och appropå dans -ännu en favorit i repris

Päivi, denna är för dig, njut :-)

Ja jag måste kanske inte säga det men Pascal och gänget igår var strået vassare än dessa dansare, även om detta ju är sjukt underhållande det med.
Crazy dancing, en uppsättning nära dig, snart.

disco

Har säkert haft denna uppe förr, men ibland måste man påminna sig om det fina i disco.
Undrar om gårdagens enseble i Dity dancing råpluggat Åkes discomoves inför premiären?
Nä tror inte det.

Kolla framförallt in när Åkes rumpa freebejsar ca 3:30 in i videon :-D

äntligen

Gråter, skrattar och skriker.
Katterna kollar förundrat på mig.
Barnen sover som tur är.
Så mamma skriker lite till.
Som jag skrev till Jess -tur jag lagt hockeyn på hyllan, hade fan inte pallat mer än de tio minuterna jag var tvungen att se då deckaren plötsligt tog slut.
Men på riktigt.
Det var ju rättvist och bara liksom ja, i brist på ord, helt rätt detta.

Tack Tre Kronor för bra match (gissar jag) och till silvret! Det är bra det med (från en som firat silver ett antal gånger, något man inte ska skämmas för).

Sen vill jag utbringa ett skål för -kippis och skicka ett stort, helt galet jäkla stort grattis de Finska Lejonen för VM-guldet de skänkt oss alla med blod som dunkar i vitt och blått.
Tack!

Lycka och mys.

Pusu!!!

taktisk tanke

Barnen och jag har haft en mycket fin dag ihop, men oj vad jag längtar tills imorgon när Marcus kommer hem igen för detta mycket fina och roliga (vi har lekt väldigt mycket -jag är oftast häst eller packåsna och det vänner, kräver sin kvinna) har verkligen tagit på mina krafter.
Hela tiden måste man vara fullt fokuserad och lika ofta är det någon som ska äta, badas, någon som har bajsat eller ramlat. Eller både och.
Snacka om att ha det lyxigt så som vi har haft det i ett par månader. Hela familjen samlad. Alltid två stora på två små. Kan inte förstå hur jag fixat det (man fixar allt) tidigare ensam när Marcus varit på jobb flera dagar rad för just nu är jag fullständigt fallfärdig och bara längtar till det blir sovdags och lite lugn i huset.
Nu äter de välling så rätt snart är vi där.

Förresten noterar jag i Aftonbladet idag att skadeglädjen är den enda sanna.
På framsidan kan man läsa hur Saade krossade Finska Axel i gårdagens Eurovision.
Sverige -185 poäng, Finland -57.
Det är storseger det, men att det var finnkamp redan igår hade (kanske bara) jag missat.
Ikväll ska vi visst krossas igen.. Och jo. Risken är stor och även om jag kommer heja och tokhålla så mycket jag bara orkar på Lejonen, kan jag inte titta. För det blir lättare att låtsas att det inte hände, ifall det händer, ja ni vet vad. Genial taktik om jag får säga det själv. För jag planerar bo kvar i vackra Sverige, bland er fina svenskar (ni är ju faktiskt ändå i majoritet) och det är enda sättet känner jag :-D.
Dessutom kommer suveräna britdeckarn Brottet och Straffet på ettan och den har jag missat länge nog nu.

Nu är vällingen uppdrucken på båda håll.
Höres.

drömfinal för en finnjävel?

Sverige-Finland på söndag i hockeyn. En dröm? Jo kanske, men av vilken sort återstår att se. Ångest känns det mest som när jag tänker ditåt just nu, så jag påminner mig om att jag inte längre bryr mig.
Går så där.

Under min uppväxt var det inte alltid lätt att vara finne mitt i Sverige, lite som finnen i röven ni vet, ej helt välkommen i alla lägen.
Om någonsin.
Ok. Kanske, om den sätter sig på höften, lite på sidan sådär, där den inte syns eller känns när man sitter ned. Då kanske, kanske kan den få va. Men jäklar i min låda vad en finne får skit om den dyker upp i skåran. Liksom mitt i. Då blir det inte skoj...

Min lågstadieskola var (o)charmigt och väldigt ickepedagogiskt nog indelad i svensk och finsk sida. På mitten gick gränsen.
Där var svennarna och där -------------> finnarna. Vi hade egna sidor där vi lekte på under rasterna om rasterna ens råkade vara samtidigt och det var inte direkt så man gärna trampade på den svenska framförallt inte med flit.
Det ordnades tävlingar, snöbollskrig och annat och alltid var det finska mot svenska sidan. Helt sjukt när man tänker på det.
Och jag tänker på det ganksa ofta.
Vi, små 7-9 åringar lärde oss att det är skillnad. Dom är där och ni är här.
Vi och dom.
Dom och vi.
Det var inte uttalat att någon skulle vara bättre. Såklart. "Alla är lika mycket värda". Men som finne i svenneland kände man sig nog ändå oftast som dom.
Framförallt när det kom till sport eller andra tävlingar, då skulle dom få höra. Vi. Spelade ingen roll vem Finland förlorade mot, i vad eller hur, finnen skulle få höra om det.
Om och om och om igen.
Finnjävlar, det var vi och visst, vi var ett gäng stolta små barn i vitt och blått men som aldrig fann oss i att svenska barnen kallade oss finnar, jävlar eller annat gärna kniv eller alkoholrelaterat. Då skrek vi tillbaka, slogs om det ville sig illa eller bara började nästan hata lite lätt.

Senare blev det mer uppblandat och det hände att vi till och med lekte ihop på skolgården. Men förlorade en finländare i något mot någon i vadsom fick vi fortfarande höra det.
Om och om och om igen.

Ännu lite senare var och också är man ju med, sida vid sida, och på precis samma villkor. Men även nu, varje gång, får man höra det.
Om och om och om igen.
Det är på skoj. Såklart. Och man skojar ju -ha ha. Jag skojar tillbaka -he he och så vidare -ho ho.
Men nånstans sitter ett litet jävla finnbarn och hör något annat än skoj.

Det är svårt för mig att hålla på Sverige. Jättesvårt. Ens mot tyskar, tjecker. Vill så gärna! Vill vara med. Bor ju här, gillar Sverige, svenskarna. Jättemycket ju! Så jag försöker.
Men misslyckas.
Varje gång misslyckas jag.
Skyller en del på skolan och uppväxten där och jag tror jag gör rätt i det.

Så drömfinal på söndag? Kan bli.
Eller så vinner Sverige och man får höra det HÖGT om och om och om igen...

Finnjonna. Jodå. Är fortfarande stolt (dock inte vad gäller en hel del av den finska invandringspolitiken och lite annat) och också finne.
Mitt i.
Faktiskt så är jag precis där det kan klia som mest. Men skiten om den behagar komma, borstar jag numera lätt av mig.

God natt.

ännu mera fantastiskt finskt

Det här är en av de vackraste och vemodigaste låtarna jag vet.
Joutsenlaulu (svansång) av helt suveräna Yö, också finskt 80-tal. Man måste ju nästan gråta en skvätt. Igen. För herregud vad jag gråtit till denna. Från då när den raspade fram ur kasettbanspelarens högtalare efter att alldeles för många gånger spolats tillbaka och spelats åter till att jag äntligen kunde trycka repeat när häftiga saken CD uppfunnits.

Svan(e)sång, myten om svanen som är stum tills den ska dö och då sjunger en otroligt vacker sista och ja enda sång.

En annan god finsk grej. Jaffan köper jag från Makkarakauppa i Eneby, här i Norrköping.

nostalgiorgie

På finsk tv kunde man nyss se det fantastiska finska 80-talsbandet Dingos gamle (ja han har hunnit bli över 50 bast och då är man väl gammal, åtminstone i jämförelse med hur man var då) frontman Neumann dela med sig av minnen och sånger. Det var finska Stjärnorna på slottet, fast utan divor, tjafs och skitsnack och istället vanliga "stjärnor" med genuint intresse av varandra (som det kändes). Arja Saijonmaa var med där också, dubbel stjärna som hon är, men även om jag gillar henne på svenska så känns hon mer sympatisk på finska.
Ja ja, kan vara korven som talar.
Hursomhelst så var det ett riktigt bra program och ännu bättre var tillbakablickarna just ikväll från Dingos relativt korta men intensiva karriär från mitten av åttio.
Aaah vad bra det är. Finsk rock. Jag gillar, jag gillar!

en bit av himmelriket

Jag måste erkänna att jag nog aldrig är så religiös som när jag tar första tuggan av min finska rågmacka med några skivor sininen lenkki på. Närheten till Gud och allt det andra vackra blir än tydligare när jag sköljer ner härligheten med jaffa.
Mums.
Eller halleluja.
Eller vad ni vill.
Gott är det och jag glad!
Var med min vapendragare Päivi till finska korvbutiken (i Eneby) idag igen och det var nog för sista gången på ett tag. Snyft. Åker ju till Rom om en dryg vecka så dagens inköp ska räcka tills dess. Är det tänkt.
Jag ska varje dag som nu återstår tanka finska delikatesser (nej det är ingen motsägelse) som den lilla tok jag är, så att jag sedan klarar mig på den torftliga italienska maten i två månader.
Nädå. Skojar. Italiensk mat är helt ok den med, även om ingen lenkki finns att hitta i hyllorna ;-).

Förutom korvshopping så har barnen fått sina tbc-vaccinationer idag. Det gick bra. Ont gjorde det men gick snabbt över. Milo fick ett klistermärke efteråt med en katt på och det piggade upp.
Vi tog beslutet att ge dom skyddet eftersom det är vad som rekommenderades av flera av varandra oberoende läkare vi pratade med. Inte nödvändigtvis för att vi ska till Rom nu, utan för att tbc smittar och finns överallt i och med att folk, däribland vi, reser in och ut, hit och dit. Vi föräldrar är vaccinerade och då känns det bra att kunna ge barnen samma skydd.

finnjonna och stora korvmysteriet

Idag åkte jag och en vän till korvbutiken. Ni vet den finska som jag titt som tätt besöker och alltid nöjd åtevänder hem för att mumsa god korv, bröd och smarriga chokladbitar.
Hursom.
Sist hade min favorit HKs blåa länkkorv tagit slut så jag överdriver inte om jag beskriver det som ett småspringande, mitt sittande, i bilen dit och jag hade minst lika bråttom hem igen. Väl hemma packade jag ur kassarna, är ju finne och ingen barbar tänkte jag under mitt organiserande, medan munnen vattnades av det som komma skulle -färskt rågbröd (onsdagar kommer det alltid nybakt från det finska hembageriet) och på det tjocka skivor lenkki. Jammi.
Men sen.
Jag hade stoppat in sista jaffaflaskan i kylen när det slog mig. Korven var borta! Min blåa länkkorv fanns inte att skåda någonstans. Lite annan grillkorv och den ryska medvursten fanns där de skulle på hyllorna i kylen tillsammans med drickat men den blå lenkkorven. Ingenstans. Letade igenom skafferiet, kassarna igen (fastän de var tomma) och ringde till sist Päivi för att kolla om korvarna trillat ur kassen i bilen, men nej. Inga korvar någonstans. På kvittot gick att läsa 2 x min lenkki så jag hade köpt de i alla fall och vet ju att jag stoppade två förpackningar i korgen och tyckte mig se killen i kassan packa ner de i påsen.
Men vad fan. Eller perkele.
Det var nära att jag började gråta av frustration och lenkki-abstinens och tänkte precis ringa till butiken för att kolla ifall de trots allt låg kvar på disken, men beslutade mig för att först byta på Mimmi.
Och där.
På blöjhyllan!
På toan! Min blåa länkkorv x 2.
Båda förpackningarna prydligt uppradade bredvid våtservetter och blöjor och jag fattar fortfarande inte när eller hur de hamnade där. Har inget minne av att jag skulle ha varit därinne sen jag kom hem och om jag nu varit det, varför hade jag korven med mig? Den blåa? Båda?
Förvirring och lycka hand i hand, det senaste det bestående. Korven funnen och finnjonna glad. Förvirringen skyller jag på dagens sovmorgon.
Men jäklars vad gott det sen var. Toaturen till trots.

korvbutiksdate inställd

Idag skulle jag hängt med till Makkarakauppa, men kom sen på att Marcus ju ska till Umeå och köra föreställning där. Jäklars bajs. Men tur i oturen är att Päivi ändå ska dit och då får jag skicka med en lista på vad som ska handlas åt mig och det är en del. Har inte ätit finsk korv på hur länge som helst och abstinensen börjar göra sig påmind, kan inte sova, är grinig och har på sistone börjat hallucinera på ett rätt otäckt sätt, ser nämligen korvar övarallt.
Nej då.
Så illa är det inte. Men det var alldeles för känge sen och även om jag inte tror saknaden kommer sätta spår på psyke eller annat så är det verkligen dags för lite hederlig lenkki nu!

kom igen SUOMI!!!

Nu jäklars. Dags att spöa bajset ur motståndet och ta sig till final. Då kanske, kanske är allt annat förlåtet.
SUOMI, SUOMI, SUOMI!!!

heja Suomi

Har varit och shoppat finsk korv på Makkarakauppa i Eneby och mumsat i mig lite av densamma. Så gott, så gott. Ikväll blir det mer och till det en jaffa.
Vad gäller os så visst vet jag att Sverige tagit medaljer, liksom Norge och flera andra. Klart det är kul för de det berör och jag kan glädjas enskilt åt svenska vänner och andra som hejar järnet nätterna igenom men nej i övrigt gör mig varken de enas eller andras guld, silver eller brons värst glad eller något annat (hur glada blir ni för säg en tysk medalj?) och med ett silver i halfpipe (stort jihuu ändå!!!) för Finland kan jag inte påstå att det är ett super-os för min (vår) del.
Mycket kvarstår dock och hoppet är det sista som... ja ni vet.
Det är mycket trist (för mig) att jag inte håller på Sverige i idrott. Hade ju varit klart enklare i många lägen, men det är som med champinjoner, jag försöker verkligen tycka om och testar ideligen, men spottar ut lika ofta. Det går bara inte.
Saker är som det är och har sin tydliga förklaring i en massa som hänt. Något jag inte orkar gå in på nu. Jag har i princip accepterat och önskar ofta omgivningen kunde det med även om förståelsn brister.

Nu ska vi ut en sväng i stormen. Det snöar verkligen på längden och tvären precis hela tidn och exakt samtidigt. Kul vagnvecka väntar. Not.
Hoppas bara Marus flyg hittar hem som den ska imorgon.

familj

Idag kommer min mamma och pappa hit. Blir skoj för Milo och mig med. Ska på tjejfest ner till grannen ikväll och Marcus ska till Malmö i jobb så det blir garanterat FF för killen och såklart bus med mumma och muffa guld.

Även om vi ju har setts rätt ofta på sistone så känns trist att vi bor så långt ifrån dom. Saknar de mina väldigt mycket och just nu också för Milos räkning.
Jag är uppväxt med med mina mor och farföräldrar och resten av släkten långt bort (i Finland) och det var visserligen otroligt roligt att varje sommar, ibland oftare, vara där och träffa alla men man saknade den enkla kontakten -att bara åka över, äta en bulle och hänga lite. Det värsta varje gång var att behöva åka hem och veta att det var ett helt år till nästa sommar. Många gånger låste jag gråtande in mig på toaletten hos min mumma och pappa (morfar) och ville INTE!
Jag älskar min släkt, min förlängda familj däröver i öst (och de i Stockholm). Älskar mormor och morfar (och farmor och farfar tuffa som vilar i jorden), mina mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och alla 48 kusinerna. Jag älskar facebook för att jag lätt och ogenerat får kika in i deras liv, poka på dom och bara hänga lite medan jag äter en havrekaka över min koffeinfria kopp kaffe.
Jag är en "familjefascist" bland många andra och glad över det. Riktigt lyckligt lottad faktiskt. Jag kommer aldrig bli ensam och övergiven, vet det och gillar tryggheten den vetskapen ger.
Ibland undrar jag om det är mer finskt än svenskt eller om det bara är min familj. Marcus släkt i Italien påminner på många sätt om min, medan hans här i Sverige inte alls verkar lika glada i de sina. Inte så de är ledsna, det menar jag inte, inget dramatiskt alls men det verkar liksom inte så viktigt bara.
Inget fel i det nödvändigtvis, alla gör på sitt sätt. Fast det är bara annorlunda.
Milo har en kusin (han har bara en) som jag önskar han får träffa snart. Det är inte så långt (i mil sätt) dem emellan, men det har bara inte blivit av. Det blir väl när det blir, om det blir, inte min sak att få till även om jag som förälder gärna vill vara där och få till saker för mitt barn, men nog kan det ibland vara svårt att förstå varför.
Och just därför är det bra att gå i terapi. Den egna alltså. Jag behöver inte förstå allt, det mesta måste man bara lära sig att acceptera.
He he.

Hur är det med era familje- och släktband?
Har ni nära kontakt? Varför? Varför inte?
Är det typiskt svenskt att inte "bry sig" så mycket om de sina? Eller är det en fördom och bara mina något trista erfarenheter?
Kanske mår många rent av bättre av att släppa på de påtvingade banden och göra nya, självvalda?

piuh så skönt

Alltså.
Bastu.
Fattar inte hur vi finnar kan toppa självmordsstatistiken från år till år när vi har en sån härlig sak som bastu i nästan varje hem.
Knepigt.

Jag har precis bastat bort min skit. Den yttre och den inre och mår rätt så najs just nu.
Ville bara säga det.

aaah suomisong

Tack JennieS för att du påminde mig om detta öronens konstverk!

stämning

Fin finsk julsång så här natten efter extra advent. Garanterat fri från skuttande tomtenissar.

fina finland

Det är Finlands självständighetsdag idag. En stor dag. Hip hip hurra!!!

Som vanligt är det bal hemma hos presidenten ikväll. I hennes slott. Det är som nobelfesten fast på finska. Mamma och pappa ska som vanligt bänka sig framför TVn med god mat och titta på festligheterna som börjar med flera timmars välkomnande och handskakningar, men det är också det man vill se, handskakningarna och tjusiga klänningarna som hälften av handskakarna bär. Jag tror dock inte det blir några klänningar för oss här ikväll. Känns som att Marcus inte kommer vara helt pigg på det, när jag föreslår TV-underhållningen.

Lite senare är det sen åter dags för att vi finländare påminner oss om livets krassa verklighet, vilket innefattar mer än slott och sidenkläningar och det gör vi i år, liksom alla år, med Väinö Linnas Okänd Soldat (svartvita orginalversionen, vilken annars?) som visas på TV närmare midnatt.

Det är en fin tradition på något sätt. Fint och väldigt finskt.

Filmen är förövrigt ett mästerverk och ett absolut tips för dig som gillar krigsfilm av olika slag.

I brist på finska delikatesser hemma blir det istället snart lite italienska godsaker för oss. Helt ok, även fast tarmarna fortfarande håller på att återhämta sig från gårdagens goda kryddbomb. Italiensk är gott om än lite farligt men efter att ha hällt i mig ännu en lugnande jordärtskockssoppa (säg det fort!) idag så att det nästan sprutar mosad jordärtskocka ur öronen på mig, kan jag knappt bärga mig innan jag får mumsa på några skivor nyfryst salami.

God kväll.

dag femtioåtta -snart sextio och lite sorg

Snart är det två månader sen sängvilan började. Bara drygt tre kvar. Tjohoo.
Vi pratade lite snitt med läkaren igår och om det går bra allting -vattnet stannar där det ska vara, tappen håller sig opåverkad och jag någorlunda välmående blir det förlossning i v 37+ alltså första veckan i februari! Jag försöker få mig en bild av hur det kommer se ut ute då. Finns det snö? Är det kallt? Regnigt? Skiner kanske solen och reflekteras mot snöflingorna? Jag vet att det är långt långt kvar ännu, men det känns lite skönt att ha ett tydligt mål. Beräknad förlossning den 21 februari har jag ju inte kunnat ta till mig riktigt, eftersom jag vet att jag inte kommer gå så långt. Men nu leker jag med vackraste tanken att vår efterlängtade bebis kommer den 2:e istället! Oj. Ha ha. Kom att tänka på ett dåligt finskt skämt nu. Fy.
(Här kommer, på finska eftersom den inte funkar riktigt på svenska, och så är den kass med så ingen missar nåt:
"Koska on Ruotsalaisten itsenäisyyspäivä? -Toinen toista."
Ha ha, ho ho. Nä, bu, den är dålig. Men kanske kniper jag till den tredje ändå.)

Tillvaron kommer levas precis som hittills dag för dag trots det vackra målet och vi vet att vad som helst kan hända på vägen. Men idag är Mini i magen och h*n har tom haft vatten en vecka längre än Dante hade. Så framåt går det. Sakta. Och kanske kanske säkert...

Skulle saker och ting gått annorlunda under första graviditeten. Hade jag inte fått den där jäkla urinvägsinfektionen, eller om jag åtminstone kunde ha fått mer och tydligare symptom och om min BM hade ordinerat en odling i tid, om och om och om igen i all evighet, så skulle Dante ha kommit nån gång runt idag för två år sen.
Han var beräknad till den 21 september 2006 och hade idag varit en busig tvååring. Jag ler av tanken, samtidigt som tårarna trillar ner för min bleka kind. Jag saknar det som kunde ha blivit, det som skulle ha blivit. Jag saknar min lille son så mycket och den framtid vi en gång drömde om, fantiserade kring, men som aldrig blev.
Förlorar man en person som man länge levt med, har man minnen att le och gråta över. Förlorar man någon som inte fick bli, gråter man över det som man önskade, hoppades på och längtade till. Två helt olika men ändå så lika sorger.
Jag tror alla saknade, sörjda barn springer och hoppar omkring på molnen som klart lysande stjärnor. Ibland droppar de ner lite av sitt sken på mamma och pappa och det är då vi ler! Varenda litet leende som letar sig över mina läppar är en droppe från mina små som inte fick bli. Just nu ler jag stort.
Igen.

Mamma älskar er.




Tillägg: Märker till min förskräckelse att jag ett tag här tydligen trott att det var september nu. Men det är ju oktober och Dante skulle såklart ha varit två år och en månad ca idag.
Kanske ett gått tecken på att tiden går fort när jag inte hänger med riktigt i månadsbytena?
Nåväl, saknar min lille son lika mycket för det.

SUOMI SUOMI SUOMI

Spjutfinal om en halvtimme. Kan gå hur bra som helst eller precis tvärtom. Vi hoppas såklart på det första alternativet. Finska flaggan hänger i hörnet och Suomitröjan är på. Ska bara leta reda på min blåvita segermössa och med den är jag redo.

Så go Pitkämäki, Järvenpää och Wirkkala! GO!

Shit, nervös nu...

kaffe och moderkaka

Så nu är jag jobbklar. Igen. Körde lite bokföring, fixade klart några halvt oavslutade grejer och hade sedan ett trevligt möte med jobbarkompisarna och kände att jag faktiskt kommer sakna dom. Känns rätt absurt att säga hejdå för ett halvår minst (om allt går bra) och veta att jag kommer ligga mindre än tio minuters promenadväg från dom alla. Men just nu känns det bara skönt att komma till skott och äntligen få däcka valen. Har laddat och är redo, så på måndag gäller det. Jag ska till sjukhuset en sväng för koll och mätning då också, så det blir ju inte 100 % direkt men förutom det ska jag vara duktig och ligga plant.

Vad gäller håriga bebisar och deras nattvanor, så avvaktar vi sprayköp och låser in katterna i arbetsrummet i natt. Har sovit uselt senaste tiden och känner att kroppen skriker efter vila. För att orka till kvällen var jag och drack en riktigt kaffe, ja eller cafe au lait och åt smarrig blåbärspaj med vaniljsås och så lite till som min vän var snäll nog att hämta åt mig. Själv satt jag bara där i min underbart gravida uppenbarelse och väntade på mer av det gotta. Fantastiskt att sörpla i sig mängder av kall vaniljsås och tro att det är Mini som vill ha. He he.

De små minibubblorna är förresten inte tydligare ännu men jag tror och hoppas de blir det snart. Ska fråga om moderkakan ligger i bak eller framvägg när jag träffar läkaren och om den råkar vara vid den förstnämnda vågar jag tro att det verkligen är Mini som ger sig försiktigt till känna.

Sen som ett helt utan appropå avslut i mitt annars också fullständigt förvirrade torsdagsinlägg vill jag bara meddela att jag gläds enormt åt att alla tre finska grabbarna är med i spjutfinalen på lördag!
Heja heja heja!
SUOMI RULES!