måndag 31 december 2007

GOTT NYTT ÅR!

...till alla er som läser eller bara kikar in som hastigast. Det har varit intressant och trevligt att lära känna er eller vad man nu har gjort det sista halvåret. Och jag ser fram emot fortsättningen.
Vi hörs nästa år! Ett år som ska bli det bästa någonsin.
Kippis ja kulaus!

i aftonbladet denna årets sista dag

Skrev för en dryg vecka sedan i bloggen om min närkamp med Arbetsförmedlingen. Detta hade några läst och kontaktad Aftonbladet som ringde i lördags och ville göra en liten artikel. Och så blev det. Jag hade ju redan skrivit om det här och står så klart för vartenda ord.
Det finns ett hav av människor därute som behandlas illa av det system som ska skydda oss och det är inte ok. Har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag tror inte jag kan förändra något men jag kan tydligen skriva högt om saker och kommer fortsätta göra det. Det är så nära ett nyårslöfte jag tänker komma.

Här är artikeln.

årets östgöte: Marcus Birro

Och som han är värd utmärkelsen! Så mycket värd är han detta att jag inte hinner skriva ner det i år. Liksom ett par av hans mednominerade. All heder åt dom. Men nu vann min M! Wiehii och tjohoo! Så glad för det är jag. Och jag utser härmed mig själv till årets first lady of the same. Grattis till mig! Tack för det jag.

söndag 30 december 2007

årets...

Nu är det ju nästan sista dagen på året, så jag måste (eller måste och måste, snarare vill) väl leverera en obligatorisk årets lista.
Här följer då min, och den kommer i vilken ordning som helst.
Fortsättning följer... Kanske.

årets TV-serie: Life on mars, söndagkvällarna kommer aldrig mer att ses fram emot så mycket som då...

årets film: De andras liv, den jag tänker på först när jag ska tänka bra film från i år.

årets DVD: LOST boxarna. Är på tredje nu och älskar varje minut.

årets nostalgibox: Murder One, första säsongen.

årets bok: Svarta vykort av Marcus Birro, finns inget att tillägga

årets musik: HIM, trög som jag är.

årets resa: Senaste till Rom med min M, första gången jag bara glidit runt utan minsta lilla stress.

årets hotell: Il convento dei fiori di seta (Sidenblommans kloster) i Bologna.

årets upplevelse live: Ricky Gervais FAME i London med bror Aleksi, att se ett ko(s)miskt geni på så nära håll, ja, det måste helt enkelt ses. Dvd'n är ute nu!

årets museum: Imperial war museum i London plus alla andra museer där. Gratis entré!

årets prestation: Jessica slutade röka efter att hon i väldigt många inpyrda år varit cigarettens främste förespråkare! Strongt!

årets mat: Alltid lax. Ofta gravad.

årets dryck: Rött vin och kallt vatten. Fast kanske inte till lax...

årets restaurang här hemma: Pappa Grappa (även om de borde ta bort garderobskostnad för matgästerna. Pinsamt snålt.)

årets roligaste pubnamn: The Honest Sausage, London. Ha ha haa!

årets land: Finland, alltid, även om i år är första året någonsin jag inte varit där. Bu huu.

årets omtanke: Nallen Figge Holm från Mackan f och vackra ljuset till mina små från Tovan

årets upptäckt: Bloggen.

årets pinsammaste: Sucka och frusta och förundras över att Katrin Schulmans goja har 100000 läsare och sedan upptäcka sin egen förvirrade närvaro i träsket. Skäms gör jag och lovar att aldrig mer.

årets idioter: Måste fundera. Många kandidater.

årets kräk(s): Jessicas före detta, Daniel, en otrogen, liten (på fler sätt än jag egentligen vill veta) skit som kommer passa utmärkt i Finspång. Har jag hört...

årets bakfylla 1: I princip allt vår nya regering hittar på. Men är man förvånad? Inte jag. De är inte mitt fel iaf.

årets bakfylla 2: Dagen efter den där kvällen på Trädgårn i somras som aldrig ville ta slut...

årets comeback: LG terapeuten.

årets längtan: Den ständiga efter barn.

årets förbannelse: Mens.

...

Abo dabo daa... terapi

Skulle fika med en vän idag och när vi äntligen hittat ett café med några lediga bord gick vi och satte oss, utan se oss för var... och vi satte oss precis... bredvid en liten spädis med posse. Såklart skulle de stora byta plats och ha sig, så att sötnosen (antar jag, tittade inte så noga) hamnade precis bakom min vänstra axel. Satt aningen snett för att skydda mig från åsynen av detta underverk.
Jag såg inget men hörde dock desto mer från en av de stora: Abo dabo daa... dobi doo... daba daba daa... sssså (observera läspande ssss) sssöt du är. Ssså ssöööööt! Abo dabooo... Och det hela var så übergulligt att jag fick lust att kräkas lite. Mest av ren avundsjuka såklart, en sjuka som härjar i min mage och i bröstet runt lungorna varje gång jag överraskas av små greglande mirakel. Det gör så ont i mitt hjärta när jag ser, hör eller anar dessa. Vill också ha! Vill abo dabo daá med mitt egna lilla mirakel hela dagarna så det skriker om det. Även om jag nog ska låta bli när (inget om) det blir min tur.
Vi drack vårt kaffe, pratade lite för högt och skrattade ännu högre. Allt för att överrösta eventuella "ssstörande" ljud. Snart hade jag nästan glömt vad som lurade där bak. Åtminstone brydde jag mig inte längre. Sjukan hade släppt taget om lungorna för denna gång och jag andades åter utan ansträngning.
Nu när jag tänker på det märkte jag inte ens när eller om de gick innan vi gjorde det.

Inte illa pinkat alls finnjonna!
Det här går ju faktiskt framåt.

klappjakt

Såklart blev det till att i sista sekunden ge sig ut igen. Hade ju alla mellandagarna på oss att fixa klart klapparna till andra halvan av familjen som vi ska fira nyår och lite jul i efterskott med, men inget blev gjort och jag måste ut på jakt idag. Vissa saker är klara sedan länge men andra inte riktigt så.
Imorgon är alltså sista dagen på det här året. Ett år som gått skrämmande fort och på många sätt varit rätt onödigt om man frågar mig, även om min terapeut är av en helt annan mening och kanske egentligen jag också om man frågar en annan dag. Det är väl snarare så att jag hade så mycket hopp till 2007 eftersom 2006 blev en katastrof och inget av det jag hoppades hände så... ja... onödigt är ordet som dyker upp när året ska summeras. Lite läskigt faktiskt med onödiga år när man passerat 30. Har väl inte direkt råd med sådana längre, om någonsin och inser just i detta nu att inställningen måste ändras.
Nästa år är mitt år och ska bli så nödigt det bara kan.
Punkt.

fredag 28 december 2007

älskade barn

Malin Wollin som är fotbollsfrun och mamma (på det rätta sättet) skriver idag i aftonbladet om hur fel hon tycker det är att singelkvinnor ska få möjlighet också i Sverige (finns redan i bl. a Danmark och i Finland) till insemination.
Just så tycker hon, att det är FEL. Jag bara gapar och fattar ingenting. Vad är det här för ett intolerant och okunnigt uttalande av en människa och mamma som anser sig ha rätt att sätta FEL-stämpel på andra? Vidare proklamerar hon att "alla barn i världen ska bli till av kärlek" och visst, jag skriver under på det, det är en fantastisk tanke och min absoluta förhoppning, men sedan fortsätter hon på det lätt insnöade spåret, "...till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet." Va? Och om man inte får det, det där på köpet alltså. Då har man iaf älskat varandra, skitsamma att barnet blir hatat? Men. Visst. Hon tycker så. Och får fortsätta tycka så. Men låt för perkele (kanske en oprovocerad svordom men det kokar till lite nu och då väljer jag att använda mig av den) andra tycka och känna annorlunda!
Jag för min del tror bestämt att ett älskat och efterlängtat barn är ett barn som har det allra bäst. Finns det en eller två (eller flera) kärleksfulla föräldrar, vars ansikte lyser upp när barnet kommer till tals eller tids nog kliver in i rummet, med i bilden är bilden vacker. Spelar ingen roll om barnet har kommit till genom insemination, orgasm i rätt tillfälle, äggdonation eller adoption, varav de två sista alternativen säkert enligt Wollin är precis lika FEL och förkastliga som det första.
I sin blogg hyllar Hillevi Wahl (också mamma på RÄTT sätt) Wollins ståndpunkt och tycker det är svårt att t o m uttala ordet insemination. Jag tycker det är svårare att säga världsfred, men hoppas stenhårt på det ändå.

Ni kan läsa mer om längtan till ett barn som ännu inte blivit till, men som det med all kärlek jobbas på hos fertilitetsturisten.

spöken, finns dom?

Nu ska jag berätta något som hände förra lördagen i minneslunden när jag var där och tittade till mina små. Eller det hände väl egentligen ingenting, men något fastnade på bild (se nedan). Något som först mest kändes spännande och nästan lite hoppfullt, men som idag skrämmer mig lite. I alla fall när det blir mörkt. Är väldigt mörkrädd av naturen så minnet och synen av oförklariga flygande ljusbollar mitt i det mörka är inte direkt min melodi av lugn och ro och vaggar mig inte in i den önskade tryggheten efter solens nedgång. Men hursomhelst.
Jag var ju där själv. Hoppas jag. Klockan var runt fem på eftermiddagen så det hade redan mörknat rejält. Lunden ligger lite avside med så man kan säga att det var skitmörkt helt enkelt. Jag hade kameran med mig för jag trodde i min enfald att jag skulle få några fina bilder i alla ljusens sken, men så blev det alltså inte. Det är en kass kamera jag har med andra ord.
Istället fick jag på en av bilderna se ett rejält rökmoln, uppkommen ur ingenstans, och på några andra dessa svävande små ljusklot eller bollar eller ringar eller vad det nu är.
Observera att det inte var särskilt kallt i luften så det är alltstå INTE min utandningsluft som syns, testade fota den ett flertal gånger och inget påminde det minsta av molnet. Lekte också med tändaren pch dess låga men inget knepigt fastnade på fotona. Det var inte snö eller regn i luften och vinden stod helt stilla (tände mina ljus hur lätt som helst) och ingen annan, åtminstone synlig eller levande, fanns i min närhet.
Så vad är det som syns?
Konstigt nog blev jag inte så rädd som jag så här i efterhand hade trott. Att jag ens gick dit själv i mörkret är lite av ett mysterium i sig, men på nåt sätt kände jag mig trygg och skyddad, trots (eller kanske tack vare) rökgästen. Men nu en vecka efteråt och utan att ens vara i närheten av en naturlig förklaring till "det" på bilderna tänder jag ett antal extra lampor vart jag än är.
Bara ifall.

Här är ett par bilder jag hittade på nätet häromdagen. Ingen aning om vart det är tagna eller om det är på skoj men de påminner lite väl mycket om "det" mina för att inte vara lite kusligt...
http://www.rit.edu/~andpph/ppic-work/images/back-yard-orbs-plus-6560.JPG
http://www.farshot.com/images/stories/Articles/Orbs-lagrange1.jpg

orbs och lite annat spookie




julen kom och gick

Hoppas den var till er belåtenhet.
Min var bra. Så bra den bara kunde vara. Mys med kära familjen, mycket god mat och roliga klappar. Jag hade tydligen varit en av de snällaste barnen detta år av klappskörden att bedöma och det känns skoj även om den bästa dock uteblev och julen blev snäppet rödare än önskat. Ingen bebis blev alltså gjord i år, men som tur är är det inte långt kvar till nästa. Ett år som ska bli mitt bästa.

måndag 24 december 2007

Önskar er en riktigt GOD JUL

I väntan på julmiddagen, Karl-Bertil och paketerna passar jag på att önska er alla en god jul! Hoppas ni får era drömmars afton och om det inte blir det så kunde det säkert ha varit mycket värre också.
Här är julbastun bastad och Kalle sedd och klar.
Mamma styr i köket med järnhand så det finns inte mycket att tillföra. Vi andra bara väntar. Men vi väntar på något gott.
Det är fint med familj en sådan här dag och jag känner mig så lyckligt lottad. Älskar verkligen alla delar av den! Samtidigt saknas det viktigaste och saknaden gnager i mitt hjärta. Det är svårt att inte tänka på hur det kunde ha varit, hur det skulle ha varit. Mina barn finns inte och en del av mig och min framtid är borta med dom. Jag känner mig halv. Att inte ha hela sig själv med är en sorts ensamhet som känns mer än det syns. Jag kommer alltid vara lite ensam.
Men jag har min familj och mitt nu och det är gott så.

God jul mina vänner!

söndag 23 december 2007

kommer aldrig förstå mig på

En härlig frukost bestående av kardemummakryddat kaffe (älskar kardemumma!) och rågmacka med en skiva rökt kalkon och fem skivor gurka, toppat med massor av korianderblad gör susen en seg söndagmorgon. Jag lovar.
Vi ska iväg på julfirande idag. Det är mina föräldrars tur att göda oss och det kommer bli så gott. Måste först bara få upp han den där som fortfarande ligger och snusar i sängen.
Nästan allt är nedpackad. Vi kommer åka upp med två stora kassar fulla av paket för att sedan två dagar senare komma tillbaka igen med nästan likamycket grejer. Det är jul det i ett nötskal.
Jag har injicerats med ett strålande julhumör tack vare goda frukosten och diverse övernaturliga fenomen (mer om dessa sen) och inget kan ändra på det.
Jag ska inte lyssna på elaka och provokativa tungor på andra forum som kallar mig bland annat förvirrad, även om jag säkert är det, lat och någon spelar på andras känslor för att nå ekonomisk framgång (?) och tycker att jag förnedrade min stackars handläggare i ett av mina tidigare blogginlägg. Folk! För det första är han inte ett dugg stackars, min handlägagre och för det andra så är min ärliga upplevelse av honom att han är som en flåsande hyena och det bloggar jag om på min blogg närhelst lusten faller in. Faller det inte dig Ylva eller Tobias mfl i smaken, läs inte. Men låt mig ha min ventil ifred.
Hursom, jag ska inte längre bry mig. Min tid är för värdefull.
******** sådär nu finns ni inte längre!

Nu ska jag fortsätta mumsa koriander och vänta på att sömntutan ska vakna.
Ha en skön söndag!

lördag 22 december 2007

god jul

Hade en sån vacker liten stund i minneslunden när jag besökte mina små för att säga god jul.
Jag grät redan i backen upp. En stilla fin gråt, en sådan där som bara existerar på film egentligen. Tårarna rann försiktigt ned längs mina kinder, en efter en.
Jag bar ljusen, alltid två, i påsen som jag krampaktigt höll i min hand. Jag tänkte på Dantes fot. Hans lilla rosa fot. Han hade fem tår på vardera liten fot, precis som man ska. Det berättade barnmorskan för mig. Tio små tår! Min perfekte lille son.
Jag såg aldrig Dantes fötter själv, men det går inte en dag utan att jag tänker på dom och lika ofta förbannar jag mig själv för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att titta efter. Nu är dom stoft. Precis som resten av honom. Jag kommer aldrig få se min sons fötter och kommer alltid undra hur de såg ut.
Jag tänker mig när jag tittar ut i lunden att där gräset är som grönast, där är de spridda mina små. Storebror och lillasyster. Mina älskade efterlängtade barn som inte fick chansen att bli.
Jag kommer aldrig glömma. Aldrig bli riktigt hel igen.
Men gråten är stilla nu.
Och tårarna rinner en efter en.

en studie i rött







fredag 21 december 2007

jobbsök och julstök

Nu har jag i ett par timmar duktigt sökt jobben min handläggare skickade åt mig och jag känner mig riktigt redig. Det på kyrkogårdsförvaltningen väntar jag med ett tag eftersom jag fortfarande ler och vill gärna fortsätta göra det. Glögg varvat med kardemummakryddat kaffe gör verkligen susen för en julsargad själ och jag ska mysa järnet så länge känslan sitter i. Mannen min är och rimmar illa i lokalradion. Vi har tränat lite på det där i veckan och han behöver nog träna lite till innan man kan släppa ut honom i rikstäckande rimstugor. He he. Men man kan ju inte vara bäst på allt.
Nu ska jag gå och upptäcka hur mitt hår blivit av kvällens henning. Julrött måhända?

julefrid

Vad välbehövligt mitt besök hos terapeuten visade sig vara. Ilskan som jag visserligen trodde mig trivas med var som bortblåst efteråt. Han påminde mig bland annat om att inte låta saker eller personer som irriterar mig få för stor betydelse i mitt liv. Och med det in minnet är ett antal personer, åtminstone för just nu som bortblåsta ur min värld.
Det hade faktiskt inte funkat alls att befinna sig på stan med alla aggressioner inombords. Det var fullt av människor som likt mig släpade sig runt runt runt. Jag tog turerna mest av rent terapeutiska skäl eftersom själva handlandet inte tilltalar särskillt och som det gjorde mig gott. Ibland bubblade det till lite oroväckande när en barnvagn eller annat kördes in i min sida, men jag lät det bubbla och sedan passera. Kronan på verket blev besöket till systemet som i Norrköping alltid på fredagseftermiddagarna är fullständigt vidrigt att visstas på. Men jag gick lugnt in, trängdes lite i all vänlighet, log åt en annan som tydligen inte besökt någon terapeut tidigare och plockade på mig glöggen Tindra, utan tillsatt socker, som jag ska mysa med ikväll. Det tog sin lilla tid men var hade jag bråttom? Nu väntar brasan på att tändas och pepparkakorna står redo att hoppa i munnen.
Blir en skön kväll trots allt.

jullov

Första lediga dagen idag. Är det nu man egentligen ska baka och klä gran? Jag önskar så jag kände lite lust. Det är en sorg i sig att ha tappat den. Det var ju så kul med jul förut.
Kanske lika bra att den är borta. Har varken tid eller ork att känna så mycket glädje och förväntan just nu. Måste söka jobb, jobb, jobb och göra rätt för mig och det tar min energi.
Skit är det att jag inte kan sova längre heller. Sedan i söndags går det bara inte. Har ju ingen läkare just nu så några nya tabletter finns inte att få. Bara elände.
Fast ändå inte. Jag har under en tid känt mig lite charmigt småarg mest hela tiden och det är rätt skoj. Känns som om det är den där populära droppen som till sist får bägaren att rinna över som är på gång. Jag väntar lite nervöst på vad som komma skall. Jag, finnjonna, är en tickande bomb! En väldigt trött sådan, men ändå en bomb. Och det är faktiskt riktigt roligt. Jag blir ju aldrig arg. Men nu bubblar och pulserar det. Vet inte om det är så lämpligt att ge sig ut på stan och trängas bland alla idioter (titta, alla idioter, hi hi) i det här tillståndet men ut dit ska jag! Beväpnad med ilsken blick och finska svordomar. Så passa er.
Fast först ska jag på terapi.

torsdag 20 december 2007

fegisen smet

Laddade järnet inför ett samtal med handläggarhyenan för att sedan mötas av ett autosvar som informerade att den jag sökte var på semester och skulle vara åter den 15 januari. Gött! Fyra veckors semester. Det förtjänar han säkert så som han har legat i. Antar att jag var sista rycket innan ledigheten. Hoppas han är riktigt nöjd.
Vad återstår för mig då? Söka jobben? Vad händer om jag låter bli? Då skiter sig min A-kassa direkt, det kommer han se till. Fan. Jag har nog med sysslor just nu på det arma jobb jag faktiskt ännu har. Ingen fyra veckors ledighet här inte.
Kanske ska söka jobb på AF?

onsdag 19 december 2007

jag -ansvara för begravningsverksamhet?

Blev ingen återkomst igår, men idag är jag tillbaka. Kan inte påstå att hjärnan fungerar värst nu heller men jag kan tänka lite åtminstone. Och det kan behövas ett tag framöver eftersom jag har ett par saker att ta tag i.
När jag kom hem efter gårdagens slit hittade jag fyra kuvert postade till mig på hallgolvet. Två från a-kassan, ett tjockt från arbetsförmedlingen och ett från försäkringskassan. Öppnade inget. Fick hjärtklappning av att bara se dom ligga och skräpa där så jag tog och la dom oöppnade under några andra papper. Där fick de ligga.
Inte förrän senare, efter julmiddagen med jobbarkompisarna, hade jag samlat tillräckligt med mod till mig och slet upp skiten. I det tjocka kuvertet som jag sparat till sist låg fem jobb som jag måste söka för att ha rätt till min a-kassa. Min ettrige arbetsförmedlare har gett sig fan på att jag ska få svettas. Han flåsar likt en hyena i nacken på mig så fort jag i min naivitet tror jag kan slappna av lite.
Jobben var utspridda i hela Sverige, bland annat i Malmö och på Gotland. Ett annat var på kyrkogårdsförvaltningen i Eskilstuna där jag enligt hyenan är kvalificerad att ska söka jobbet som går ut på div kontorsgöromål och att ansvara för begravningsverksamheten! Jag trodde det var ett skämt. Fick läsa platsbeskrivningen om och om igen innan jag fattade att det var på riktigt. Han tycker väl att jag har rätt erfarenhet efter att ha begravt mina två små förra året. Kan numera det mesta det finns att kunna om för små kistor. Kanske något att skriva i CVn? Det stod visserligen att erfarenhet av kyrkogårdsarbete är en merit, men snälla, är det inte lite smaklöst att skicka den platsnotisen till mig efter att jag under vårt senaste samtal berättat vad jag råkat ut för?
Flås flås och finnjonna åkte på stryk denna omgången och det står nu 1-1.

Nu måste jag tänka ut motdrag. Han ska fan få svettas.
Men hur och vad ska jag göra?

tisdag 18 december 2007

hjärnstillestånd

Nu har det kortslutit sig i hjärnan igen. Har fem högar runt omkring mig och någonstans skulle jag börja för att sedan fortsätta med det andra och så vidare, men istället gör jag ingenting. Det står helt still. Skulle behöva en spolning i de gamla gångarna. Inte många jobbdagar kvar till jullov och massor att göra innan dess. Stress, stress, stress.
Nu kom jag på! Betala ut lönerna! Just det. Viktigt. Måste fixa. Återkommer sen.

måndag 17 december 2007

longtime no see

Varit i princip utan fungerande internet i många långa dagar nu och abstinensen skriker i kroppen. Fast inte lika högt som jag åt de ansvariga. Hoppas det blir ändring snart. Annars får de passa sig. Don't mess with the finnjonna just nu, säger jag bara.
Jag var ansvarig för barnteatern för första gången sen sist igår och det gick måste jag väl få säga galant. Jag överlevde, alla barnen likaså. Bara vid ett tillfälle fick jag panik i bröstet och började läcka, men det var i teknikbåset så ingen såg mig. Eftersom det var julavslutning så hade vi tagit hit ett gästspel -en Julshow, så det var mycket musik och sång och nånstans under Julen är här... tra la laa... i barnens ögon... tra la laa... rann det över, klumpen i halsen släppte och jag grät tyst i någon minut. Sedan tog jag tag i spakarna igen och körde klar showen. Idag är jag riktigt nöjd med mig själv. Kunde visserligen inte sova alls i natt, säkert som en liten följd av hela gårdagen och anspänningen innan, men ändå känns det ok.

torsdag 13 december 2007

grått grått grått

Tänkte här nedan sprida lite romaglans över det gråa landskapet man ännu en morgon har vaknat till. Varför kommer inte snön och ljusar upp tillvaron som den brukade när man var liten? Eller gjorde den det ens då? Kanske det var en själv som helt enkelt såg ljusare på tillvaron?
Jag vet inte. Vet bara att jag vill ha snö nu.
Men tills dess alltså...

håll till godo




































































onsdag 12 december 2007

Dallas ringde...

...och vill ha sitt hår tillbaka. Likaså Elisabeth Höglund.
Jag har ingen aning om vad som hänt inatt men jag vaknade med detta på huvudet. Kanske bör tillägga att mitt hår oftast har en tendens att snarare genomgå en plattning än en föning under nattens timmar. Men imorse alltså voilá!
Det var en mindre chock att hitta den här synen i spegeln, men jag hade sinnesnärvaro nog att föreviga stunden. Bilden ger inte riktigt den verkliga volymen rättvisa, men tro mig, skapelsen var enorm!

tisdag 11 december 2007

arg argare argast

Idag har jag ägnat mig åt ilsket idisslande. Jag hade en lista klar redan på morgonen med allt och alla som jag skulle avreagera mig på under dagen. Bland annat skulle jag ringa arbetsförmedlingen och försäkringskassan, maila till girigbukarna på ståhl, samt skriva brev till min förre läkares chef och sedan skaffa mig en ny. Tre och en halv av fem =klappat och klart. Vilket inte är dåligt alls. Gubbläkarens chef har inte ännu fått brevet och någon ny har jag inte, men det kommer. Får ladda om innan jag kör nästa fixrace, det tar på krafterna att stå på sig.
Ilsknast var jag på arbetsförmedlaren som ju väckte mig igår, något jag inte glömmer i första taget. Ett antal ord växlades och jag sa som det var. Vi kan väl säga att det står 1-0 till Finland efter den omgången.
Skulle vara gott med en påse att slå på när dessa dagar dyker på. Hade jag inte haft problem med fenomenet att svettas skulle jag skaffat gymkort och gått dit och härjat. Men nu har jag det så jag får snällt fortsätta mitt stilla idisslande och förbereda morgondagens lista.

måndag 10 december 2007

arbetsförmedlingen jagar finnjonna

Skulle sova länge idag. Var det tänkt. Hade ju ett sent möte igår på jobbet och ska idag vara där rätt sent också, så jag behöver mina timmar. Framförallt eftersom de mellan 4-6 fortfarande inte sovs.
Min kära handledare på AF är tydligen av en helt annan uppfattning. Tidigt på morgonen ska det ringas och hetsas. Eftersom jag är lite skadad så svarar jag ju aldrig i telefonen om jag inte vet vem som ringer, men likväl vaknar jag av den. Min handledare hade fått mitt mail i vilket jag ännu en gång svarar på frågorna som han redan vet svaret på och som i all sin enkelhet stod att läsa i min sökandeprofil han tillsammans med frågorna skickade mig förra veckan. Men han är inte nöjd. Jag måste svara på dessa (som till 80 % består av frågor om mitt namn, min mail, mitt telefon- och personnummer) på bifogade frågeformulär som han säkert har snickrat på i månader. Det är så löjligt! Och ett sånt otroligt slösande på träden. Jag har tappat räkningen på alla blanketter jag fått och fyllt i och skickat tillbaka denna min korta men intensiva arbetslösa tid och nu tänkte jag vara smidig och upprepa mig snällt på mail, men nej, det ska göras på papper. Grejen är att pappret inte existerar längre hos mig. Det är sånt som händer i stressade stunder -jag slänger saker. Fast innan hade jag ju svarat honom på mail. Men det gills nu alltså inte, så jag måste be att få nytt frågeformulär skickat till mig, skriva i och sedan skicka tillbaka. Allt för att han ska uppdatera mina uppgifter i sin dator -MEN DET FINNS JU INGET ATT UPPDATERA! Arggh!
Jag fattar inte varför alla dessa resurser läggs på mig. Finns det inte mängder av människor som är helt arbetslösa och verkligen behöver denna "hjälp"? Ändå väljer de att lägga ner allt sitt krut på att jag ska hitta ett nytt arbete på heltid när jag redan har ett jobb att gå till 32 av 40 timmar.
Lycka till!
Jag som är varje arbetsgivares dröm. Inte.

söndag 9 december 2007

jakten på det försvunna ägget

Inget ägg så långt ögat når och jag börjar ändå ana eller kanske vi ska vara ärliga och säga, leta symptom. Är trött. Väldigt trött. Antagligen för att jag inte sovit så bra på sistone. Mår lite illa också, kanske för att jag under några dagar, denna alltid lika skitjobbiga post-pasta-period, haft olustiga magsjukekänningar. Och så spänner det något i de förbaskade brösten, vilket inte alls är konstig eftersom jag är där och trycker hela tiden.
Jag brukar inte bry mig om tecken och känningar hit och dit, även om jag varje månad ber om lite morgonkräkningar, men nu, fast ägget är hopplöst borta och det är ett par veckor kvar till eventuell testdag är jag där och klämmer och känner i tid och otid.
Kanske är det mitt hopp som väckts ur slumret?
Hoppas så.
Och att ägget hittas då, såklart.

söndags-städ

För att vara en magsjuk-men måste till jobbet en sväng ändå-söndag har denna börjat rätt bra idag. Tog tidigare tag i lite papperssortering och en hel hög har redan hamnat i insamlingen och jag känner mig personligen tre kilo lättare nu. Ska strax fortsätta och hoppas inom ett par timmar finna min lilla sekretär där under.

lördag 8 december 2007

jul jul jävla jul

Idag hämtade vi upp adventsljusstakarna. Nu ser det ut som hos vem som helst i våra fönster. Bra så. Imorgon är det dags att tända det andra ljuset av väntan, och snart är den över. Väntan. För den här gången. Och jag längtar dit.
Julen var en gång en vit tid av glädje. En tid att verkligen se fram emot och längta till. En tid att vänta på. Nu fnyser jag åt skäggiga män och skulle helst sova bort hela denna blöta period och lite till. Klappar köper jag även i år precis som alltid och tycker oftast det är kul. Det känns ju fortfarande bra att ge bort saker, även om också det har varit roligare. Dricka kardemummasmakande kaffe i ett värmeljussken är i och för sig alltid gott och en kort förvirrad sekund kan jag till och med le vid doften av en lussebulle men sedan kommer nästa och leendet suddas ut.

Förra julen var tänkt att bli den bästa av jular. Fannys och Alexanders skulle blekna i jämförelse. Och som jag såg fram emot den! Väntade och längtade. Vår ännu mer efterlängtade lille son skulle då ha varit tre månader. Och jag, mamma på riktigt! Vi skulle fira vår första jul som den lilla familj vi var. Mamma, pappa och barn. Vår son skulle ligga i ett hav av paket och inte fatta något. Vi skulle klä honom i tomteluva och fota från alla vinklar och senare tvinga på vänner och familj dessa bilder som de väluppfostrat skulle ta emot och snabbt lägga i lådan med alla andra bilder på alla andra stackars semi-tomtar.
Nu blev det inte så. Vår lille son blev aldrig. Han föddes förra sommaren och dog i nästan samma ögonblick och julen var väldigt långt borta. Men redan då blev den en jävel.
Rätt snart ändå och väldigt plötsligt, framåt hösten kunde vi, åtminstone lite grann, börja se en mening med snöflingor och tomtenissar igen. Bjällerklang lät åter som årets hit. Jag skulle på julafton (om allt denna gången gick bra) vara höggravid med lillasyster i magen och tävla om uppmärksamheten med julgranskulorna. Vi skulle sakna och med kärlek minnas vår Dante, men med lillasyster på väg skulle den saknaden kanske inte göra riktigt så ont.
Nu sket sig ju också vår plan B och älskade lilla Liten förlorades en månad innan julskyltningen började. Förra årets jul firades således utan både barn och tjocka magar. Den envisa förhoppningen och planen C, som lika envist och ständigt grusats, har inte blivit mer än det, en grusad plan.
Jävla julen kommer också i år bli som den jävla julen den är. Utan barn och utan mage.
Men vi har i alla fall, precis som grannen, ljus i fönstren.

fredag 7 december 2007

fel låt vann

Och hurra för att det inte vara Amanda som sjöng den. Amanda kommer slå på helt egen hand så suverän som hon är! Med låtar som är HON.
Grattis Marie!

idolfinal

Då så. Sjunget och klart.
Vinnarlåten lät bajs och stank detsamma så jag hoppas Marie vinner. Kvinnan sjunger ju helt klart som en gudinna om man nu gillar sånt (själv är jag sucker för raspig röst och falska toner) och var den som nästan lyckades lura mig att det var nåt att lyssna på, fast samtidigt inte alls.
Amanda är för bra för Idol. Det har hon hela tiden varit. Hon är stjärnan och kommer gå så mycket längre utan titeln och risiga singeln i bagaget. Men jag önskar dom båda allt gott! Två otroligt begåvade och duktiga kvinnor som vi andra ska vara stolta över. Oavsett vad vi tycker om programmet eller den typen av tv.
Har aningen pinsamt varit helt såld på idol senaste fredagarna. Från början kollade jag ibland för det fanns inget annat att göra, radioänka som jag är dessa kvällar. Men på sista tiden har jag slaviskt bänkat mig med katterna på första soffraden, ignorerat telefonsignalen och bara gått på toa i pausen. Masspsykos säger min älskling och har såklart helt rätt, fast jäklar vad spännande det är med psykos!
Nästa fredag kommer jag sitta på samma plats och gapa mot tom tv-skärm. Inte fatta vad som slog mig typ. Och samtidigt sucka av lättnad.

jag och Pantis

Ett litet Romasmakprov.
Pantheon är mäktigt.
Och håret är lysande. Inte nödvändigtvis på det bra sättet.

borta bäst

Att åka bort en sväng är som att lämna den där fula stickiga rocken av väntan och oro härhemma. Jag får nog vara glad att jag lyckas skaka av mig den precis innan avfärd och att den inte fattar smita ner i resväskan. Att den sedan smyger sig på igen när jag väl kommit hem är jag mindre nöjd med. Det tar oftast ett dygn innan knapparna börjar knäppas och inom två är den färdigknäppt och jag fullt påklädd. Än så länge dröjer doften av balsamet som är Rom kvar men långsamt byts den ut mot den blöta lukten av ull. Skit också. Trodde en kort stund att denna kanske var gången som rocken irrat sig vilse och aldrig skulle återkomma, men nej. Som en trogen gammal hund väntar den flåsande på mig och attacken blir som vanligt ett faktum när jag som minst anar det.

torsdag 6 december 2007

hemma bra

Så är resan bakom oss för denna gång. Helt underbart var det. Som balsam för trasslig själ. Allt det jobbiga som annars ständigt smyger bredvid en pausas. Även om det sedan måste playas igen så är det skönt och fullständigt nödvändigt att få andas helt fritt ibland om så bara för ett par dagar.
Vi var och såg Roma vinna ännu en gång igår och denna gången fanns il Totti med från början. Som små barn satt vi där och tjoade och tjimmade så fort denna man rörde på påkarna. "Nu nuddade han bollen igen" utbrast jag förtjust vid något tillfälle och blev genast rättad, det kallas att klacka och var tydligen något inte vem som helst kunde göra hursomhelst. Det är en djungel det där med fotboll. Spännande och inte helt enkelt för en finnjonna som är uppvuxen med hockey och formel 1. Men man lär sig.
Den där pizzan förresten som jag suktade efter häromdagen åt jag sedan på kvällen. Och måste jag ens säga att den smakade som himlen! Pizzabagaren pratade viskande likt Gudfadern himself och plattade degen som vore den hans älskade. Då kan man inte misslyckas. Da bafetto -Roms bästa pizzeria!
Nu ska jag fortsätta landa och mysa med de kära håriga små.

tisdag 4 december 2007

bla bla

En solig eftermiddag i Rom och vi sitter pà Internet point. Vàldigt knàppt faktiskt.
Har vàl egentligen ingenting att sàga eller skriva men dà han hàr bredvid bara màste fotbollsblogga hela tiden (nàja, kanske inte hela tiden men vàldigt mycket fotboll blir det) sà hànger jag med av bara farten och fàr till nàgra rader av precis ingenting.
Rom àr lika vackert idag. Solen har skinit hela dagen sà det har blivit underbara timmar pà promenad i solskenet. Till lunch blev det spagetti carbonara. Oj oj oj sà gott det var! Ikvàll kanske jag slàr till med en pizza. Har tànkt pà det sedan i sòndags sà kanske det nu àntligen àr dags. Jag har min egen lilla lista som jag brukar bocka av varje gàng jag àr hàr *àta den nàmnda spagettin, *àta saltimbocca (tunna skivor kalvfile med salviablad och parmaskinka pà), *àta carciofi alla romana (hel kronàrtskocka i olja och vatten med vitlòk och persilja) och sà *àta en god tunnbottnad pizza. Det àr mina smà mattips fòr den som ska hit och vill mumsa pà riktigt goda saker.
Ciao fòr nu.

måndag 3 december 2007

fotbollsblogg

Precis àtit och druckit lite lunch. Snart blir det vila i vackra rummet pà vackra hotellet vid vackra torget och allt àr precis sà vackert och vackrare àndà. Rom àr la bella citta' och màste verkligen upplevas om och om igen.

Igàr var vi pà fotboll och sàg Roma vinna mot Udinese. Màktigt var det. Kàndes som en àra att sitta bland tusentals proffskommentarorer som tyckte precis allt nàstan hela tiden. Det viftades med armar, hànder och halsdukar, skakades pà huvuden och skreks ut diverse ràd och order. Oftast allt samtidigt. Jag satt som en maskot med mitt ròda hàr med ton av morot (som ju àr Romas fàrger!) och min nyinkòpta halsduk knuten runt halsen och gjorde mitt bàsta fòr att hànga med. Marcus fick emellanàt fòrklara varfòr det buades och varfòr det applàderades i tid och otid men fòr det mesta fattade jag sjàlv. Tyckte lite synd om Udineklacken som var fòrpassad till en miniyta i ett hòrn och effektivt tystades ned varje gàng de fick fòr sig att fòrsòka làta. Men sà àr och ska det tydligen vara i fotboll. I òvrigt var det bara trevligt allting. Hade ett òga pà Romabànken mest hela tiden men Totti behòll byxorna pà. Lite trist dà vi ju hade blivit lovade lite stjàrnglans. Men det fàr bli nàsta gàng. Och en sàdan blir det garanterat.

lördag 1 december 2007

nästa gång hörs vi från Italien

Sista bloggen på blågul mark. På några dagar. Har fått någorlunda ordning på huvudsaken. Det blev rött, riktigt rött, med ton av morot. Låter inte så roligt kanske men med de senaste skiftningarna färskt i minnet så ser det helt ok ut. Tror och hoppas jag åtminstone. Marcus tycker att precis allt ser bra ut och det är väl trevligt i sig men lite beskedligt också när det kommer till svåra och viktiga saker som just färgen på håret.

Nu är det bara en knapp natts sömn och lite luftfärd mellan mig och sköna Rom.
God natt Sverige.
Ses snart.

fint va?





hår-rapport

Dagens damage-control bekräftade det jag befarade, jag ser fortfarande ut som skit. Istället för hö är det nu en mindre brand jag går och kånkar på. Nya produkter är inhandlade och sista chansen ska ges ikväll innan avfärd imorgon. Snälla hår blir bra nån gång.
Ska bli så gott att komma iväg. Förhoppningen är att det inte ska regna en droppe och att kanske solen tittar fram och värmer oss lite. Imorgon eftermiddag blir det fotboll. Totti ska spela. Väldigt häftigt känns det. Bilder utlovas. Kanske inte på Totti men lite annat romerskt. Har jag mössa på varenda bild får de säga mer än tusen ord och därmed är det sluttjatat om katastrofen tillika håret.

fredag 30 november 2007

bella Roma

Nu sitter jag här med en påse på huvudet och i den lite nya röda slingor. Kan ju inte gå omkring och se ut som hö! Får se om det blir något att visa upp sen. Kan ju inte bli värre, tänkte jag säga tills jag precis insåg att det kan det visst det. Hö är inge kul, fast det finns annat som är oroligare. Typ inget hö alls.
Suck. Det är bara vänta och se. Och hoppas. Tro. Be.

På söndag åker vi på en liten tripp. En kärleksresa, som jag vill kalla det. Det blir några dagar i sköna Rom. Vi ska bo på ett vackert hotell vid en vacker piazza. Det blir underbart. Och bättre ändå om bara mitt hår väljer att samarbeta. I Rom vill även jag vara vacker.

hårblues

Har varit hos frissan idag. Klipp och slingor. Det första gick bra, var riktigt nöjd innan det var dags för det andra, som inte alls gick. Trots att frisörtjejen var urtrevlig och duktig så är jag nu en katastrof i rufset. Påminner om någon som tagit ut påsken i förskott. Snett och vint är det också. Blir så störd på sneda slingor. Irriterar ihjäl mig. Kan ju inte ens se sneda streck på ett papper utan att räta till dom och nu är huvudet fullt av dessa!
Inte bara det att jag laddat i en hel vecka för att allt sedan bara ska falla platt, kalaset kostade massor av hundralappar också som jag inte har och fler kommer det kosta innan jag blir någorlunda nöjd, eftersom jag nu måste hem och fixa till det.
Det finns tydligen en riktigt bra anledning till att jag leker själv med håret hemma och ska fortsätta göra just så. Så trist att jag emellanåt glömmer bort det bara. Har inte råd med dessa hårbakslag längre. Nej usch och fy så ledsamt det känns. Jag som trodde jag skulle få känna mig riktigt läcker ikväll. Skit också.

torsdag 29 november 2007

after work

Bästa med jobbet är ju faktiskt det efteråt. Och idag blir det extra roligt eftersom det blir Lokal med Krånne och ett par öl till. Gott så. Kom dit du norrköpingsbo som inte har annat för dig efter jobbet!

vattenbrist

Nervöst gick jag precis på toa. Hade hållt mig in i det sista.
Skulle egentligen inte ha druckit av mitt medhavda vatten förrän till lunchen men ändå åkte det ner några klunkar i förtid. Vatten är ju så gott när man inte bör dricka det och en nervös Jonna är en törstig Jonna så vad göra. Nu slank det ner och ut skulle det sen, inte långt senare, den andra vägen.
Saken är att vattnet här på jobbet är avstängt hela förmiddagen vilket försvårar i princip allting. Framförallt toabesöken. Åtminstone envisas vi med att tro det. Jag förberedde några flaskor igår som står vid handfaten så det finns att skölja händerna med, men ändå blir jag nervös när jag ska dit. Vet inte varför. Kissa kan man ju även om spolandet är ur funktion. Den andra varianten får man snällt vänta med eller om det blir akut springa till cafét här brevid och göra även om man kanske inte ska säga till dom varför man är så himla sugen på deras kaffe just idag.
Jag sitter här och tornar i mitt krypin likt kaptenen på ett sjunkande skepp. Helt ensam. Alla kollegor har tagit sovmorgon. "Kan inte vara där om det inte finns nåt vatten!". Allting liksom stannar när vattnet gör det i några timmar och jag kommer att tänka på miljonerna av våra medmänniskor som kanske aldrig eller efter väldig mycket om och men möjligen har tillgång till en liten skvätt rent vatten. Någon gång. Ibland. De kan inte välja vägra jobbet eller något annat om vattnet inte infinner sig.
Hur bortskämda är vi inte här egentligen?
Jag skäms faktiskt. Riktigt mycket skäms jag när jag hör hur jag själv helt i onödan ännu en gång vill gå och skölja händerna från något inbillat smuts.
Fast denna gång sitter jag kvar och låter smutsen gro.

onsdag 28 november 2007

mitt-emellan-jobb-pladder

Det slank ner två goda glas vin igår. Får se hur och när det blir varm choklad. Suget kvarstår.
Vi har varit iväg en sväng med värsta hyrbilen idag. En sån man vinner på bingolotto. Lite skillnad att susa med den på motorvägen om man jämför med golfen och polosarna jag annars brukar burna med. Även om jag var föga imponerad av hur den var att styra och köra i övrigt (framförallt inne i staden) så var det en fröjd att färdas i, när man gjorde det snabbt. Och med den viktiga leveransen som jag var ansvarig för så skulle det gå just så. Snabbt.
Nu är allt levererat och klart och jag sitter och jobbar eftermiddag. Alla andra har gått hem. Känns väl bra. Men nedsläckningen har redan lite oroväckande börjat i mitt högkvarter. Orkar hålla lampor och tankar tända ett par timmar innan den ena efter den andra börjar slockna som i en förutsägbar rysare. Det är ännu inte läskigt på riktigt men snart kommer någon hoppa fram bakom ett hörn, jag bara vet det.
Måste jobba lite till nu medan ljus finns.

tisdag 27 november 2007

kopp varm choklad vs. glas rött vin

Det vankas nåt av det. Kanske båda. Och jag är sugen.
Idag har solen skinit och det är aldrig fel. Från mitt kontor har jag om jag kollar upp och ut, sedan lite till vänter och håller huvudet på sne, en bit av asfalten på gården utanför som utsikt och jag måste säga att den har idag sett helt makalöst vacker ut! Aldrig är asfalt så fint som när solen smeker den.
Nu är det mörkt. Men hoppet om sol också imorgon är redan väckt.

måndag 26 november 2007

hoppas på vinst

Mina månader börjar alltid, eller har gjort de senaste 12 i alla fall, med ångest och krossade förhoppningar. Misslyckandet lyser som en röd elak måne över tillvaron. Inte denna gång heller!
Efter de första kritiska dagarna börjar det där lilla huset av hopp trots allt byggas upp igen men för varje månad blir väggarna tunnare och jag är rädd att det snart inte kommer existera mer.
Innan kraschen brukar vi, jag och min man, som är underbart delaktig i detta fullständigt idiotiska beteende, roa oss med att skrapa lott som vi säger. Eller kissa på sticka som det egentligen handlar om, det är jag som kissar.
Vi börjar i god tid, så vi vet att även om resultatet är -, vilket det ju alltid är, så finns där en chans att det skulle kunna vara högvinst på gång. Och under de första oändligt långa fast alldeles för korta, men så fantastiskt hoppfulla minuterna är vi varje gång miljonärer! Precis allt är möjligt! Vi tittar på stickan, tittar på varandra och fnittrar förtjust. Tänk om... tänk om... tänk om... tänk om...
Men nej. Vi vinner aldrig.

livet är en lek

Fast lek behöver ju inte betyda att det nödvändigtvis är skoj eller att man gör det med kompisar. Jag leker livet rätt nervöst och aningen oroligt. Ensam. Jag härmar mig själv som jag minns att jag var även om jag inte ens då riktigt visste vad jag gjorde, men nu har jag alltså ingen aning. Jag gissar och chansar ibland när minnet sviker och hoppas att ingen kommer på mig. Det gör dom inte. För jag kan min lek.
Sista måndagen i november är på gång och eftersom måndagar är mina värsta dagar och november min värsta månad så känns det rätt ok ändå. Imorgon kan det bara kännas bättre.
Leken fortsätter.

söndag 25 november 2007

bokens dag

Nyss hemkommen från Bokens Dag här i Norrköping. Smet i pausen. Min ork tog slut. Sen var det ju egentligen min M (hade inte velat missa honom för nåt i världen) och Katerina Janouch som jag helst ville höra och båda sa sitt redan innan pausen så jag är mer än nöjd. Fick en bok av Katerina, Sommarbarn, som jag verkligen ser fram emot att läsa. Tror att det som vanligt finns mycket däri som jag kan relatera till. Brukar vara så. Det var kul att träffa henne även om det var som hastigast i pausen och jag redan mentalt hade börjat lämna stället. Hon var trevlig och snygg. Fem barn! Den äldste 18! Wow!

Det är något med folksamlingar och mig nuförtiden. Jag får en lätt känsla av panik redan i kön till dessa tillställningar och ska det sedan minglas och trängas ytterligare är det som att pannloben slocknar och min reptilhjärna tar över och skriker Fly. Och det gjorde jag ju, igen. Jag fungerar helt enkelt inte riktigt som jag en gång gjorde. Jag känner mig som blindtarmen i en smet av annars väl samarbetande inälvor. Bara fel.
Att höra min Marcus läsa, något som jag egentligen älskar, tar nog mer än måttligt på mina krafter också. Och det blir inte lättare. Det är riktigt tungt att höra om våra barn som inte blev, även om det sägs i vackra och ömma ordalag. Och han säger det ju så bra! Och ska aldrig sluta!
Inte ett öga är torrt när han står på scenen, folk blir berörda och tagna. Jag hör efteråt hur folk beundrar hans styrka och mod och hur synd de tycker om oss, om mig, den där Jonna som fick krysta ut sonen till en säker död. Ingen vet att jag är hon, för jag döljer det så väl. De andra åhörarna kan sedan torka sina tårar och fortsätta med sitt medan jag står kvar där och gråter än.

mötet

Såg precis, post bastuvarm, Mötet från tidigare ikväll (tur att det fortfarande finns video i vissa hushåll).
Med Marcus Birro och Tomas Tranströmer. Mötet mellan dessa två, på sina olika sätt fast ändå lika, fantastiska män var så vackert, så värdigt, ömt och respektfullt.
Jag är glad men kan inte sluta gråta, även om inga tårar längre kommer. Stoltheten pulserar och pirrar under huden, letar utväg men har ingenstans att ta vägen. Jag vill skratta högt, men det är bara ett litet kvävt fnitter som ramlar ut. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Vill krama min M. Pussa. Och viska stoltheten i hans öra. Kärleken.
Så fin han var. Är.

lördag 24 november 2007

julbord och hormoner

Två timmar till julbord. Mums!
Jag får tips av coachen därhemma om att inte äta för mycket under dagen så det får plats så mycket som möjligt och att börja med lite på tallriken, hellre hämta flera gånger och då bara hämta det man tycker bäst om. Han är lite av ett blygsamt bufféproffs min Marcus.
Tyvärr erbjöd jag mig igår i ett svagt ögonblick att vara chaufför så det blir must till skinkan för min del. Fast gott det med.
Efter julbord blir det bastu. Måste basta järnet nu när jag kan. Kommer dröja en hel månad till nästa chans.

Jag sov rätt bra inatt. Och är idag bara lite trött med ton av grinig. Tror inte nån annan märker. De där jobbiga hormontabletterna är slutätna och biverkningarna börjar sköljas av. Blir nog en bra vecka den som kommer. Vill tro det. Ska tänka positivt och hoppas på finaste julklappen.
"Det är hur du uppfattar och tänker om verkligheten, inte verkligheten i sig, som bestämmer ditt mående". Nja, varför inte.

fredag 23 november 2007

i väntan på korvbuffé och bastu

Snart så. Det tar alltid lite tid med allting här i Gävle. Ingen har bråttom med nåt, inte när det är helg. Och hade jag inte haft den lilla glödande flamman av stress i mitt system hade det här varit precis min melodi. Men nu vill jag likt Gunde hela tiden ropa "skynda skynda" efter alla.
Efter korv blir det bastu. Den är redan varm. Har provkänt med foten. Men först ska vi alltså äta.
NU ropar Moomin och vi ska alla valsa ut i kylan och trängas i pappas nybyggda grillstuga och mumsa på resultatet. Det är säkert gott.

SEN ska jag äntligen få sjunka ner i bastudvala.

levande död

Finsk tango hörs från bottenvåningen. Såklart. Snart ska sauna på och grillen i stugan utanför likaså. Är hos mamma och pappa i Gävle över helgen. Och det känns gott. Tror jag.
Väldigt nöjd med mig själv är jag i alla fall för att jag tog mig hit trots allt. Inget är riktigt självklart just nu, även om biljetterna var köpta och löften givna. Men nu sitter jag ändå här. Nöjd. Om än riktigt jäkla trött och frusen.
Det är så trångt i bröstkorgen. Även om det lilla som är jag gillar läget så gör nog inte delar av min kropp det. Dessa delar vill nog helst lägga sig ner och inte jättesnart stiga upp igen. Mitt hjärta pumpar visserligen på, lite för fort, och jag andas ibland, men annars är det inte mycket som fungerar.
"Lägg dig och sov". Tro mig. Jag har försökt. Men det växer i bröstkorgen än mer då. Och det är redan fullt.
Alltså får jag streta på tills jag helt enkelt släcks ner.
Inte långt kvar nu.

Men först blir det bastu och korv.

torsdag 22 november 2007

kan inte hjälpa det

Det är lite av en plusboom på vårat forum bland oss mammor som mist sina små. Och jag gläds så otroligt med mina olycksystrar, dessa fantastiska kvinnor, som likt mig tyvärr tvingats ner en eller ett par vändor till helvetet, när de äntligen lyckas få sitt efterlängtade plus. Jag gråter glädjetårar, hör musik och vill dansa en dans. Känns nästan som om det var mig det handlade om.
Men sedan kommer jag på att jag fortfarande sitter på precis samma ruta där jag suttit senaste året och musiken tystnar långsamt och dansen blir inte till mer än en flyktig tanke.
Jag är fortfarande så oändligt glad för dessa underbara mammor vars tur det verkligen är sedan länge att få bära och i slutändan också få hålla en liten levande bebis i sin famn!
Men lika ledsen är jag för mig som alltjämt bara får drömma om det.

söka jobb

Är ju deltidsarbetslös nu. 20%. Min bästa medicin enligt honom, min soon-to-be-fd-husläkare. På två dagar har jag bombarderats med information om mina skyldigheter som arbetssökande. Jag har mottagit ett femtontal papper och två brocshyrer i ämnet. Jag har svarat på frågor om min nuvarande arbetssituation, mina mål, mina kunskaper och om min motivation. Jag ska skriva ut ytterligare tre blanketter från nätet som jag måste fylla i och skicka tillbaka. Jag måste kontakta FK och få intyg som ska vidarebefordras och jag måste... och jag måste... och jag måste... Och allt detta redan innan jag ens ska börja söka jobben.
Får andnöd och domningar i underarmarna bara jag skriver om det här. Egentligen är ingenting nytt. Ungefär som att begrava sina alldeles för små barn snabbt blev en otäck vana, är det här nåt jag kan och har gjort förut. Minns att det redan då var tufft. Var stressad till tusen även om jag var ännu var oskadd, med formen i toppform om man jämför med status just nu och gjorde precis allt jag skulle. Frågade ändå till sist min hetsiga arbetsförmedlare om han tyckte att jag skulle säga upp mig från mitt 80%-iga arbete för att hinna vara arbetslös resten av tiden och då backade han äntligen lite och jag slapp söka-jobb-kursen i den karusellen då.
Nu är jag där igen. Ofrivilligt inslängd. Och karusellen snurrar.
Jag är yr.

god morgon

Eller i alla fall morgon. Tidningen har ännu inte kommit idag heller. Fast det är nog lika bra. Hade inte orkat läsa.
Mitt morgonkaffe har precis puttrat färdigt. En del vanligt och två delar koffeinfritt. Jag har tänjt lite på mitt kaffeförbud på sistone. Det var ingen rolig tid, tiden då förbudet var aktivt, minns den knappt. Eller det enda jag minns är att jag hela tiden vill ha kaffe, så nu kör jag en kompromiss.
Det är ju rent ut sagt skit att jag inte känner mig sömnig i sängen de här jobbiga morgontimmarna. Väl uppe tror jag att jag kommer gäspa ihjäl mig. Fast nu är det ingen idé att krypa ner igen. Har redan skurat spisen och ska ta och torka lite andra ytor snart. Göra lite nytta också. Bra va.
Men först är det kaffe.
Och där kom tidningen.

onsdag 21 november 2007

avund

Det ringer en mamma och bokar biljetter till barnteater och i bakgrunden sjunger eller låter (ungefär lika tonsäkert som när när jag sätter igång med en melodi) ett litet barn och min lunga punkteras. Samtidigt börjar det sticka till i alla möjliga kroppsdelar, delar jag inte ens visste fanns, och jag blir ledsen och nästan lite arg eller sur eller butter eller bitter. Jag vet inte riktigt, det känns mycket väldigt snabbt. Avund är en känsla eller en reaktion så svår att definiera. Har aldrig någonsin fått en lunga punkterad men det känns som att det tillsammans med de andra stickningarna skulle ungefär kunna påminna om beskrivningen av en avundsattack.

JAG vill ha ett litet barn låtandes i MIN bakgrund.
Jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill!

Men jag hör ingenting.

tisdag 20 november 2007

långfingervals

Det blev en väldigt trevlig paus igår. Hela dagen var som en lång varm dusch. Jag kände mig som en film utan konflikter, trist för någon annan att se på men skön att vara. Glömde bort att det var ännu en sån där grå och trist novembermåndag, och nu är det bara en kvar!
Idag har jag klivit ur duschen och fryser som vanligt. Men det är tisdag och tisdag är åt rätt håll.
Jag behövde verkligen piggas upp och även om jag lätt piggas ner igen så kändes det gott med dag full av oprovocerat eget fnitter. Det behövs inte mycket för att skjuta upp eller ner mig i de backarna och idag ligger jag åter lite lågt alltså...
En bov i mitt nuvarande drama är de där förbaskade hormonpillrena jag förväntas mumsa på. De ska hjälpa mig att bli kvitt mitt mellanblödande, om ni ursäktar detaljerna. Men hur kul är det när jag istället, såklart, drar på mig en av biverkningarna som är just blödande? Inte värst skoj alls faktiskt. Dessutom blir mitt humör så där charmigt PMSigt fast rejält förstärkt och jag måste hela tiden hej.. jag måste hej.. jag måste hejda mig (gud så tråkig jag är) för att inte vifta med pekfingret åt alla som jag känner förtjänar det, vilket är just alla. Fast en sån här dag eller period litar jag inte ett dugg på mitt omdöme så fingret får därför snällt stanna kvar och rycka mellan de andra. Även om risken hela tiden är överhängande att det kommer hoppa upp och sätta sig i ansiktet på någon.
Spännande dag trots allt idag.

måndag 19 november 2007

vad är det mitt stackars öga ser?

Tidningen var tunn som väntat, så sista mackbiten fick sköljas ner med lite hederlig morgonsurfning.
Sökte på mitt namn, vet ju aldrig vad man kan hitta, oftast ingenting, men nu ser jag detta! Först fattar jag ingenting. Vem är den finnjonna? Är vi flera? Vem är jag, vem är du liksom. Kankse sover jag än? Men sedan börjar poletten glida ner och mina nyduschade armhålor fuktas. Det är mig hon skriver om! Mig?! Jag blir så rörd, glad och svettig, men det skiter jag i. Tårarna trillar ner och jag känner mig så stolt och lycklig.
Blir en bra dag detta trots allt!
Tack underbara Katerina Janouch!

Nu ska jag till jobbet. Tra la la la laa.

ingen tidning idag

Typiskt. Legat och väntat på tidningsbudet i ett par timmar utan att riktigt veta vad klockan är eller vilken tid h*n egentligen brukar komma. Men idag kom h*n alltså inte alls.
Eller vänta, just nu, as we speak, hör jag nåt i trappen och katterna rusar mot dörren... Yes! Ha ha. Där kom den! Med en fjäderlätt duns damp den ner. Inte mycket som hänt.
Det var verkligen på tiden. Att de inte kan ta mer hänsyn till oss sömnlösa och pallra sig iväg lite tidigare?
Jaha. Vad ska jag klaga på nudå?
Har snart, så fort jag orkar lyfta på rumpan, min efterlängtade färska nt framför mig. Inte för att det brukar stå så där jättemycket bra och viktiga saker i den, men ändå. Frukosten blir skojigare och tiden går lite snabbare. Vill ju inte riktigt än styra stegen mot jobbet.
Fan, borde egentligen ligga och sova nu. Trött som en gris. Men jag kan ju inte. Min sömn är åter under all kritik och den har inte direkt blivit bättre efter samtalet med Örjan -piiiip- Fraenki i fredags. Gubbe.
Fast det är bättre att gå och ge upp än att förgäves kämpa för att sedan äntligen lyckas somna en kvart innan klockan ringer. Idag kommer jag vara på jobbet när pipet kör igång och snoozet erbjuds. Lite omväxling.

God morgon förresten.

söndag 18 november 2007

helgen

Igår var jag hemma hos en nyflyttad vän och monterade ihop hennes säng. Eller vi gjorde det tillsammans. Värsta bästa teamworken!
Jag gick över med min älskade skruvdragare under armen, kände mig lite kaxig efter veckans sängframgångar, tills jag insåg att ritningarna saknades. Men ett antal svettiga nafs senare var sängen till sist uppe och stabil så in i skogen. Hoppas jag. Det lär ju hon annars märka och jag höra om.
När jag kom hem möttes jag av en annan svettig syn. Min Marcus, i full Italienmundering med flaggan som en slängkappa knuten runt halsen, sprang omkring och skrek ramsor i ren lycka. Italien är tydligen i EM! Och Panucci ett namn att minnas.
Lördagen igår var en bra dag.

Söndag är som söndag är. Dagen innan måndag och jag gillar det inte alls. Denna söndag känns lite tyngre ändå och jag vet inte varför. Titt som tätt påminner jag mig om lyckan att ha friska celler, och det är verkligen en lycka, får inte glömma.
Förra söndagen hade jag inte ens det, eller visste i alla fall inte om det än. Och förbaskade måndagen närmade ju sig då också med lika stora steg som den gör idag. Ändå väger idag så mycket mer.
Men mina celler mår bra, får inte glömma.

fredag 16 november 2007

men mina celler är friska

Och så har vi en ny skön säng!
Det kan ingen Örjan komma och ändra på!
Nästa vecka byter jag läkare och vårdcentral. Det luktar ruttet i Vävens korridorer. Har gjort det bra länge nu. Bara jag som varit täppt.

varför blir vissa läkare?

Sånt här ska gå över efter ett par månader, inte hålla på i flera år. Det var ju ett bra tag sen nu du fick missfallen.
Orden är min distriktläkares. Jag hade telefontid med honom idag eftersom han skulle, som vi senast hade talat om och som jag i min naiva förhoppning trodde var sant, förlänga min sjukskrivning som gick ut igår. Men det ska han alltså inte. För sånt här ska gå över efter ett par månader. Och man kan inte få vara hemma, bara för att man inte orkar jobba.
Jag har varit sjukskriven 25 % sedan i somras vilket har funkat någorlunda, men ändå funkat. För det mesta. Något jag ständigt har och har haft dåligt samvete för. För jag vill ju jobba! Vill orka. Vill kunna. Vill klara allt det jag förut klarade. Jag vill vara den jag då var. Jag vill att duktiga flickan ska komma och ta över och göra det jag nu inte fixar. Men duktiga flickan dog hon också och det är bara jag kvar. Skadad.
Men nu ska jag alltså strunta i allt som heter mitt psykiska och känslomässiga välmående och tillfrisknande och återgå till min 80 %-iga heltidstjänst och bli 20 % deltidsarbetslös, vilket i sig nästan är ett heltidsjobb. Läkarpulvret tyckte att det är den bästa medicinen för mig. (Varför jag nu ska ha medicin för, enligt honom var jag fullt frisk och helt arbetsför)
Som medicin ska jag alltså förutom att söka heltidstjänster runtom i hela Sverige bl a tvingas umgås med barn (som jag aldrig fick) och deras gravida mammor (något jag inte är) eftersom barnteaterpubliken till stor del brukar bestå av dessa och att ta hand om den är en del av mitt egentliga jobb.
Fast det, fick jag snabbt veta, var tydligen inte hans problem.
Men det är mitt! Sa jag hulkande.
Jo, men fortfarande inte mitt, upprepade min distriktsläkare.
Som fick mig att må som ett par skitiga kalsonger idag.
Som verkade må alldeles för bra av att jag gråtande bröt ihop mer och mer i min ände av luren.
Som aldrig borde ha blivit läkare.

Som förresten heter Örjan Fraenki.

torsdag 15 november 2007

som en repig skiva...

..men allt var faktiskt bra med mina prover omgång 2! Igen! Mina celler är mina kompisar och vi ska aldrig bråka mer. Så den här skivan lyssnar jag gärna till fler gånger.
Har hela dagen suttit med telefonen i handen och fått hjärtklappning varje gång den börjat låta eller vibrera förutom när jag i eftermiddag tog en fika och telefonen just då vilade en stund i fickan. Såklart hann jag inte få upp den när sköna melodin satte igång, förrän det var försent. Okänt nummer. Skit också. Men som tur var lämnade hon (min läkare) meddelande och sa efter en evighet av oro och ångest att allt var normalt!
Jag sjönk leende ihop som en trasig ballong. All kraft och annat pyste ur mig. Men jag var lycklig. Visste inte om jag skulle börja sjunga "Jag vill tacka livet" med finsk brytning eller bara gå runt och krama alla okända. Gjorde inget av det. Satt bara som den ballongrest jag då var och log. Dags att åter börja bygga mitt lilla hus av hopp. Redan införskaffat lite murbruk. Den här gången ska den inte blåsa omkull!
Men först ska jag lyckoåka lite i nya sängen.
Going up - going down.

sängen som blev verklighet

Inte utan min skruvdragare.


Marcus diskade...






...och provlåg madrasserna
















Going up, going down.












Färdig!




tisdag 13 november 2007

vargtimmar

Sängen gör ont i min rygg. Släpade mig upp ur den när hårbollarna började pipa.
De röda siffrorna på boxen visade 04:27 när jag jag lagt mig i soffan. Dante föddes och dog 04:20. Ser ofta nollfyratjugo nånting lysa mot mig när jag lägger mig där. En slump? Jag vet inte.
Jag blundade hårt och klappade katt med ena handen. Så trött. Nästa gång jag tittade var hon 04:49. En minut över 04:48 då de flesta självmorden tydligen sker. Jag hade klarat mig igen.
Blundade åter och tänkte inte titta förrän tidigast när klockan ringde, men snart lyste 05:10 mig rakt in i ögonen. Fan. Sedan gick det bättre och när 05:55 gick över i 05:56 var jag nästan i mål.
08:00 ringde klockan. Snoozade två gånger 10 minuter innan jag till sist gick upp.
Nu sitter jag här. Som en kvarleva från då. Så trött.



Idag ska vi köpa ny säng.

måndag 12 november 2007

hemma för vård av sjuk katt

Fast inte. Ska till jobbet så fort jag gosat klart med de lurviga små. Kan ju inte sticka direkt efter värsta pärsen, som ju ett veterinärbesök alltid är.
Stella har alltså urinvägsinfektion och kristaller i urinen. Stackaren. Så nu är det antibiotikakur och en helt ny sorts mat som gäller i ett par, tre månader. Som tur var det inget allvarligare. Och vilket urinprov jag till sist lyckades samla då! Fick beröm av doktorn. Fast det är fina Stella som ska ha berömmet. Han var så duktig, min kille. Och värd varenda av de tusen kronorna besöket kostade exkl. antibiotikan. Så nu är finnjonna officiellt helt pank fram till nästa lön. Skojfriska elva dagar framöver... inte värst.
Men men, finns värre saker än tom plånbok.

mission impossible

Jaga urinprov på katt. Just så. Mitt morgonuppdrag.
Töm och tvätta ur kattlådan och så när Stella kissat däri, häll över i ren burk och ta med dig. Det var instruktionen från veterinären. Ok visst. Kan ju försöka. Det lät ju inte jättesvårt tänkte jag och skurade och torkade. Snart ser jag en svans sticka ut och YES! Tills Stella kommer och gnider sig mot mitt ben. Jäklar. Fel katt. Akilles gillar tydligen tomma lådan och gör i lugn och ro både ettan och tvåan därinne så det är bara att sätta igång och tömma och tvätta igen för mig.
En timme tills vi ska åka till veterinären. En timme på sig har han att kissa. Igår kom det ju konstant och nu, öken. Min stackars lille kille. Hoppas bara det inte är nåt knepigt med honom.

söndag 11 november 2007

katten kissar konstant

Börjar blir lite orolig, men tills imorgon klarar vi det och då bär det av till vetris. Lite blöt och illaluktande kommer tillvaron fram tills dess bli dock, men det får vi ta, den andre katten och jag.
Stella, vår tre årige kastrerade hankatt som alltid har varit rumsren började inatt kissa i min fotända av sängen, sedan har det fortsatt och han kissar nu så fort han ligger nånstans, mest sängen då men även fåtöljen i hallen och nån matta har fått sin dos av stella-kiss. Tycker så synd om honom, han verkar tycka det är jobbigt. Jag tror inte han märker det själv, det liksom bara läcker ur honom. Min lilla håriga bebis! Har plastat in sängen nu så jag hoppas kunna sova lite utan att helt bli urinmarinerad. Hoppas bara det inte är nåt allvarligt med min kille. Det får det bara inte vara. Han dreglar mycket också. Och dricker massor. Någon som känner igen symptomen är välkommen att lugna mig med en diagnos.
Tack.

farsdag

Vi har som många andra firat farsdag idag. Med god frukost och italienskt kaffe.
Han fick ett paket också, min man och mina barns pappa. Ett paket med mycket manlig after-shave-moisturising-balm och lite annat gottluktande manligt som han själv inte riktigt bryr sig om att inhandla även om han mot sin vilja gillar det rejält när någon annan skaffar det åt honom och så går han sedan och duttar på det både lite här och var och säger -lukta. Jag som älskar krämer hittar gärna en ursäkt eller två att få strosa runt bland skönhetshyllorna, så farsdagspresenten i vår familj är given så länge jag står för den.

Farsdag är annars såsom även mors en lite ledsen dag i vår familj. Det blir så när barnen saknas. Men vi bär de små i våra hjärtan och även om det inte syns så är vi precis lika mycket mammor och pappor som de barnvagnsdragande föräldrarna eller dom som skickar iväg sonen på balettkurs och dottern på fotbollsträning, eller vice versa. Bara lite sorgsnare.
Jag hoppas så att vi om inte för många såna här dagar får ha ett riktigt litet levande barn hos oss och med i firandet. Då kanske det blir annat är kräm i paketetet.

Grattis till alla andra fina pappor med idag!

lördag 10 november 2007

tunna skivor skinka är skit

Jag blir så arg. Jättehungrig på morgonen och man vill bara ha sig en macka till morgonkaffet fort, öppnar skinkpaketet, tar en skiva (tror jag) och allt innehåll följer med och ramlar på golvet.
Varför ska de vikas sådär? Vad är vitsen? Att det ska se snyggt ut? Vem bryr sig? Kanske kunde man göra de lite mindre tunna för att kunna paketera dom på ett vettigare sätt? Nu är det ju ändå helt omöjligt för att få loss bara en bit utan att använda våld och diverse redskap som hjälp.
Nej tacka vet jag min egengravade lax som dagen till ära är klar att mumsas på.
Inga mer tunna skivor för mig.

fredag 9 november 2007

uppladdning

Så har man gjort ännu en beställning på vitaminer och andra tillskott. Här ska det fyllas på med det bästa i tablettform hela nästa månad och ännu längre. Och då antar jag helt ohämmat att mina provsvar som kommer om en evighetslång vecka är bra och celler snälla. Nu ska jag komma i form! Min cykel ska inte behöva sakna min rumpa långa stunder eller många dagar och jag ska situpsa och träna rygg minst en reklampaus per dag. Däremellan ska jag äta gott. Mycket fisk och glass. Jag ska dricka en till två koppar riktigt kaffe per dag, ibland ta en bit brownie till och på kvällarna avnjuta lite kanelte. Låter väl som en bra plan?!
Och är jag såhär snäll mot min kropp ett tag kan jag snart börja ställa lite krav på den med...

lightskadad

Ätit överbliven smörgåstårta till lunch och även om första tuggan smakade som en bit av himlen (jag var väldigt hungrig) så vill jag aldrig ens se åt en till i hela mitt liv. Fy vad späckad av flott den var. Känns som mina porer nu svettas majonnäs. Inte för att jag just nu ens orkar bry mig om figuren eller antalet, som marcus skulle säga, kååceaaell, men bara tanken av all den fett jag just tryckte i mig gör mig illamående till den grad att det kittlar obehagligt på huden.
Det är ju egentligen inte särskillt gott heller, men så typiskt att man kommer på det i efterhand. Nåväl billig lunch för mig och jag lär ju inte få något smörgåstårtssug i första taget i alla fall.
Hem och äta lite mumsig rågmacka sen med lightost på till ett glas lättfil.
Det är gott!

torsdag 8 november 2007

otan osaa


dyr terapi

Var hos nygamla terapeuten idag och det känns jättebra. Även om jag så här i början har svårt att tydligt uttrycka vad det är jag tror att jag behöver, antagligen eftersom jag inte riktigt vet vad det är själv, så känns det ändå som att det funkar och rullar åt rätt håll eller vad det nu gör.
Och som vanligt gick jag och shoppade efteråt.
Det brukade bli så förut med, att jag alltid på vägen hem handlade nåt snyggt till mig själv, en sko, nåt litet smycke eller en blus och samma sak idag alltså. Det blev grårutiga shorts, svarta tights och en lila tunika. Hade detta varit en modeblogg hade ni fått se bilder bums, men eftersom det bara är en helt vanlig blogg och jag inte har ett hum om mode så får ni lita på att det satt bra och såg ok ut. Kanske helt out of style om man nu ska fortsätta med modejargongen, men me like! Och det är det som räknas idag.
Jag väljer att se det som en väldigt bra sak att jag handlar åt mig själv efter terapistunden, även om min numera stora men evigt något tomma plånbok blir lite ledsnare (läs tommare(?)) för var gång. Har faktiskt inte provat kläder som jag därefter köpt på evigheter. Krämer och skit att smeta i ansiktet är ju en last som jag nu ska sluta med. De står ju ändå bara där i toahyllan och trängs med all den andra trösten jag håvat till mig men inte vet vad göra med.
Nä så nu får jag höststäda garderoben och kanske sälja en fond eller två för att ha råd med mitt kommande välmående.

nu är det slut, typ

Det gick rätt bra måste jag säga. Eller bättre än väntat. Inte ens i närheten av någon dramatik. Jag smög in på ämnet och berättade lite lätt att jag börjat träffa en annan och att det kändes jättebra än så länge. Vi pratade lite mer om vad jag och min nya skulle göra framöver och till skillnad från en riktigt göra-slut-situation så sa hon att det lät jättebra och trodde att det var precis vad jag behövde.
Min numera f.d snälla kurator ska ringa mig om ett par veckor och så får vi se hur står till med allt. Kanske jag och min nya inte fungerar och då kan jag ju alltid gå tillbaka till min gamla i väntan på nåt bättre. Eller kan jag det?

onsdag 7 november 2007

att göra slut

Idag har dagen kommit då jag måste säga det. Kan inte dra ut på det längre. Har ju gått och tänkt i dessa banor ett bra tag nu och äntligen är det dags. Även om det känns nästan olidligt svårt. Fast som det är nu är det inte schysst mot någon av oss.
Jag har börjat träffa en annan också så jag måste inse vad det kommit till och göra det enda rätta -slut. Måste säga att vi inte längre kan fortsätta som förut. Men det är ju så svårt.
Och hon så snäll.
Min nya terapeut säger att det inte är anledning nog att fortsätta relationen och att jag måste tänka på mig själv och givetvis har han rätt. Som alltid. Jag sökte mig ju till honom för att det liksom hade låst sig med min gamla snälla kurator.
Våra möten har under senaste månaderna i princip bara innehållit:
snälla kuratorn (sk) -Hur är det idag då?
jag (j) -Jaa, som det brukar vara.
sk -Det är jobbigt?
jag -Mmm, det är det.
sk -Jag förstår...
Och där någonstans fastnar vi och kommer inte längre. Dessutom vill jag inte längre sitta i ett rum som angränsar till salen där jag för ett drygt år sedan krystade ut min Liten. Hela den där våningen börjar jag få nog av nu. Bara elände som händer där. Från döda barn till cellförändringar. Visst har det varit bra att prata med någon, men nu vill jag göra annat. Jag vill känna förändring. Vill kunna komma vidare och bort från elaka väggarna med minnen av blod och annat jag helst vill glömma. Och bara att jag sökte mig till min nygamla kognitiva terapeut antyder att jag är en bit på väg enligt honom och det känns jättebra.
Men nu måste jag alltså göra slut med min snälla kurator.
Jag vet inte om jag ska säga som det är -Jag har träffat en ny så vi kan inte ses mer.
Eller om jag ska lägga fram det lite mer pedagogiskt -Det är inte du, utan jag...
Jag får se hur det utvecklar sig i eftermiddag. Förhoppningen är ju att vi efter detta ändå kan vara "vänner"och jag kommer nog ha lite kontakt med henne framöver också, hon är ju snäll och min länk till läkarna som utan denna länken är helt onåbara och så länge mina celler jävlas med mig behöver jag hennes hjälp.



Snälla celler, var bra nån gång.

tisdag 6 november 2007

sötsug

Blev inget godis och det gick bra ändå. Ett par pepparkakor och lite ost fick hålla mig sällskap istället. Egentligen längtar jag efter nåt helt annat så några salta grodor att sulta på hade inte dämpat det riktiga suget som är så myckt starkare och större än så.
Ingen hemkörning där heller inte tydligen.

Har försökt tvångsleka med katterna i en kvart nu också men det verkar vara novemberblues bland de pälsklädda med för inget hjälper. Viftar med vippan som en tok men noll respons.

Det får nog bli sova sova säng säng säng för oss alla tre snart.

God natt.

snart är det försent

Duschad, äten och mysen men ack så sugen på det som inte går att hitta nånstans. Godis. Brukar ha en liten gömma i nåt hörn "bara ifall" men nu hittar jag ingenting. Och housewives som är så bra att tugga snask till! Kommer jag klara mig hela kvällen utan mitt gotta? Känns inte som det. Och om jag ska ha nåt måste jag kila iväg NU och köpa. Inget kul alternativ det heller. Så skönt i pyjamas. Skulle vilja ha hemkörning... Men sitter jag länge nog och tjattrar om inget här så blir ju klockan snart nio och då är det försent att sukta.
Fast vad gott det skulle vara.
Ett ledset äpple och en liten mandarin tittar på mig från skålen. Men frukt är inte godis och det är godis jag vill ha.

mysig hemmakväll

Ska snart värma dafgårds lasagne och göra en liten sallad till. Sedan ska vi, som i jag och katterna även om det är bara jag, tända en brasa och sätta oss i soffan och mysa till vad som än behagar komma på tv:n.
Älsklingen är på sin t o u r igen så vi är en kort i novembermörkret. Fast brasan har vi ju.

måndag 5 november 2007

lunch

Äter min smarriga medhavda lunch som består av gårdagens middagsrester. Ädelosttoppad broccoli och en ugnsgrillad laxfilé.
Av minen på mina kollegor som kikat in här hos mig att döma så luktar det inte mumma men lika glad för det är jag. Blir nog en lugn eftermiddag i denna fiskosande oas jag vanligtvis kallar kontor.

Jag är mitt i koffeinavvänjning igen. Två helger med queen of coffee, min mamma, och jag är allt annat än fri från min drog. En drog som jag envisas tro inte är bra för min fertilitet. Och vad gör man inte för den, även om jag just nu borde tänka på annat eller inte tänka alls så kan jag inte låta bli att försöka hjälpa den stackars kroppen på traven. Samtidigt som jag bevisligen har 48 kusiner födda av lika hårt kaffesörplande finska släktingar...
Kanske jag ska ta mig en riktig kopp i eftermiddag i alla fall.
Och en kaka.

söndag 4 november 2007

inte alls ett recept

Skulle egentligen denna lite lagom trista söndagkväll dela med mig av ett middagstips som jag måste be att få återkomma med en annan gång eftersom jäkla uppkopplingen åter är i ballar ur stadiet.
Istället eftersom jag ändå sitter här och lyckats logga in efter lång väntan undrar jag stilla vad det är för bajs som visas på tv 5 just nu? Och varför? Ranking the stars.
Inte för att vara sån eller så men jag kan verkligen inte se någon tjusning överhuvudtaget med detta och då konsumerar jag rätt mycket skit från tv-soffan och kan i det mesta ändå se nån sorts liten om än idiotisk vits med, åtminstone för stunden. Men vad är det här? Jag blir generad från tårna och ända upp och längst ner i de kluvna hårtopparna. Programledaren kör emellanåt en discodans helt oprovocerat som kanske ska vara kul eller nåt helt annat, jag vet inte och kisar instinktivt och känner utslagen som började bre ut sig med och till tonerna av Nathalie ta ny fart. Uj uj uj vad det nästan gör ont i kroppen.
Tur jag hade lilla fjärrkontrollen med offknappen inom räckhåll så jag slipper riskera mer osunda reaktioner ikväll.

tänd ett ljus

Det var så vackert i minneslunden idag! Ljus i mängder och blommor och grankvistar så det vällde ut åt alla håll och kanter. Så mycket kärlek och saknad det rymdes där!

Just nu brinner det ljus lite varstans i hemmet också och om nåt så är det dessa som gör mörkret värt att vara i så här års. Min oro i detta ljushav är katten formally known as lillkatten som verkar ha en osund fascination för lågor. Inte en bra kombination alls, eld och pälsdjur. Han har "haft ihjäl" ett par eldar och jag tror och hoppas han numera fattar sambandet aj aj och klappa till ett värmeljus så det blir mest till att spana från avstånd just nu.


Oj oj, måste rusa och stänga av tv:n bums. Kräksvänliga och lika gräsliga Nathalie sjungs av en gammal idolgosse. Yäk! Kan inte med den alls. Får utslag och tunnelseende så fort den drar igång. Bråttom nu.

lördag 3 november 2007

tankar till de förlorade små

Sitter med mina änglaljus tända. Två har jag. Ett för varje barn jag begravt. Eller barn som skulle blivit. Imorgon ska vi allihop till minneslunden och tända ljus. Min mamma och pappa är här. Mormor och morfar. De har blommor med sig till barnbarnen som inte fick bli. Deras enda.
Jag tänker på mina små och alla de andra. Alldeles för många är dom. En förlorad framtid och ett förlorat hopp är tio för mycket.
Jag tänder ljus och det värmer. Det finns ett litet hopp och en gnutta tro i varje låga.
Jag hinner ana och känna det innan det är dags att blåsa ut dom.
Men imorgon tänds nya lågor och med lite tur får jag syn på hoppet igen, tills dess är det god natt.

torsdag 1 november 2007

ber om bra svar

Första steget avklarat. Och med den äran om jag får bedöma själv. Provet taget och förhoppningsvis ivägskickat till labb as we speak. Om två veckor kommer svaret. På vad vet jag inte riktigt. Orkar heller inte försöka förstå men det blir väl bra eller dåligt och är det dåligt så får man gå vidare till nåt annat.
Jag börjar bli läskigt van att ligga där på britsen med benen riktade mot vår allsmäkige. Hoppas h*n ser det som en bön och skänker en hjälpande hand.
Paniken och gråten uteblev denna undersökning dels säkert pga den lilla runda innan men också för att barnmorskan var snäll, lugn och försiktig, eller som Marcus sa -som dom ska vara. Jag hoppas mina framtida bönestunder kommer avlöpa lika smärtfritt för jag vet ju att det kommer bli ett antal framöver också oavsett svaret på detta.

onsdag 31 oktober 2007

terapitripp

Det blev inga råa fiskar igår. En tallrik med smaskens kycklingsallad istället från Peters. Mums vad gott det var. Sushi blir det ikväll. Har laddat hela dagen och jagat bort alla antydningar på akvariekänsla så nu är jag redo och om en timme blir det mums igen.

Imorgon ska jag på nya provtagningar. Har ni tid och tankar över så skänk en gärna till mig och håll tummarna. Svaren får jag om två veckor. Nya tummar då om jag får be. Det blir en tung väntan, som alltid. Försöker göra mitt bästa och tänka på allt annat än... men det är svårt. Styr inte mitt tänkande så bra jag skulle önska. Har i alla fall fått ny hjälp i min ringhörna idag så jag vågar äntligen tro på lite av en ljusning framöver.
Och så råkade en liten resa bli bokad igår så det finns faktiskt saker att se fram emot också och det ska jag göra nu. Se fram.

tisdag 30 oktober 2007

reklam och rosa band

Åtta minuter efter första åttaminuters pausen var det dags igen och ännu håller det på. Reklam mitt i galan. Vi tittare uppmanas ringa och tävla och ringa igen för att samla in pengar till cancerfonden, vilket såklart är en jättebra uppmaning och något för alla att göra! Men jag kan inte låta bli att stilla undra och samtidigt irritera mig till vansinne över vad som händer med kanalens alla reklamintäkter en kväll som denna? Jag misstänker att de inte går till cancerfonden. Kanske är det jag som är cynisk och har missat allt. Hoppas väldigt mycket att så är fallet. Men tills jag vet kan jag inte med att titta på spektaklet mer, även om tanken och målet med det egentligen är gott. Jag har andra sätt att skänka mina kronor till det jag tror och hoppas på.
http://www.cancerfonden.se/