konsekvenser om två kvinnor som blir ett, eller inte.
Kanske kan jag tycka att Lynch lyckas aningen bättre i sitt abstrakta måleri eftersom hans film är för mig helt utan påtagliga ledtrådar och istället bara inbjuder åskådaren att hänga med på den åtminstone senare delens fullständigt galna resa utan varken mening eller mål. Samtidigt upplever jag att Bergman faktiskt levererar några lite väl tydliga uppslag som endast förvirrar ytterligare och lurar mig att tro att jag faktiskt kommer kunna fatta.
Vilket jag inte gör.  För det är inte meningen heller.

Den här filmen är inte för alla.
Men jag skulle ändå önska, min egen stundom pockande ambivalens till trots, att många såg den. För den är väldigt SEvärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en FILM. Persona är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar, döljer fast framförallt berör.
Det är långt ifrån den klassiska Hollywoodmallen med orsak /verkan-styrd struktur och intrig eller med ett slut utan lösa trådar. Den här filmen saknar trådar helt, alternativt är ett myller av dem och alla hänger i så fall fritt från början till slut.
Fast jag tycker ju också att man inte behöver eller måste fatta. Ibland ska du låta filmen göra jobbet, leda dig och bara njuta eller förfäras av färden.
Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att stört fundera. 
Och det är bra så.
Mycket bra faktiskt.

8 finnjonnor av 10.



söndag 10 juni 2012

ph-värde 2 på tenta igår

Jag är fortsatt glad.
Härlig känsla faktiskt.
Har inget på agendan just nu då jag mitt i allt lyckats skriva klart och också lämna in tre hemuppgifter i filmvetenskap och igår gjorde jag italienska-tentan. Med blandad entusiasm. Två senaste veckor har ju Mimmi varit hemma och sjuk (feberfri nu sedan igår, tjohoo!!!) så mitt plugg har blivit lidande, dock skrev jag alltså  igår, och det var svårt, det var det. Men. Det gick oväntat bra.
Till en början.
Sen inte lika så. "Synd att du hoppade över sista uppgiften", som min lärare skrev.
What the!!!???!!!
Jag hoppar inte över nåt, nånsin. Inte min grej. Jag skriver tills jag blöder, men klart blir det och igår hade jag både tid och energi kvar, men FUCK. Slarv. Skit.
I denna sluttenta hade vi tydligen två kortare uppsatser att skriva, men efter den ena, första, trodde jag i min enfald att det var klart och lämnade in. Den andra och sista kom löjligt långt ner när jag senare scrollade och kollade. Så bara morr. Kommer nog förhoppningsvis få G iaf på kursen och slipper tenta om, bra det i så fall. OM det nu går så väl. Men surt. Så surt.
Ja ja. Kan inget göra åt det nu.
Ska vara glad ikväll.
Tänker bra tankar.
Positivt tänkande och den skiten i all ära, men faktum är att mitt mående har med mina känslor att göra. Känslor som styrs av tankar och tankar som jag tänker och också därför till stor del kontrollerar.
Så...
Ja, har skrivit detta förr, och innan det till och med. Men det tål att upprepas. Många gånger räcker det med lite tankestyrning för att livet ska kännas roligare. Testa.
Kan funka.

EM-änka

Alltså.
Visst, det är kul med mästerskap. Det är det och jag gillar ju hockey och friidrott och lite allt möjligt så där annars. Till och med fotboll om jag vaknar på den sidan.
Men.
Det var roligare förr.
Nu är det BARA BOLL här hemma och snubbar som sparkar på den.
Och så min sura gubbe på det.Yey.
Fattar inte varför det måste vara surt. PH:t är verkligen i botten. Surt och tjurigt.
Jag vet att det är nervositet mest, men kom igen va. Två generationer Birro så tjuriga att det börjar regna svavel.
Det är ju lite roligt kanske, fast inte charmigt alls, att de smsar varandra veckor innan ett mästerskap börjar och bara tjurar om Italiens dåliga chanser, orättvisa det ena och fuskande det andra etc. Och jag menar veckor innan. Då kan ni kanske gissa hur det har låtit idag, dagen då Italien spelar första kvalmatchen. Mot Spanien.
Bu huu.
Telefonen går varm och det är en grinig snubbe som ibland tittar upp från den. Han som är så trevlig och glad på TV. Ha ha. Bellman var inte så rolig alla gånger hemma...
Jag försöker för min egen skull att uppmuntra efter bästa förmåga men inget hjälper och snart får det vara. Åkte för några veckor sedan på en weekendresa med Jess för att ladda batterierna inför detta, men känner redan att jag snart måste iväg igen.
Måtte de nu vinna. Italien! Forza! Heja! Om inte annars så för att får tyst på surpupporna Birro!
Vi är realister säger de. Yeah right. Hade det inte låtit så här, precis jämt -även under VM 2006, hade jag kanske köpt det.

Nä, mitt motto idag: Ta ut glädjen i förskott för annars kanske du aldrig får vara glad!
Och det är glädjen som räknas, när man väl dör. Och just nu är jag så glad för jag tror verkligen Italien vinner!
Go go go.

fredag 8 juni 2012

rec av Trick 'r treat som ni inte ska missa ikväll!

Trick ’r treat (2007)

Det är Halloween.
Flera rysliga historier spelas parallellt upp för oss i lite olika tidsordningar. Vi får bland annat se en rektor som vid sidan av seriemördar lite grann, barn som busar med barn, ett gäng snygga tjejer varav en är oskuld ska på fest i skogen och till sist möter vi en ensam skjutgalen gubbe med dolt förflutet som får oväntat och ej helt naturligt besök.
Vi blir några gånger ledsagade med tidigare… och senare…  i nedre hörnet, men från början fattar man ändå inte hur eller ens om de riktigt hänger ihop. Vilket de inte behöver göra, de håller bra som de är, små korta välspelade och läskiga novellfilmer. Bra så.
Men mot slutet blir jag ändå ännu mer förtjust då jag får ett antal aha-liknande upplevelser och det är verkligen i värsta bästa Robert Altman anda allting knyts ihop, plus då det där lilla extra med allt blod om sprutar. Me like!

Allt är väldigt snyggt och smart ihopkomponerat, och huvudintrigen, intrigerna… nej, jag säger inte så mycket mer om innehållet då jag inte vill spoliera er kväll.

Se Trick ’r treat på femman 22:55! Ni blir inte besvikna.

Det är verkligen en troligt bra film. Som sagt ryslig och spännande, men med glimten lite lagom i ögat hela tiden så det inte blir för otäckt, fast ej heller löjligt då det är precis lagom av allting.
SE!!!

8 mycket nöjda finnjonnor av 10

lära Marcus lite bloggteknik




Så snabbt läggs en bild upp :)

onsdag 6 juni 2012

hemtenta




Jomenvisst.
Det börjar arta sig. Mimmi är sjuk igen så det har blivit lite omorganisation i pluggeriet. Främst handlar den om att skriva när hon sover. Punkt.
Barn blir sjuka, det rimmar inte bra med distansstudier, det gör det verkligen inte, fast nu är det som det är.
Har motvilligt sänkt kraven lite och snart är jag nog till och med färdig. Imorgon ska de tre uppgifterna vara inne.
Sen ska jag ta italienskan på fredag innan tenta på lördag.
Bra va?!
Saker på så vis under kontroll.
Jo men det är bra.

söndag 3 juni 2012

gammal äldre jag -igen




Ligger i sängen sen ett bra tag.
Löjligt nöjd över stämpeln på min handled sedan gårdagens konsert. Finnjonna goes clubbing. Typ. Hyfsat tidig natt ändå om man bortser från filmen jag envisades med att se efter hemkomst. Kändes som en bra ide då...
Men nu, idag, kalasdagen, vara själv med två barn, baka och städa och greja och stoja -så trött alltså!
Man är inte 35 längre.
Men så mycket bättre om än tröttare och äldre.
He he.

Puss och god natt.

lördag 2 juni 2012

trio




Om vi vore ett band kunde vi heta trio med napp eller falsksjungande finnar eller vabba grön eller twisted sister her brother and the crazy ol' mother.
:)
Mimmi är back in business nu i alla fall, frisk och kaxig. Milo är trött efter tuff förskolevecka och jag har dåliga tänder.
Moahahahahaa.

Får se vad vi hittar på idag. Vädret lämnar en del övrigt att önska men jag funderar på att trotsa blåst och regn och släpa oss till liljeholmstorget.
Det eller glo tecknat hela dagen. Hmm.

fredag 1 juni 2012

recension The Divide


The Divide (1 h 52 min) regisserad av Xavier Gens

En dyster apokalypsthriller från 2011.

En grupp hyresgäster lyckas stänga in sig i ett bly förseglat (får man förmoda) källarrum tillsammans med sin hyresvärd innan en atombomb briserar utanför.
Människorna försöker överleva nu tätt tillsammans med någon typ av mänsklig värdighet intakt.

Filmen är dyster som sagt.
Det är mörkt och eländigt, skitigt och kargt. Ganska typiskt med andra ord för en undergångsfilm. Stämningen filmen igenom har flera likheter med The Road från några år sedan, även om det saknas lika väl beskrivna karaktärer och relationer.
Det börjar rätt bra. PANG! Sen flykt till gömställe (eller om det var tvärtom) och så börjar en ny tid, ny ordning med nya villkor.
Scenografin och miljön är passande på alla sätt och det är väldigt snyggt filmat. Läckra långa kameraåkningar i speglar och längs golv presenterar oss källarrummet som är mer än ett rum. Det är ändå ganska stort där nere, en hel värld fast såklart mycket mindre och helt instängt och det är där de forna grannarna nu ska samspela.
I huvudrollerna ser vi bland annat Michael Biehn från Terminator och trots sin rätt karikatyriska cigarr i mungipan är han bra och trovärdig som hyresvärden och gängets nya boss. Milo Ventigmilia från Heros bland annat spelar en av de unga männen och Rosanna Arquette är en desperat mamma i morgonrock. Eva, den andra kvinnan spelas av Lauren German. Alla spelar sina roller bra och även om det som sagt inte går att jämföra med huvudkaraktärerna i The Road så gör de alla ett mycket gott jobb.

När filmen fortskrider och maten börjar ta slut, gör desperationen och de dåliga sidorna av människan sig påminda. Då världen redan har gått under är det nu humanitetens tur att falla.

Andra halvan av filmen är lite av ett frosseri i vidrighet. Det blir nästan en kapplöpning om hur lågt man kan gå. Och det är lägre än Vodafone.
Jag är inte kräsmagad och gillar dessutom splatter och gegg på film, framförallt i domedagsrullar. Men här blir det nästan bara för mycket. Och det går för snabbt.
I mitt tycke hade filmen vunnit på att stanna lite i de fysiska geggerierna och koncentrerat sig på de psykologiska lite till.
Jag är ambivalent.
Marcus sa efteråt ”jag är för gammal för att må dåligt av film”. Och joo, nästan. För man mår inte bra av detta.
Jag ska inte säga för mycket om slutet men det är, ja, eller kan vara kanske en början.
Eller inte.
Jag mådde inte bra efter The Road heller och tror fortfarande att pojken kom att bli uppäten… Men samtidigt vill ju jag ändå se sådant här. Också.
För något gott kan man alltid hitta i det.
Jag rekommenderar egentligen ingen av dessa nämnda rakt av.
Men.
Om du blir kittlad av dystopier och apokalypsgenren rent generellt, tycker psykologiska intriger och pressat läge är spännande och kan ha överseende med vidrigheter på gränsen till något ännu vidrigare, så tycker jag du ska se The Divide
För det är snyggt foto, en bra uppbyggd historia, bra skådespeleri på de flesta håll och intressant om det mänskliga psyket och samspelet individer emellan i krissituation. Och så känns ju som vanligt efter sådant här elände den egna tillvaron som en rejäl räkmacka att valsa vidare på.


6 ambivalenta finnjonnor av 10 som rent filmiskt snuddar vid en sjua eller ännu bättre...

sista rycket?

Har en hemtenta i filmvetenskap som jag nu, rent telepatiskt, sliter med. Jag vill verkligen att det ska bli bra. Hoppas det också blir det. Tiden är knapp då jag redan förlorat en vecka i och med att Mimmi varit hemma och sjuk. Men efter helgen ska jag rycka mig i de få nackhåren jag har kvar och köra järnet.
Det är och har varit fantastiskt stimulerande att studera i vår! Jag är en gammal plugghäst, gillar att läsa och gör det bra. Dessutom verkar analyserande vara min grej och jag har fått nästan oförskämt positiva omdömen (som jag såklart varit värd) vilket sannerligen piggat upp och gett mig energi tillbaka som sluppit ur mig de senaste åren, då både sömn och annat varit lite av en bristvara. Jag skulle verkligen rekommendera alla som har möjlighet att förverkliga sig själva genom skolan! Framförallt ni kvinnor, mammor därute eller inne, som ofta gör så mycket oavlönat och många gånger otacksamt arbete hemma. Börja plugga! Språk eller vadsom. Kvällskurser i allt möjligt finns det gott om och jag lovar att det stärker!
Därför är det med aningen tungt hjärta jag funderar på framtiden och hur den ska se ut...
Har sökt och hade också tänkt fortsätta med plugget, både italienskan och filmen, men börjar så smått inse att det nog är lite väl optimistiska tankar. Har ju denna vår kunnat plugga utan så mycket studiemedel då Marcus har dragit det ekonomiska lasset (med min hjälp dock, för han hade inte kunnat jobba så om jag inte hade gjort mitt och mer. En parentes som tål att upprepas för mig själv inte minst.)
Fast nu som sagt... ja, vi får se, men det luktar lite lyxfälla att behöva ta lån för att betala lån. Åtminstone om jag inte snart kan börja formulera fram en bra plan över vad jag ska bli när jag väl blir stor.

Skit.
Hatar sådan här stress.
Det låter säkert bara som gnäll, men jag är uppriktigt oroad och ledsen.
Hade ju behövt lite mer stärkelse, bekräftelse och flyt, något som jag tycker pluggandet gett mig. Fast nu får jag kanske ta och skaffa mig det där jobbet jag suktat efter.
Vilket det nu är.

Jag är förresten nyss uppsagd från mitt förra arbete, något som faktiskt är att ses som enbart positivt med tanke på hur jag blivit behandlad av dom på sistone.
Hoppas nu bara att facket sköter sitt och hjälper mig så jag får ut det de är skyldiga mig. Sen är det klart.  Inget mer. Jag ska slicka mina sår och skaka av mig. Dags att gå vidare. Hade såklart varit trevligt att kunna sluta på ett annat sätt efter 11 år men jag kan inte rå för hur andra är och gör.
Synd bara. Det är det.

Nä nu ska jag göra en ekonomisk kalkyl, fortsätta fundera på vad jag sen vill bli och också försöka skriva ner några rader på mitt arbete om efterkrigstidens film. För är det så att det blir mitt sista, ja då är det ännu viktigare att det faktiskt blir bra!

Om någon har något tips på jobb, råd om hur man borde tänka, göra, uppmuntrande ord om att plugg faktiskt är värt att lånas till även om man redan har lån, ja då vet ni vart posta det :-)

Tack för att ni lyssnade.

torsdag 31 maj 2012

fobi

Har några stycken.
Mest är det sladdriga, små kryp som hotar mitt liv och får mig att gråta när det regnar. Men sen händer det ibland att jag får fullständig panik av att ha något mellan tänderna och inte få bort det. Och jag pratar panik! Därför har jag alltid tandtråd i väskan.
Men.
Nu.
Efter min tur till tandläkaren idag där renoveringsprojekt ala tandfan har börjat sitter jag här med ett provisoriskt hölje på och mellan två tänder som driver mig smått till vansinne. Och jag får INTE tandtråda! Hjälp. Nästa tid den elfte och jag längtar dit!
Tills dess... Ja, det är bita ihop som gäller. Hårt som faaan.
Fast nu -se film.




onsdag 30 maj 2012

piggare idag




Johoodå.
Fast än sitter vi fastklistrade i soffan.
Mimmi har inte alls varit nöjd med tv-utbudet på barnkanalen eller Disney junior som tydligen bara är nej! Nej! Liksom de flesta andra program som zappades förbi, men tack och lov hittade vi Simpsons på sexan som genast fick applåder.
Så nu är det Simpsons medan jag smygläser om olika filmteknologier under 50-talet.
Shhhh. Säg inget till henne.




tisdag 29 maj 2012

ilar ont

Det finns få saker som får mig att morra så som när bedövningen efter tandläkaren släpper och det gör ont på ett helt nytt sätt där inne, nere nånstans.
Just nu är jag ännu en tusenlapp fattigare och har åter känsel på vänster sida, men kan inte bita något med den, då det ilar.
Morr.
Men jag ska dit i övermorgon igen, och jag får ta det då. Enda gången som det känn "bra" att gå tillbaka, är när det är något som inte känns bra så här efter förra gången.
Äh, får släppa det nu.
Och sluta morra.
Har precis ätit våfflor med pluttsen och återhämtat mig nästan efter min italienska-online-lektion som gick så där. Ensam med två små trötta, griniga, sjuka barn är inte charmigt framför webkamera och klasskamrater.
Till kommande höst måste jag hitta på något. Det där med att bestämma att jag en timme på tisdageftermiddagarna skulle få vara instängd ensam i ett rum, med familjen i annat gick ju sådär, med facit i hand. Nä, ny termin, ny strategi. Men hur den ska se ut vet jag inte än.
Nu öppna fönstret och andas frisk kvällsluft.

fast i ett stirr...




...och kommer inte loss.
Mimmi är sjuk. 40-41 graders feber och inte glad. Mimmi som alltid annars är glad.
Hon är lite piggare mellan varven när Alvedon verkar men mest vill hon sitta i mammas armhåla och snutta.
Själv är jag sjukt trött.
Det har blivit omkullkastat dygnmässigt och vi tjejer har varit vakna på nätterna. Den ena av oss, den lilla sjuka sover på dagen sen, men då jag den stora måste ta de timmarna till plugg, eller tandläkarbesök (tre gjorda, tre kvar) sover jag inte alls. Vilket ju inte känns sådär jättebra.
Men det vänder.
Hoppas snart bara, mycket snart, då vi är inne i två hektiska tentaveckor just nu och jag verkligen borde... Fast det vänder!

söndag 27 maj 2012

grattis alla mammor och alla andra

Du, fina mamma är ju bara så bäst när du står där i morgonruffsigt hår, med kaffekopp i handen och ögonen halvöppet kisande på ditt barns macka nummer 3 som plötsligt blivit båt nummer 3 och nu börjat åka med smörsidan ner längs soffans ryggstöd som du precis våtservettat ren. Mackbåten åker fort, framoch tillbaka, liksom gjorde nummer 1 och 2 dessförinnan.
Tydligen hörde ingen dig när du sa att mackan ska ätas, det är ingen båt så du säger det igen mellan klunkarna och du ler. Fast bara så mycket att du känner det så ingen ser, för mackan är inte en båt, den ska ätas.
Du är hursomhelst bäst och bör firas varje dag liksom så många andra med dig!

Fira varandra! Gör det.
Vi är så bra som vi är. Och bättre ändå.
Det är inte mycket som krävs egentligen, mer bara en inställning, en attityd, ett annat sätt att se på saker.
Fira och bli firad. Firas inte du av någon annan -fira dig själv. Uppskatta det lilla, höj upp det som inte själv når mer än en bit. Leta bra grejer i möten och människor, snälla ord, goda smaker, minnen och andra sinnen. Det blir roligare då.
Jag lovar.
Enkelt.
Ja.
Eller i alla fall inte så jättesvårt.

Kram och puss och grattis.

grattis Dante!




Idag eller det som var idag till för alldeles nyss var Dantes dag.
Den här dagen, igår nu, den 26:e maj är en dag med ett hjärta på.
2006 föddes vår förstfödde.
Dante.
Liten och skör men så tapper.
Dante.
Han dog när han föddes vår bebis.
Fina, lilla älsklingen så efterlängtad.
Dante.
En vecka tidigare hade lordi vunnit för Finland medan jag låg där på sjukhuset med Dante fortfarande i magen och kämpade för livet. Hans liv.
Mitt.

Det är sex år sedan jag blev mamma. Nu har jag två underbara barn som sover i rummet intill och två till som vilar i mitt hjärta.
Imorgon, idag nu, ska jag fira min dag. Mors.
Grattis jag.
Grattis Dante. Och tack. Mamma älskar dig!

God natt!

lördag 26 maj 2012

schlagerspektakel wohoo

Nu vankas "spännande" omröstning.
Den roliga schlagerfinalen förstördes ganska ordentligt av störiga nästan-grannar som valde att spela diverse svenskpop på högsta volym så knappt mina egna tankar hördes, vilket fick mig att koka och svära multipelt på finska. Kan vara att jag därför fortfarande är småsåld på makedonska kvinnan som skrek så effektfullt.
Mina favoriter är förutom Loreen som bör komma i top 5 men kan väldigt väl vinna:
•Italien (fast hon borde ha sjungit på italienska)
•Serbien (love allways!)
•Makedonien (som sagt, lite förbannad vilket kan ha påverkat omdömet)
•Tyskland (ja men vad söt, och så timberlandigt fin låt)
•Cypern (men gillade inte färgen på klänningen som sänkte det hela aningen)
Roliga bubblare är Ryssland (bullsugen blev jag) Moldavien (jaa vad snyggt och kul) och Estland (inte så rolig kanske men fin).

Nu ska vi se här.


nu lossnar det

Och fy sånt snusk!
Läkaren jag var hos häromdagen såg massa grönish slem längst bak i min hals som hon trodde kom från näsa och kanske bihålor -aka snor då gissar jag.
Nu lossnar massor som jag får i munnen när jag hostar men då jag inte orkar gå upp hela tiden och spotta ut sväljer jag det istället... Iiiiiiiuh.
Jag mumsar snor. Blääää. Vad äckligt!
Skulle ju inte för nåt i världen stoppa i mig det om det kom genom näsan först men det är väl samma gegg vilken utväg den än väljer...?
Uuuuuh.



torsdag 24 maj 2012

krax krax




En liten paus i det gröna efter förskolan. Riskaka o festis -mums!

Vad härligt det är att vara hemma igen. Småsprang för att hämta de två små i eftermiddags och nu på kvällen lekte vi tills först Mimmi gjorde det tydligt för mig att hon ville sova och sen sa Milo, när vi mös soffan, att -nu vill jag sova sängen mamma!
Okejdå sa jag motvilligt och fick sen honom att läsa för mig då jag ju bör hålla mun.
Jessica och jag hade helt fantastiskt roliga dagar i Italien och som det var välbehövligt att bara vara, snacka dygnet runt om allt och inget och umgås med vännen som jag inte träffat mycket alls sen... ja Norrköping. Vi som var o fikade dagligen i princip när det begav sig.
Så absolut, fler helgtripper får det bli! Gärna neråt igen, pool och språkplugg -yey! Nöje och nytta.
Och det är ju så skönt att komma hem efteråt!

Nu är Marcus i Göteborg och barnen sover. Jag sitter själv, helt tyst (heja mig) och väntar halvt avslaget på kvällens schlager i brist på annat. Försöker samtidigt låta bli att andas för mycket då det retar min hals, som ändå -tror jag, är på bättringsvägen.
Ciao.



Halsduk, värmen till trots.

onsdag 23 maj 2012

resealbum

Kom hem igår till finaste familjen från supermysig tjejweekend i Puglia.
Idag var jag till doktorn då min röst som packade väskan och drog för snart en månad sen, fortfarande lyser med sin frånvaro. Hade hyfsat med styrka i den så jag lyckades väsa fram den italienskan jag lärt mig senaste halvåret, men nu är det bara krax kvar.
Luftrörsinfektion, antibiotika i tio dar och talförbud i tre typ blev ordinationen.
Jo men det är bra. För bra vill jag ju bli.

Låter bilderna här berätta lite om trippen ner. Mest är det vackra vita staden Ostuni som vi valde att gå vilse i. Ett tips om något. Helt underbar var den!