torsdag 28 juni 2012

Bergmanska sommarkursen fortsätter och jag ger -Sommarnattens leende

Sommarnattens leende
Ingmar Bergman från 1955

   Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Bergman, men faktum är att hans Sommarnattens leende inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör om lust, kärlek och de förvecklingar som dessa kan ställa till med.

   Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får framförallt följa en advokat (Gunnar Björnstrand), hans unga hustru Anne (Ulla Jacobsson) och den vuxne sonen Henrik (Björn Bjelfvenstam) från ett tidigare äktenskap. Vi får också nöjet att bekanta oss med Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.
   Allting ställs på in spets när advokat Egerman avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé (Eva Dahlbäck) som redan har en sanslöst svartsjuk gift karl som älskare, en greve(Jarl Kulle). Denne greves fru (Margit Carlqvist)råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskap plötsligt av skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg, då även Desireé kommer närvara.

  Det är en buskis som sagt. Den är kanske inte så rolig, som ändå underhållande. Jag gapskrattar inte men myser leende i soffan, för relationer är underhållande i alla dess former och när det strular och har sig blir det än mer spännande.
Dock är inte filmen precis så enkel som man kanske vid en första anblick kan tycka. Det är 11 år kvar till den avsevärt mer obehagliga och svåra Persona av samme regissör och olikheterna är fler än åren emellan, men det finns några repliker i Sommarnattens leende som antyder starka känslor under den hårt polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än Harriet Andersons svängande rumpa.
   
   Överhuvudtaget så framställs kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, från början som kurviga förförerskor alternativt oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, ej heller för Bergman själv. Dock övergår snabbt kvinnan från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok. Det är med brett leende jag hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med alla möjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade och kammade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor!
   Denna på sina sätt rätt mediokra, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars får mig att tänka på den ungefär samtida Gentlemen prefer blondes med Marilyn Monroes kurvor i fören. Den var också på ytan ytlig och rumpor svängde, men med granskande ögon kunde man få sig en eller ett par helt andra läsningar än som från början flaggats för.
Samma gäller till viss grad alltså också denna. Och i min rekommendation vill jag säga -Se och se sen om, gärna med andra brillor. För det är den och du värd.
 
   Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta att bringa må-braig trivsel till åskådaren var han också synnerligen duktig på! 

7 starka leende finnjonnor av 10

måndag 25 juni 2012

sommarlurad -igen!




Jag är så naiv va.
Inbillar mig på fullaste allvar att det är sommar. Och sommar betyder i mitt huvud sol.
Värme.
Torrt.
Kesäkuu heter juni på finska. Kesä är sommar och vi är således i sommarmånaden.
Fast inte.
Jag bara envisas med att tro så. Varje år envisas jag och blir istället blöt, så blöt att det faktiskt blir riktigt kul. För naiv som jag är har jag inte ens regnjacka eller ett paraplax.
Naivt=dumt.

Nu är iaf barnen på förskolan. Efter nästan en månad av eländesfeber och vattkoppor är de äntligen båda två helt friska och nu har de en vecka kvar innan ledighet. Jag ska försöka ta igen det missade.
Först torka lite.

Hoppas ni hade en fin midsommar alla och att resten av sommarn blir kalas!

onsdag 13 juni 2012

Persona -en något analyserande recension


Persona av Ingmar Bergman från 1966
Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt.
Framförallt är det de första inledande bilderna som tillsammans med den gnisslande musiken är ordentligt obehagliga. Detta poetiska kollage är i all sin vidrighet ändå vackert och jag blir mot min vilja berörd och vill se det igen.
Och gör det också.
Dock kan jag inte ens efter flera tittningar se någon som helst mening med dessa, varför det hela blir om möjligt ännu mer störande.

Handlingen i sig är relativt enkel.

Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en föreställning i vilken hon spelar Elektra blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet.
De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära.

Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.
Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som öppnar sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar bland annat om en episod i sitt liv då hon och en väninna hade en orgie på stranden med två yngre pojkar medan hennes fästman var bortrest och hur hon efter det blev gravid och gjorde abort. Detta intima avslöjande leder indirekt till filmens vändpunkt då Elisabeth i ett brev som Alma öppnar, skriver till läkaren om hennes nyfunna kunskap om sköterskan.
I en nyckelscen har Alma tappat ett glas och plockar därefter upp skärvorna utom en som hon kallt beräknande lämnar på marken i förhoppning om att Elisabeth ska trampa på det. Vilket också händer.
Därefter eskalerar de två kvinnornas osämja liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Och jag undrar om det inte är en kvinna vi hela tiden fått beskåda.

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är som sagt ren poesi att få följa med hans kamera och betrakta och begrunda skeendena. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.
De båda skådespelerskorna gör också makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst känns.

Bergman har i den här filmen gett sig ut på en resa uppfattar jag det som. Det är ett experiment. Ett visuellt och känslomässigt sådant. Han blandar friskt av det han kan, teater och film.
Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att det starkt liknar målade, om än svartvita, tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i kombination. Vi får följa kvinnornas drömmar och verklighet, rädslor och fantasier. Ofta vet vi inte vad som är vad, eller vem som är vem.

Jag är ett stort fan av David Lynch sedan tidigare, fast inte alls lika bevandrad i den Bergmanska repertoaren. Dock måste jag efter Persona säga att det inte är direkt otydligt att den förstnämnde ett antal gånger, förmodar jag, också sett denna och även inspirerats en hel del inför sin Mulholland Drive från 2001. Båda är de psykologiska och trådlösa dramer med påtagligt rysliga konsekvenser om två kvinnor som blir ett, eller inte.
Kanske kan jag tycka att Lynch lyckas aningen bättre i sitt abstrakta måleri eftersom hans film är för mig helt utan påtagliga ledtrådar och istället bara inbjuder åskådaren att hänga med på den åtminstone senare delens fullständigt galna resa utan varken mening eller mål. Samtidigt upplever jag att Bergman faktiskt levererar några lite väl tydliga uppslag som endast förvirrar ytterligare och lurar mig att tro att jag faktiskt kommer kunna fatta.
Vilket jag inte gör.  För det är inte meningen heller.

Den här filmen är inte för alla.
Men jag skulle ändå önska, min egen stundom pockande ambivalens till trots, att många såg den. För den är väldigt SEvärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en FILM. Persona är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar, döljer fast framförallt berör.
Det är långt ifrån den klassiska Hollywoodmallen med orsak /verkan-styrd struktur och intrig eller med ett slut utan lösa trådar. Den här filmen saknar trådar helt, alternativt är ett myller av dem och alla hänger i så fall fritt från början till slut.
Fast jag tycker ju också att man inte behöver eller måste fatta. Ibland ska du låta filmen göra jobbet, leda dig och bara njuta eller förfäras av färden.
Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att stört fundera. 
Och det är bra så.
Mycket bra faktiskt.

8 finnjonnor av 10.



söndag 10 juni 2012

ph-värde 2 på tenta igår

Jag är fortsatt glad.
Härlig känsla faktiskt.
Har inget på agendan just nu då jag mitt i allt lyckats skriva klart och också lämna in tre hemuppgifter i filmvetenskap och igår gjorde jag italienska-tentan. Med blandad entusiasm. Två senaste veckor har ju Mimmi varit hemma och sjuk (feberfri nu sedan igår, tjohoo!!!) så mitt plugg har blivit lidande, dock skrev jag alltså  igår, och det var svårt, det var det. Men. Det gick oväntat bra.
Till en början.
Sen inte lika så. "Synd att du hoppade över sista uppgiften", som min lärare skrev.
What the!!!???!!!
Jag hoppar inte över nåt, nånsin. Inte min grej. Jag skriver tills jag blöder, men klart blir det och igår hade jag både tid och energi kvar, men FUCK. Slarv. Skit.
I denna sluttenta hade vi tydligen två kortare uppsatser att skriva, men efter den ena, första, trodde jag i min enfald att det var klart och lämnade in. Den andra och sista kom löjligt långt ner när jag senare scrollade och kollade. Så bara morr. Kommer nog förhoppningsvis få G iaf på kursen och slipper tenta om, bra det i så fall. OM det nu går så väl. Men surt. Så surt.
Ja ja. Kan inget göra åt det nu.
Ska vara glad ikväll.
Tänker bra tankar.
Positivt tänkande och den skiten i all ära, men faktum är att mitt mående har med mina känslor att göra. Känslor som styrs av tankar och tankar som jag tänker och också därför till stor del kontrollerar.
Så...
Ja, har skrivit detta förr, och innan det till och med. Men det tål att upprepas. Många gånger räcker det med lite tankestyrning för att livet ska kännas roligare. Testa.
Kan funka.

EM-änka

Alltså.
Visst, det är kul med mästerskap. Det är det och jag gillar ju hockey och friidrott och lite allt möjligt så där annars. Till och med fotboll om jag vaknar på den sidan.
Men.
Det var roligare förr.
Nu är det BARA BOLL här hemma och snubbar som sparkar på den.
Och så min sura gubbe på det.Yey.
Fattar inte varför det måste vara surt. PH:t är verkligen i botten. Surt och tjurigt.
Jag vet att det är nervositet mest, men kom igen va. Två generationer Birro så tjuriga att det börjar regna svavel.
Det är ju lite roligt kanske, fast inte charmigt alls, att de smsar varandra veckor innan ett mästerskap börjar och bara tjurar om Italiens dåliga chanser, orättvisa det ena och fuskande det andra etc. Och jag menar veckor innan. Då kan ni kanske gissa hur det har låtit idag, dagen då Italien spelar första kvalmatchen. Mot Spanien.
Bu huu.
Telefonen går varm och det är en grinig snubbe som ibland tittar upp från den. Han som är så trevlig och glad på TV. Ha ha. Bellman var inte så rolig alla gånger hemma...
Jag försöker för min egen skull att uppmuntra efter bästa förmåga men inget hjälper och snart får det vara. Åkte för några veckor sedan på en weekendresa med Jess för att ladda batterierna inför detta, men känner redan att jag snart måste iväg igen.
Måtte de nu vinna. Italien! Forza! Heja! Om inte annars så för att får tyst på surpupporna Birro!
Vi är realister säger de. Yeah right. Hade det inte låtit så här, precis jämt -även under VM 2006, hade jag kanske köpt det.

Nä, mitt motto idag: Ta ut glädjen i förskott för annars kanske du aldrig får vara glad!
Och det är glädjen som räknas, när man väl dör. Och just nu är jag så glad för jag tror verkligen Italien vinner!
Go go go.

fredag 8 juni 2012

rec av Trick 'r treat som ni inte ska missa ikväll!

Trick ’r treat (2007)

Det är Halloween.
Flera rysliga historier spelas parallellt upp för oss i lite olika tidsordningar. Vi får bland annat se en rektor som vid sidan av seriemördar lite grann, barn som busar med barn, ett gäng snygga tjejer varav en är oskuld ska på fest i skogen och till sist möter vi en ensam skjutgalen gubbe med dolt förflutet som får oväntat och ej helt naturligt besök.
Vi blir några gånger ledsagade med tidigare… och senare…  i nedre hörnet, men från början fattar man ändå inte hur eller ens om de riktigt hänger ihop. Vilket de inte behöver göra, de håller bra som de är, små korta välspelade och läskiga novellfilmer. Bra så.
Men mot slutet blir jag ändå ännu mer förtjust då jag får ett antal aha-liknande upplevelser och det är verkligen i värsta bästa Robert Altman anda allting knyts ihop, plus då det där lilla extra med allt blod om sprutar. Me like!

Allt är väldigt snyggt och smart ihopkomponerat, och huvudintrigen, intrigerna… nej, jag säger inte så mycket mer om innehållet då jag inte vill spoliera er kväll.

Se Trick ’r treat på femman 22:55! Ni blir inte besvikna.

Det är verkligen en troligt bra film. Som sagt ryslig och spännande, men med glimten lite lagom i ögat hela tiden så det inte blir för otäckt, fast ej heller löjligt då det är precis lagom av allting.
SE!!!

8 mycket nöjda finnjonnor av 10

lära Marcus lite bloggteknik




Så snabbt läggs en bild upp :)

onsdag 6 juni 2012

hemtenta




Jomenvisst.
Det börjar arta sig. Mimmi är sjuk igen så det har blivit lite omorganisation i pluggeriet. Främst handlar den om att skriva när hon sover. Punkt.
Barn blir sjuka, det rimmar inte bra med distansstudier, det gör det verkligen inte, fast nu är det som det är.
Har motvilligt sänkt kraven lite och snart är jag nog till och med färdig. Imorgon ska de tre uppgifterna vara inne.
Sen ska jag ta italienskan på fredag innan tenta på lördag.
Bra va?!
Saker på så vis under kontroll.
Jo men det är bra.

söndag 3 juni 2012

gammal äldre jag -igen




Ligger i sängen sen ett bra tag.
Löjligt nöjd över stämpeln på min handled sedan gårdagens konsert. Finnjonna goes clubbing. Typ. Hyfsat tidig natt ändå om man bortser från filmen jag envisades med att se efter hemkomst. Kändes som en bra ide då...
Men nu, idag, kalasdagen, vara själv med två barn, baka och städa och greja och stoja -så trött alltså!
Man är inte 35 längre.
Men så mycket bättre om än tröttare och äldre.
He he.

Puss och god natt.

lördag 2 juni 2012

trio




Om vi vore ett band kunde vi heta trio med napp eller falsksjungande finnar eller vabba grön eller twisted sister her brother and the crazy ol' mother.
:)
Mimmi är back in business nu i alla fall, frisk och kaxig. Milo är trött efter tuff förskolevecka och jag har dåliga tänder.
Moahahahahaa.

Får se vad vi hittar på idag. Vädret lämnar en del övrigt att önska men jag funderar på att trotsa blåst och regn och släpa oss till liljeholmstorget.
Det eller glo tecknat hela dagen. Hmm.

fredag 1 juni 2012

recension The Divide


The Divide (1 h 52 min) regisserad av Xavier Gens

En dyster apokalypsthriller från 2011.

En grupp hyresgäster lyckas stänga in sig i ett bly förseglat (får man förmoda) källarrum tillsammans med sin hyresvärd innan en atombomb briserar utanför.
Människorna försöker överleva nu tätt tillsammans med någon typ av mänsklig värdighet intakt.

Filmen är dyster som sagt.
Det är mörkt och eländigt, skitigt och kargt. Ganska typiskt med andra ord för en undergångsfilm. Stämningen filmen igenom har flera likheter med The Road från några år sedan, även om det saknas lika väl beskrivna karaktärer och relationer.
Det börjar rätt bra. PANG! Sen flykt till gömställe (eller om det var tvärtom) och så börjar en ny tid, ny ordning med nya villkor.
Scenografin och miljön är passande på alla sätt och det är väldigt snyggt filmat. Läckra långa kameraåkningar i speglar och längs golv presenterar oss källarrummet som är mer än ett rum. Det är ändå ganska stort där nere, en hel värld fast såklart mycket mindre och helt instängt och det är där de forna grannarna nu ska samspela.
I huvudrollerna ser vi bland annat Michael Biehn från Terminator och trots sin rätt karikatyriska cigarr i mungipan är han bra och trovärdig som hyresvärden och gängets nya boss. Milo Ventigmilia från Heros bland annat spelar en av de unga männen och Rosanna Arquette är en desperat mamma i morgonrock. Eva, den andra kvinnan spelas av Lauren German. Alla spelar sina roller bra och även om det som sagt inte går att jämföra med huvudkaraktärerna i The Road så gör de alla ett mycket gott jobb.

När filmen fortskrider och maten börjar ta slut, gör desperationen och de dåliga sidorna av människan sig påminda. Då världen redan har gått under är det nu humanitetens tur att falla.

Andra halvan av filmen är lite av ett frosseri i vidrighet. Det blir nästan en kapplöpning om hur lågt man kan gå. Och det är lägre än Vodafone.
Jag är inte kräsmagad och gillar dessutom splatter och gegg på film, framförallt i domedagsrullar. Men här blir det nästan bara för mycket. Och det går för snabbt.
I mitt tycke hade filmen vunnit på att stanna lite i de fysiska geggerierna och koncentrerat sig på de psykologiska lite till.
Jag är ambivalent.
Marcus sa efteråt ”jag är för gammal för att må dåligt av film”. Och joo, nästan. För man mår inte bra av detta.
Jag ska inte säga för mycket om slutet men det är, ja, eller kan vara kanske en början.
Eller inte.
Jag mådde inte bra efter The Road heller och tror fortfarande att pojken kom att bli uppäten… Men samtidigt vill ju jag ändå se sådant här. Också.
För något gott kan man alltid hitta i det.
Jag rekommenderar egentligen ingen av dessa nämnda rakt av.
Men.
Om du blir kittlad av dystopier och apokalypsgenren rent generellt, tycker psykologiska intriger och pressat läge är spännande och kan ha överseende med vidrigheter på gränsen till något ännu vidrigare, så tycker jag du ska se The Divide
För det är snyggt foto, en bra uppbyggd historia, bra skådespeleri på de flesta håll och intressant om det mänskliga psyket och samspelet individer emellan i krissituation. Och så känns ju som vanligt efter sådant här elände den egna tillvaron som en rejäl räkmacka att valsa vidare på.


6 ambivalenta finnjonnor av 10 som rent filmiskt snuddar vid en sjua eller ännu bättre...

sista rycket?

Har en hemtenta i filmvetenskap som jag nu, rent telepatiskt, sliter med. Jag vill verkligen att det ska bli bra. Hoppas det också blir det. Tiden är knapp då jag redan förlorat en vecka i och med att Mimmi varit hemma och sjuk. Men efter helgen ska jag rycka mig i de få nackhåren jag har kvar och köra järnet.
Det är och har varit fantastiskt stimulerande att studera i vår! Jag är en gammal plugghäst, gillar att läsa och gör det bra. Dessutom verkar analyserande vara min grej och jag har fått nästan oförskämt positiva omdömen (som jag såklart varit värd) vilket sannerligen piggat upp och gett mig energi tillbaka som sluppit ur mig de senaste åren, då både sömn och annat varit lite av en bristvara. Jag skulle verkligen rekommendera alla som har möjlighet att förverkliga sig själva genom skolan! Framförallt ni kvinnor, mammor därute eller inne, som ofta gör så mycket oavlönat och många gånger otacksamt arbete hemma. Börja plugga! Språk eller vadsom. Kvällskurser i allt möjligt finns det gott om och jag lovar att det stärker!
Därför är det med aningen tungt hjärta jag funderar på framtiden och hur den ska se ut...
Har sökt och hade också tänkt fortsätta med plugget, både italienskan och filmen, men börjar så smått inse att det nog är lite väl optimistiska tankar. Har ju denna vår kunnat plugga utan så mycket studiemedel då Marcus har dragit det ekonomiska lasset (med min hjälp dock, för han hade inte kunnat jobba så om jag inte hade gjort mitt och mer. En parentes som tål att upprepas för mig själv inte minst.)
Fast nu som sagt... ja, vi får se, men det luktar lite lyxfälla att behöva ta lån för att betala lån. Åtminstone om jag inte snart kan börja formulera fram en bra plan över vad jag ska bli när jag väl blir stor.

Skit.
Hatar sådan här stress.
Det låter säkert bara som gnäll, men jag är uppriktigt oroad och ledsen.
Hade ju behövt lite mer stärkelse, bekräftelse och flyt, något som jag tycker pluggandet gett mig. Fast nu får jag kanske ta och skaffa mig det där jobbet jag suktat efter.
Vilket det nu är.

Jag är förresten nyss uppsagd från mitt förra arbete, något som faktiskt är att ses som enbart positivt med tanke på hur jag blivit behandlad av dom på sistone.
Hoppas nu bara att facket sköter sitt och hjälper mig så jag får ut det de är skyldiga mig. Sen är det klart.  Inget mer. Jag ska slicka mina sår och skaka av mig. Dags att gå vidare. Hade såklart varit trevligt att kunna sluta på ett annat sätt efter 11 år men jag kan inte rå för hur andra är och gör.
Synd bara. Det är det.

Nä nu ska jag göra en ekonomisk kalkyl, fortsätta fundera på vad jag sen vill bli och också försöka skriva ner några rader på mitt arbete om efterkrigstidens film. För är det så att det blir mitt sista, ja då är det ännu viktigare att det faktiskt blir bra!

Om någon har något tips på jobb, råd om hur man borde tänka, göra, uppmuntrande ord om att plugg faktiskt är värt att lånas till även om man redan har lån, ja då vet ni vart posta det :-)

Tack för att ni lyssnade.