torsdag 13 december 2012

lusselelle

Det är två månader sen sist och jag har länge gått och väntat på bättre tider, men de kom aldrig så jag skriver från där jag är nu. De sämre. Men det är tider de också. Ho ho ho.

Är nyligen kurerad från en tuff magsjuka som knäckte det nästsista i mig och är hemma just nu med Milo som sedan fick den. Finns roligare saker att få av sin mor gissar jag men då Mimmi gav den till mig (tror jag) skyller vi allt på henne ;-).

Sen sist?
Ja, vad har hänt. Mycket och inget.
Tyckte synd om mig häromdagen och tänkte att buhuu, det här är den sämsta hösten någonsin, uh uh uh.
Men nej då. Kom sedan på att inte mycket slår 2006. Vilket kanske inte piggade upp avsevärt men gav mig ändå perspektiv. Fast bara för att 2006 var ett bottenår blir ju inte den sista tidens händelser direkt efterträvansvärda och så får jag känna.
Har inte kunnat formulera mig kring det som hänt och vill egentligen inte heller, men jag resonerar som så att om jag kunde skriva mig ur krisen då (2006) så borde det hjälpa även nu. Och helt ärligt. Då jag redan läst om mitt eget elände i ett antal av landets kvälls- och veckotidningar så kan väl jag också få säga min sida om saken?
Vad skulle kunna hända liksom? Någon blir sur och säger upp kontakten? Nä just det, det har ju redan hänt.

Min man hemma nyss hemkommen efter två veckor på behandlingshem. Tiden före var inte rolig. Tiden nu är inte rolig. Han går i fortsatt behandling dagligen och ska så göra i någon månad till, sen ännu lite mera och sen får vi se.

Det är inte lätt att vara missbrukare, det är ett helvete att vara anhörig.
Ett ensamt helvete.
För även om vi egentligen är flera så är man ensam. Är jag ensam. Har kännt mig så ensam. Gör det än. För de som kan, de håller sig borta. Enligt min (anhörig)terapeut -för att det är så mycket skam och skuld inblandat och jag hoppas han har rätt för det skulle på något sätt lindra något den skavande känslan av ensamhet även om jag inser att min oro, sorg och ilska kvarstår och är min att handskas med.
Alkoholism och eller med annat missbruk är en fruktansvärd sjukdom. En dödlig sjukdom. Den drabbar verkligen hela familjen liksom gör andra dödliga sjukdomar.

Alkoholism är en sjukdom men med en stor skillnad från de flesta andra -Du som är sjuk kan göra dig frisk (så frisk som det går). Det är inte ditt fel att du är sjuk men du är skyldig dig själv och dina närmaste att bli frisk.
Och det finns hjälp! De flesta klarar det inte ensam. Det är inte skamligt att be om hjälp.

Jag är glad att jag haft min familj och finaste Sarah att fika och prata med. För helt ensam är man inte särskilt stark. Alls.
Eller i och för sig. Batman är det på sitt sätt och Spiderman med, men låt snubbarna jonglera med två barn, heltidsplugg, två jobb och en respektive på behandlingshem så får vi se hur många städer som blir räddade under tiden.


Trevlig Lucia på dig.



15 kommentarer:

MrsRos sa...

Skönt att du är tillbaka! Har tänkt på efter den senaste tidens skriverier.

Det måste vara oerhört tufft. All styrka till er.

Glad att du är tillbaka, hoppas det kommer fler inlägg snart.

Hoppas ni får en fin lucia!

Kram

Susanne sa...

Stor kram till dig, kämpa på!

Hälsningar Susanne

Anonym sa...

Hej Jonna! Känner dig/er inte, men läst din blogg och saknat dina roliga inlägg den sista tiden. Förstår att du/ni inte har det lätt, men jag hoppas för er skull att det reder upp sig. För vem f-n har sagt att livet är lätt, det är det inte för många, om man skrapar lite på ytan, eller hur??? Du har det tufft för tillfället, ensam med allt, o ungar som kräver, men jag önskar dig av hela mitt hjärta att allt blir bättre. Trevlig Lucia, och en God jul och ett Riktigt gott nytt år, önskar jag er, hela familjen. Kram. Mormor.s

Anonym sa...

Tycker det är starkt att ni vågar skriva öppet om era problem. Alkoholism vill ingen prata om, men oj så många som är drabbade!! Har själv nyligen hittat till 12-stegsprogramnet för anhöriga/vuxna barn och det som ofta slår mig är att AA-mötena alltid har minst dubbelt så många besökare än de anhörigas, men det borde ju vara tvärtom. Vi är inte ensamma, om man vågar öppna sig märker man snart att det finns många i samma sits! Tack för att du delar med dig och kämpa på!!

Tuula sa...

Moi, har inte läst några skriverier om er, så jag vet inte så mycket vad som har hänt.
Har själv varit anhörig till missbrukare, så jag vet vad det vill säga.
Tänker på dig och sänder mycket positiv energi till dig och till din familj. Tuula

Tina sa...

Har följt dig ett bra tag och undrat vad som hänt, varför du inte skrivit. Hör till dem som aldrig köper veckotidningar och bara sporadiskt läser Aftonbladet på nätet, och har därmed inte haft en aning. Men förstår nu. Undrar dock en sak; förstår du själv vilken vilken tuff, stark tjej du är? Blir oerhört imponerad av att du lägger ut dig/er på bloggen, även om jag säkert är ganska ensam om att inget veta. Det är ändå SÅ MODIGT OCH STARKT GJORT! Önskar er båda, men framför allt dig, all styrka du behöver för att ta hand om dig själv och barnen, för det måste ändå vara prio ett. Önskar din man all välgång också, men för att han ska kunna komma tillbaka tror jag att det krävs att du klarar av dig själv och barnen. Låter kanske som lite svammel här men det är välment. Tanken är lite som med syrgasmaskerna på flyget, sätt på dig din egen först, för att kunna hjälpa andra. Stor kram!

Anonym sa...

Finaste Jonna!
Blev så glad att du skrivit av dig lite här på bloggen. Gör det flera gånger, det lättar lite på trycket som man bär inom sig. Vet av egen erfarenhet. Förstår att det har varit och är tufft, men jag är övertygad om att ni fixar detta också. Båda behöver hjälp och stöd, så att all eran "råg i ryggen" kommer tillbaka.
Hoppas kräksjukan gett med sig nu och att lucian har visat sig även för er (min lucia var på radion).
Tänker på er och sänder många varma kramar med styrka i till både dig och Marcus och barnen.
//Maggan1

Anonym sa...

Åååh. Så kul att höra ifrån dig... Eller säger man så när du går igenom det du gör.. Vet inte. Bara glad att du står upp.... Eller iallafall står kvar. Vet hur det är när det blåser tufft. Men kan inte tänka mig hur det skulle vara om det hamnade i kvällspressen också. Mitt råd (som om du skulle behöva något) är. Sök anhörighjälpen. Känd eller okänd, kvinna eller man. Det är samma helvete alla går igenom, och tro mig det hjälper att veta att man inte är ensam med det man går igenom. Tusen styrkekramar. Du är viktig. Du är värdefull. Du är en hjälte. Kram Gråa musen

Anonym sa...

Kul att se dig här igen, har full förståelse att skrivandet legat nere ett tag.
Inses att det inte alltid är kul, min egen erfarenhet, har en bror som numera är drogfri, är att det är ett helvete när det pågår och kan vara nog så jobbigt även när den drogfria tiden kommer. Har mött många med alkoholproblem genom åren då jag är chef och fått arbeta med att rehabilitera, eller nåja, tillse att individer får hjälp helt enkelt. Många klarar av att sluta men blir oftast så uppe i sig själva att bara det kan bli jobbigt för omgivningen, som små barn har en del varit, " titta på mig!! jag är drogfri idag. Titta på mig, hela tiden". Kan aldrig sätta mig in i hur det är att ha den här sjukdomen, men att vara anhörig eller vara nära någon som har sjukdomen, blir den nyktre/drogfrie idividen en vardag och man tänker inte på att varje dag "applådera" tillståndet. Det är min erfarenhet och ingen vetskap jag försöker förmedla, och ja, man blir oftast jävligt ensam och så tycker jag det är i många problemsituationer, en del lyssnar med ett halvt öra ett litet tag, men vill sedan bara höra att allt är bra. Har en vuxen som som fått en väldigt sen diagnos ADD/Aspergers samt social fobi, o jösses vad jag har varit ensam i det jobbet med att få hjälp med att hjälpa min son, skulle velat ställa mig på torget och bara skrika rätt ut ibland, men så gör man ju inte, eller? Sköt om dig Jonna, vi är många som tänker på DIG.
Maria i Linköping

smultron sa...

Hinner inte läsa så mycket bloggar längre, men har hängt med så pass att jag sett att du börjat plugga, kul. Och även att familjen flyttat på sig. Det senaste som hänt låter tufft. Hoppas du ska slippa känna dig ensam och trevlig lucia till dig också!


åsa sa...

Du är en kämpe Jonna och så otroligt duktig!
All heder åt dig som lyckas "hålla ihop" allting, det är inte någon dans på rosor att vara "medmissbrukare" som man blir då det finns ett missbruk i familjen.
Sköt om dig, du får inte glömma bort dig själv och var rädd om dig!
Ha dé!/Kram

Anonym sa...

Kära Jonna!

Vad glad jag blev att se ett inlägg från dig. Jag har följt din blogg under några år nu. Undrat så varför det helt plötsligt blev tyst. Har tänkt på dig fastän vi inte känner varandra. Sen förstod jag efter att ha läst tidningarna. Jag har inte sett alkoholism på så nära håll som du, men ganska nära. Har flera vänner med föräldrar som har den sjukdomen. Vänner med partners som har sjukdomen. Det är tufft, det förstår jag efter det jag har hört och sett från mina vänner. Hoppas att det vänder och att ni får en underbar jul hela familjen. Vänliga hälsningar från Jenny

Anonym sa...

Har tänkt mycket på dig också! Är själv ett vuxet barn så förstår lite vad du går igenom men ändå inte!
Har själv valt att sluta helt med alkohol sedan jag för 12 år sedan blev mamma. Vill inte att mina barn skall behöva se och uppleva en full mamma! Är dessutom rädd att själv bli alkoholist naturligtvis.
STORA,STORA Kramar till dig från Tess W

Anonym sa...

Hej och välkommen tillbaka! Har saknat dina inlägg. Stor kram till dej och familjen. Allt kämpande kommer inte att vara förgäves, håll ut!

Maria sa...

Läst din blogg från och till länge och tittade in idag, för första gången på länge. Hoppas på att ni får en bra jul och nyår och att 2013 blir ett bra år!