familjerådgivning

Idag hade vi vår terapistund igen. Gick väl bra. Men, så mycket det är som måste upp till ytan och tas itu med.
Skrämmande mycket.
Jag grät mest hela tiden, vilket jag har gjort ofta nu under min hormonkur (läs PMS i pillerform), både av ilska och för att jag blev ledsen. Fick nog ändå sagt det som jag behövde säga även om det kom ut i tårmarinad.
Jag älskar min man, det gör jag verkligen och hoppas innerligt att det går att ordna upp det som behöver ordnas upp oss emellan. Vi är alla värda det!
Fattar bara inte hur det har blivit såhär illa.... nu blir jag ledsen igen. (Sista tabletten idag, så snart ska jag väl börja påminna om människa igen, tills det är dags igen vill säga. Har jag förresten sagt att blödningarna kvarstår? Jo, de gör just det. Jäkla skit.)
Illa. Illa. Jag mår fan illa.
Känner mig ful och dum. Ensam, eländig och otillräcklig.
Behöver förutom trygghet lite uppmuntran, bekräftelse och kärlek och undrar stilla hur svårt det ska vara?
Inte kärnfysik, tycker man ju.

Nu ska jag sova soffa igen. Kändes väldigt bra att mina tuttar åtminstone fick vila natten till idag och favorit i repris önskas.

God natta.

sjukdom sprider sig som löpeld

Svinflunsa i all ära, men en större, relativt dold och extremt smittsam epidemi verkar ha fått fotfäste i närmare halva Sveriges (om inte jordens) befolkning -tjatsyndromet.
Det är absolut flest kvinnor som enligt gedigen forskning smittas, medan det är männen som bär och sprider skiten.
Till skillnad från flunsan finns ändå en relativt enkel lösning som har med dess ursprung (spridning) att göra och tillfrisknandet är garanterat hundraprocentigt! Fast då gäller det för den andra halvan av samma befolkning dvs (oftast) männen att BÖRJA LYSSNA!
Så enkelt som sagt.
Men ack så svårt.


Så här vet du att du är smittad:

Du (låt oss kalla dig kvinnan) -säger en sak.
Den du säger det till (låt oss kalla den mannen) -säger inget, läser bara tyst tidningen.
Kvinnan -säger samma sak igen (jag menar, hallå, det var en viktig sak!).
Mannen -fortsätter tiga.
Kvinnan -upprepar för tredje gången saken, den här gången med lite högre tonart med volymen uppskruvad.
Mannen -bläddrar i tidningen.
Kvinnan -upprepar sig ännu en gång, nu i falsett.
Mannen -utbrister: JAAA! Vad du tjatar.

fast låt oss gå till soffs med ett roligare inlägg

Ni kan bortse från den där g(apa)nde typen till vänster på första bilden, men visst är Milo så fin i den gula bodyn! Älsklingen då. Mitt vackra underbara lilla barn!
Han somnade (vid bröstet så klart) för en halvtimme sen och jag saknar redan. Hoppas samtidigt för bådas vår skull att vi inte behöver ses mer i natt. Ska sova soffa och om allt går enligt planerna ska jag göra det många långa timmar i sträck medan mina såriga bröstvårtor får lite vila.
Men först ska jag läsa bok, Dödergök av Katarina Wennstam. Hon är bra, hoppas den här boken är det med.

Natti för nu.

krishantering

Jag tjatar tydligen hela tiden.
Eller nej, ibland tjafsar jag också.
Och jo just det, sur är jag med däremellan.
Bra, då vet jag liksom.
Imorgon är det dags för terapi igen efter en tids paus. Inte en dag för tidigt som det känns nu.
Lycka till! -vill jag säga till henne.

jomenjajustdet

Måste ju bara skriva att jag under min shoppingrunda i stora staden tog en paus och plötsligt hamnade mitt i en slipsknytartävling.
Ja, faktiskt. Kändes helt knasigt först, som en scen ur en halvkass film. Men kul var det för lättroade Jonna.
Det hela ägde rum i Gallerian och nej -jag vann inte, men fick en hyfsat hedrande tid på 3,65 sekunder. Inte illa för att vara en som i princip aldrig bär kravatt och knyter en endast då den hänger runt någon annans hals. Han som ledde, hade tiden 1,56 sek, så jag var ju inte ens där och nosade, men har ändå tydligen talang, sa de som visste! Lite träning och jag kör på en och en halv nästa år.

Nu -natti natti.

fars dag

Jag har tur -min pappa är bäst! Lika bäst som Milos. De är där tätt i toppen och en dag som denna känns det väldigt bra att vara så lyckligt lottad, att jag både har en och lever med en annan som är så värda att firas.

Milos present stals ju som bekant ur vagnen i veckan, så det fick bli en annan. Och det blev en överraskning.

Marcus är i Stockholm på jobb så vi spontanåkte naturligtvis dit idag, dök upp på hotellet vid lunchtid och träffade där en inget ont anande papps. Mycket uppskattat! Mina killar var båda väldigt glada av att lite otippat denna söndag få göra storstan tillsammans. Medan de gjorde det, shoppade jag loss och har nu två festtunikor extra men ingen mer fest.

Nu sover Milo.

Jag tror stundvis att jag gör det med, men ser sen torra bleka fingrar dansa illa över tangenterna och vet att jag visst är vaken.

Fast no more.

Nu sova.

God natt.

fest och gråt

Milos kompis Signe fyllde ett år igår och i eftermiddag är det kalas. Killens första fest! Han sover nu och laddar batterierna som inte alls blev påfyllda i natt.
Det är en mycket jobbig period ur somna-sova-synvinkel sett. Vet inte riktigt vad testa härnäst. Tyvärr har vi ju inget eget rum att ge honom, något jag tror han skulle trivas i av det superfina nätterna hos mormor och morfar att döma. Vi testade att ha honom i vardagsrummet men det gick sådär.
Kanske är det lite post-förkylnings-syndrom. Jag ammade ju som bekant massor på läkarens ordination förra helgen och nu vill han tutta mest hela tiden. Han somnar på kvällen vid bröstet, vaknar en halvtimme senare och skriker tills han får tutte igen. Något som kan ta uppemot två timmar då jag verkligen inte vill återamma så snabbt eftersom bröstvårtorna vid det här laget blöder och svider satan.
Dock slutar det alltid med att jag gråtande ammar igen.
Och igen.
Och igen.
Det blir säkert bättre när Marcus är hemma mer och kan ta nätterna. Nu när jag är ensam finner jag inget annat val än att ta till tuttarna. Milo är en smart kille och vet att de sitter på mig och tar jag upp honom vet han vidare att han till sist får.
Ja ja.
På dagarna åtminstone är min älskling den gladaste killen i världen och vi har så skoj ihop. Verkligen jätteroligt, vilket får mig att varje dag glömma kvällarna och nätterna, något jag misstänker är hans plan och tro på harmoni inför de kommande, även om jag innerst inne vet att det antagligen kommer fällas en hel del tårar från båda ögonparen.
Ikväll ska jag dock vara steget före. Har en teori i rockärmen som jag ska testa. Den innehåller inga tuttar.
Om inte det heller funkar hoppas jag på en lösning i boken Sova utan gråt som inhandlades i veckan, men som jag helst inte läser.
Jag menar -när skulle jag kunna eller orka det?
Tänk om jag inte hade varit ett känslomässigt vrak under de där 165 dagarna i tvångsvila förra året, tänk om jag hade orkat läsa den boken (plus hundra till) och nu vetat precis hur få bebis att sova utan gråt och massa annat som är bra att veta.
Tänk om, tänk om...

Nu ska jag föna håret.