EM-änka

Alltså.
Visst, det är kul med mästerskap. Det är det och jag gillar ju hockey och friidrott och lite allt möjligt så där annars. Till och med fotboll om jag vaknar på den sidan.
Men.
Det var roligare förr.
Nu är det BARA BOLL här hemma och snubbar som sparkar på den.
Och så min sura gubbe på det.Yey.
Fattar inte varför det måste vara surt. PH:t är verkligen i botten. Surt och tjurigt.
Jag vet att det är nervositet mest, men kom igen va. Två generationer Birro så tjuriga att det börjar regna svavel.
Det är ju lite roligt kanske, fast inte charmigt alls, att de smsar varandra veckor innan ett mästerskap börjar och bara tjurar om Italiens dåliga chanser, orättvisa det ena och fuskande det andra etc. Och jag menar veckor innan. Då kan ni kanske gissa hur det har låtit idag, dagen då Italien spelar första kvalmatchen. Mot Spanien.
Bu huu.
Telefonen går varm och det är en grinig snubbe som ibland tittar upp från den. Han som är så trevlig och glad på TV. Ha ha. Bellman var inte så rolig alla gånger hemma...
Jag försöker för min egen skull att uppmuntra efter bästa förmåga men inget hjälper och snart får det vara. Åkte för några veckor sedan på en weekendresa med Jess för att ladda batterierna inför detta, men känner redan att jag snart måste iväg igen.
Måtte de nu vinna. Italien! Forza! Heja! Om inte annars så för att får tyst på surpupporna Birro!
Vi är realister säger de. Yeah right. Hade det inte låtit så här, precis jämt -även under VM 2006, hade jag kanske köpt det.

Nä, mitt motto idag: Ta ut glädjen i förskott för annars kanske du aldrig får vara glad!
Och det är glädjen som räknas, när man väl dör. Och just nu är jag så glad för jag tror verkligen Italien vinner!
Go go go.

grattis alla mammor och alla andra

Du, fina mamma är ju bara så bäst när du står där i morgonruffsigt hår, med kaffekopp i handen och ögonen halvöppet kisande på ditt barns macka nummer 3 som plötsligt blivit båt nummer 3 och nu börjat åka med smörsidan ner längs soffans ryggstöd som du precis våtservettat ren. Mackbåten åker fort, framoch tillbaka, liksom gjorde nummer 1 och 2 dessförinnan.
Tydligen hörde ingen dig när du sa att mackan ska ätas, det är ingen båt så du säger det igen mellan klunkarna och du ler. Fast bara så mycket att du känner det så ingen ser, för mackan är inte en båt, den ska ätas.
Du är hursomhelst bäst och bör firas varje dag liksom så många andra med dig!

Fira varandra! Gör det.
Vi är så bra som vi är. Och bättre ändå.
Det är inte mycket som krävs egentligen, mer bara en inställning, en attityd, ett annat sätt att se på saker.
Fira och bli firad. Firas inte du av någon annan -fira dig själv. Uppskatta det lilla, höj upp det som inte själv når mer än en bit. Leta bra grejer i möten och människor, snälla ord, goda smaker, minnen och andra sinnen. Det blir roligare då.
Jag lovar.
Enkelt.
Ja.
Eller i alla fall inte så jättesvårt.

Kram och puss och grattis.

lite skryt

Tänk -jag har tagit studenten- melodin och sjung med mig:
Jag har tagit ett AAAAA AAA jag har tagit ett AAAAA AAA. Fy fan vad jag är bra!
:-)

Fick ett mail med momentbetyget i Filmvetenskap (analysdelen) i fredags när jag satt i trädgården på Pensione Accamedia och njöt av Venedig. Som jag blev glad och började skina i kapp med den lysande solen! Jag kan skriva om film! Yey.
Mina texter har tydligen varit mycket insiktsfulla och roliga bland annat. Förstå alltså. Vilken lycka!

Det är bra jobbat och visst fick jag betyget, men jag gjorde mig förtjänt av det, därav att jag tog det, typ.
Har under en tid försökt övertala plugghästen i mig att då det varit lite kämpigt med massa sjuka barn och annat att jag måste nöja mig med godkänt, eller typ C eller D, men samtidigt har jag ju siktat på B i smyg och någonstans faktiskt tyckt mig förtjäna ett A även om det visst skulle vara svårt. Men vad visste jag, har aldrig någonsin haft bokstäver som betyg och inte läst på universitet innan, så då är det svårt att avgöra vad som krävs för det ena eller A-ndra. Så att göra mitt bästa och hoppas på samma har varit min melodi och om jag får betona det faktum att det hela är mycket bra jobbat av mig och att jag är mycket nöjd (och det får jag) så gör jag det. Jag är mycket nöjd!
Yayooyouououwowowowow! (ett glatt uttryck)

Det var bara det.
God natt.

njutomhus

De ringde igår från Mimmis förskola och berättade att hon var mycket varm, så pappa fick hämta hem henne i förtid och idag har vi haft en heldag hemmavid.
Jag väljer att skratta åt sjukdomseländet och lägger italienskaböckerna åt sidan. Kommer be om hjälp från högre ort när jag sitter där på lördag framför webkameran och ska testas, men det får vara så.
Imorgon är hursom en annan dag och jag ser framför mig en då barnen leker med kompisarna på förskolan medan mamma pluggar (i solen?) som en liten tok, för Milos ögon ser mycket bättre ut nu och Mimmi hade antagligen bara en febersläng pga av vaccineringen förra veckan, precis så som sköterskan sa att hon kunde få.
Vi bestämmer så.

Idag kan man faktiskt inte annat än vara glad och skratta. Helt underbart väder! Det är vår nu. På riktigt. Vi var ut en sväng i solskenet och Milo upptäckte blommor utanför huset och åt sedan en macka på trappan medan Mimmi skrattade i vagnen.

Bästa möjliga dagen hittills!

Turner, Monet och Twombly

Det var en fin utställning.
Turner är en gammal favorit och hans konst tar andan ur en varje gång. Monet är också alltid mycket trevlig att beskåda medan jag inte alls kände till denne Twombly. Fast kul med nya bekantskaper!
Men såhär efteråt är jag väl inte direkt såld på honom. Några av hans färgkonstellationer var mycket vackra och man blev lite tagen och tittade ett tag extra medan vissa alster kändes mer som terapimålningar av en hyfsat galen person utan att jag för den skull säger eller vet något om Twomblys mentala hälsa under perioden.
Trevligt och bra var hursom mötet de tre herrarna mellan. Dock är det aningen tveksamt om det var värt köandet i kylan och efterföljande värken jag nu försöker samsas med.
Jo det var det.
Jag säger så, annars skulle det vara trist och trist är det inte. Jag är glad. Konst och vackra ting gör mig glad och glädje är aldrig trist. Trots värk.

Nu ska jag fixa lite bilder på vår Phil and Teds vagn som jag ska sälja. Ni har första tjing. Det är en mycket fin vagn som förtjänar fina nya ägare.

härliga nya tider

Sådärja.
Nytt år, nytt hem och nytt modem som nu äntligen är inloggat och redo att testköras. Och det går ju bra än så länge.
Det känns fantastiskt bra att ha kommit till rätta nu. Allt faller plötsligt på plats och är mycket roligare. Som att vakna, att lägga sig, duscha och koka kaffe.
Vår nya kvadratsnåla lilla lya känns inte heller så snål och liten längre utan den har allt vi behöver och mer behöver vi ju inte. Bra va. Jag är dessutom sanslöst nöjd med min inredning och mina förvaringslösningar för visst är det jag som gjort detta. Hade ju inte gått utan hjälp, men faktiskt, äntligen ett liksom externt arbete jag uträttat som jag kan se tydliga resultat av! Hurra för mig.

Nu blir det ligga raklång i sköna soffan ett tag.

God fortsättning!

bredbent mama coming!



Foto: Camilla Svensk, mama.nu



Foto: Camilla Svensk, mama.nu

Ha ha. Härligt. Står sjukt bredbent på alla bilder jag sett på mig själv från igår, i alla fall om man jämför. Jäklars.
Alla år som jag tittat på Tyra och top model, att jag inte lärt mig något. Man ska ju gå som på lina. Ja ja. Nästa år. I år fick jag fokusera på att stå upprätt hela vägen.
Milo och Mimmi var åtminstone bara för underbara. Finaste älsklingarna!!! Åh vad mama är stolt!

God natt nu!

det här kul

Roligt!
Där anar man polokroppsstrumpan. Att se mer av den... nä dont go there. Bara mig förunnat. He he.

dagen efter galaglam

Snart dags för vårt första BVC besök här uppe. Känns bra so far. Har hört bra om vårdcentralen och sköterskan vi ska träffa, så när Mimmi väl vaknar bär det av.
Det var riktigt kul igår på galan. Framförallt så här i efterhand. Det var grymt svettigt och stressigt bland alla fjädrar och allt glamour men att få bli sminkad, fixad i håret och få bära kroppsstrumpa (!?) jo det var cool.
Roligt att jag fick vara med. Den enda som gick modevisningen som inte var någon, "...eller klart du är någon men liksom inte någon så". He he. Det var mycket kul uttryckt av någon. Självklart är även jag någon och mer än så, men inte någon så och det är helt ok ändå!

Kroppsstrumpa förresten. Spetsig sådan. Detta fantastiskt, liksom roliga plagg skulle jag bära och bar också, under klänningen som var över. Det var första gången för kroppstrumpa och någonstans kände jag att kanske, kanske... jag skulle ha pressat in mig i en sådan innan och inte som nu fyra graviditeter och tre bukoperationer senare. Fast vadå. Det bör ju (?) testas någon gång.
Men.
Och läs detta ifall du ska göra det! GÅ PÅ TOA INNAN!

Förutom kroppstrumpa hade jag på mig skor med klackar höga som hus och jag saknade verkligen hiss när jag skulle ur och ner från dom. Självaste Anine Bing, modell och sångerska (mycket, mycket söt och trevlig tjej förövrigt) hade tackat nej till dom, något som jag inte ens hade en tanke på att göra när erbjudandet kom, även om jag inte gått i klackar sedan 90-talet typ. Men jag är sådan, sååå samarbetsvillig, och det stör säkert en del och då får det göra det.

En annan mycket mycket söt och trevlig tjej jag träffade igår var Lina. Just. Min egen husgudinna som i Linas matkasse-Lina! Stort!
Laila Bagge, Hanna Graaf och övriga glamourkvinnsen i all ära, det var Lina jag hoppade på och tog i hand -säkert alldeles för länge- där vi trängdes bland sminkborden (hon fick pris som årets matmama).
Lina är enda kvinnan, människan jag välvilligt släpper in bland mina kastruller och finska kockknivar och det säger en hel del.

Gårdagens sötsura med kyckling. Såklart Linas!

Ska se om jag snart hittar någon bild som gör mig och barnen rättvisa. Marcus som stod nedanför podiet var så tagen av vår show (äsch då) så där blev inga kort knäppta. Men det fanns ju andra kameror på plats och vi snodde nog någons uppmärksamhet där någonstans tror jag.

Sårådårå.

Gårdagens söta. Så fina lockar som jag inte riktigt fickk med på bild.

Puss.

kvadratsmarta funderingar

Vi gjorde det! Köpte en lägenhet. Ett hem.

Vårt första egna hem. Det är stort för två sjuttiotalister som ännu inte prövat de vingarna.
Här i Stockholm, på gatan intill denna vi just nu huserar i, fanns en fin liten sak som ville bli vår och det blev den. Trodde inte alls det skulle vara möjligt, men med rejäl kvadratmetersbantning och långa samtal med banken kom vi fram till att det visst går.

Det blev hastigt och lite olustigt ändringar i saker och ting tidigare i höst och med det och några andra otrevliga ekonomiska överraskningar hade det blivit alldeles på tok för dyrt för oss att bo kvar i denna företagshyrda en längre tid. Ja, redan kostar det mer än det kommer kosta oss snart, när vi betalar för något som faktiskt kommer bli eget.
Så vi började häromdagen kolla efter annat. Se men inte röra typ. Det började i alla fall så i söndags och i går skrev vi på kontrakt.
Lägenheten är verkligen jättefin och jätteliten, om man jämför mot det vi är vana vid vill säga. Ungefär hälften av vår i Norrköping.

Det är milt uttryckt rätt stor prisskilnad mellan städerna (iofs var vi aldrig i denna branch där nere, men bara det att stora sekelskifteshyresrätter står tomma i månader säger sitt om bostadsmarknaden) så färre kvadratmeter var ett måste för att ens kunna tänka realistiska tankar. Vi kollade i söndags även in ett renoveringsobjekt i grannskapet på 63 kvm. Budgivning pågår och den är nu uppe i dryga 3 000 000 kronor. Förstå alltså, över tre mille för en lägenhet som måste renoveras om helt och hållet innan du kan bo där. Jag förstår inte. Men det är lite annat än "hemma". Det man kan tro och hoppas på är ju att man får tillbaka pengarna när man väl är redo för det.

Just nu är vi bara så glada och tacksamma att Milo får gå kvar på sin förskola som han så börjat tycka om, Mimmi köar dit hon med så till våren hoppas jag lillpluttan får en plats i några timmar per dag med, så mamma kan göra annat.
Och så är jag glad att jag slipper branta trappor innan hiss och att en vagn får plats i hissen. Tjohoo.

Det som dock bekymrar mig just nu är hur i helskotta vi och våra grejer ska få plats. Har ju alltid tidigare bara tänkt på att fylla ut ytan. Nu måste jag först hitta den och fylla på. Och i. Under och över.
Det är ett projekt.
Kvadratsmart är ett nytt ord.
Det är inte jag.
Compact living, ja det har jag väl hört om men känner inte närmare till vad det innebär. Men kommer antagligen snart bli väl varse begreppet.

En utmaning. Jupp jupp.

Vår lilla återvändsgata.

Blir till att auktionera ut våra gamla möbler i Norrköping.


Någon som vill ha en säng med going up going down botten? Den är tip top och väldigt lite faktiskt använd då det var mest under graviditeten med Milo jag skulle upp och ner men sen oftast ändå hamnade i soffan.

Finns två stora fina gamla skåp/med och ett matbord och sex bra stolar från förra året.
Ja det blir lite att sälja av. Hoppas kunna skramla ihop till ny säng med förvaringslådaor undertill (kvadratsmart) och ett nytt litet köksbord att ha någonstans på det få kvadratmetrarna som finns och några garderober!

Kan blir kul projekt. Kan bli ett elände. Jag väljer kul!

åh så roligt!!!

Min blogg är visst nominerad till årets mamablogg på mama.nu!
Stort! Hedrande!
Yey!
Yey.
Yey.
Bland massa fina bloggkompisar fanns jag. Finns jag. Hi hi.
Blir så där sprickfärdigt stolt att jag nästan ändrar färg och jag gläds mig nästan fördärvad och blir ännu gladare för att jag blir så glad. Det är en bra egenskap det.
Vad bra jag är.

Den dom vill får såklart rösta. På mig. Eller vem den nu vill rösta på.
Men helst på mig då.
Eller inte.
Jo mig.
Ja gör't.
Rösta mig.
Jag gjorde't.


Stort tack till dig som nominerade finnen. Puss.

bröllopsbestyr

Precis kört en solovals inför Marcus och visat hur jag tänker mig vår första dans som gifta. Det kommer bli så fint. Himmelskt! Inte ett öga torrt. En fantastisk finsk sång ska spelas och till den ska våra fötter kärleksvalsa. I takt.
Hoppas jag.
Ikväll blir det till att träna lite känner jag.
Sedan har vi också hittat vår inmarschmelodi. Italienskt blir det där. Inte helt klassiskt men vackert och värdigt. Med ett leende.
Kul det här med bröllop. Eget bröllop. Pirrigt också. Tokmycket att göra egentligen och alldeles för kort om tid. Alltid. Men det kommer bli bra. Bara man håller sig till listan och gör det med glädje. Måste vara glad i planering inför, lättare att fortsätta vara det sen med. Och vi är glada! OSA gick ut i söndags och nu är det finslip, eller resten, kvar. Allt med andra ord. He he. Men bara man vet vilka som ska komma och man har valsen, klänningen, kostymen, ringarna och inmarschen klar för sig så kommer det andra falla på plats med.
Skor.
Jag har inga skor. Än. Men sen när var det ett jobbigt problem. Aldrig :-D

Weeping Willows på Knäppingen ikväll

Huden på ställen man inte visste existerade gåsar till sig.
Denna får mig att rysasa från hårrot till tåtopp. Fantastiskt!
Ikväll blir det Weeping  på Knäppingens innergård. Missa inte det mina Norrköpingsvänner!

äntligen äntligen äntligen

Måste bara skriva några rader nu när jag äntligen har min dator tillbaka, med allt vad det innebär!
Tjohoo!
Och biblioteket är intakt, yeah!
Med högerhanden rullar jag just nu mus som aldrig förr, hur härligt är alltså inte det på en skala när man fått pilla pekplatta och touchscreen i veckor. Mus rules, så är det bara.
Sova nu, mer rull imorgon.
Natti natti.

Linas kasse med frukt äntligen här

Ja, resten av maten kom den med och det bådar gott inför kommande vecka, måste jag säga. Men visst är det något speciellt med frukt!?!
Har faktiskt saknat Lina i mitt kök. Har saknat mitt kök med för den delen, men just matkassen alltså. Den förgyller verkligen min matvardag!

Och nej, jag får inte betalt för att säga så, vilket jag förtydligar eftersom jag har fått ett par sura kommentarer som tycker jag säljer mig eftersom jag lovordar kassen, när jag helt enkelt som vem som köper kassen, eller kassarna själv, är nöjd med min konsumtion och därför pratar högt och glatt om den. Jag skulle iofs inte säga nej om någon annan ville betala för mig, men så är det alltså inte. 

För vår del är det till och med så att vi lätt tjänar en bra slant i och med kassen, då vi annars handlar på närmaste butik, vilken råkar vara lyxkonsum och därifrån är det svårt att gå med varor värda mindre än några hundralappar och det är egentligen inte mycket du släpar hem då, men bara det, du får släpa det hem själv. Nu kommer allt, flera kilo frukt inkluderat, ända in i hallen.

I love it. 

- Posted using BlogPress from my iPhone

kan man lita på kvällstidningarna?

Det sista jag läser på nätet för den här kvällen, när jag en snabbis surfar in och ut på bloggportalen, är att jorden inte gått under.
Det är ju trevligt tänker jag. Hurra och volter och allt det där. Men sen kommer funderingen om hur trovärdig en sån nyhet egentligen är.
Kan jag lita på Aftonbladet?

JUST NU: Jorden har inte gått under.

Helt ärligt så missade jag förspelet och då ter sig en rubrik som den ovan lite lustig i mina ögon. Men det var säkert rubriker i elefantstorlek som varnande om Armageddon som tydligen skulle ha ägt rum igår, men som alltså låter vänta på sig.
Om vi nu ska tro tidningarna.
Är fortfarande lite osäker.
Fast om det nu stämmer, det som står, att jorden fortfarande är här och vi likaså på den, är det ju tröstande för den som tvivlar på sin existens och tror sig befinna mitt i ett ingenting av slut att se och läsa Aftonbladets nyhet -Vi gick inte under!

Jag är febrig och rätt eländig JUST NU och barnen vaknar hela tiden i slalom (Mimmi har börjat hosta och snora -ta i trä) så jag väntar tills imorgon med att kommentera nyheten ytterligare.
Hoppas dock det stämmer för alternativet känns ju rätt mycket mer eländigt.

God natt och hörs imorgon. Hoppas jag :)

äntligen

Gråter, skrattar och skriker.
Katterna kollar förundrat på mig.
Barnen sover som tur är.
Så mamma skriker lite till.
Som jag skrev till Jess -tur jag lagt hockeyn på hyllan, hade fan inte pallat mer än de tio minuterna jag var tvungen att se då deckaren plötsligt tog slut.
Men på riktigt.
Det var ju rättvist och bara liksom ja, i brist på ord, helt rätt detta.

Tack Tre Kronor för bra match (gissar jag) och till silvret! Det är bra det med (från en som firat silver ett antal gånger, något man inte ska skämmas för).

Sen vill jag utbringa ett skål för -kippis och skicka ett stort, helt galet jäkla stort grattis de Finska Lejonen för VM-guldet de skänkt oss alla med blod som dunkar i vitt och blått.
Tack!

Lycka och mys.

Pusu!!!

otrevligt välkomnande fast skönt ändå

Hemma.
Mamma följde med oss från Stockholm och bra var väl det. Vet inte riktigt alls hur det skulle, om det skulle, gått annars. Behöver heller inte veta, för nu är vi ju här och det mesta är i ordning.
Fast alltså, vilket jobb att komma hem.
Visste att det skulle bli till att packa upp allt och att bara det i sig är ett jobb, men sen sortera post och tidningar, städa och fixa, vattna blommor, kasta döda, tvätta det smutsiga och bara försöka landa när man fortfarande är helt resstinn och fullständigt slut. Så där som man motsägelsefullt nog alltid är efter semester. Jag i alla fall.
Sen har det varit rätt kaotiskt på sina håll de sista dagarna, vilket tagit musten ur alla oss och för att inte tala om... nej är inte riktigt redo att tala om det än kände jag nu.
Men hemma är vi och det efter en alldeles helt fantastisk och underbar resa! Vilka månader det har varit! Rom är så vackert och jag kommer sakna hänförelsen man kände där så fort man rundade ett hörn, människorna som ler och börjar prata om allt och inget, nyper barnen i kinderna, lyfter upp dom och ger spontankomplimanger om just det man sekunden innan var lite osäker om.
Norrköping är något annat. Fast inte helt fel och faktiskt och efter mellanlandningen och hetsen i Stockholm andas jag just nu mycket lättare.
Konstigt. Rom är stort, större än Stockholm, men det finns få ställen som jag upplevt så stressig, fullt av folk och just hetsigt som vår otroligt vackra huvudstad. Knappt någon ler. Ingen möter ens blick eller säger något trevligt bara sådär rent impulsmässigt.
Eller jo, det gör dom. Eller hon gjorde det. En mycket trevlig tjej, ung kvinna, kanske i min ålder, frågade mig -när jag ensam i söndags eftermiddag med båda barnen plötsligt sovandes letade efter en plats i solen att sitta på under ett andetag- ifall jag skulle äta eller dricka.
Hon satt själv och åt, pekade på ett litet ensamt bord och sa leende -Passa på. Det gör jag. Är mamma själv.
-Tar gärna nåt att dricka faktiskt, svarade jag och vips hade hon hämtat en flasköl åt mig (brukade jobba där visst) och bara sådär satt jag sen på bästa solplatsen och drack lite spontanbärs, läste tidning och tankade kraft. Precis lagom lång var tuppluren efter vilken vi skyndade till hotellet bara två kvarter bort och var där mycket gladare allihop. Den lilla pausen gjorde mycket av min dag. För min dag. Hon den trevliga tjejen gjorde så mycket. Hade precis innan trängts på Hemköp under Åhlens och mött så många sura miner och suckar att jag nästan blivit gråtfärdig.
Så jo, det finns faktiskt pärlor även i Stockholm och staden är ju som sagt himla vacker. När det är solsken. Fast Norrköping är bra det med. Lugna, gamla härliga stad.
Idag skiner solen och jag tänker just nu gå ut med Milo på vår balkis och lapa lite. Rätt fett bra om jag får säga det själv ;)!

varma pommes -det blir inte roligare än så

Milo har roligt på restaurang. Framförallt när farbror är med och hittar på matbus.

jag får på mig jeans, jag får på mig jeans...

...jag får på mig jee ee e aa aaannnsss! Fy fan vad jag är bra!

Har provat alla mina nästan tio par jeans som jag fick av A-K då för ett och ett halft år sedan (och som satt som gjutna den sommaren och hsten som följde) ett par gånger varje vecka sista tiden. Med förhoppning om att något par skulle rymma min rumpa och biten ovanför innan vi ska till Rom så jag kunde få med mig åtminstone ett par riktiga brallor på resan (har varken tid att leta efter eller råd att köpa nya.)
Men det har inte gått så bra. Rätt illa. Jag hade tillsammans med Jessica över en fika bestämt att jag skulle satsa på sommaren istället och inte stressa inför nu, eftersom det ju inte är så där jättemycket tid kvar och ja, alla jeans kräver ett antal centimeter mindre (minst fem) runt midjan och hur 17 liksom. Men ändå har jag naivt hoppats att mirakel skulle ske. Kom ju i stövlarna häromdagen.
Idag provade jag hursom för sista gången -jag lovar- all paren (på några månader) och nej, inte en knapp i närheten av något hål, hur mycket jag än drog in magepartiet. Lade snopet undan högen och beredde mig för att köra tights och mjukisar i vår när jag plötsligt såg ett par som jag helt missat under mina provorgier. Det var paret jag bar i början av Mimmigraviditeten, gummisnodden satt fortfarande fast i knapphålet och jag tog försiktigt fram dom, ålade in låren däri med nyfunnet hopp och drog opp. Och jaaaa. Jag kunde knäppa igen! Tjohoo och hej. Har ett par jeans, riktiga som jag kommer i! Tja la la la la la.
Jeans och stövlar är min nya vårmelodi. Finnjonna is back och track.
Glädje!