Nt och Corren idag

På NTs framsida såg jag lagom bajsnödig ut men pausbilagans dito är ju bara så fin!
Stolt på tåg just nu. På väg till Sthlm med två barn och hundra kilo packning. Oh yeah.

bröllops

...punkt punkt punkt. Verkligen. Bröllops- det och det och det. Och så det.
Börjar bli mycket nu med bara två veckor kvar. Två veckor!
Det är roligt. Sitter och lyssnar på musik nu med tema kärlek. Finns massa fint. Har ingångs och utgångsmelodierna klara för oss och nu ska det till lite smått och gott till festen.
Bröllopsvalsen kan vi med. Ja, eller, vi vet vilken låt vi ska valsa till, så halva inne i alla fall?
Kommer bli mycket finskt kan jag lova.



Fanstastisk musikvideo från Suomiland!
Undrar vad koreografen och aerobicstyperna hade druckit till lunch?
He he.

blivande mannen jobbar på

En bit har han kvar min älskling än men fortsätter han så här... ja då vet vi inte var det ska sluta.
Först lagade han lunch och sedan kom han in med kaffe och bulle till mig. Fast det bästa är att jag faktiskt kan sitta helt still en stund och spela Wordfeud medan kläder tvättas, hängs upp och sopor bärs ut.
Det är effektivitet det ;)
Skönt han är hemma.

har en släng av hjärnsläpp

I morse var vi och köpte två glasspaket som Milo hade med sig till dagis. Det blir ju lite avskedsfika för killen där idag, hans sista dag, vilket får mitt mammaöga att fuktas. Älsklingen så söt han var när han bar in glassen och gav till fröken att stoppa i frysen.
Sen fick jag och Mimmi rusa vidare till tandläkare. Fick en akuttid igår då fyllningen ur ni-vet-den-där-tandfan jag har, lossnat. Morr bara. Mimmi fick följa med och sitta i vagnen och titta på, vilket gick bättre än väntat.
Ny tid på 90 minuter på måndag, en tid jag väntat på i ett år och då ska det bli klart, sägs det. Har hört den förut och jag känner lite att allt detta är något olägligt. Men bra om ryktet stämmer att jag sen är färdig.
I alla fall.
Nu när dagens jobbiga är gjort, tänkte jag att jag ska kolla igenom mina ärenden på försäkringskassan. Det skulle jag inte gjort för jag fattar ingenting. Vad det känns krångligt. Efter att barnet fyllt ett år blir det ju lite annat och det är säkert tänkt att då har de flesta morsor slutat amma och hjärnan har kommit igång igen, men inte på mig. Ärligt talat så misstänker jag att alldeles för många hjärnceller ramlade ur med bröstmjölken när det begav sig och kanske strejkar resten för bättre villkor.
Samma känsla fick jag häromdagen när jag skulle göra något som krävde lite tankeverksamhet. Den kom inte igång helt enkelt, inte ens fjuttigt gnisslande. Måste vara strejk därinne.
Nä, får ta och släpa sladdrig rumpa till försäkringskassans kontor här i stan. Det finns några riktiga pärlor där som är mycket trevliga och hjälpsamma. Har ju fått saker förklarat till mig där innan. Men nu kan jag för mitt liv inte minnas vad eller hur de sa att det var.

åh så roligt!!!

Min blogg är visst nominerad till årets mamablogg på mama.nu!
Stort! Hedrande!
Yey!
Yey.
Yey.
Bland massa fina bloggkompisar fanns jag. Finns jag. Hi hi.
Blir så där sprickfärdigt stolt att jag nästan ändrar färg och jag gläds mig nästan fördärvad och blir ännu gladare för att jag blir så glad. Det är en bra egenskap det.
Vad bra jag är.

Den dom vill får såklart rösta. På mig. Eller vem den nu vill rösta på.
Men helst på mig då.
Eller inte.
Jo mig.
Ja gör't.
Rösta mig.
Jag gjorde't.


Stort tack till dig som nominerade finnen. Puss.

otydlighetens förbannelse

Vi ska flytta.
Till ny spännande, skrämmande, stor stad.
Så är det, VI SKA flytta.
Har jag varit otydlig där?
Måste ha varit. Väldigt luddig. Och som följd får jag såklart skäll och blir idiotförklarad -igen- i flera kommentarer (varav de flesta inte blir publicerade).
Så nej, tack för rådet, men jag kommer inte stanna i Norrköping med barnen (?!?) medan Marcus flyttar. Och nej, det är inte för att jag är svag och ett offer.
Herregud.
Måste bli tydligare.
För så här är det. Vi ska flytta till Stockholm. På prov. Kanske kommer vi tillbaka om ett år, kanske stannar vi längre.
Vår lägenhet här är uppsagd, jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb (där min tjänst ändå gått till en annan och jag helt ärligt inte kände mig så välkommen till längre) och så är det Milos sista dag på dagis imorgon.
Så.
Vi flyttar hela härliga lilla familjen till Stockholm, Södermalm, där vi ska bo i en fantastiskt fin fyrarummare som vi hyr i andra hand tills vidare.
Det blir häftigt, kul och fantastiskt, framförallt då mina föräldrar i samma veva också flyttar upp, eller ner för dom eftersom de kommer från Gävle. Bra va. Och så får jag en möjlighet att se och uppleva något nytt, kanske få tummen ur och skaka liv i de små projekten jag haft i lådan i flera år.
Fast samtidigt.
SAMTIDIGT, hur kul det än är, spännande och allt det där, så är jag skraj. Skitskraj.
Jag är väl sån.
Tycker det är läskigt med förändring även om det mycket väl kan bli en förbättring på andra sidan. Ofta är det ju så.
Förändring skrämmer lik förbannat. Jag blir sentimental, ledsen, börjar sakna Konsum redan innan vi lämnat stan.
Jag som får separationsångest när jag skiter och då ska jag bara skiljas från en bajskorv, inte konstigt då att känslor styrs upp när jag ska flytta från en stad som jag bott och på riktigt liksom blivit vuxen i de senaste 13 åren och vännerna jag lärt känna och älska här.
Det är ångest.
Och roligt.
Jag behöver detta. Längtar efter detta.
Det är mycket lämpligt för alla inblandade att Marcus fått ett jobb som gör det möjligt för oss att bo där vi kommer bo, men jag flyttar för att det är vad jag behöver just nu. Vad vår härliga lilla familj behöver.
Jag förstår inte.
Är väl lite känslig och löjlig, men förstår verkligen inte varför jag får utskällningar och ilskna kommentarer när jag skriver att det är jobbigt OCKSÅ att flytta. Som om man inte får tycka så, eller åtminstone inte svart på vitt.
Det är mycket som är konstigt. Men bland det knepigaste jag på sistone upptäckt är att man som kvinna och mamma framförallt, inte får "gnälla" eller "klaga" om man varit med på något från början. Då blir man vips ett offer, otacksam, svag, eländig, vadsom och måste genast bli uppläxad av andra kvinnor som såklart vet bättre, har det svårare och minsann inte klagar etc.
Suck.
Jo faktiskt.
Lite så.
Önskar jag inte tog åt mig, men det är på något sätt så man vet redan innan vad som komma skall och börjar filtrera i sitt "gnäll" långt före det hamnar på skärmen just för att man -jag- vill inte bli utskälld. Helst.
Mycket trist att behöva göra bara det.

raitantaitan

Sitter och vaknar till med några matcher av Wordfeud.
Och en kopp kaffe. Den andra.
Inget är uppiggande som kaffe och ordklurigheter på morgonkvisten.
He he.

Igår var bästa tjejerna Jess och Päivi här på middag.
Jag gjorde färskpotatissallad med grillad kycklingfilé och indisk raita. Helt ok även om potatisen blev lite överkokt. Men vad gör det, tuggas sönder ska det ju ändå.
Ett tips på god dryck kommer här.
Häll frysta blandbär i vatten, samt några skivor citron. Låt stå ett bra tag (kan drickas direkt om man vill det) och servera som ett alkoholfritt alternativ till maten. Nästan lite vinkänsla över det hela.