dag hundrasextiofem -födelsedag!

Snön har målat allt vitt dagen till ära.
Det är vackert ute, stillsamt och ljust mitt i det mörka.
Jag vaknade efter att inte ha sovit, mer än några drömfyllda ögonblick av slummer, vatten och flykt.
Dubbelsuschade mig ren och torr.

Snart åker vi.

Lugn är jag.
Just nu.

Mini kickar och meddelar -färdig!
Snart är min efterlängtade älskling här.
Längtar så.

Ha en bra dag nu där ute. Inne. Borta. Hemma.
Så hörs vi sen.

tick tack -förberedelser

Har fått tider att hålla mig till nu. Jag vet alltså ungefär på minuten när mitt barn ska födas. Galet, galet...

Magen är i uppror. Inte den Mini är i, där verkar det vara relativt lugn uppladdning på gång, men i den andra, där är det uppror. Känner mig nervös, överlycklig, stressad, orolig, glad och rädd exakt samtidigt. Är med andra ord helt ur balans, men det ska man väl vara också, så här nära inpå det största i livet?!

..................................................................................

Hursom helst börjar det arta sig. Finaste vaggan är bäddad och skötbordet står där det ska stå. Nu ska bara de små plaggen i lådorna också.

Hjälp liksom.

Letar febrilt efter flytvästens visselpipa, men flytvästen finns inte där. Gäller att simma, lugnt och stilla in mot land. Och jag flyter faktiskt, det gör jag. Flyter på bra än så länge.

dag hundrasextiofyra -sista dagen?

Eller? Nej kanske näst sista. Vaknar ju imorgon med även om den dagen aldrig kommer avslutas med mage, men dock i vila.

164 dagar är snart vilade och bara en dag, denna, kvar. Och så en natt. Och så några timmar. Och sen...

Pappa skruvar som bäst på skötbordet. Mamma lagar mat. Marcus jobbar hos sig och kikar med jämna mellanrum in och erbjuder sin hjälp medan jag bara sitter här och är. Hade önskat jag också kunde göra något konkret, som att skruva eller städa, bara för att få tiden att gå och för att ge tankarna en chans att fly för en stund.
Mini har vridit och vänt sig ordentligt sista dygnet och verkar ganska tydligt vara på gång. Det glädjer mig att mitt barn vill ut och äntligen träffa mamma.

Nu ska jag fortsätta rippa låtar som jag lärt mig att en viss handling heter.


Jag måste också få passa på att tacka er alla som läser och kommenterar! Känns otroligt bra att ha erat stöd i det här. Jag blir så stolt och glad över att ha de finaste och mest empatiska läsarna i bloggrymden!
Ett STORT och innerligt tack till er alla!

Puss.

dan före dan före...

Om någon timme är vi bara dagen före...
Idag tog jag en lång skön dusch med massa lukta-gott och lödder. Jag smorde in magen och Mini med detsamma. Långsamma, varsamma rörelser. Min fina mage, Minimagen.
Det känns onekligen lite vemodigt. Och även om jag redan igår eller för ännu längre sedan egentligen hade kunnat sagt hejdå till smärtan och hejnu till älskade bebis som jag längtar så innerligt efter är det lite trist att lämna det här rultande stadiet. Och min mage... med livet däri. En klassisk äta-kakan-ha-den-kvar situation. Finns ju inget val och jag vet att det bästa av det två (förhoppningsvis) väntar, men ändå.
Fina magen...
Idag hade vi en stund i alla fall. Under varma rinnande vattnet löddrade vi duschkräm och hade oss, blev rena och släta. Jag rakade dessutom benen, så gott det gick ska tilläggas och armhålorna. Filade fotsulorna och klippte tånaglarna. Kletade sedan bodylotion överallt jag kom åt och avslutade med några droppar parfym. Jag började förbereda mig för festen helt enkelt. Den största och viktigaste man kan tänka sig. Den bästa i mitt liv! Vill vara redo, ha mjuka lena fötter och gottluktande hud.
Festen...
På torsdag förmiddag blir det fest. Exakt tid får jag veta imorgon.

Idag har vagnen och vaggan anlänt och ännu mera små kläder. Helt galet otroligt allting. Men härligt ändå. Vi har provkört i lägenheten, livrädda och lyckliga.
Imorgon är det sista dagen att fixa. Och som det ska fixas. Kattklor ska klippas, skötbord monteras, tvättmaskin lagas och MINIdator köpas. En hel del kvar att göra alltså.
Men nu, snart, är det sova och hosta bort det sista slemmet (snälla sen får det vara slut...) som gäller.

Hoppas ni har haft en finfin tisdag och dan före dan före...

Många kramar från mig och finaste magen så läses vi imorgon igen.

dag hundrasextiotre -i övermorgon

Nu håller det på att pressas in i skallen på mig. Väldigt sakta men lika effektivt som en välslipad vass finsk kniv trycks informationen om att i övermorgon (övermorgon?) är det tänkt att jag ska få möta mitt lilla levande barn, in i medvetandet.
Hjälp. Blir ju skitskraj. Vad händer sen? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Och nästan genast börjar jag låtsas om nåt annat.
*bingo bingo bingo*

Har precis bokat tid för katternas pedikyr. De ska får sina klor klippta inför det som ska ske i övermorgon (övermorgon?). Alla ska vara så redo som vi bara kan.
I Gävle packar pappa bilen med vagn och vagga. I eftermiddag finns de här. Hos oss.
En vagn och en vagga.
I vårat hem.
I väntan på.
Det är roligt alltihopa, tro inget annat. Att förbereda. Men samtidigt lite läskigt och så abstrakt, overkligt, svårbegripligt.
Vad gör jag? Varför?
På A svarar jag -ingenting, sitter och tittar på.
På B svarar jag -övermorgon, i övermorgon...
*bingo bingo bingo*

Nu ska jag ta en dusch.


Här och här kan ni läsa mer om Marcus stora bloggvinst!

dag hundrafemtioåtta -hip hip hurra

Nu är det kalas! Kommer tyvärr inte iväg ut för att kalasa, så det får bli lite bjud här på bloggen. Har låtsasbakat en stor och helt underbart god tårta som innehåller precis det DU gillar mest av allt.
Var så god, ta en bit! Ta två! Min tårta passar alla. Finns inte en allergi, känslighet eller intolerans som kan lägga sig som en dum käpp i firarhjulet.
Se så, var inte blyg. Ta mer.
Gott va?!

Jag var till barnmorskan idag. Sista kollen. En vecka kvar till förlossning och alla koller är kollade. Allt såg också bra ut! Som vanligt. Magen låg dessutom lite över kurvan denna den sista mätningen och det är bland annat det vi nu firar med min supersmarriga universaltårta.
Visst är den god?

Kan knappt fatta att Mini och jag sitter här, så nära varandra fast samtidigt fortfarande så långt ifrån, men med bara en vecka från att äntligen få träffas, mötas på riktigt!
Mamma och barn.
Om allt går bra ska jag om sju dagar få se in i mitt barns ögon, för första gången ska jag få se små ögonlock öppnas och mitt älskade barn titta ut. Det är så stort, så magiskt och oerhört att det inte går att förklaras, än mindre begripas.
Bara 7 dagar kvar.
1 vecka. Den längsta någonsin varnar andra och visst, jag vill gärna den ska går fort, fort, fort.
Men samtidigt...
Just idag känns det så underbart att bara vänta, för just nu känns det som att jag väntar på det bästa, vackraste och mesta någonsin och absolut inget annat, så varför då inte vänta lite till? Jag gör det gärna.
Idag.
Nu, gör jag det.
Medan ni äter tårta.
Ta lite till.


Ps. Vad var det på DIN tårta?

dag hundrafemtioett -två veckor kvar

14 dagar.
Så nära kan vi alltså vara. Kanske närmare ändå. Gårdagens koll på tappen (det blev en till, den sista) visade på oförändrad sådan, så allt just nu tyder verkligen på att vi ska gå alla dessa 14 sista dagar också.
Oh my. Trodde aldrig.
Två veckor är inte jättelänge. Det går fort. Om man har roligt. Och jag ska ha precis det, kul! Kul så in i sjutton.
Började dagen idag med frukost i sängen, för hundrafyrtionde gången visserligen, men det låtsades jag inte om. Sen åt jag kakor, gott och kul. Och nu väntar jag på att Oprah ska börja för att vi sen efter henne och lite dr phil ska ut och rulla i stan med ett leende.
Visst skulle jag kunna grina illa av smärtan som hungrigt äter på mig men jag väljer att inte göra det. Fuck off dumma smärta, du kommer inte åt!
Två veckor.
Sen kanske jag äntligen får möta mitt älskade, levande, lilla barn med böljande hårstrån i nacken!
Iiiiiiih. Kunde jag, skulle jag hoppa små ivriga hopp just här och nu. Jag längtar så.
Två veckor...
Hopp, hopp, hoppas...
Fast jag ska inte längre hoppa över mina dagar, även om jag vill att de ska bli till nya. Snabbt. Mina dagar är mitt liv och jag har bara ett. Kanske kan jag inte göra precis det jag i vanliga fall hade önskat och velat, men jag ska göra något kul. Något roligt för mig.
-Äta kakor och se på Oprah.
Räcker bra så.

Gå och ha den bästa torsdagen på länge nu!
Hör ni det!

Kram!

rapport

Då så. Hemma.
Helt fantastiskt att det just nu sprattlar 2 465 gram liv i min mage.
Allt såg bra ut! Bebis körde sin vana trogen på och vände sig åt alla möjliga håll. Mätningen gick ändå finfint och -9 var -8 idag så lilla kärleken ligger exakt på sin kurva. Fick till och med se små hårstrån bölja i nacken, tänk att få sniffa på dom om inte så jätte länge. Pilla där med fingrarna...
Åh, jag är kär! Upp över öronen förälskad i mitt barn är jag.
Plötsligt blev allt så på riktigt, så verkligt. H*n lever i mig. En bebis lever i mig. En sådan som man bara ser på film och i andra människors armar. Tänk en sådan liten en, fast min, ska jag snart få bära i mina.
Levande. Varm.
Hoppas så...
Tror lite.
Längtar mest.

rädd liten Bambi

Jag blir så glad när jag hör om vackrare väder! Här är mörkret på väg att lägga sig så snart kan man glömma hur det tidigare såg ut.
Marcus sover lite och sen ska vi rulla.

16 dagar ja.
Där framme anar jag målet. Det bör gå bra nu. Allt pekar på det. Vi ska på koll imorgon och ser allt bra ut då så är det ju ännu bättre såklart.
Men ändå...
Jag är livrädd precis hela tiden. Inte så det tar över, men därunder, långt därinne lurar rädslan. Som ett inte helt behagligt pirr surrar den dovt genom dagar och nätter, lite högre för varje som går.
Jag läser hos mrs Jones och känner igen mig i hennes Bambi. Jag är Bambi jag också. En darrig, rädd liten Bambi som skakar i benen. Vi är många Bambisar som glider runt, hoppas och ber. Hejar på varann när vi möts och fortsätter sen dit våra stapliga steg bär. Känns skönt att man inte är ensam, att det jag känner inte är knepigt, konstigt alls, bara som det är.
Jag tänker på min dröm. Den där då jag höggravid skulle göra ett häcklopp med kryckorna som stöd. Vet ju inte hur det slutade, vaknade innan jag var i mål. Kändes dock som att jag ledde... hoppas jag vann.
Är bara så himla rädd för att snubbla på mållinjen.

tre lådor av hopp

Var tvungen att öppna lådorna och titta lite på de fina och mjuka små däri, det andra gör inte riktigt lika ont då och mitt hjärta och inre fylls istället av en behaglig och varm känsla.
Tänk om, ändå... Vågar knappt tänken fullt ut, men tänk om...
Lite svider det i ögat när jag ser kläder som mormor en gång köpte till Dante eller Liten, oanvända ska de nu förhoppningsvis ärvas av ett litet syskon till dom, vår älskade Mini.
Så måste det väl få bli?! Snälla, låt det få bli så...

Till vänster: Både nytt och gammalt.
Nedan: Väldigt gammalt. Finnjonnas babykläder från sommaren 1976. Antikrundan nästa?

en liten studie i kärlek

Mini och mamma i vecka 34+4.
Det kittlar inifrån. Min bebis buffar om uppmärksamhet och får det också.
Jag är lycklig.
Just nu är jag så lycklig.
Min bebis lever och jag vågar just nu nästan tro att om tre veckor är jag mamma till en levande liten en i min famn.

dag hundrafyrtiotre -bra här men inte där

Jag är så ledsen idag för en vän här i rymden. Vill gråta, skrika, förbanna och fråga -Varför? Varför? VARFÖR?
Det verkar inte bättre än att hennes efterlängtade och älskade lilla stjärna i magen är tvungen att släppa taget och det är så himla grymt och fel. Fan.
Varför ska det vara så svårt för vissa? Varför kan inte underbara föräldrar, mammor och pappor få sina så innerligt önskade barn, när det på annat håll knappt behövs ett heej förrän "misstag" börjar gro.
Så orättvist. Så fel. Så bara... fan.

Jag tänker på dig vännen och kramar om.



Vi har det väldigt bra här i landet smärta. Mini buffar på som aldrig förr och verkar underbart omedveten om hur ont det, allt gör i mig. Och precis så vill jag ha det!
Mamma och pappa har åkt och Marcus kommit. Vaktbyte. Härligt med pappa Mackan hemma och jätteskoj att mina föräldrar snart kommer igen.
Vi har nu tre lådor fulla av löften och vackra drömmar i ett hörn. Jag tittar på dom ibland och stoppar ännu oftare impulsen att gå dit och sticka huvudet ner bland de finaste av kläder och gosiga djur för att sniffa till mig all den lycka de utlovar. Doften når mina borrar ändå.

Mamma Mia var jättehärlig. En viss i mig diggade järnet genom hela filmen. H*n gillar ABBA skrev jag till Marcus. Nej bara EBBA (grön), blev svaret. He he.

Nu ska vi ta en tur och trotsa de tusen knivarna i mitt underliv.

tro, hopp och tapp

Efter lite veggosushi kryddad med mammas gravlax och ett antal utdelade guldbaggar gäspas det för fullt här. Kanske dags att ge upp och lägga sig för natten?
Imorgonbitti är det tappkoll. Den sista. Ser det bra ut hoppas vi kunna hålla oss även de tre sista veckorna. Ska i och för sig på tillväxt-UL nästa vecka och veckan efter det till BM, men detta ska vara sista gången jag särar på benen och låter någon kika in på ett tag. Det har varit trevligt men nu får det räcka liksom :-)
Håll gärna tummarna för det magiska o*f*ö*r*ä*n*d*r*a*t.

Vi kikade in i kartongen med babykläder mamma och jag och vad fina de är de små plaggen! Helt otroliga när man ser de så där samlade. Fanns bodysar och små byxdressar som jag hade på mig som nyföding, jättefina bruna från 1976. Ni ska få se sen.
Kartongen väntar snällt i ett hörn här och lovar lycka och glädje.
Känns hoppfullt nu.
Just nu.
Jag hoppas.
Och strör lite tro över...


En liten tumme håller vi också för min Marcus som är nominerad till stora bloggpriset! Kul att någon av oss är det... ;-)

God natt.

dag hundratrettiofem -tvångsvila och drömmar

Igår kväll stirrade jag i hörnet bredvid min sängsida och fantiserade att babyvaggan stod där. Den gjorde det ett tag och bebis var i. Levande, sprattlande, gnyende bebis.
Min Mini.
Så liten och helt perfekt.
Jag ville smeka de där runda kinderna, pilla på de tunna små fjunen på huvudet och klappa lilla släta magen. Ville böja mig ner och andas in den ljuvliga doften av baby.
Kan ni känna doften av en liten nyfödd baby?
Känner ni?
Mina vackraste drömmar doftar så.

Sen somnade jag.
Drömde.
Luktade på annat.


Så har man efter idag vilat i 135 sköna dagar och har bara 30 kvar.
Om allt går bra...
Som jag anade kryper tiden fram nu. Det blev så i och med att fokus ändrades från det jag gjort till det jag ska göra.
Bättre att se bakåt. I det här fallet.

Idag ska jag rulla igen. På stan. Har fått färsk trafikinfo och det verkar vara någorlunda plogat på de gator vi tänkte välja.
Plogade gator är bra. Då rullar man lugnt. Bättre faktiskt än annars. Gatplattorna ligger i vanliga fall inte platt tyvärr. Något man kanske hade förväntat sig.
Ja det hade jag.

dag hundratjugosex -söndagsglädje

Det är faktiskt en bra dag idag, söndagsfaktorn till trots.
32 fullgågna veckor är bakom oss och för första gången känns det riktigt stort och hoppfullt. 28 och 30 i alla ära, men 32 är favoritdelmålet nummer ett! Bara två månader kvar till dagen D om det hade varit en helt vanlig graviditet. Men för oss lite ovanliga blir det något mindre om allt går bra. Fast allt efter v 36 och framåt är ju riktigt bra och helt normalt för vem som, så vi kan nästan säga att om en månad så... På tisdag får vi förhoppningsvis veta exakt när. Så länge allt bara går som det ska.

Hade laddat för en bra dag men är fortfarande överraskad över att den verkligen är här nu så vet jag inte riktigt vad göra med den.
Äter mandariner och känner älskade Mini hicka, ibland vrider h*n sig så det gör ont, men jag vill känna min bebis så det får kosta sina AJ! och vara värt allt. Såklart det är. Min bebis kör träningsläger inför det som komma skall och idag tror jag (nästan) också på det. Att h*n levande till oss kommer att komma. Jag lämnade oron vid tröskeln till idag och ska njuta av varje ögonblick av tro som hittar till mig. För just nu är allt bra och just nu tror jag på allt bra.
Även till sen.
Jag måste göra det. Vill göra det.
Och gör det.

juldagen med mina bebisar

Igår kom jag äntligen iväg och som jag har längtat!

Vi tog svärmors lilla japanare, klämde in rullstolen där bak och körde till minneslunden.

Jag var tveksam först. Hade ont och var lite ledsen. Men väl där sköljdes all form av smärta bort. Fick tända ljus för Dante och Liten, mina älskade, saknade små och det plåstrade om. Gråten gurglade i halsen men Mini som buffade på i min mage, torkade bort tårarna innan de hunnit ut. Jag är mamma till tre små och hoppas så innerligt få ha en av dom hos mig snart.

Storebror och storasyster som jag väntade, längtade och hoppades på hamnade i den vackra lunden, två graviditeter har slutat där och jag är rädd, konstant lite rädd, men hoppfull ändå. Idag lever ett litet liv, ett syskon i min mage, jag bär på en ny längtan, ett nytt hopp. Ibland vågar jag kalla det tro men oftast heter det ingenting.

............................................

På tisdag ska vi bestämma datum för kejsarsnitt. Jag är förväntansfull. Nervös. Otålig. Plötsligt kommer det finnas en dag där framme som vår fina Mini förväntas komma till oss på. Nedräkningen börjar. Jag vill räkna ner, men vill inte. Känns så tryggt på något vis att lägga dagar bakom sig, dagar som gått bra. Men de som jag har framför mig vet jag ingenting om.

Fast jag hoppas.

Och tror ibland.

en miniplutt

Marcus med mamma har gått ut på stan. Sista rycket för de nu och jag är så glad att jag är klar. Sitter och rycker här och det räcker. Ska snart ta en dusch och tvätta håret. Kanske blunda lite och hoppas på slummer. Är rätt trött. Slut liksom. Mini trycker ner och trycker upp, sparkar hit och sparkar dit. Det gör ont i ljumskar och i revben samtidigt så h*n måste ligga ganska raklång därinne.
Jag kallade bebis för plutten igår och ett par började genast ana. Roligt det där. Personligen vet jag inte vilka indikationer plutten riktigt ger (kanske är det helt individuellt) eftersom jag har ett annat språk som modersmål och därför inte alltid har koll på sånt. Framförallt inte när modersmålet är finska (japp pratar det gärna och mycket än) och det inte finns lika mycket könsbestämmningar i det. Till exempel säger vi hän om både hon och han och en plutt är en plutt, en hän, för mig. Men det är så kul att ni är med på den här resan, gissar och analyserar. Tids nog tittar Mini/bebis/plutten/... ut (inte än tack) och vi alla får se vem hän är.
Jag längtar.

dag åttioåtta -allt normalt

Besöket till BM är över för den här gången. De gamla vanliga proverna togs och livmodern mättes och vi ligger på mittkurvan precis som sist. Blutsaft måste åter köpas in då blodvärdet åkt hiss ner ett par våningar och mer mjölk ska lapas för D-vitaminets och kalciumets skull (eftersom jag varken rör mig eller är ute något). BM tyckte inte det lät alarmerande med ondare SD, för till viss del är det ju helt normalt, men tyckte ändå det är bra att jag snart ska kolla tappen. Man kan säga att det var ett lyckat besök på alla plan men att andas ut för den här veckan, det gör jag efter läkarbesöket imorgon bitti.
Hoppas jag kommer hem för att rapportera glada nyheter efteråt.

Jag vet egentligen mycket väl att det är/kan vara fullt normalt att få mer kännbara och fler sammandragningar (även om mina började lite väl tidigt den här gången) ju längre in i graviditeten man kommer och också för varje barn man väntar, Mini är mitt tredje och det känns, men jag är tyvärr, med den erfarenheten jag har, inte alls så mottaglig för den "lugnande" informationen om sakernas normalitet som jag skulle önska.
Minns så väl min första barnmorskas ord om allt som var så normalt, ingen fara, sluta oroa dig etc, bara för att jag veckan efter hamnar på sjukhus och två veckor senare liggr där och tvingas föda fram mitt barn till en säker död.
Så nej, normalt existerar inte för mig, inte just nu. Men så länge jag håller oron någorlunda i chack och går på kontrollerna, går också tiden framåt, veckorna blir fler och Mini större och vi närmar oss sakta men säkert något som kan vara drömmen vi så länge längtat efter att få vakna upp i.

Det häftigast idag var när BM frågade -Vågar du?
-Jaa, det gör jag väl, sa jag och hon förde mina händer försiktigt ner på sidorna av magen nära blygdbenet. Där inne kunde jag ana något runt, hårt, men ändå mjukt, levande och rörligt, det var min bebis huvud jag kände! Vi höll inte hand som i drömmen härom natten men jag fick åtminstone smeka mitt barns lilla huvud! Mamma älskar dig!

röda läppar

Om några minuter kommer tåget. Jag sitter här och väntar med läppglans på läpparna som inte vill sluta le. Ser säkert ut som ett fån, men vem ser. Har tagit en fika precis och ätit kakor så nu är Mini på g igen.
Tror h*n vet att pappa snart är hemma.

Den här veckan har vi vår sista veckokoll hos läkaren. På fredag ska vi dit. Känns bra att vi nu är i veckor som inte kräver jättetäta kontroller längre och jag hoppas det ser bra ut nu så jag och underlivet kan slappna av lite tills nästa gång, som blir ungefär två veckor senare. Då v 28+ ska vi också göra nästa viktuppskattning och jag hoppas så att guldklimpen väger ett kilo och lite till. Nu får jag sådana underbara bilder på varm, levande bebis i min famn. Tänk om tänk om tänk om det verkligen blir så! Tanken är ju onekligen den och för varje dag närmar vi oss samma verklighet.
Åh hoppas så.

Har ännu inte hittat någon klänning i fina färger. Men tid finns. December är två veckor bort och då kan jag på allvar börja leta, så länge allt bara går bra dit.
Vill så gärna rund som en boll skimra ikapp med glitter och julgransbelysning i jul. Det kommer bli en stillsam sådan, bara jag (med Mini i magen), Marcus och svärmor Eva. Precis som jag vill ha det. Min mamma och pappa kommer nån dag innan för att hjälpa till med lite enkel förberedelse. Längtar redan och känner hur det riktigt spritter i tårna av julkänsla.


Nu har tåget kommit och Marcus är säkert en bit på väg. Så spännande, är ju nästan nervös. Måste gå och borsta håret och piffa till mig nu.
Iiiih.

söndagstrall

Varit på rätt bra humör den här söndagen. Vet inte riktigt hur och varför eftersom jag på riktigt har skitont och jättesvårt att andas, men vad spelar det för roll när det ändå känns bra? Kanske har jag, åtminstone för idag, lyckats brotta ner söndagsspöket.
Och precis nu kommer jag på att Marcus ju är hemma! Det måste vara han som gör det. Såklart är det det. Är ju alltid annars ensam denna veckans längsta dag och lyckas få ont och ångest på löpande band, men inte nu. Förutom det onda då, men det tar jag, får värka hur mycket som helst på utsidan så länge insidan ler.

Idag går vi in i 26:e veckan (25+0) och delmål två närmar sig. Sedan tre och det är där nånstans jag drömmer om en utrullning och massa frisk luft, med Mini fortfarande i magen såklart, något som inte alls känns så omöjligt just nu. Just idag.

Kram!

Läs om Marcus farsdag. Så fint tycker jag.