torsdag 31 december 2009

nytt år på väg

Vi två stora kurar ikapp under filten i soffan iklädda bara kalsonger och pyjamas. Den lille ligger och sover sött i våran säng.
Inte ett helt fel sätt att vänta in det nya. Snarare just precis det rätta.
Vi var tidigare nere hos grannen och åt så otroligt gott. Kim hade gjort förrätt -räk och kräftstjärtscocktail, A-K och Päivi stod för varmrätten -helstekt oxfile och potatisgratäng. Jag hade fixat efterrätten -gino (vitchokladgratinerad fruktsallad av kiwi, banan och bär med vaniljglass och rostad cocos on top.)
Och jag säger det igen. Allt var så himlans gott! Oxfilén kommer besöka mig i mina drömmar och på det härligaste av sätt. Så gott var det.
Våra män var nog inte på något håll sådär jätteaktivt med i matlagningen men de fanns där som ett moraliskt stöd hela vägen :-).

Nu ska vi fortsätta vänta.
Inte långt kvar.
Hoppas raketsmällandet blir snabbt övergående och att alla husdjur får lite ro resten av natten.

under vädret allt gott

Känner mig lite så. Under vädret. Under the weather. Inte sjuk eller förkyld men bara lite hängig sådär. Trött.
Igår var vi och tränade. En rask promenad på gåbandet var lagom såhär efter julmaten. För något löpband handlar det inte om för mig. Lite snabbare steg och jag flyger av. Varje gång.

Idag ska vi njuta av årets och decenniets sista dag. Ett år som varit det bästa någonsin. Imorgon börjar ett nytt som ska bli ännu bättre. Hur härligt är inte livet egentligen med den utvecklingen!?!

Gott nytt år alla ni underbara vänner som finns där ute!
Och ett stort tack för i år!

Kommer nog höras innan nästa börjar men jag vill ändå passa på att önska er alla det bästa och gottaste inför det som komma skall.

Kramar och pussar från mig.

måndag 28 december 2009

se men inte röra

Det här om att studenter känner på/i sövda kvinnors underliv utan kvinnornas vetskap är ju för i sjutton rent skit. Får lätt ågren av att bara läsa om det. Mycket för att jag själv de senaste åren legat sövd med benen i vädret fler gånger än jag kan räkna till och att det väldigt ofta de vakna stunderna med benen riktade åt samma håll varit mången student som fått kika in där i heligheten.
Fast då med mitt godkännande såklart.
Eftersom cerklaget nästan är (var) lite unikt så tänkte jag att var så god -lär er och hjälp någon i framtiden. Någon gång måste ju vara den första att se allt och mig fick de "gladeligen" titta i. Fast då bara just titta -aldrig röra.
Hoppas verkligen läkarna under mina sövda stunder varit måna om min integritet och inte välkomnat någon att gå steget längre. Fy för i fan.
Allt ska man behöva läsa.

adliga jag

Vi på premiär häromdagen.
Det var kul att komma iväg en sväng bara jag och Marcus. Vi hade det kanon medan Milo var med mormor och morfar och myste.
Jag måste jobba på mitt superstela leende något. Syns av min skitnödiga min att jag inte är så kameravan som jag ibland kan tro och ännu oftare låtsas, men Marcus är som vanligt skitsnygg. Jag var i alla fall nöjd med frissan jag fick till, men det syns inte riktigt för jacka och sjal. Klippte mig ju innan Prag och det börjar växa till mitt nu även om det inte är så stor skilnad mot tidigare. Mer uppklippt därbak bara och snyggt som sagt.
Det roligaste med bilden var att jag fick heta Jonna van Hatalo. Ha ha. Vill bara påpeka att det inte var min idé. För egen del duger mitt egna så bra så.

http://www.finest.se/imageGallery/gallery_popup.php?igid=6403&iid=359908&pageNum=19

lördag 26 december 2009

joulupukki



Såklart kom Tomten och Tomtemor på besök i torsdags. Hela vägen från Korvatunturi i Finland.
Våran älskade kille var så cool, lite skeptiskt kollade han först på den skäggige mannen med pälsmössa, men rädd var han inte det minsta.
I eftermiddag ska jag och Marcus åka till Stockholm (ifall vi kommer fram...) och gå på teater. Milo stannar hos mormor och morfar. Vi kommer tillbaka imorgon och jag vet att det kommer gå bättre än bäst men såklart kommer jag sakna vårat yrväder.

fredag 25 december 2009

pulkamannen


Milo fick en massa julklappar igår. Det märktes tydligt vem som varit snällast i år. Paketerna lades på hög medan killen var fullt upptagen med att dra i snörena på det första.
Bland annat och lite i förskott fick han en pulka av mormor och morfar och det var ju tur det för åka pulka var det roligaste på länge!

Ha en fin fortsättning på helgen allesammans.

torsdag 24 december 2009

GOD JUL

Nu är det jul, nu är det jul...
Milos första julafton och han förstår såklart inte ståhejet men är glad ändå. För det mesta.
Igår somnade han och vaknade och somnade inte om förrän efter mycket om och men runt tolv. Hans grej tydligen det där med att inte sova på kvällen. Som sin mors.

Det är säkert inte många om ens någon som läser bloggar idag men när ni åter gör det:

MASSOR AV UNDERBAR JULEFRID, GOD MAT OCH TREVLIGT SÄLLSKAP önskar jag er!

ho ho ho.

onsdag 23 december 2009

dan före dan

Väntar på min tur. Bastu snart. Ska hinna innan dansen. Marcus vyssjar Milo som återigen är rastlös och inte vill somna om.
Förberedelser inför imorgon har det varit gott om hela dagen och fortfarande är. Skinkan i ugnen och sista paketen får sina papper om sig. Snart ska också granen hämtas ner och kläs. Vi kör med en äkta plastvariant här. Blir bra.
Hoppas ni alla har en bra dagen före.
Kramar.

kå.. nej förlåt, gävlebocksbrand

Vi befinner oss mitt i händelsernas centrum.
I natt brann bocken och det enda som fanns kvar när vi idag körde förbi var det sönderbrända svarta skelettet.
Lite trist.
Bocken ska brinna, varje år tycker jag den ska flamma upp i ett vackert sken och lämna en kolhög efter sig. Det är ju det som är grejen. Fast över jul, gärna hela vägen till nyårsnatta ska den stå och stolt få visa upp sig. I år var den enligt rykten extra fin med massa snö på.
Ja ja.
Nästa år ny bock.

kan själv

Det roligaste just nu är julklappen från Cissie och bror T.
Visst är han duktig vår lilla grabb!

tisdag 22 december 2009

SJ ab -ba JS och allt annat som gick snett

Halv tio var vi så äntligen där vi skulle. Vi skulle varit här kvart i sju...
Det började som sagt sådär.

Vårat x2000 tåg (1522) var såklart försenat redan från start och misstanken att vi med råge skulle missa anslutningen i Sthlm och inte få plats på de senare överfulla tågen gjorde att vi lät Sara boka in oss strax efter två på regionala dubbeldäckaren med avgångstid halv fyra. Varför det var mycket förseningar kunde Sara däremot inte svara på för hon satt ju bara i växeln för trafikstörningsinformation (?).
Lite mer uppstressade blev vi när vi på nätet följde utvecklingen. Inga tåg verkade åka mellan Linköping och Norrköping och någon förklaring till varför gick inte att urskilja. Då jag åter ringde till informationen fick jag prata med haggan (vilket hon visade sig vara) Karin som nästan kunde garantera att vårat tåg ändå, som skulle starta i Linköping, skulle göra just det. Hon hade till och med svar på varför det strulade -det enorma ovädret i östergötland, framförallt runt Linköping satte sina spår.
-Jasså, undrade jag lite tveksamt, här i Norrköping är det helt stilla och inte en flinga faller, kan det verkligen vara så mycket värre i Linköping?
-Det har väl inte hunnit dit än, svarade Karin, men erat tåg hinner avgå innan. 1505. Inga problem.
Bra. Skönt. Jag tror henne.
Vi packar och stressar iväg.
En kvart senare möts vi av folk, folk och folk. Alla tåg är försenade och resten är inställda. Bland annat vårt regionala. Inställt? Härligt. Tack Karin.
Och på sedvanligt SJ manér (HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET!?!) är det ingen mer information. Ingen personal någonstans att fråga, inga skyltar som visar rätt -bara stressade och oroliga resenerärer och iskallt väder. Dock inget oväder.
Jag ringer.
Hoppas få snacka med Karin igen och säga ett par väl valda ord till haggan, men istället svarar Rebecca.
Jag förklarar vad det gäller och hon tycker det låter konstigt att jag inte fått rätt info tidigare eftersom stoppet mellan Linköping - Norrköping varit kännt ett bra tag och de inställda tågen lika länge varit ett resultat av det. Stoppet har tydligen heller inget med det pågående dåliga vädret att göra utan beror på strömfel (eller något) någonstans.
Rebecca är trevlig och lovar prata med sin överordnade om Karins (vad hon nu heter egentligen) inkompetens.
(Ja ja. Jag kan ju hoppas.)
Bra så hursom, men vad vi nu ska göra kan Rebecca inte säga. Som tur är får jag under vårat samtal veta att x2000 tågen precis kommit loss från Linköping och att det där första vi skulle ta nu äntligen en timme senare var på väg mot oss.
Väntan.
En timme kallare kommer det efter att SJ ändrat tiden på skärmen ett antal gånger (ett par minuter i taget-vilket skitsätt) och lika många fått oss att svärande och förfrusna gå mellan station och spår. Fast hurra, vi har platserna kvar.
Att vi missar anslutningen skiter vi i och kollar hotell i Sthlm istället.
Halvvägs -bättre än inget.
Sen får vi glädjande besked om att vårat tåg ska i storstaden svida om och bli till det som 1716 skulle fortsatt norrut. Det enda vi ska göra är att i tåget byta till de platser vi skulle haft på det tidigare.
Ok. Omplacering.
Fast innan tåget lämnat stationen uppstår nästa problem. Nästan alla platser är dubbelbokade.
Aj då.
En och en halvtimme försenat, fullsmockat med packning, vagnar och enorma julklappar får nu folk turas om att sitta.
Fast bara vi någon gång kommer fram.
Men nej.
En kvart före Gävle är det tvärstopp. En tåg framför oss evakueras och vi får snällt vänta på vår tur.
En timme väntar vi.
Milo är trött och ledsen i sin pyjamas som fick ersätta hans andra kläder då han plötsligt började hosta och sen kaskadkräkas över hela honom, mig och våra två säten som Uppsalakvinnan en väldigt kort stund gjorde anspråk på innan hon snabbt rusade vidare.
Folk såg helt livrädda ut. Två dagar före julafton en spyspruta på överfullt tåg. He he. Inte julklappen någon önskat sig.
Nåväl. Jag skulle tvätta av mig men såklart fanns inget papper och vattnet var avstängt. Hallelujaa, så det tvättplapparna inte tog bort (stanken) satt i tills bastun jag nyss besökte.

För att inte göra en hysteriskt lång historia längre.
Vi kom fram till sist.
Närmare tre timmar försent.
Men vem räknar? Jo jag. Och säkert de stackare med slutdestination Kiruna någon gång om säkert alldeles för länge.

SJ.
You cant live with it and you cant live without it.

väntan på

Det snöar i Sverige.
Varje gång för första gången och tågtrafiken är som vanligt helt lamslagen.
Vårt tåg är redan 30 minuter för senat. Några minuter till och vi missar anslutningen i Stockholm. Härlig spänning detta.
Vad vore en tågresa om man visste att och när man kommer fram?

måndag 21 december 2009

färdig

Julpapprat klart alla paket nu och packat desamma ner i en väska som jag med lite tur och hjälp från ovan hoppas kunna klämma fast under vagnen imorgon.
Kläder och annat är i lilla resväskan och jag kom just på att några strumpbyxor nog måste hitta sin plats. Kallt nu.
Hoppas hinna till jobbet en sväng imorgon för att snacka lite om läget, fast det mesta får vi ta efter helgerna. Ingen idé att sätta igång grubbeltankarna nu.
Ska kolla igenom väskorna en sista gång innan sovdags för att ha så mycket som möjligt färdigt inför imorrn.
Ja.
Det var väl det sista nu. För idag.
Höres.

död för tidigt

Alla ska vi den vägen vandra, men det här var alldeles förtidigt och inte så kul alls. Riktigt ledsamt faktiskt.
Jag gillade henne.
R.I.P

bvc och annat

71 cm var han idag vår älskling och vägde 9 450 gram. En stor liten en. Fast inte jättestor. Precis perfekt bara! Jag hade ju iofs trott på 10 kg + men han låg så fint på sin kurva och det räcker så bra så med dessa nästan nio och en halv. 10 kilosgränsen får vi kanske spräcka nästa gång.
Han visade glatt upp sig för BVC-sköterskan och stod utan stöd och svajade ett tag och hon klappade uppmuntrande.
Sedan var vi till öppna förskolan och som det lektes där. Helt galet kul verkade de små ha. Härligt för oss stora med att kunna luta oss mot väggen, snacka och ta det lugnt utan att hela tiden rusa efter för att skydda från potentiell livsfara så som det känns att man gör hemma.
Milo verkligen älskar att leka med andra. Eller leka vid andra. Han är så nöjd och tillfreds när vi är på öf eller hos A-K och Signe. Lika roligt är det inte hemma med bara mamma hur jag än håller på. Då ska han mest bara bli buren, vilket han inte längre blir. Bära är no-no för mig.
Var förresten på ryggröntgen för någon vecka sen och svaret därifrån hade kommit sist jag var hos sjukgymnasten.
Tydligen har jag en 22-årings kotor, diskar och det däremellan! Toppen. Mitt problem är muskulärt. Bra va?! Och muskulärt blir bra. Med tiden. Och under den tiden ska jag inte bära (för mycket).
Detta förstår såklart inte liten Miloboy och tycker fortfarande att det bästa som finns vid sidan av lek med kompisar är att bli buren av mamma (eller pappa). Tough shit liksom.
Ikväll kom sen Jess och Vicky hit på glöggkalas och det var roligt det med. Vi öppnade paket och åt peppisar vilket var mycket gott och trevligt.
Imorgon ska vi åka tåg till Gävle. Blir så skönt att få basta bort lite av kylan som flyttat in i märgen.

Nu ska jag dricka te och slappa en stund i soffan och hoppas att Milo inte vaknar direkt. Kanske är ikväll den kvällen?

lördag 19 december 2009

trött och framtidsfunderingar

Idag låg jag i sängen till närmare ett. Somnade inte förrän sent inatt då Miloboy ännu inte anammat detta med att sova många timmar i stöten. När ska det komma? Trodde det räckte med att sluta amma fast icke... Det blev inte mycket sova sen heller för någon av oss då killen var hostig och snorig och jag fick göra mitt bästa för att få honom att finna ro genom att klappa stjärten långa morgontimmarna då han låg intill. Skönt att Marcus tog ut honom på fm så jag fick lite vila.
Imorgon ska papps iväg och jobba igen och vi blir bara vi två ett par dagar. Hoppas måendet är bättre så vi kan ta en promenad eller gå och hälsa på någon. Så trist att bara sitta inne.

Jag ska ju börja jobba i februari. Är det tänkt. Lite tråkiga nyheter därifrån får mig att börja sukta efter annat. Men hur ska man egentligen komma på vad man vill göra i sitt liv? Är så pass gammal att börjar jag en bana har jag liksom inte råd eller tid att byta mitt i utan nu är det dags att komma på och finna mitt kall.
Fast hur gör man som sagt?
Är helt rådvill i frågan. Vill göra något meningsfullt och tjäna lite pengar på det. Eller lite förresten. Min personliga ekonomiska situation suger. Eller suger förresten. Den har inte råd att suga. Så illa är det.
Måste göra något.
Men inte ikväll. Läsa sen sova är vad som är på gång just nu.
Så det så.

fredag 18 december 2009

more bilds

Den där soppbilden var inte sådär jätteinspirerande kan jag tycka.
Varsågoda, ett par andra till från mig och Prag.
Sedan sova. Om Milo vill.


Korv med bröd. Bröd på korv.
Gott var det hursom.



Brorsans stekarmin till en lager.





Inte bara jag som tyckte Prag var vackert härifrån.





Kafka bodde i det blåa huset på Golden lane en tid.


Vi avslutade det hela med en "liten" ölprovning och några snacks.










pps (post-prag-syndrom)


Äter min thaisoppa med räkor och en äggmacka därtill medan jag känner efter hur trött jag egentligen är.
Gå och sov! Säger en del av mig samtidigt som den andra bara vill sitta uppe och uggla. Ikväll vinner nog dock gå och sov. Känns väldigt mycket så.
Inte nådigt vad trött jag är alltså. Shit-pommes-frites för att använda ett alldeles underskattat kraftuttryck..
Ernst pular med jul i rutan och jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Orkar inte byta kanal heller så han får pula vidare.
Trots tröttheten så här efteråt är jag fortfarande väldigt glad åt vår resa. Det fåtalet taskiga känslor som dök upp efteråt, gjorde just det -dök upp. Jag gillar de inte och hoppas kunna hejda tanken innan den slår rot i ett känslouttryck en eventuell nästa gång efter lika eventuell nästa resa.
Jag har läst Bitterfittan och tycker Maria Sveland beskriver mycket i den väldigt bra! (LÄS) Man kan nog inte riktigt förstå hur bra förrän man som mamma plötsligt sitter där med ett barn i famnen och likt förbannat på något sätt samtidigt känner all världens skuld tynga på axlarna. Men så länge man är medveten om detta, framförallt det faktum att skulden inte hör hemma där och bums sätter igång att skaka bort skiten, så är massor vunnet.
Fick en kommentar tidigare:
En god regel för hur länge en mamma kan vara borta från ett barn är: 1 dag/ barnets år. Alltså är barnet 2 år, 2 dagar osv.
Mia som skrev detta menar säkert bara väl, men jag tror tyvärr inte mycket väl kommer ur den kommentaren. Det jag reagerar på är en mamma.
En pappa då?
Jag skulle kanske kunna köpa det om det hade stått att båda föräldrar inte ska vara borta samtidigt, men just detta, en mamma.
Jag -en mamma- var borta tre dagar, mitt barn är 10 månader. Vilka skador kan jag ha åstadkommit genom detta mitt regelbrott?
Inga är jag helt övertygad om, eftersom jag är av den åsikten att barnets pappa är en lika god förälder och lika mycket som jag, själv kan vara med vår son under begränsad kort tid.
Men ändå.
Orden står där. Fastnar. Börjar gro till något...
Skaka, skaka, skaka.
Jag är mer och mer övertygad om att det mesta, för att inte säga allt, vad gäller bristen på jämställdhet i samhället kommer från det ytterst (och oftast) ojämlikt fördelade föräldraansvaret i familjerna.
Att tro detta eller vara övertygad om det, gör det inte lättare alla gånger att förändra saker på egen hand.
Men vad babblar jag nu om? Jag var ju trött. Sjukt trött.
Sova sa visst en del av mig. Den delen gick nog och la sig.
God natt.

onsdag 16 december 2009

nu är man hemma

Det hade gått bra här hemma medan jag var och upplevde Prag.
Såklart.
Var aldrig orolig. Skönt med semester när man verkligen kan koppla bort det vardagliga vilket ju på något sätt är tanken med semester och det kunde jag -koppla bort och av.
Rätt bra.
Hel är jag aldrig och därför heller aldrig fullt avslappnad om jag inte har mitt barn hos mig, men jag kunde må bra och njuta av det andra utan för mycket skuldkänslor.
Väl hemma känns det lite som om jag smitit från mitt ansvar i några dagar för mycket. Gillar inte känslan alls och försöker skaka av mig bäst jag kan, för vad bra kan komma därav? Lite lättare är det nu när hemmet är blivit städat (nåja, lite bättre hade jag kunnat feja) och skafferiet åter fyllt.
Förutom städ och handlande blev det en dag på öf idag. Kul och full fart.
Milo har varit glad och sprallig.
Ute är det snö och vinter. Skönt och på tiden. I Gävle nästa vecka blir det kanske pulka om vi fortsätter ha tur. Tänk så häftigt! Pulka med Milo. Längtar.
Nu ska den här tröttapan sova.
Har påbörjat ny bok som jag ser emot att bäddra i. Den förra Dödergök, var väldigt bra. Rekommenderas.

God natt.

tisdag 15 december 2009

hemma

Kramar och pussar Milo igen och han mig. Underbart!
Här snöar det villt. Verkar som om vintern nu är på gång på riktigt. Ja eller det återstår väl att se, men snö är onekligen ett trevligt tecken så här i mitten av december.
Prag var väldigt bra. Måste dit igen kände jag direkt, mycket mer att se.
Hep för nu.

måndag 14 december 2009

Prag ar fantastiskt















prag dag tre

Igar blev det Prags vackra borgomrade och tortyr. Idag kommunistmuseet och judiska kvarteren, varav de sistnamnda var nagot overreklamerat. Begravingsplatsen var iofs maktig, men det fanns bara en stig att ga langs sa mycket i kanterna blev osett.
En kul fast nagot acklig grej igar var tunga. Har garna min egen i munnen men stoppar adrig mer in ett dott djurs. Bla.
Ikvall blir det mat, promenad och en god ol pa hall.
Imorgon hem.

söndag 13 december 2009

snoflingor over staden

Har nu hittat y. Den kommer om man trycker ner z som ju kommer om man trycker ner y.
Prag ar spannande.

Blev inget museum igar, men ska ta igen det idag. Snubblade over ytterligare ett som verkade intressant -Sex mashine museum. Tydligen fullt av sexleksaker fran tidernas begynnelse, hur de nu kan ha sett ut da. Far se om vi hinner for tortyr och kommunism star overst pa planeringslistan efter Pragborgen. Finns verkligen saker att se och gora har!
Sov bra inatt. Vaknade ett antal ganger och dromde mzcket om Milo min lilla alskling, som tydligen sovit superbra! Glad over det. Kanske kan fortsatta gora det aven nar mamms kommer hem.

Idag ska jag:
-ha mossa med mig, pa mig.

Idag ska inte:
-ata dumplings.

Hejs svejs.

lördag 12 december 2009

framme

Pa hotell Elite i Prag.
Saknar alskade Milo sa det gor ont men forsoker anda njuta av staden, for vilken vacker sadan. Hittills bra pa alla satt forutom att det ar lite dzrare an jag trodde. Men men. Har ju anda inte plats for nagot mer i vaskan.
Nu ska vi ta en kaffe i lobbzn, sen blir det ata och nagot av kvallsmuseerna som erbjuds. Det kommunistiska eller det om tortzr.

Bror A halsar.
Hej hej.

fredag 11 december 2009

yes!!!

De vann! Så skönt. Kan pusta ut till nästa gång.
Även om man vet så vet man liksom aldrig, fast man egentligen vet. Ungefär som med Nord och Syd. Varje gång jag kollar hoppas jag att Orry och Madeleine ska få varandra från början. Men det skiter sig alltid och Justinäcklet sveper in.

Nu ser vi lite Idol. Milo är som vanligt vaken igen. Han somnar jättetrött och sen är det vakna pigg som en mört som gäller.

Idag bokade vi hotell och imorgon bär det iväg till Prag. Ska blir riktigt kul, men vad det känns i hjärtat att lämna bebis i några dagar. Samtidigt vet jag att detta kommer göra gott för alla så jag ska inte åka och ta med mig skulden. Den står bredvid resväskan och vill ner, men väskan är låst. Skuld mår ingen bra av.

Nu ska jag klippa bror som förövrigt söker ett rum eller en liten lägenhet i Uppsala till våren då han ska plugga konst. Har ni ett över? Han är garanterat trevlig och skötsam.

på spåret

Sitter bänkade framför TVn.
Spännande.
Vet hur det gick men alla är vi nervösa ändå.

Heja Marcus och (finn)Johanna!

torsdag 10 december 2009

nobelkalas

Mackan B är på fest.
Följ honom HÄR.
Jag fick inte följa med. Vi hade en tanke om att kuppa in mig men gav upp den rätt snart när vi insåg att herrar måste ha frack. Att gömma sig under en galaklänning hade ju inte varit så svårt...

onsdag 9 december 2009

om barn på fik

Här stod det visst lite om vad som ledde till tidigare nämnda barnbråk.

barn är också människor

Precis hemkommen från en runda på stan med Milo, vilken vi avslutade på Espresso House.
Vi satt där och fikade han och jag. Pratade tatatatataa och lite annat om dagen som varit. Jag drack min latte, åt god pepparkakscookie och kikade i dagens tidning medan Miloboy sultade på mandelfri biscotti och tittade på söta tjejer och killar runtomkring.
Det var som vanligt riktigt trevligt.
Tills jag plötsligt läser om barnbråket de forna makarna Schulman emellan. Tydligen har Alex Schulman med dotter blivit nekad entre till fyra cafeér i Stockholm just för att han har dottern --en bebis- med sig. Detta tycker såklart Katrin Schulman är helt rätt och påpekar att Aex minsann inte alls gillade barn innan han själv fick en. Oj. En människa som förändrats sen han bivit förälder, har aldrig hört på maken.
Hursom.
Detta är ju sinnesrubbat.
Inte att de där två bråkar, det får de göra bäst de orkar och har lust med. Men det faktum att fler och fler ställen i Stockholm väljer att porta barn.
Vad är det för fel på folk?
"Jag vill inte luncha bredvid en skrikande unge" konstaterar fröken K. Nej, men sitt hemma och luncha då. Detsamma gäller alla andra som vill ha lugn och ro på fik. Gå på bibban, sitt i eget hem, gå dit där inga andra människor finns så finner ni ro. Ett café är knappast tänkt att vara en oas av stilltje. Och är det till ett sådant vi vill göra det är det väl lika bra att förbjuda alla som potentiellt kan störa. Dvs handikappade, ungdomar, invandrare, äldre, fula, feta, glada (fy fan vad högt de kan skratta) etc.
Det är verkligen unik på ett dåligt sätt för Sverige att vara så anti barn. Barn ska visserligen få finnas -men varken ses eller höras.

Tack och lov för fik som Waynes, Mimmis, Våffelstället, Cafe Broadway, Espresso House med flera i Norrköping!
Ännu har ingen stoppat oss från att gå in hos dom, snarare vänligt mottagit oss som de betalande kunderna vi är.
Och det är precis så som det bör vara!

jag fattar inte män som hatar kvinnor

I fredags vid halvåtta tiden vådtogs en 35-årig kvinna på McDonalds toalett. McDonalds på Drottninggatan i Norrköping.
Halvåtta.
Folk i lokalen, personal i nörheten och en kvinna våldtas på toan. Fyra män anhålls senare varav tre ska ha hållit vakt medan en utfört själva våldshandlingen.
Kan ni fatta detta?!?
Jag gör det inte.
De kände inte varann, kvinnan och nej jag ska inte kalla dom män, för de är inget mer än vidriga små kräk.
Alltså.
Kvinnan och kräken kände inte varann, viket föranleder en att tro att våldtäkten var en spontan handling efter en hamburgare.
-Killar, ska vi inte som efterrätt förnedra och förpesta livet för en kvinna?
-Ja. Gott. För kallt för glass ju.
Vidriga, ynkliga, jävla kräk!
Alla fyra anhölls som sagt. Alla fyra är nu släppta. Men misstankarna kvarstår och bevisningen väger tungt.
Hur kan det fungera så att om någon misstänks för våldtäkt och eller medhjälp till detsamma så släpps denne fri bara för att han inte längre kan störa utredningen?
Jag fattar inte.
Lås in! Kräket stör allt annat!

tisdag 8 december 2009

appropå pappa-barn

Ha ha!

Tack Sachiko!

Prag, javisst

På lördag ska jag åka med bror A till vackra Prag. Säger de som vet att det är i alla fall.
I dagarna tre ska vi gå runt, titta på vackra saker och äta knödel -sittande, med två händer. Känns bra.
Men det krävdes betänketid, planering och sin kvinna att till sist bara göra't, köpa resa och nu kolla hotell. Fint hotell.
Nu känns det alltså mycket bra.
Milo kommer ha det kanon här med papps och även om jag kommer sakna och längta mig halvt ihjäl efter sötaste så behöver verkligen pappa och barn sin tid tillsammans. Och jag min med mig. Äta sittande och sovsova liggande, ska bli underbart att testa igen hur det funkar. Dessutom kommer Milos farmor hit som förstärkning och eftersom de två verkligen inte blivit bortskämda av varandras sällskap hittills känns det fint att slå till ett antal flugor med bara en endaste smäll.

Nu sa jag fortsätta göra saker på nätet...

måndag 7 december 2009

måndagkvällsfrustration

Har försökt fixa med sånt som måste fixas rätt omgående. Foton, julkort och annat. Men det har inte gått så bra eftersom uppkopplingen är bajs. Seg som segt bajs.
Imorgon måste jag få det klart. Snart är det ju jul.
Pust.
Imorgon ska jag också röntga min rygg. Känns bra. Bara allt är bra. Är det illa är det såklart inte så bra. Det enda jag vet nu är att den inte mår bra, men för det kanske allt ändå ÄR bra. I mina mått mätt.
Nu ska jag krypa till kojs.
Natti.

söndag 6 december 2009

värsta viruset

Hade ju feber i fredags och mådde allmänt som en, ja, något som helt enkelt kunde må bättre -för att uttrycka det enkelt.
Igår var jag dock på bio och måendet bättre, fast aningen halvkasst fortfarande tyckte jag nog där jag i mörkret skänkte en synd om tanke till mig själv och myste av omtanken.
Filmen var bra. Om än något sämre än ettan, framförallt i hantverket, men bra ändå, sevärd och Noomi Rapace lysande.
Väl hemma fick jag virus.
Ja. Inte jag, bokstavligen. Men min dator.
Min stackars dator fick det.
Värsta viruset.
Jag deletade och deletade som en liten galning i ren desperation. Fällde en tår däremellan och svettades av rädsla.
Alla bilder!
Alla filmsnuttar!
Allt som jag på grund av jäkla tumfan som trivs i röven inte har gjort kopior på, kunde snart vara ett minne blott.
Till sist gjorde jag som jag brukar när det blir för jobbigt. Jag stängde av, gick och lade mig och bad en bön om att morgondagen (idag) skulle visa sig från sin bästa sida.

Imorse vaknar jag.
Slår på datorn.
Och.
Tomt!
Helt fanfanfan tomt.
Blått.
Ingenting på skrivbord. Ingenting!
Förutom det blåa då. Ful jäkla skitfärg fyller min skärm.
Stänger av, startar om, stänger av, startar om.
Blått.
Fan.
Jag har deletat bort vårt liv, hinner jag tänka medan jag förbannar min existens och ringer Vicky och Dick.
Hursom.
De kom ikväll och SuperDick fixade felet. Det tog sina timmar, men nu har jag både dator, bilder och allt annat med. Virus borta och kopior av viktigt in making as we speak.
Jippiee!
Fast pust en sådan svettig andra advent.

Heja Dick och stort stort stort TACK!!!

Grattis kära Suomi förresten.

lördag 5 december 2009

nätshopping och bio

Milo jagar katt och jag ska precis till att köpa något på nätet jag länge suktat efter... Har varit kluven och tvekande så det räcker och blir över men samtidigt blivit mer och mer övertygad om att detta är det bästa och roligaste för alla.

Idag ska jag på bio med Jess. Har bokat biljetter så nu kan inget stoppa oss.
Min förkylning känns bättre, eller så bara ignorerar jag den framgångsrikt. Har inte tid eller lust med snor och jag hoppas inställningen räcker en bit.
Nu ska jag böja hårtopparna inåt.
Hep.

fredag 4 december 2009

fredag och kväll

Jo.
Alltså.
Hektiskt dag.
I förmiddags var TV här. Det var det lite introgrejs till Let's Dance som skulle filmas.
Sen på eftermiddagen när dörrklockan ringde kom ett gäng fotografer och ljussättare för att fota vår lilla familj i en rolig hemmamiljö. Det tog sin tid det med men blir nog till en bra bild, lovar hojta när den kan ses i en tidning nära dig någon gång i vår.
Det var dagen det.
Nu är det så väntan på kvällur i en aningen febrig tillvaro. För mig. Inte mycket till feber egentligen men jag mår som en skit. Hoppas resten av familjen klarar sig.

Har precis hörnskyddat hemmet. Säkert något jag missat men det lyser betryggande blå säkerhet både här och där så jag är rätt nöjd ändå måste jag säga. Milo dock vill bara riva av de vadderade tejpbitarna -living on the edge eller nåt, men som tur är lyckas inte de små nyporna få tag i mina hårt fästa skydd.

Kvällens svåra val:
Blir det På spåret eller Idol som får min tid?

tv

Vi har haft tv-folk här hemma idag. Det var lampor och kameror så det stod härliga till lite varstans i lägenheten.

Oj nu ringer dörrklockan. Skriver mer sen.

torsdag 3 december 2009

lusse lelle

Milo har precis lussat för första gången. Han var den bästa och finaste tomten i kören man kan tänka sig, satt tyst och stilla i min famn medan vi stora sjöng för församlingens äldre som hade samlats för lite trevlig fika.
Efter sång var det lek med de andra tomtarna, pepparkaksgubbarna och luciorna och nu sover han, helt färdig efter resa och stå hej.
Nästa år ska Milo få vara Lucia om han vill. Mamma har sparat bror Aleksis luciadräkt från när han prompt skulle ha en som tvååring, så den blir säkert bra då.
Snart kommer herr dansman hem. Han stannade kvar i Stockholm för att träna några timmar idag. Han börjar bli lite stressad för Gudrun är enligt rykten där och dansar varje dag. Blir hursom kul att se om han kommer ihåg några steg att visa mig senare.
Vi mammor i kvarteret ska ta en after-day-öl ikväll. Är helt slut men just därför ska det bli gott. Milo äter välling med enorm aptit nuförtiden. Han blir ändå extremt tuttig emellanåt men nattamningarna är tack och lov ett minne blott.
Hep.

onsdag 2 december 2009

poetskrället ska dansa

På hotell med Miloboy. Har precis varit backstage på TV medan stora m var i rutan och talade om nya karriären som dansman, för jo, ryktet var rätt -han ska valsa runt där i januari! Det är till största delen mitt "fel" vilket jag står för, ska bli apskoj hela äventyret och jag ska få lära mig stegen på köpet! De har redan börjat träna och så här bra har vi inte haft det på länge i familjen så vi ser med spänning fram emot fortsättningen som garanterat och tids nog kommer innehålla en hel del finnjonnagnäll med. Precis som sig bör alltså.
Marcus blogg i ämnet.

Nu ska vi bada badkar Milo och mams.

Ikväll ser jag dans på femman.
Ni med?

tisdag 1 december 2009

tomtehälsning


Äntligen hittade jag sladden till kameran och kan därmed bjuda på ett par tomtebilder.
På torsdag kommer vi från Stockholm och då ska Milo och jag lussa i rött. Blir kul.
Det är en sådan fart här hemma just nu. Han ska krypa överallt och resa sig och stå på än fler ställen. Bästa platsen är vardagsrumsbordet och soffan där han kan gå runt runt.
Duktig kille vi har va?! Lite väl kaxig blir han emellanåt och ska släppa och då blir det rumpa ner pang, men upp igen är melodin och lite stabilare för varje gång.
Hej för nu. Hörs från stora staden sen.




måndag 30 november 2009

teAter

Var och såg Om flickor kunde döda på Kulturkammaren. En Ung Scen Öst pjäs och som vanligt för dom var den väldigt väl genomarbetad med suverän scenografi och lite rekvisita, precis så som jag önskar min teater.
Även skådespelet var bra (på några ställen riktigt lysande) förutom ett visst överspel på sina håll och rollerna till stor del mycket intressanta.
Men.
Detta men.
Jag fattade inte riktigt.
Det handlade om flickor. Tjejer. Om förväntningar och krav från samhälle och familj. Och så långt allt bra. Väldigt intressant. Vill se mer.
Men.
Detta men.
Jag fattade inte riktigt så mycket mer.
Gillar ofta när säckar inte helt knyts samman, men det får inte spreta hur som och leda till fler frågor än svar, vilket det nästan gjorde här.
Nu är jag visserligen nyss hemkommen och måste få tid på mig att smälta och kanhända påsen tightar till sig tids nog.
Men.
Detta men.
Ungdomar. De övriga i publiken. Gymnasielever. Vad var det för fel på dom?
Nej förlåt, jag ska inte dra alla över en kam, men vissa gjorde verkligen inte teaterupplevelsen behaglig(are) direkt (kanske därför jag inte fattade?) och dessa måste det åtminstone för stunden varit något fel på. Fläskfia var ett återkommande ord i pjäsen, i allt annat än positiv bemärkelse, men detta var tydligen så otroligt kul att killarna bredvid oss och några tjejer nedanför var tvugna att skrattande upprepa ordet själva varje gång tjockflickan uppenbarade sig på scen.
Fläskfia, hö hö hö.
Fetto, ha ha ha.
Ett annat roligt ord var tydligen utvecklingstörd. Hi hi hi, liksom.
Ja, ni hör ju själva.
Och jag upprepar, detta var gymnasieelever som garvade.

Det var i alla fall några saker till trots väldigt trevligt att få komma iväg och insupa lite kultur så här på kvällskvisten.
Hemma hade Milo somnat gott efter gröt och välling och jag kände mig plötsligt något dissad när jag återvände med mina ömmande bröst och hittade liten älskling nöjt sovande.
Fast också väldigt glad måste tilläggas.
Bra jobbat M&M.

Nu ska även vi stora sova snart.
Imorgon blir det Stockholm för hela den lilla högen.
Kram.

lördag 28 november 2009

lördagsdans

Ännu en kväll med dansband. Trevligt så.
Det roligaste var dock när mickarna slutade fungera mot slutet och Peter Settman lite nervöst försökte lösa det på bästa sätt. Tog sin tid och vi fick skratta ett tag men sen hittade han ljudet åter och Marcus kunde låta sig inspireras lite mer.

Milo somnade bredvid ikväll igen. Verkar vara hans grej just nu och ingen är gladare än jag.

Tänk att det är 1:a advent imorgon. Galet galet.
Måste ner i källaren, eller skicka dit Marcus, för att hämta upp lite ljusstakar att ha i fönstren. Älskar julen men är inte alls för tomtar och annat krims, men ett par stakar kan få göra sitt och sprida lite ljus både in och ut.
Nu när julen verkligen börjar närma sig, börjar jag också se fram emot den än mer. Känns helt otroligt att vi i år har en liten älskling hos oss. Vi ska till Gävle och fira hos mormor och morfar med godaste maten, "riktig" tomte och hela kittet. Detta blir den första av förhoppningsvis oändligt många underbara jular alla tidigare bara varit förspel inför.

Glad advent då eller vad man nu säger, redan nu.

hudvård

Vårda det yttre och få det inre putsat på köpet.
Har köpt massa nya hudvårdsprodukter. Eller egentligen inte, köpte två och fick ett helt gäng på köpet. Älskar bonusar!
Känner mig väldigt glad, euforisk nästan, när jag tittar på mitt kap som står uppradat på köksbordet och ska där stå tills ikväll. Tror egentligen inte krämer är lösningen, men känns det bättre så känns det, ja i närmaste riktigt jäkla bra.

Skulle gått på bio idag med Jess idag -Flickan som... del två i Millenium trilogin, men det var utsålt. Det suger elefant*piiip* då jag var heligt laddad för drygt två timmar spänning och lite trevlig samvaro efteråt.
Nåja. Nu blir det "bara" trevlig samvaro vilket inte är så bara, medan Milo och papps har detsamma. Hoppas vi får en ny chans nästa helg och då ska biljetter köpas i god tid.
Hep.

fredag 27 november 2009

plötsligt händer det

Han somnade bredvid mig. Milo, vårt älskade lilla barn.
Vi låg där ett bra tag, tätt, tätt. Hans varma, lilla tio kilos kropp nära min. Jag klappade rumpan, pussade hans mjuka hårtestar och lyssnade till de snabba men trygga andetagen som var som den vackraste melodin i mina öron.
Har aldrig riktigt kunnat få honom att sova och fortsätta göra det, intill tidigare. Inte velat heller pga alla risker hit och dit. Inte förrän nu. Nu är både han och jag redo. Senaste veckan han han somnat så 3 gånger! Bredvid mig.
Mamma och barn. I sked.
Det är så härligt.
Lite rädd för att somna själv är jag fortfarande eftersom han ju kan vakna, krypa iväg och ramla ur. Så efter en stunds bara-varande bär jag honom till egen säng och han får fortsätta sova där.
Tänk sen när jag kan börja läsa honom till sömns. Längtar. Kan ju såklart redan göra det, böcker finns och blir över, men det blir klart trevligare när han inte längre vill äta allt som prasslar papper.
Och då kanske vi äntligen också kan sova kvar båda två.
Alla tre.
Längtar.

torsdag 26 november 2009

vällingstatus

Milo svalde 2 dl välling runt fyra i morse och somnade sen om! Hurra!
Vi har precis lekt dammsugarleken -jag dammsuger och Milo springer tjutande efter. Tjutande som i skrattande-tjutande. Han älskar dammsugaren och dess vind (på bilden njuter han av luften från mormors supersugare) och vi har nog aldrig haft så här rent.

Snart är det gröt, sen bad och så förberedelser inför sänggående.
Har hyrt en film men ska se om jag orkar -se. Torsdagarna är bra så att man åtminstone har en chans (anledning) att lägga sig tidigt eftersom TV-utbudet stinker bajskorv.
Kanske ska ta den chansen och strunta i filmen?

onsdag 25 november 2009

tv

Tittar såhär efter dansen lite på Ekdahl (fast det är Marcus jag vill se) innan det är dags för sova. Blir försiktigt uttryckt rätt livrädd för fröken dokusåpa som varit med i hur många som helst. Henne vill man (jag) inte möta i en mörk gränd.
Eller någon annanstans heller för den delen. Iiiiiiik är ett uttryck som dyker upp i mitt huvud som beskrivning av känslan jag känner och jag kan bara hoppas att min nattsömn inte störs (mer).

Nåväl.

Milo sover. Han somnade vid bröstet, dock efter att ha druckit en hel del välling innan (liksom han gjorde i morse), så min förhoppning om att välling vinner fortlever.
Han verkar i alla fall ha fått smak för flaskan och det, god vänner, är en seger i sig.

God natt och sov nu sött.

kom igen Jonna

Jag och min tumme alltså.
Vi sitter ihop på mer än ett ställe. Riktigt fastklistrat ihopihop.
Kan bli galen på mig själv och att jag aldrig får saker gjorda. Har hur många högar, både på bordet och i huvudet av ting som väntar åtgärd och nu är det faktiskt dags. Nu ska den ur. Tummen. Ska slita mig om jag så blir blå i ansiktet men ur ska den!

tisdag 24 november 2009

minnet kort

Tur är att den lille aldrig verkar minnas något från kvällen innan. Eller så låtsas han bara för att lura och vagga in oss stora i en leende trygghet för att i lugn och ro ladda inför kommande skrikkalas som ju alltid slutar så som han vill.
Kan mycket väl vara så.
Den lille har hittills visat sig vara den slugna i sällskapet. Observera -hittills.
Ikväll har vi dock ännu inte kalasat.
Jag testade något annat och fick honom att somna bredvid mig i storan sängen och när han sovit i 20 minuter bar jag honom i egen säng. Ännu håller det och tummarna är hållna, alternativt uppe eller hur man nu vill ha dom för att de bäst ska verka.
Själv ska jag sova i soffa. Med öronproppar. Stora, fina, nya orangefärgade.
Det är Milos och pappas natt i natt och mamma ska sova.
Gott.

måndag 23 november 2009

kvällskrig

Marcus är inne i sovrummet med skrikande Milo medan jag gör damage control av bröstvårtan. Ser illa ut men blöder inte.
Ska jag ändå?
Nej.
Det ska jag inte.
Säger jag nu. Det sa jag igår natt med när inget ville hjälpa och älsklingen skrek sig nästan blå. Det slutade med att jag till sist satte mig vid sängkanten och hörde illvrålet avstanna bums.
Han vet så väl vad han vill, var det han vill finns och hur han får det.
Smart kille, våran.
Han är inte hungrig, det vet vi.
Han har inte ont, för det kan ju inte sluta värka så snabbt av att bara komma nära tutten.
Han har nappar både av den ena och andra sorten, men vill inte dom.
Han bara vill ha. Något annat.

Nu är det tystare.
Kanske Marcus har lyckats.
Hoppas, hoppas.
Må in bröstvårta få vila ifred. Ett tag.

home sweet home

Öppnar post. Det har blivit en hel del. Inte bara nu utan sen en tid, har tydligen lämnat massa oöppnade kuvert efter mig ett tag.
Inte bra.
Innehållet är alltför ofta räkningsrelaterat och just nu är det pengar-hejdå. Pengar som inte finns.
Ja ja.
Det är "bara" pengar.
Vi är alltså hemma nu. Har klappat katter och Marcus med. Han hade de roligaste sakerna med sig från Stockholm i en påse. Ni ska få se sen. Ha ha.
Detta blir en rolig vinter.

Nu ska jag fortsätta med kuverten. Förhoppningen är att det finns något riktigt brev där någonstans. Ett med frimärke.

hemåt

Snart tåg.
Sen träffa Marcus i Stockholm för att så småningom fortsätta hem.
Vill dit och klappa katt (er).
Och sova.
Två nätter har just det varit lite av en bristvara.
Igen.
Nu gröt.
Hörs.

lördag 21 november 2009

jag -ett dansbandsfreak?

Förra lördagen på tjejfesten satt vi och kollade på dansbandskampen eftersom en av tjejernas brorsa var med (i Titanix) och jag slog mig själv med häpnad då jag klargjorde reglerna för de andra med van hand.
Hade tydligen helt ovetandes sett de föregående programmen så pass noga att jag utan problem kunde följa med i regelsnåret och alltså leda resten rätt med.
Jag är en självutnämnd dansbandsguide.
Coolt.
Nåja.
Idag kollade jag hursom igen, av bara farten inbillade jag mig, men kom sen på att jag faktiskt väldigt medvetet efter att Milo somnat hade förflyttat mig till övervåningen och storbilden där, höjt volymen och sanslöst tillfredställt knaprade godis i takt med melodierna.
Vad är detta? hann jag tänka innan jag snabbt kollade vidare.
Jag som ju inte ens gillar dansband, har aldrig gjort, tycker det är segt med långa sångtävlingsvarianter (Idol inkluderat) och ändå sitter jag fastklistrad fast samtidigt ryckande och tittar på dansbandskamp.
Vad är detta? ...vill jag upprepa.
Men vad fasiken, det var trevligt och trevligt är trevligt och trevligt vill jag ha just nu!
Så det så.

Titanix gick förresten vidare till nästa vecka igen och då vet jag åtminstone en som kommer följa deras färd mot finalen. För klart det ska bli final för tjusiga Maria & co!
Heja!

Nu sova för finnen.

ballongen

Nej, Boulognern ska det ju vara. Boulognerskogen i Gävle närmare bestämt, där tog vi en fin promenad i eftermiddagssolen jag, Milo och bror A. En väldigt vacker park den där skogen, med otroligt krångligt namn.
Men fint är det som sagt.
Sen blev det sedvanlig fika på Waynes, som jag gillar skarpt även här. Personalen på Norrköpingsfiket är suverän, liksom kaffet, men nya gävlelokalen på Drottninggatan slår de flesta. Väldigt sköna fåtöljer och soffor plus en massa yta att kryssa fram på med barnvagn.
Ikväll blir det bastu för både stor och liten och sen godis med TV. För den store.

solsken och dunka dunka

Inte så mycket dunka dunka kanske som sol. Men den skiner i alla fall, det gör den och vi ska gå på promenad.
Snart.
Milo sover. Han sov gott inatt med och vaknade bara en gång runt halv tre, somnade om utan tutte (!) och sov sedan till strax innan åtta. Tutte fick han inte förrän runt tio och då hade han varit utan länge. Jag vet, definitivt slut är det bästa och enklaste, men vad svårt det enkla kan vara. Nu hoppas jag detta det lite sämre och svårare sättet fungerar och hittills (i ett par dagar)har det inte varit några jättejobbiga situationer eller så himla svårt.
Ta i trä.

Inatt var jag och såg skräckis hos bror T och Cissie med bror A.
Hade laddat järnet och satt runt midnatt i soffan med skyskrapehöga förväntningar och öronproppar i öronen med en filt uppdragen till hakan.
Besviken kanske är fel ord att använda eftersom jag är glad att jag inte blev räddare, men jo, lite besviken är jag nog ändå. För så väldigt otäck var den inte. Läskig och jäkligt skrämmande visst men jag skrek eller hoppade inte till någon gång (kanske pga öronproppisarna, dumt att pula in dom) och det vill jag faktiskt göra, alltså hoppa till, av en riktig rysare. Fast den lever ju onekligen kvar och framför allt -levde kvar när jag efteråt låg och skulle sova i mörkret (med bara en lampa tänd). Och det är inte fy skam.
Så se den (helst på bio) om ni vill bli ytterligare lite mer rädda för mörker och onaturligheter. För det blev jag.
Jippie eller nåt :-/

fredag 20 november 2009

let's dance

Rykten gör gällande att Marcus ska vara med i let's dance nästa år. Jag vill inte kommentera enskilda rykten men faktum är att dansa på ingalunda sätt är något nytt för poeten och att en eventuell plats i kommande års startfält har föregåtts av mycket träning på området bara "-för att det är kul" enligt säkra källor.
När vi inte går i terapi eller på röda mattor gör vi alltså just detta -dansar järnet.
Ett litet smakprov?
Klicka HÄR!

obs. Viss manipulation av filmen förekommer.

torsdag 19 november 2009

bortahemma

Nattmacka med lax och en mugg fil till. Precis som det ska vara.
Milo sover och Marcus likaså.
Känns bra att vara här hos familjen med familjen.
Imorgon får vi se vad den dagen bär med sig. Skönt att inte ha massa planer utan bara ta dagarna som de kommer.
Att resa med Milo är väldigt trevligt. Lite tuttsug får han ibland som stör till det, men i övrigt älskar han åka tåg min kille och framförallt att leka på nya ställen och se nya människor.
Vad gäller tuttbiten så har det inte gått så bra. Eller det tycker antagligen han eftersom han (tyvärr för mig) fått mycket av den varan de senaste dagarna, men ikväll lade mormor och moster Cissie honom med välling medan jag var i bastun och det gick utomordentligt bra, så det ska nog gå detta avvänjande.
Till sist ska det gå.

Har inte så mycket mer att skriva just nu. Känner att sova lockar.
Kanske somnar innan tolv.
Det vore något.
Natti.

onsdag 18 november 2009

nya fåtöljen

Nu åker vi till Stockholm.
Höres.

tisdag 17 november 2009

första hjälpen del 2 och lite acceptans

Nu är alla sex timmarna avklarade och jag kan massor och inget.
Man blir ju helt livrädd först och inser snabbt att hemmet är en ren dödsfälla för en liten en på upptäcksfärd. Sen lugnar man ner sig lite och förstår att man nu faktiskt är mer rustad för sånt som kan men aldrig förmodligen (förhoppningsvis) händer och sånt som i viss mån faktiskt med stor sannolikhet kommer drabba den lille.
Tur vi fick ett kompendium med oss hem innehållande all information, då det ändå var en del som ville susa förbi trötta öron.

Tack alla för massa kommentarer tidigare. Både de trevliga och de mindre så.
Jag blir förbryllad av en del, men ska snarast försöka släppa det.
Folk är folk.
Gilla läget? Åh nej. Men acceptera -det måste man lära sig med det mesta.
Har en till stilla önskan om att man LÄSER det som faktiskt skrivs. Tolkningar kan man göra, men först är det faktiskt LÄSA som gäller och STÅR det på ETT SÄTT måste man ju inte försöka få det till något ANNAT.
Eller?
Är det helt galet och naivt av mig och ha sådana förhoppningar?

Fiffi skriver välformulerat:
Att många ifrågasätter, undrar och blir en anings konfunderade nu efter allt som du skrivit om att ni behöver och ska få mer tid tillsammans, tycker du det är konstigt?
Jag slutade tycka många saker var konstigt för en tid sedan, så nej, det tycker jag inte. Men det finns sätt och det finns sätt att uttrycka sitt funderande. Möter båda och det jag fortfarande inte förstår är behovet en del har, att informera mig om hur illa de tycker om min man. (De som vill får ta åt sig.)
Förstår du det? Varför i så fall tycker du jag behöver den informationen?

Hon fortsätter:
Ni bjuder in oss i er värld, på gott och ont i nöd och lust, men vill helst att vi läsare ska blunda och vara tysta. Jag förstår det inte. Jag förstår det faktiskt på riktigt inte.
Jag förstår på riktigt inte var du har fått det ifrån?
Var, när och hur vill jag att ni läsare ska blunda och vara tysta?
Jag vill alltså inte det!
Det jag önskar är åter igen att lösa (dumma) åsikter och rykten om min man inte tar plats här. Han har en egen blogg -gå dit och spill om behovet finns. (Säger inte att just du har det.)
Du skulle antagligen inte tycka det var jättetrevligt om jag kom och skrev i din blogg att din man är en skitstövel som förtjänar allt ont han kan få?
Hoppas jag klargjorde något fiffi. Annars kan jag bara beklaga.

Sen får jag på flera håll veta att jag är naiv får skylla mig själv. Har ju öppet berättat att vi går i familjerådgivning och andra personliga saker.
Ok. Visst. Så kan man tycka.
Accepterar det och fortsätter gladeligen vara naiv och anse mig inte förtjäna vad skit som helst trots att jag varit ärlig och öppen.
Men vi är ju alla olika.
Bara att acceptera.
(Även om jag aldrig behöva gilla läget...)

Så där ja.
Det får räcka.
För nu.
Om detta.

galna professorn i badet


Nej, det är ju birrolino :-)


alltså

Även om man är överens om ett upplägg, en uppdelning eller annat måste man stundtals eller så ofta man nu behöver få gnälla/klaga/konstatera fakta kring situationen anser jag.
Själv är jag väldigt delaktig i upplägget här hemma hos oss och kan ändå ibland bli så trött på i peincip allt det innebär! Jag kan svära mig blå för att jag ännu en skrikig kväll ensam måste lösa det själv. Just då spelar det ingen roll att jag var med på det innan för just då är det apjobbigt och det kunde jag inte veta då.
De flesta av oss jobbar på ett jobb (i vanliga fall) och är förhoppningsvis med på att göra just det -ändå är jag av den åsikten att vi alla måste få spy vår galla över villkor, lön, ansvar eller vad nu just då stör oss trots att vi en gång valde skriva på anställningsavtalet.
Så tycker jag ock jag lever som jag tycker.

måndag 16 november 2009

är man kvinna behövs inga fiender

Ärligt talat.
Jag förtydligar: Önskar inga fler åsikter i kommentarerna (publicerar inte alla och ska bli än mer selektiv i vad jag släpper fram) om vilken stor jävla egoistisk skit min man är, etc. Lämna de nånstans där de bättre hör hemma!
Lägg samtidigt ner den nedlåtande ("sätt ner lilla foten") och illa dolda missunsamheten eller vad det nu handlar om, som tydligt är skönjbar både lite här och var.
Välvilja my ass.
På riktigt.
Skriver jag att jag tycker det skär i hjärtat av mitt barns skrik så behöver jag väl knappast några råd som går ut på att jag ska lämna vår relation.
På vilket sätt skriker Milo mindre efter tutten då?

När jag några veckor efter Milos födelse började sakna min egna tid och löste det genom att gå iväg för att med vänner fika ett antal gånger i veckan, medan Marcus var med Milo fick jag snabbt klart för mig från vissa håll att egentid, den fick man minsann släppa när man väl hade bestämt sig för att skaffa barn.
Det verkade inte alls vara så vanligt eller nästan inte ens ok att för mig som mamma (kvinna) lämna barnet med pappa eller någon annan för den delen, framförallt inte sååå tidigt.
Jag städar inte.
Orkar inte laga mat.
Tvättar sällan.
Stryker aldrig.
För det har jag ofta rätt dåligt samvete när jag ser och hör på andra håll hur mamman styr och fixar. Jag får ibland vidare höra att jag är lat och till och med en dålig kvinna för min man (jo, faktiskt) pga detta.
Sen jobbar plötsligt min man mycket. För mycket. Vi var överens om schemat innan men så kom vi tyvärr för sent på att det här var ju inte så kul. Men allt är inte kul, ändå måste det genomlidas och vips är jag och mina små fötter i kvinnofällan.
Jag -ett offer.
Det är synd om mig, jättesynd och min man är en stor skit.
Pust.
Nej som kvinna behöver man som sagt inga fiender.

(Och börja inte nu med att "du tål inte att någon säger emot" -gör jag visst. Prova. Men säg inte skit som du ändå inte vet något om. Ok?)


Ni andra, som faktiskt på riktigt stöttar även om ni inte håller med alla gånger, ger tips eller kanske bara läser och får någonting ut av det. Jag är väldigt tacksam!
Är också mycket medveten om att ni är majoriteten och ska försöka komma ihåg det när jag nästa gång läser om hur svårt det är att få förtroende för mig och annat.
Puss på pannan.
Den här ska läggas på kudden nu.

där satt den

Wohoo. Natten blev en natt av succé. Milo vaknade en gång och somnade om efter lite klapp på rumpan. Sen vaknade han en gång till vid halv sju då jag ammade (enda gången) honom till sömns igen och inte förrän nio gick vi upp och började vår dag. Vi höll på att bli försenade till öppna förskolans sångstund och det är rätt bra jobbat tycker jag.
Nu sover han och jag ska lägga mig i soffan och klappa katt till bra bok.

söndag 15 november 2009

skulle inte...

Det var "bara" 45 minuter skrik ikväll, sedan somnade sötnosen och jag kunde äta mammas portergryta från igår. Gott.
Det är inte sant vad det skär i hjärtat av det där skriket. Känns som om slamsor av huvudmuskeln är på väg att ramla av och lämna ens kropp, så ont gör det. Men jag vet samtidigt att när han väl vaknar har i alla fall han glömt det tuffa och allt är bra igen.
Får tänka på det när det nästa gång börjar skära.
Skulle inte mina bröstvårtor ha börjat strejka för ett tag sen hade jag inte haft så himla bråttom med avvänjningen. Hade gärna ammat på tills den här jobbperioden för Marcus del var över och sedan konsekvent sovit själv i soffan den där veckan alla pratar om. För avvänjning här hos oss kan inte göras pö om pö. Kall kalkon är vad som gäller. Riktigt jäkla iskall.
Skulle heller inte min rygg vara paj och på gränsen till konstant skottläge hade jag inte varit gråtfärdig själv när den lille gråter, utan burit så han fick vara nära tills sömnen hittade honom och så jag slapp höra det där otroligt ledsna som får det att skära.
Men nu är det som det är.
Och typiskt nog är allt just nu när det ser ut som det gör här på hemmafronten. Med Marcus iväg mycket medan jag får ta de många långa nätterna själv.
Jag är inget offer för det. Det är inte synd om mig. Jag mår bra. Mest hela tiden faktiskt, ja eller den mesta av tiden i varje fall, näradöden-upplevelserna till trots, framförallt eftersom jag kan/får sätta ord på det jobbiga och därmed släppa en del av det.
Vet också att det blir bättre sen och när jag som inatt (heja mina föräldrar!) eller de tre nätterna i veckan sov länge ensam var det ju redan bra.
Just då.
Kommande vecka ska vi till Stockholm allihop och sedan till Gävle, så nu är Avlastning med stort A på gång, konsekvens likaså och mina arma stackars mjölkpåsar kan äntligen urskilja ljuset i tunneln.

Nu duscha.

skrik

Vi tog en promenad jag och Milo i eftermiddag när mamma och pappa min hade åkt. Det gick bra till en början och så började det gå sämre.
Milo började sitt hysteriska jag-trött-vill-tutte skrik (känner igen den numera) och inget annat hjälpte. Eller jo det hjälpte lite när jag plockade upp honom och vaggade sida till sida tills ryggen höll på att hälsa hem och när jag då lade ner honom började skriket igen.
Jag gick och gick och tänkte att snart slutar han väl.
Böjde mig ner och klappade och klappade och tänkte att snart slutar han väl.
Sjöng och sjöng och tänkte... ja ni fattar. Men det gjorde han inte. Han slutade inte att skrika.
Ett dygn utan amning och jag tänkte -ska minsann inte ge vika. Inte med bröstvårtor som blödde ikapp i pumpen i morse.
Så jag gick och gick och tänkte vidare att snart så.
Men nej.
Halv tre klarade jag inte mer, tog upp envis liten genomsvettig älskling och ammade. Då tystnade han. Somnade och sov en sväng.
Nu sitter jag här och blöder igen. Milo skriker.
Ammade -han somnade och vaknade igen.
Inget hjälper.
Går in och klappar. Sitter ner bredvid och vyssjar. Tar upp och sjunger -men nej, inget hjälper.
Stålsätter mig och tänker att han dör inte.
Men jag tror fan jag gör det snart.

dagen efter

Det var kul på tjejfesten! Väldigt god mat och trevliga människor.
Kändes bra att innan få piffa till sig, spraya håret och spackla framsidan. Behövs yttre påverkan ibland för att få maskineriet att känna sig bättre inombords.
Vi gick ut på lokal sen och det var ju runt hundra år sedan sist. Kände mig extremt ringrostig och hade nog behövt en manual i hur gör man? men även utan gick det till sist hyfsat, jag menar vad kan egentligen gå fel. Det är väl mest att jag kände mig lite fel. Eller på fel plats.
Vi dansade i ring som sig bör och det var roligt även om musiken kunde varit (mycket) bättre. Ibland kraschades ringen av juckande och gestikulerande överförfriskade män och kvinnor, men ignorerade man det störande -försvann det och vi kunde fortsätta skaka ifred. För dans, i varje fall för egen del, är faktiskt att lätt överdriva. Det handlade helt enkelt mer om systematisk skakning och subtilt flaxande med armarna än något annat.
Här hemma hade det gått jättebra! Alla sov när jag kom och killen vaknade visserligen någon gång under natten men tog sen till sist vällingen som mormor gav, så det är ju att betrakta som en ren jättesuccé.
Allt som allt var det en väldigt trevlig kväll igår och idag mår jag kanon. Kan inte bli mycket bättre!

mer om banden

Tack för att ni delar med er om familjen.
Det kanske är fel att fråga om det är typiskt svenskt att inte "bry sig" om sina nära, men det svenska jag har sett och har erfarenhet av, vilket är rätt mycket under mina dryga 30 år här, har många gånger varit väldigt lika, därav funderingen. Fast såklart är det som allt annat väldigt olika.
Kanske handlar det om det moderna mer, för visst är mycket svenskt på många sätt lite modernare än det jag vet från Finland och till viss del södra europa. Och att prioritera familj och släkt känns inte som det mest moderna tycker jag.
Jag vet inte. Funderar som sagt bara.
Inget är rätt eller fel.
Jag vet bara vad jag mår riktigt bra av (fin kontakt med de mina, eftersom jag har turen att ha just det) och det hoppas jag kunna föra över till Milo.

Sedan tycker jag att familjen (ens nära och gärna kära med) ska definieras på precis så många sätt som det finns definierare. Alla definitioner är lika rätt.


Jessica: Min mammas familj kommer från norra Finland (nära Oulu) och min pappas lite längre nerifrån (nära Pori).

lördag 14 november 2009

kissa i potta

Mormor och morfar hade köpt en potta till Milo och på premiärturen kom en kiss! Finaste killen min så stolt din mamma är!

familj

Idag kommer min mamma och pappa hit. Blir skoj för Milo och mig med. Ska på tjejfest ner till grannen ikväll och Marcus ska till Malmö i jobb så det blir garanterat FF för killen och såklart bus med mumma och muffa guld.

Även om vi ju har setts rätt ofta på sistone så känns trist att vi bor så långt ifrån dom. Saknar de mina väldigt mycket och just nu också för Milos räkning.
Jag är uppväxt med med mina mor och farföräldrar och resten av släkten långt bort (i Finland) och det var visserligen otroligt roligt att varje sommar, ibland oftare, vara där och träffa alla men man saknade den enkla kontakten -att bara åka över, äta en bulle och hänga lite. Det värsta varje gång var att behöva åka hem och veta att det var ett helt år till nästa sommar. Många gånger låste jag gråtande in mig på toaletten hos min mumma och pappa (morfar) och ville INTE!
Jag älskar min släkt, min förlängda familj däröver i öst (och de i Stockholm). Älskar mormor och morfar (och farmor och farfar tuffa som vilar i jorden), mina mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och alla 48 kusinerna. Jag älskar facebook för att jag lätt och ogenerat får kika in i deras liv, poka på dom och bara hänga lite medan jag äter en havrekaka över min koffeinfria kopp kaffe.
Jag är en "familjefascist" bland många andra och glad över det. Riktigt lyckligt lottad faktiskt. Jag kommer aldrig bli ensam och övergiven, vet det och gillar tryggheten den vetskapen ger.
Ibland undrar jag om det är mer finskt än svenskt eller om det bara är min familj. Marcus släkt i Italien påminner på många sätt om min, medan hans här i Sverige inte alls verkar lika glada i de sina. Inte så de är ledsna, det menar jag inte, inget dramatiskt alls men det verkar liksom inte så viktigt bara.
Inget fel i det nödvändigtvis, alla gör på sitt sätt. Fast det är bara annorlunda.
Milo har en kusin (han har bara en) som jag önskar han får träffa snart. Det är inte så långt (i mil sätt) dem emellan, men det har bara inte blivit av. Det blir väl när det blir, om det blir, inte min sak att få till även om jag som förälder gärna vill vara där och få till saker för mitt barn, men nog kan det ibland vara svårt att förstå varför.
Och just därför är det bra att gå i terapi. Den egna alltså. Jag behöver inte förstå allt, det mesta måste man bara lära sig att acceptera.
He he.

Hur är det med era familje- och släktband?
Har ni nära kontakt? Varför? Varför inte?
Är det typiskt svenskt att inte "bry sig" så mycket om de sina? Eller är det en fördom och bara mina något trista erfarenheter?
Kanske mår många rent av bättre av att släppa på de påtvingade banden och göra nya, självvalda?

fredag 13 november 2009

med tungan rätt i mun

Det tränas promenad med papps i nya fina vinterskor storlek 20.



Milo tycker mycket om!

torsdag 12 november 2009

hör och häpna

Efter en timmes (helt sanslöst hur lång en sådan timme är!) krig mellan åtta och nio igårkväll somnade min älskling till slut och fortsatte också sova. Jag sov på soffan. Vid tre vaknade han och jag klappade på rumpan så han somnade om och sedan var det inte dags förrän vid sju igen! Då värmde jag flaskan med vällingen som jag hade ställt i kylen men såklart gillades inte det. Till sist blev det bröstmjölk. Bra ändå, hela natten utan mat! Hurra för oss.
Nu ska jag göra oss klara inför dagens ÖF.

onsdag 11 november 2009

helt normal

Tog en liten prommis på stan med Milo och handlade vällingverk. Ska såååå försöka fixa det till honom när han vaknar runt tre. Sååå!
Heja mig.

Fy för i satan vad skönt det är att slippa det där hormontillskottet. Riktigt känner hur halten progesteron sjunker as we speak i samma takt som mungiporna dras upp och humöret stabiliseras.
Det är inte nådigt allt man utsätts för i hormonväg bara genom att vara kvinna. Men visst, alternativet hade aldrig gått. Tänk er män med PMS en gång i månaden. Nej just det, går inte att ens tänka. Tillräckligt nära undergång kommer vi allihopa varje gång de är förkylda och det räcker.

Mitt braa mående började imorse. Utvilade tuttar och utvilad Jonna med underbara dansprogrammet hägrandes vid elva (Maggan1: nu har du chansen igen att se från första början!). Sen fortsatte det av bara farten med god lunch och trevlig samvaro.
Väl hemma på eftermiddagen hade jag fått brev från KK och varje gång det händer stelnar vi till, glömmer allt annat och i det närmaste med hysterisk iver rivs kuvertet upp.
-Bästa Jonna V!
Aldrig bra med bästa hinner jag tänka, eller utropstecken. Det tar en evighet till nästa rad en centimeter ner och jag tror att jag i ren förvirring till och med läser den blanka raden däremellan. Sen...
Provsvar idag visar...
ja vadå?
...att senaste provet var...
ja säg?!
...helt normalt.
Ja! Jippie! Helt normalt är allt vad jag vill läsa och höra. Jag är normal, mina celler är normala! Heja heja. Då blöder jag iaf inte av den anledningen. Yes yes yes. Normala jag. Nästa koll om två år och för en sån som mig som varit där var tredje månad i ett decennium med max ett års uppehåll emellan, känns två år som för alltid. Och just i detta nu låtsas jag att jag för alltid kommer vara helt normal!
Yes.

första hjälpen

Igårkväll var jag på en tre timmars första-hjälpen-kurs, del ett. En kurs som alla föräldrar borde få gå på. Den här hölls på närmaste öppna förskolan vilket gjorde att jag bara missade två minuter av Desperate Housewives som började nio. Nåja, en parentes.
Viktiga intressanta saker sades och jag ser redan emot nästa gång.
Bland annat så pratade han akutsnubben om vikten att inte pälsa på barnen för mycket denna tid, vilket tydligen är väldigt vanligt. Varje år dör (hemska tanke) flera små spädisar för att de är för varma, ingen fryser ihjäl, även om det verkar vara den största rädslan föräldrarna har om man ser till hur de små är klädda inför promenaden. Klä dom som er själva minus ett plagg sa han, för vagnarna är varma i sig. Och framförallt -öppna upp och ta av när ni kommer in och ska strosa runt galleriorna eller om ni ska låta barnet fortsätta tuppluren inomhus.
En av många saker vi lärde oss igår.

jobb

Tuttfällan var bra uttryckt Frida! Varför inte göra ett program om det TV3?! He he.

Sen tycker jag det har blivit lite mycket Marcusbashing på sina håll i kommentarerna. Visst är han borta många nätter just nu när det är jobb på annan ort, vilket är tungt för mig (ja, skittungt rent ut sagt emellanåt -gnäll, gnäll) och väldigt jobbigt för honom. Tyngre och jobbigare än vi trodde innan. Men vi tog beslutet att han jobbar, någon måste det, medan jag är hemma och hans jobb är inte 9-5. På gott och på ont. Det goda är att det periodvis räcker med att skriva hemma en timme på förmiddagen och därmed ha gjort närmare en veckas jobb, så krönikerbiten i det hela är ju faktiskt kalas.
Efter årsskiftet är det hursom min tur att jobba utanför hemmet. Då ska jag tillbaka deltid till mitt andra slit. Eller slit förresten, inte direkt om man jämför, men det känns bra. Bara att få komma iväg och få lite annan stimulans (har lite väl mycket sus mellan öronen som det är nu), men också för att Marcus och Milo ska få hitta sina rutiner och vara tillsammans bara de två.
Samtidigt känns det riktigt apläskigt. En del av mig vill limma mig fast vid min son och aldrig släppa, men jag är mer än mamma och framförallt mer mamma om jag släpper lite och då också in pappa på ett tydligt och mer konkret sätt. Det kommer vi alla må bra av. I synnerhet Milo.
Nu ska jag äta en havrekaka.

det här med amning

Jag har ammat sedan dagen Milo föddes. Det har gått bra lika länge, min son hittade bröstet snabbt och kunde sedan suga rätt så han fick i sig massa mat som mättade. Bra så.
Jag visste att jag ville amma. Såklart jag ville. Hade längtat så länge efter det här med levande barn och två gånger innan fått ta till piller för att stoppa mjölken, så den här gången hoppasdes jag verkligen att jag skulle få göra alla de där sakerna en mamma kan göra, bland annat amma. Amma och amma.
Minns på BB de där första hysteriska timmarna då otaliga barnmorskehänder upprepade gånger var framme och drog i mina bröstvårtor och vred på lille Milos huvud, allt för att hjälpa oss på traven och det gick som sagt bra. Jag fick massor av beröm för något jag inte styrde ett dugg, men visst trevligt ändå med uppmuntrande ord.
Fast om det inte hade gått så bra? Vad hade de sagt då? Vad hade det kännts som? Alla kan inte amma, vill inte amma, alla barn hittar inte tekniken och det måste få vara bra det med!
Jag var eller är inte duktig för att det har gått bra för oss. Bara lyckligt lottad eftersom det här var det jag önskade. Kvinnan i huset bredvid, hon som flaskmatat från första stund är minst lika duktig och hennes barn mår minst lika bra. Det är jag övertygad om.

Hursom.
Amningen gick fortsatt väldigt bra och mjölk fanns, men vi började ändå emot allas (de på BB, BVC -varför sådan flaskfobi?) råd med ersättning kvällstid. Dels för att Marcus skulle få vara med mer och dels för att verkligen tanka Milo mätt inför natten. Jag inbillar mig att han sov bättre ett tag tack vare flaskan.
I alla fall.
Jag ammar alltså fortfarande. Har varit på gång att sluta ett tag för jag känner att det räcker nu när min älskling är 9 månader och duktigt äter annat, men också för att jag är övertygad om att det är amningen som stör vår nattsömn. Milo äter gröt på kvällen, blir mätt av det och skulle lätt klara sig natten igenom men han vaknar titt som tätt för att han vill ha sin napp, mig. Ett uppvaknande som varken är honom eller mig till gagn.
Varför har jag inte slutat då?
För att det inte är så enkelt. Enkelt för stunden däremot är att stoppa tutten i munnen och veta att han snart somnar igen, åtminstone för ett tag. Är man dessutom som jag på sistone har varit ensam många nätter (tyvärr har Marcus jobb sett så ut just nu) -blir det hela ännu svårare.
Sen tar det emot lite att erkänna, men amningen har såklart fyllt en "funktion" för mig med. Våra tumanhandstunder nätterna igenom har trots sömnbristen varit de mysigaste som finns (innan sprickorna) och visst är det fint att känna sig så behövd som är som kossa.
Men.
Nu är det slut.
Ja eller snart.
Två nätter nu utan tutte och fler blir det. För jag är gladare, Milo med. Marcus är trött, fast det får han ta igen på hotellrum inatt då jag ska stålsätta mig och försöka att inte ta till det för stunden enkla -tutten.
Hoppas det går bra.

livet är en dans. nåja.

Vaknade hormonfri! Underbara kära kropp vad jag gillar den i dag. Inte bara hormonfri (det tillståndet är nog visserligen mer mentalt, men lika trevligt ändå, eftersom jag ju så sent som igår tog sista pillret), mina bröstvårtor har fått vila hela natten med och mår nu kalas.
Super.

En av kvällstidningarna hade ringt Marcus igår och frågat om hans medverkan i Lets Dance. Vilken? Undrade han. Ha ha. Skulle inte det vara kul!?! Är det något jag har önskat för honom, trots ihärdiga protester, genom åren så är det just medverkan där. Kan själv inte tänka mig något roligare än att ett tag som jobb dansa dagarna i ända och sen glänsa i glitterblåsa på fredagkvällarna. För att inte tala om den långsiktiga biverkningen -stärkt och smidigare kropp. Ja tack, ge mig! Tyvärr så var det bara snack, men nog skulle det behövas en dyster poetgök bland alla paljetter.

tisdag 10 november 2009

familjerådgivning

Idag hade vi vår terapistund igen. Gick väl bra. Men, så mycket det är som måste upp till ytan och tas itu med.
Skrämmande mycket.
Jag grät mest hela tiden, vilket jag har gjort ofta nu under min hormonkur (läs PMS i pillerform), både av ilska och för att jag blev ledsen. Fick nog ändå sagt det som jag behövde säga även om det kom ut i tårmarinad.
Jag älskar min man, det gör jag verkligen och hoppas innerligt att det går att ordna upp det som behöver ordnas upp oss emellan. Vi är alla värda det!
Fattar bara inte hur det har blivit såhär illa.... nu blir jag ledsen igen. (Sista tabletten idag, så snart ska jag väl börja påminna om människa igen, tills det är dags igen vill säga. Har jag förresten sagt att blödningarna kvarstår? Jo, de gör just det. Jäkla skit.)
Illa. Illa. Jag mår fan illa.
Känner mig ful och dum. Ensam, eländig och otillräcklig.
Behöver förutom trygghet lite uppmuntran, bekräftelse och kärlek och undrar stilla hur svårt det ska vara?
Inte kärnfysik, tycker man ju.

Nu ska jag sova soffa igen. Kändes väldigt bra att mina tuttar åtminstone fick vila natten till idag och favorit i repris önskas.

God natta.

sjukdom sprider sig som löpeld

Svinflunsa i all ära, men en större, relativt dold och extremt smittsam epidemi verkar ha fått fotfäste i närmare halva Sveriges (om inte jordens) befolkning -tjatsyndromet.
Det är absolut flest kvinnor som enligt gedigen forskning smittas, medan det är männen som bär och sprider skiten.
Till skillnad från flunsan finns ändå en relativt enkel lösning som har med dess ursprung (spridning) att göra och tillfrisknandet är garanterat hundraprocentigt! Fast då gäller det för den andra halvan av samma befolkning dvs (oftast) männen att BÖRJA LYSSNA!
Så enkelt som sagt.
Men ack så svårt.


Så här vet du att du är smittad:

Du (låt oss kalla dig kvinnan) -säger en sak.
Den du säger det till (låt oss kalla den mannen) -säger inget, läser bara tyst tidningen.
Kvinnan -säger samma sak igen (jag menar, hallå, det var en viktig sak!).
Mannen -fortsätter tiga.
Kvinnan -upprepar för tredje gången saken, den här gången med lite högre tonart med volymen uppskruvad.
Mannen -bläddrar i tidningen.
Kvinnan -upprepar sig ännu en gång, nu i falsett.
Mannen -utbrister: JAAA! Vad du tjatar.

måndag 9 november 2009

fast låt oss gå till soffs med ett roligare inlägg

Ni kan bortse från den där g(apa)nde typen till vänster på första bilden, men visst är Milo så fin i den gula bodyn! Älsklingen då. Mitt vackra underbara lilla barn!
Han somnade (vid bröstet så klart) för en halvtimme sen och jag saknar redan. Hoppas samtidigt för bådas vår skull att vi inte behöver ses mer i natt. Ska sova soffa och om allt går enligt planerna ska jag göra det många långa timmar i sträck medan mina såriga bröstvårtor får lite vila.
Men först ska jag läsa bok, Dödergök av Katarina Wennstam. Hon är bra, hoppas den här boken är det med.

Natti för nu.

krishantering

Jag tjatar tydligen hela tiden.
Eller nej, ibland tjafsar jag också.
Och jo just det, sur är jag med däremellan.
Bra, då vet jag liksom.
Imorgon är det dags för terapi igen efter en tids paus. Inte en dag för tidigt som det känns nu.
Lycka till! -vill jag säga till henne.

söndag 8 november 2009

jomenjajustdet

Måste ju bara skriva att jag under min shoppingrunda i stora staden tog en paus och plötsligt hamnade mitt i en slipsknytartävling.
Ja, faktiskt. Kändes helt knasigt först, som en scen ur en halvkass film. Men kul var det för lättroade Jonna.
Det hela ägde rum i Gallerian och nej -jag vann inte, men fick en hyfsat hedrande tid på 3,65 sekunder. Inte illa för att vara en som i princip aldrig bär kravatt och knyter en endast då den hänger runt någon annans hals. Han som ledde, hade tiden 1,56 sek, så jag var ju inte ens där och nosade, men har ändå tydligen talang, sa de som visste! Lite träning och jag kör på en och en halv nästa år.

Nu -natti natti.

fars dag






Jag har tur -min pappa är bäst! Lika bäst som Milos. De är där tätt i toppen och en dag som denna känns det väldigt bra att vara så lyckligt lottad, att jag både har en och lever med en annan som är så värda att firas.
Milos present stals ju som bekant ur vagnen i veckan, så det fick bli en annan. Och det blev en överraskning.
Marcus är i Stockholm på jobb så vi spontanåkte naturligtvis dit idag, dök upp på hotellet vid lunchtid och träffade där en inget ont anande papps. Mycket uppskattat! Mina killar var båda väldigt glada av att lite otippat denna söndag få göra storstan tillsammans. Medan de gjorde det, shoppade jag loss och har nu två festtunikor extra men ingen mer fest.
Nu sover Milo.
Jag tror stundvis att jag gör det med, men ser sen torra bleka fingrar dansa illa över tangenterna och vet att jag visst är vaken.
Fast no more.
Nu sova.
God natt.