yr

I lördags den 2: maj var det ett år sen jag började puffa. Känns helt overkligt.
Tänk. För ett år sen fanns inte Milo, mer än i våra drömmar och förhoppningar.
För ett år sen skulle min kropp nedregleras och tömmas på hormon för att sedan på konstgjord väg börja proppas full med nya. Allt för att på sikt skapa det vackra underverket som nu ligger och sover så sött i sin vagga.
Blir yr när jag tänker tillbaka på det. Försöker fatta, men har aldrig riktigt lyckats och gör det fortfarande inte.
Den 16:e maj 2008, nedreglerad och klar, tog jag min första spruta i magen. En dos hormon som blev startskottet för de ägg som där och då började mogna i mig. Startskottet för kärleken som sedermera kom att kallas för Mini och som idag heter Milo. Ur de 30 blåsor som den 1:a juni förra året tömdes lyckades läkarna få ut 13 ägg varav 6 befruktades och 5 utvecklades till embryon av toppkvalitet. Ett av dessa fem fick jag tillbaka på min födelsedag, den tredje juni och är alltså Milo idag. De fyra andra vilar i väntan på i frysen på Linköpings univeritetssjukhus. Fyra pyttisar varav något eller några kanske en vacker dag kan få bli till ett älskat litet sykon till våra små här hemma och i hjärtat.
Snacka galet. Vilken resa. Hans resa. Det kunde ju lika gärna vara Milo som vilar där och väntar. Men det är det inte. Han vilar i sin säng. Han reste långt vårat älskade barn och nu är han hemma.
Yr blir man som sagt.

finnig och ful

Håller på att bli vansinnig. Har sedan en vecka dagligen attackerats av nya och fler finnar. Inte finnar som i mina landsmän -finnar, utan finn-finnar, äckliga röda kliande prickar i ansiktet som jag tyvärr inte kan låta bli att pilla på, med givet resultat -ännu rödare och större äckliga prickar som inte vill lämna mig ifred. Hatar detta. Ser ut som fan. Har aldrig, inte ens som tonåring, haft några större problem med dessa bortsett från en tid i England då det blommade upp något helvetiskt och jag fick äta antibiotika. Visst, något litet anfall då och då, vid mens eller stress men detta... gaaah, blir galen. Kliar så förbaskat. Och inte går det bort heller. Ett par dagar max och sedan brukar de försvinna, men inte nu alltså. Måste handla om nåt hormonellt strul i den gamla kroppen som ger sig till känna genom ilskna röda meddelanden i den lika gamla fejan.
Blää up sa den lilla söta grodan.
Blää up.

avgrund

Så trött alltså. Efter att för andra gången på en månad ha kört en sträcka på 35 mil kan jag bara konstatera att jag inte orkar det. Men kommer garanterat göra eller köra en ickefavorit i repris rätt snart igen. Tur man fort glömmer sånt som gör ont. Och ont gör det. Att köra. Värre än att gå. Det är något med mina knän (förutom axlar, nacke, rygg och höfter), något som inte är helt bra efter tvångsvilan och det blir väldigt tydligt efter "lite" bilåkning. Dessutom tär resandet på psyket. Att vara så galet fokuserad som man måste vara bakom ratten medan hormonerna far runt och tuttarna spänner är inte lätt, framförallt inte med lille sonen i baksätet. Men det som inte dödar, stärker och jag är Hulken nu.

hemma

Resan gick bra. Snackade med Lisa som satt i baksätet och barnvaktade liten kille medan jag körde. Gick fort och smidigt. Milo blev bara hungrig en gång och det tajmade sig väl med våra fulla kissblåsor som just då behövde tömmas.
Nu är vi hemma. Hos papps. Eller han är iofs iväg och lämnar våra deklarationer just nu (varför alltid i sista sekunden?), men hemma i alla fall och snart är papps det med. Skönt att komma hit men samtidigt funderar jag direkt på vart vi ska åka härnäst. Fick nog rejält nog av hemmet i höstas, fast nu blir vi här. Ett tag. För älsklingens skull. Även om han nog inte ännu bryr sig värst om var han är. Och åka bil är ju kul.

På bloggportalen, som jag rätt nyligen börjat ha tid att läsa igen, ser jag att artiklar om frukten som gör oss feta är de mest kommenterade. Folk rasar. Inte så mycket över frukten som över tröttsamma kostråd som konstant tar nya svängar och jag kan väl bara hålla med. Rasa orkar jag inte, finns viktigare saker att ödsla energi på men nog är det tröttsamt. Nu vågar jag ändå inte äta frukt för lilla magens skull, men nog måste väl fördelarna med frukt vara fler än nackdelarna?
Ja ja. Imorgon rasas det över annat. Spännande väntan tills dess.

Något jag däremot smårasar över, tveksam till om det egentligen är värt det, är gubbar (och övriga) som orkar skriva att bilder på andras barn är dåliga eller ännu värre att barnen på bilderna är fula. Nu är jag extremt naiv, men jag tycker ändå att man kan hålla käft om man inte råkar uppskattar dessa. Jag vet att det finns idioter och knäppgökar överallt, framförallt på nätet och det är en anledning till en annan typ av tvekan, men om man nu har gjort valet så hoppas man ju på respekt, vilket de flesta tack och lov visar.
Alltså. På konstateranden av typen "visst är han vacker" (om ens barn) vill/önskar jag liksom i princip alla andra föräldrar bara ha positiv feedback. Eller ingen alls.
Allt annat får ni tycka vad ni vill om och också sätta ord på det. Snällt va ;-)

Varma kramar till er, en dag då värmen inte längre är lika självklar i luften.



Iväg och deklarera om du inte redan gjort det!

kan ju inte vara sämre jag...

Marcus la ut en bild på vår älskling i sin fina (mormors stickade) dopklänning och då gör jag det med.
Visst är han vacker, vår son!

God natt.

Imorgon bitti ska det köras till Peking igen. Pust.

pressfrihetens dag

Idag har den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak suttit fängslad utan varken åtal eller rättegång i 2779 dagar.
Hans "brott"?
Han valde att skriva artiklar om behovet av frihet och demokrati i Eritrea.
I Sverige lever bl. a Dawits tre barn, fru och bror i ovissheten om vad som händer deras älskade far, man och bror.
Imorgon lämnas en stor namninsamling in till Eritreas ambassad för Dawit Isaaks frigivning.
Skriv på HÄR!


Läs mer.

gävle by night

Nybastad. Milo sover sen en halvtimme. Som en stock förmodar jag. Började nattningsproceduren redan vid åtta men han vägrade länge vår kille, tills han inte orkade vägra längre. I övrigt har vi haft det otroligt bra. Han sover gott om nätterna och till och med på dagarna. En helt ny upplevelse den med en pigg och glad kille på kvällskvisten (lite för pigg ibland). Fantastiskt underbart är det!
Det har varit skönt sommarväder här uppe i dagarna två, hoppas hos er med, och jag har fingrarna smått försiktigt i kors om att det kunde få fortsätta lite till. Helst länge.

(Går)dagens tummen ner med tillhörande Buuu:
TV 6. Visade Frankrike-USA i hockey VM igår istället för Finland-Slovakien. Bor det inte tillräckligt med abonnerande finnar (garanterat fler än fransmän och amerikaner sammanlagt) i detta land för att ge oss lite spännande hockey de få gånger det kommer? Det är vi ta mig fan värda!

Dagens tummen ner: Den otroligt långsamma servicen på Tant Grön i Gävle. Som en annan kund i kön sa: Sommaren hinner ta slut innan man får sitt.

Alla dagars tummen upp: Akupunktur. Det är mycket bättre. Det är ju det. Vill inte säga så mycket egentligen med risk för uppätande av ord i efterhand, men det är faktiskt bättre och allt började efter nålarna. De gamla kineserna visste vad de gjorde och stack.

Sova nu. Jo faktiskt.
God natt.