onsdag 10 februari 2010

växeln hallå

På jobbet.
Då ska man inte blogga. Men mitt arbete just nu består i att svara i telefon när den ringer och den ringer inte. Ringer det lägger jag snällt ner fingrarna och lyfter upp luren så jobbet blir gjort, ingen oro där.
Har lite hjärtklappning. Är uppe i varv som jag tror det kallas. Det märks väl att jag inte är van vid detta -att sitta här och jobba. Förr hade jag telefontid och satt med tusen andra saker samtidigt medan jag nu knappt kan tänka en annan (jobbrelaterad) tanke ifall tele plötsligt börjar låta.
Det råder en stämning här också. En inte helt bra sådan. Har nuddat vid ämnet tidigare och kan nu på tredje dagen bekräfta att mina farhågor blev bekräftade. Vi går alla i väntans tider men vad vi väntar på vet ingen. Det enda som känns är att det nog inte är så bra.
Nu ska jag fortsätta vänta på att någon ska ringa mig.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad man får lust att busringa lite till dig:)

Anonym sa...

Ring, ring bara du slog en signal!:D

Ge oss numret så ska det nog bli fart på bygget, hehehe eller inte!

Att blogga är också ett slags arbete ju;)

KRAM
/MM

Carro sa...

Usch vad jobbigt med jobbet.... kanske TUR om det inte blir långvarigt när stämningen inte är så bra, trist...
Läste också ditt inlägg om att ni kämpar för att få M att somna på kvällarna... här somnar bebistwinsen SÄLLAN (=TYP aldrig) före 23:00. Men ser det inte som ett så stort problem utan försöker göra mysmys den tiden och sitta och titta i bebisböcker med dem eller sitta och läsa Finnjonnabloggen med dem i famnen ;)medan övriga fyra i familjen sover. Men inbillar mig att det löser sig med tiden för det gjorde det med sonen - han är tre år nu och somnar gärna 19:00. Men som bebis var han gärna uppe till midnatt. Men det löste sig i takt med att han började sova mindre på dagen. Men du vet, en kvarts sömn på eftermiddagen kunde räcka för att orka vara uppe till midnatt - så när han var så stor så han klarade eftermiddagen HELT utan sömn DÅ - fick maken och jag våra kvällar åter! Så var inte rådlösa - tiden kommer då de somnar på kvällarna - tror jag... hoppas. Vad mycket svammel.... Såg att du "godkänt" mig som vän på facebook - blev mycket glad och MYCKEEET förvånad trodde inte du skulle göra det! :)

Maria M sa...

Jag förstår att det är tråkigt med halvtaskig stämning på jobbet. Men snart är du sjukskriven, mammaledig, dunder, super trött och två barns chockad. För det är långt mycket mer jobbigare att ha två barn än ett, speciellt två så tätt jag vet jag har oxå det. Efter mammaledighet är det dags att kanske kolla efter nytt jobb. Under tiden har du bloggat in dej i kändis världen. Dessutom har jag sett dej i några kortfilmer och några scener ur nån serie som tydligen aldrig blev av. Då kan du bli skådis på en teater, för du är bra! Tjäna bättre pengar och dessutom vara förträffligt effektiv, som man blir som mamma.

Jag önska dej allt gott och hoppas, hoppas att mardröms graviditeten du har framför dej resulterar i en frisk liten bäbis.
KRAAAAAM till BARA dej! (man måste få vara ego ibland oxå)

Anonym sa...

Jag ”hör” att du var lite uppe i varv på jobbet idag. Men du, ringer det så ringer det! Fast jag tror kanske det hela hör ihop med att stämningen inte är på topp rent allmänt på jobbet och då kan det vara svårt att ta sig för annat än det man just för tillfället ska göra (svara i telefon). Och när det inte ringer så far tankarna iväg, men blogga gärna när telefonen är tyst. Det kan ju inte spela någon som helst roll.
Hoppas den här dåliga stämningen går över snabbt som katten, att ni får veta vad som egentligen väntar med framtiden på jobbet, Men kanske just du inte behöver bekymra dig så mycket med tanke på graviditeten, även om det kan vara kul att ha ett jobb att gå till. Men graviditeten är prio 1, jobbet prio 2 eller 12 eller nåt sånt. Tycker jag, om jag får tycka nåt och det hoppas jag inte du tar illa upp för att jag gör. Jobb kan man alltid skaffa sig, men att få bli gravid och få barn är en förmån som inte alltid är självklar och kan inte skaffas hur som helst.
Kram och var rädd om dig! //Maggan1

Louise sa...

Hej
Jag förstår att du är orolig, vem skulle inte vara det. Jag förstår har själv förlorat två pojkar Elias v.17 och Jonathan v 20. Onsdag nästan veckan opererar de in ett cerklas på mig. Jag är då i v 13. Så om allt går bra för oss kommer vi får barn ungefär samtigt. *ler* Jag har inte haft ett cerklas tidigare och det är ju ett annan sort än du har. Min läkare har inte sakt så mycket hur aktiv jag kan vara efter. nervös för det... Jag följer din blogg har gjort det sen, några veckor innan din son föddes. För det var då min Jonathan föddes. Så jag ville bara säga att allt det du skriv om oron, avundan på andra gravid. mm känner jag också. Jag önskar dig eller er all lycka! Kram // Louise w

Anonym sa...

I all välmening - hoppas verkligen att du inte missförstår min fråga och mitt inlägg nu, Jonna, men konsekvensen av att du tar upp att du bloggar på arbetstid generar oundvikligen vissa funderingar. Kan inte delar av missnöjet på din arbetsplats eventuellt ha att göra med hur de anställda disponerar sin arbetstid? Att man ägnar sig åt privata angelägenheter, som exempelvis bloggande på arbetstid, istället för att ta sig an mer väsentliga arbetsuppgifter skapar lätt ett ifrågasättande av de anställdas prioriteringar. Vill man värna om ett gott arbetsmässigt klimat kanske man ska ha detta i åtanke, inte minst då vissa arbetsgivare säkerligen läser de anställdas bloggar.

Allt gott!
/Bella