Det tränas promenad med papps i nya fina vinterskor storlek 20. 
Milo tycker mycket om!
fredag 13 november 2009
torsdag 12 november 2009
hör och häpna
Efter en timmes (helt sanslöst hur lång en sådan timme är!) krig mellan åtta och nio igårkväll somnade min älskling till slut och fortsatte också sova. Jag sov på soffan. Vid tre vaknade han och jag klappade på rumpan så han somnade om och sedan var det inte dags förrän vid sju igen! Då värmde jag flaskan med vällingen som jag hade ställt i kylen men såklart gillades inte det. Till sist blev det bröstmjölk. Bra ändå, hela natten utan mat! Hurra för oss.
Nu ska jag göra oss klara inför dagens ÖF.
Nu ska jag göra oss klara inför dagens ÖF.
onsdag 11 november 2009
helt normal
Tog en liten prommis på stan med Milo och handlade vällingverk. Ska såååå försöka fixa det till honom när han vaknar runt tre. Sååå!
Heja mig.
Fy för i satan vad skönt det är att slippa det där hormontillskottet. Riktigt känner hur halten progesteron sjunker as we speak i samma takt som mungiporna dras upp och humöret stabiliseras.
Det är inte nådigt allt man utsätts för i hormonväg bara genom att vara kvinna. Men visst, alternativet hade aldrig gått. Tänk er män med PMS en gång i månaden. Nej just det, går inte att ens tänka. Tillräckligt nära undergång kommer vi allihopa varje gång de är förkylda och det räcker.
Mitt braa mående började imorse. Utvilade tuttar och utvilad Jonna med underbara dansprogrammet hägrandes vid elva (Maggan1: nu har du chansen igen att se från första början!). Sen fortsatte det av bara farten med god lunch och trevlig samvaro.
Väl hemma på eftermiddagen hade jag fått brev från KK och varje gång det händer stelnar vi till, glömmer allt annat och i det närmaste med hysterisk iver rivs kuvertet upp.
-Bästa Jonna V!
Aldrig bra med bästa hinner jag tänka, eller utropstecken. Det tar en evighet till nästa rad en centimeter ner och jag tror att jag i ren förvirring till och med läser den blanka raden däremellan. Sen...
Provsvar idag visar...
ja vadå?
...att senaste provet var...
ja säg?!
...helt normalt.
Ja! Jippie! Helt normalt är allt vad jag vill läsa och höra. Jag är normal, mina celler är normala! Heja heja. Då blöder jag iaf inte av den anledningen. Yes yes yes. Normala jag. Nästa koll om två år och för en sån som mig som varit där var tredje månad i ett decennium med max ett års uppehåll emellan, känns två år som för alltid. Och just i detta nu låtsas jag att jag för alltid kommer vara helt normal!
Yes.
Heja mig.
Fy för i satan vad skönt det är att slippa det där hormontillskottet. Riktigt känner hur halten progesteron sjunker as we speak i samma takt som mungiporna dras upp och humöret stabiliseras.
Det är inte nådigt allt man utsätts för i hormonväg bara genom att vara kvinna. Men visst, alternativet hade aldrig gått. Tänk er män med PMS en gång i månaden. Nej just det, går inte att ens tänka. Tillräckligt nära undergång kommer vi allihopa varje gång de är förkylda och det räcker.
Mitt braa mående började imorse. Utvilade tuttar och utvilad Jonna med underbara dansprogrammet hägrandes vid elva (Maggan1: nu har du chansen igen att se från första början!). Sen fortsatte det av bara farten med god lunch och trevlig samvaro.
Väl hemma på eftermiddagen hade jag fått brev från KK och varje gång det händer stelnar vi till, glömmer allt annat och i det närmaste med hysterisk iver rivs kuvertet upp.
-Bästa Jonna V!
Aldrig bra med bästa hinner jag tänka, eller utropstecken. Det tar en evighet till nästa rad en centimeter ner och jag tror att jag i ren förvirring till och med läser den blanka raden däremellan. Sen...
Provsvar idag visar...
ja vadå?
...att senaste provet var...
ja säg?!
...helt normalt.
Ja! Jippie! Helt normalt är allt vad jag vill läsa och höra. Jag är normal, mina celler är normala! Heja heja. Då blöder jag iaf inte av den anledningen. Yes yes yes. Normala jag. Nästa koll om två år och för en sån som mig som varit där var tredje månad i ett decennium med max ett års uppehåll emellan, känns två år som för alltid. Och just i detta nu låtsas jag att jag för alltid kommer vara helt normal!
Yes.
första hjälpen
Igårkväll var jag på en tre timmars första-hjälpen-kurs, del ett. En kurs som alla föräldrar borde få gå på. Den här hölls på närmaste öppna förskolan vilket gjorde att jag bara missade två minuter av Desperate Housewives som började nio. Nåja, en parentes.
Viktiga intressanta saker sades och jag ser redan emot nästa gång.
Bland annat så pratade han akutsnubben om vikten att inte pälsa på barnen för mycket denna tid, vilket tydligen är väldigt vanligt. Varje år dör (hemska tanke) flera små spädisar för att de är för varma, ingen fryser ihjäl, även om det verkar vara den största rädslan föräldrarna har om man ser till hur de små är klädda inför promenaden. Klä dom som er själva minus ett plagg sa han, för vagnarna är varma i sig. Och framförallt -öppna upp och ta av när ni kommer in och ska strosa runt galleriorna eller om ni ska låta barnet fortsätta tuppluren inomhus.
En av många saker vi lärde oss igår.
Viktiga intressanta saker sades och jag ser redan emot nästa gång.
Bland annat så pratade han akutsnubben om vikten att inte pälsa på barnen för mycket denna tid, vilket tydligen är väldigt vanligt. Varje år dör (hemska tanke) flera små spädisar för att de är för varma, ingen fryser ihjäl, även om det verkar vara den största rädslan föräldrarna har om man ser till hur de små är klädda inför promenaden. Klä dom som er själva minus ett plagg sa han, för vagnarna är varma i sig. Och framförallt -öppna upp och ta av när ni kommer in och ska strosa runt galleriorna eller om ni ska låta barnet fortsätta tuppluren inomhus.
En av många saker vi lärde oss igår.
jobb
Tuttfällan var bra uttryckt Frida! Varför inte göra ett program om det TV3?! He he.
Sen tycker jag det har blivit lite mycket Marcusbashing på sina håll i kommentarerna. Visst är han borta många nätter just nu när det är jobb på annan ort, vilket är tungt för mig (ja, skittungt rent ut sagt emellanåt -gnäll, gnäll) och väldigt jobbigt för honom. Tyngre och jobbigare än vi trodde innan. Men vi tog beslutet att han jobbar, någon måste det, medan jag är hemma och hans jobb är inte 9-5. På gott och på ont. Det goda är att det periodvis räcker med att skriva hemma en timme på förmiddagen och därmed ha gjort närmare en veckas jobb, så krönikerbiten i det hela är ju faktiskt kalas.
Efter årsskiftet är det hursom min tur att jobba utanför hemmet. Då ska jag tillbaka deltid till mitt andra slit. Eller slit förresten, inte direkt om man jämför, men det känns bra. Bara att få komma iväg och få lite annan stimulans (har lite väl mycket sus mellan öronen som det är nu), men också för att Marcus och Milo ska få hitta sina rutiner och vara tillsammans bara de två.
Samtidigt känns det riktigt apläskigt. En del av mig vill limma mig fast vid min son och aldrig släppa, men jag är mer än mamma och framförallt mer mamma om jag släpper lite och då också in pappa på ett tydligt och mer konkret sätt. Det kommer vi alla må bra av. I synnerhet Milo.
Nu ska jag äta en havrekaka.
Sen tycker jag det har blivit lite mycket Marcusbashing på sina håll i kommentarerna. Visst är han borta många nätter just nu när det är jobb på annan ort, vilket är tungt för mig (ja, skittungt rent ut sagt emellanåt -gnäll, gnäll) och väldigt jobbigt för honom. Tyngre och jobbigare än vi trodde innan. Men vi tog beslutet att han jobbar, någon måste det, medan jag är hemma och hans jobb är inte 9-5. På gott och på ont. Det goda är att det periodvis räcker med att skriva hemma en timme på förmiddagen och därmed ha gjort närmare en veckas jobb, så krönikerbiten i det hela är ju faktiskt kalas.
Efter årsskiftet är det hursom min tur att jobba utanför hemmet. Då ska jag tillbaka deltid till mitt andra slit. Eller slit förresten, inte direkt om man jämför, men det känns bra. Bara att få komma iväg och få lite annan stimulans (har lite väl mycket sus mellan öronen som det är nu), men också för att Marcus och Milo ska få hitta sina rutiner och vara tillsammans bara de två.
Samtidigt känns det riktigt apläskigt. En del av mig vill limma mig fast vid min son och aldrig släppa, men jag är mer än mamma och framförallt mer mamma om jag släpper lite och då också in pappa på ett tydligt och mer konkret sätt. Det kommer vi alla må bra av. I synnerhet Milo.
Nu ska jag äta en havrekaka.
det här med amning
Jag har ammat sedan dagen Milo föddes. Det har gått bra lika länge, min son hittade bröstet snabbt och kunde sedan suga rätt så han fick i sig massa mat som mättade. Bra så.
Jag visste att jag ville amma. Såklart jag ville. Hade längtat så länge efter det här med levande barn och två gånger innan fått ta till piller för att stoppa mjölken, så den här gången hoppasdes jag verkligen att jag skulle få göra alla de där sakerna en mamma kan göra, bland annat amma. Amma och amma.
Minns på BB de där första hysteriska timmarna då otaliga barnmorskehänder upprepade gånger var framme och drog i mina bröstvårtor och vred på lille Milos huvud, allt för att hjälpa oss på traven och det gick som sagt bra. Jag fick massor av beröm för något jag inte styrde ett dugg, men visst trevligt ändå med uppmuntrande ord.
Fast om det inte hade gått så bra? Vad hade de sagt då? Vad hade det kännts som? Alla kan inte amma, vill inte amma, alla barn hittar inte tekniken och det måste få vara bra det med!
Jag var eller är inte duktig för att det har gått bra för oss. Bara lyckligt lottad eftersom det här var det jag önskade. Kvinnan i huset bredvid, hon som flaskmatat från första stund är minst lika duktig och hennes barn mår minst lika bra. Det är jag övertygad om.
Hursom.
Amningen gick fortsatt väldigt bra och mjölk fanns, men vi började ändå emot allas (de på BB, BVC -varför sådan flaskfobi?) råd med ersättning kvällstid. Dels för att Marcus skulle få vara med mer och dels för att verkligen tanka Milo mätt inför natten. Jag inbillar mig att han sov bättre ett tag tack vare flaskan.
I alla fall.
Jag ammar alltså fortfarande. Har varit på gång att sluta ett tag för jag känner att det räcker nu när min älskling är 9 månader och duktigt äter annat, men också för att jag är övertygad om att det är amningen som stör vår nattsömn. Milo äter gröt på kvällen, blir mätt av det och skulle lätt klara sig natten igenom men han vaknar titt som tätt för att han vill ha sin napp, mig. Ett uppvaknande som varken är honom eller mig till gagn.
Varför har jag inte slutat då?
För att det inte är så enkelt. Enkelt för stunden däremot är att stoppa tutten i munnen och veta att han snart somnar igen, åtminstone för ett tag. Är man dessutom som jag på sistone har varit ensam många nätter (tyvärr har Marcus jobb sett så ut just nu) -blir det hela ännu svårare.
Sen tar det emot lite att erkänna, men amningen har såklart fyllt en "funktion" för mig med. Våra tumanhandstunder nätterna igenom har trots sömnbristen varit de mysigaste som finns (innan sprickorna) och visst är det fint att känna sig så behövd som är som kossa.
Men.
Nu är det slut.
Ja eller snart.
Två nätter nu utan tutte och fler blir det. För jag är gladare, Milo med. Marcus är trött, fast det får han ta igen på hotellrum inatt då jag ska stålsätta mig och försöka att inte ta till det för stunden enkla -tutten.
Hoppas det går bra.
Jag visste att jag ville amma. Såklart jag ville. Hade längtat så länge efter det här med levande barn och två gånger innan fått ta till piller för att stoppa mjölken, så den här gången hoppasdes jag verkligen att jag skulle få göra alla de där sakerna en mamma kan göra, bland annat amma. Amma och amma.
Minns på BB de där första hysteriska timmarna då otaliga barnmorskehänder upprepade gånger var framme och drog i mina bröstvårtor och vred på lille Milos huvud, allt för att hjälpa oss på traven och det gick som sagt bra. Jag fick massor av beröm för något jag inte styrde ett dugg, men visst trevligt ändå med uppmuntrande ord.
Fast om det inte hade gått så bra? Vad hade de sagt då? Vad hade det kännts som? Alla kan inte amma, vill inte amma, alla barn hittar inte tekniken och det måste få vara bra det med!
Jag var eller är inte duktig för att det har gått bra för oss. Bara lyckligt lottad eftersom det här var det jag önskade. Kvinnan i huset bredvid, hon som flaskmatat från första stund är minst lika duktig och hennes barn mår minst lika bra. Det är jag övertygad om.
Hursom.
Amningen gick fortsatt väldigt bra och mjölk fanns, men vi började ändå emot allas (de på BB, BVC -varför sådan flaskfobi?) råd med ersättning kvällstid. Dels för att Marcus skulle få vara med mer och dels för att verkligen tanka Milo mätt inför natten. Jag inbillar mig att han sov bättre ett tag tack vare flaskan.
I alla fall.
Jag ammar alltså fortfarande. Har varit på gång att sluta ett tag för jag känner att det räcker nu när min älskling är 9 månader och duktigt äter annat, men också för att jag är övertygad om att det är amningen som stör vår nattsömn. Milo äter gröt på kvällen, blir mätt av det och skulle lätt klara sig natten igenom men han vaknar titt som tätt för att han vill ha sin napp, mig. Ett uppvaknande som varken är honom eller mig till gagn.
Varför har jag inte slutat då?
För att det inte är så enkelt. Enkelt för stunden däremot är att stoppa tutten i munnen och veta att han snart somnar igen, åtminstone för ett tag. Är man dessutom som jag på sistone har varit ensam många nätter (tyvärr har Marcus jobb sett så ut just nu) -blir det hela ännu svårare.
Sen tar det emot lite att erkänna, men amningen har såklart fyllt en "funktion" för mig med. Våra tumanhandstunder nätterna igenom har trots sömnbristen varit de mysigaste som finns (innan sprickorna) och visst är det fint att känna sig så behövd som är som kossa.
Men.
Nu är det slut.
Ja eller snart.
Två nätter nu utan tutte och fler blir det. För jag är gladare, Milo med. Marcus är trött, fast det får han ta igen på hotellrum inatt då jag ska stålsätta mig och försöka att inte ta till det för stunden enkla -tutten.
Hoppas det går bra.
livet är en dans. nåja.
Vaknade hormonfri! Underbara kära kropp vad jag gillar den i dag. Inte bara hormonfri (det tillståndet är nog visserligen mer mentalt, men lika trevligt ändå, eftersom jag ju så sent som igår tog sista pillret), mina bröstvårtor har fått vila hela natten med och mår nu kalas.
Super.
En av kvällstidningarna hade ringt Marcus igår och frågat om hans medverkan i Lets Dance. Vilken? Undrade han. Ha ha. Skulle inte det vara kul!?! Är det något jag har önskat för honom, trots ihärdiga protester, genom åren så är det just medverkan där. Kan själv inte tänka mig något roligare än att ett tag som jobb dansa dagarna i ända och sen glänsa i glitterblåsa på fredagkvällarna. För att inte tala om den långsiktiga biverkningen -stärkt och smidigare kropp. Ja tack, ge mig! Tyvärr så var det bara snack, men nog skulle det behövas en dyster poetgök bland alla paljetter.
Super.
En av kvällstidningarna hade ringt Marcus igår och frågat om hans medverkan i Lets Dance. Vilken? Undrade han. Ha ha. Skulle inte det vara kul!?! Är det något jag har önskat för honom, trots ihärdiga protester, genom åren så är det just medverkan där. Kan själv inte tänka mig något roligare än att ett tag som jobb dansa dagarna i ända och sen glänsa i glitterblåsa på fredagkvällarna. För att inte tala om den långsiktiga biverkningen -stärkt och smidigare kropp. Ja tack, ge mig! Tyvärr så var det bara snack, men nog skulle det behövas en dyster poetgök bland alla paljetter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)