Idag är det sommar igen och jag ska inte gnälla en sekund. Ångrar att jag var så avigt inställd mot värmeböljan nu sist, även fastän jag inte riktigt kunde styra det och än mindre ångra nu, då jag faktiskt inte alls mådde bra i svetten som konstant rann, men med facit i hand så har man (jag) inte haft jättekul av regnet heller. Så nu, med lite drygt 20 i termometern och solmolnigt på himlen är det tipptopp som Musse Pigg skulle sagt.
Ska åka med Päivi och kolla på tavlor, kanske köpa, i eftermiddag och sen efteråt handla en korv eller två från Makkarakauppa. Mums.
torsdag 5 augusti 2010
onsdag 4 augusti 2010
jämförelse
Vecka 36+6 då och vecka 36+3 nu. Kanske svårt att se men det är inte jättemycket skillnad. På magen. Lite större nu kan jag tycka men då är ju jag som sagt i övrigt lite kraftigare här och var, samt blekare då.
bandana
Har en liten Björn Borg som springer runt här hemma.
Var tidigare och åt supergod lunch hos finaste tjejerna A-K och Signe där också de andra fina tjejerna Kim och Olivia var. Milo fick då låna Signes hårband som ännu inte har fått lämna hans huvud. Söta killen.
I förmiddags besökte jag alltså tandläkaren och det gick tack och lov smärtfritt för det enda som gjordes var lite slipning i kanterna så tungan får ro och resten tar vi sen i september. Då blir det till att rotfylla och lägga på en krona. Hela kalaset kommer om jag har tur att gå på 7-8 000 kr. Lovely. En hel del plåga och elände och så ska man betala sanslösa summor för det, bra affärsidé!
För någon annan.
Sen är det ju en till tand som är sprickfärdig av och med amalgam och den måste snarast bytas ut så jag slipper repris i favorit. Så en tiotusen svenska kronor i runda slängar kommer jag behöva hosta upp i höst.
Skoj?
Inte så.
Men idag är glad att jag slipper ont i munnen i alla fall och ikväll är det dans och så springer en liten Björn B omkring och skrattar. Vad mer kan man egentligen begära.
6 dagar kvar förresten...
Var tidigare och åt supergod lunch hos finaste tjejerna A-K och Signe där också de andra fina tjejerna Kim och Olivia var. Milo fick då låna Signes hårband som ännu inte har fått lämna hans huvud. Söta killen.
I förmiddags besökte jag alltså tandläkaren och det gick tack och lov smärtfritt för det enda som gjordes var lite slipning i kanterna så tungan får ro och resten tar vi sen i september. Då blir det till att rotfylla och lägga på en krona. Hela kalaset kommer om jag har tur att gå på 7-8 000 kr. Lovely. En hel del plåga och elände och så ska man betala sanslösa summor för det, bra affärsidé!
För någon annan.
Sen är det ju en till tand som är sprickfärdig av och med amalgam och den måste snarast bytas ut så jag slipper repris i favorit. Så en tiotusen svenska kronor i runda slängar kommer jag behöva hosta upp i höst.
Skoj?
Inte så.
Men idag är glad att jag slipper ont i munnen i alla fall och ikväll är det dans och så springer en liten Björn B omkring och skrattar. Vad mer kan man egentligen begära.
6 dagar kvar förresten...
doodles
Blev två (alkofria) öl, oliver och lite ostbågar till dansen ikväll. De senaste mest för att försäkra viktuppgången. Kan ju inte börja gå ner nu när jag så duktigt fått upp kilona under alla månader.Är uppe i 75 vilken sekund som helst och för att från början vara en 52 kilos baddare, ja eller kanske landade jag på 54 mellan gravidideterna innan jag började vandra uppåt igen, så är det hyfsat med vikt att bära på. Ingen jätteuppgång direkt även om det räcker bra som det är och att gå ner dom sen, ja det kommer jag göra, men som sagt det får bli när det blir -inte än. Nu har jag en vecka på mig att snacksa på doodles och annat och ska ta tillfället i akt. Tycker att jag är mycket "rundare" i ansikte, rumpa mm nu än med Milo i magen och då slutade vikten på närmare 70. Måste säga att det är skönt att inte äga en våg. Kollar ju när jag är hos BM (igår) mest för nyfikenhets skull och för att man liksom ska det, men tycker egentligen att det är rätt ointressant. Jag menar en farlig uppgång märks på annat sätt än på siffrorna på vågen.
Nu blir det kvällsfil med musli. Måste alltid avsluta dagen med det så jag sover typ gott. Imorgonbitti är det tandläkare och jag ser inte fram emot det även om jag längtar efter att kunna tugga ordentligt och slippa skavsår på tungan. Men att gå dit, nej fy. Känns som att min gamla skräck kommit tillbaka för en påhälsning och vägrar uppenbart gå. Jag kommer därför envist inte avsluta den här dagen riktigt än. Natten går för fort om man sover och morgondagen får gärna vänta så länge den bara kan.
Kram.
tisdag 3 augusti 2010
mage
Vecka
37+2. Om en vecka har jag min lilla dotter vid bröstet. Exakt en vecka fram i tiden och magen är inte där längre. Längtar dit men visst kommer det kännas tomt med.
måndag 2 augusti 2010
upp och ner
Fick mig lite nålar idag igen och inte för att de direkt har hjälpt men ändå som sagt, de gör ju inte saken värre i alla fall. Hade rätt ont i vänster rumphalva med imorse och trodde där ett tag att det nog trots allt skulle bli till att tillbringa resten av tiden i stolen med hjul, men faktisk, medan höger är lika ond som den varit så är vänstervärken relativt borta nu (ta i trä) och det efter en rejäl nål mitt i smärtan. Så nog ska vi tro på nålarna. Ett tag till.
Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.
En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.
En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!
Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.
En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.
En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!
söndag 1 augusti 2010
nedräkning: ensifrigt
Om 9 dagar är det dags. Då smäller det som man säger, eller gör man? Hursomhelst så är det då vi äntligen ska få träffa vårt älskade lilla barn som bott i magen sen förra året. Jag längtar efter henne, det gör jag. Älskar så det gör ont.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.
Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!
Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.
Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.
Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!
Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.
Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)