söndag 31 oktober 2010
idag firar vi
Det är vintertid. Milos sover. Mimmi sover. A-K fyller år. Solen tittar fram. Det är söndag. Listan med anledningar till att äta bulle, kaka och lite glass kan göras lång idag.
Att det är söndag kanske inte varje gång är kul, men det bästa (och sämsta) med söndag är att det är måndag dagen efter och måndag betyder ny vecka, nya möjligheter och en ny chans att lura sig själv om att man just då ska börja träna regelbundet och sluta äta bulle, kaka och glass till lunch. Men det där, det senaste, låtsas vi inte om idag utan äter bullen med nöjda tuggor som om den vore den sista bullen någonsin att tuggas av min mun. (Yeah right.)
Det här med vintertid är förresten annars så överskattat. Eller visst skoj för de som inget annat vill och KAN än sova på söndagar, men har man barn så inser man snabbt att de inte är födda med sovmorgonradar och då kan det faktiskt kvitta för det enda detta för med sig är att min dag blir längre och jag lovar dagarna är långa nog redan just nu och att när det till våren blir dags att plocka bort den extra timmen igen kommer alla de tidigare nämnda som vill och KAN sova länge idag gnälla sig blå om detta orättvisa faktum att de åter blir bestulna (känner någon igen sig? ;-)) till oss som aldrig får några timmar tillbaka. Har man några kvar alls snart?
Ja ja.
Jag väljer ändå at fira. Motsägelsefullt visst, framförallt efter ännu en fullständigt katastrofal natt, men att sitta och sura känns inte lika skoj så fira it is.
Vad firar du idag?
Att det är söndag kanske inte varje gång är kul, men det bästa (och sämsta) med söndag är att det är måndag dagen efter och måndag betyder ny vecka, nya möjligheter och en ny chans att lura sig själv om att man just då ska börja träna regelbundet och sluta äta bulle, kaka och glass till lunch. Men det där, det senaste, låtsas vi inte om idag utan äter bullen med nöjda tuggor som om den vore den sista bullen någonsin att tuggas av min mun. (Yeah right.)
Det här med vintertid är förresten annars så överskattat. Eller visst skoj för de som inget annat vill och KAN än sova på söndagar, men har man barn så inser man snabbt att de inte är födda med sovmorgonradar och då kan det faktiskt kvitta för det enda detta för med sig är att min dag blir längre och jag lovar dagarna är långa nog redan just nu och att när det till våren blir dags att plocka bort den extra timmen igen kommer alla de tidigare nämnda som vill och KAN sova länge idag gnälla sig blå om detta orättvisa faktum att de åter blir bestulna (känner någon igen sig? ;-)) till oss som aldrig får några timmar tillbaka. Har man några kvar alls snart?
Ja ja.
Jag väljer ändå at fira. Motsägelsefullt visst, framförallt efter ännu en fullständigt katastrofal natt, men att sitta och sura känns inte lika skoj så fira it is.
Vad firar du idag?
lördag 30 oktober 2010
Milos moves
Ikväll var tanken att vi skulle på fest. Milo är en festprisse av yttersta rang och dansa är verkligen hans grej men febern vill inte ge med sig så vi blir hemma.
Här ser ni honom gunga till musik på en plåtning vi var med på för en tid sen.
fredag 29 oktober 2010
tillgänglighet och näthyfs?
Visst är det bra med mail, blogg, facebook, msn, mobiler och annat men ibland blir det bara för mycket. Ständigt är man uppkopplad till något och därmed också tillgänglig även om man egentligen inte är det. För nog måste man väl få stänga av och bara vara ifred även i dessa tider.
Personligen har jag aldrig kännt något av den sk facebookstressen, den jag hört många andra pusta om. Alltid är det någon som skrivit på wallen, pokat eller livechattat om någonting och folk vill såklart vara lika duktiga och svara på allt det där i samma takt eftersom det liksom förväntas av alla där ute i cyberrymden. För förväntningarna är enorma. Inte bara att man ska hålla kontakt med alla hundratals nätkompisar, gratta på födelsedagar och svara på "hur mår du idag" frågor stup i kvarten utan också att man ska komma med statusuppdateringar om hur ens tillvaro ter sig, helst hela tiden och helst ska den då te sig så intressant och fullbokad som möjligt typ "jonna är precis hemkommen efter fika med ditten, möte med datten och ska snart gå och köra ett boxpass med båda. Tjohoo så upptagen jag är idag, precis som alla andra dagar i mitt liv. Heja för ett lyckat liv som är mitt. pusseli puss alla ni andra latmaskar som inte gör nåt". Typ alltså.
Men personligen, som sagt, har jag lyckats rätt bra med att ducka för denna hets, även om jag häromdagen fick smaka på hur den kan kännas. Fick på fbs livechatt (vilket stressande påhitt förresten) en fråga varför jag inte svarat på en fråga som ställts på wallen tidigare samma dag. Personen hade dessutom frågat en annan sak en annan gång som också blivit obesvarad och detta trots att jag så ofta är online. Varför? Avslutades frågan och jag fick jättedåligt samvete bums och letade reda på frågorna och svarade ursäktande bäst jag kunde. Men sen kände jag att vad då. Online är jag antagligen hela dagarna (automatisk uppkoppling) då jag ofta slår på datorn tidigt och sen stänger ner den sent, medan jag sällan sitter långa stunder vid den. Så online som i tillgänglig är jag inte alls särskilt mycket och framförallt inte för alla alltid och detta är inget jag ska ha dåligt samvete för.
Jag har en ytterst selektiv syn och ser oftast inte det jag inte orkar se, vilket kan vara frustrerande för omgivningen, men väldigt skönt för mig. Jag har alltid ett gäng meddelanden på fb som inte är lästa eller besvarade, oftast finns en kommentar eller två på wallen som jag missat eftersom jag inte har för vana att kolla på där så ofta och på mobilen svarar jag inte om jag inte känner igen numret eller om det är vid fel läge telefonen ringer (när jag ammar tex och det gör jag ofta). Och det är så jag vill ha det. Det är så jag mår bäst. Denna min strävan efter att i all näthysteri må bra kan verka nonchalant. Du (ni) kanske tror att jag dissar just dig för att jag vill och är allmänt dryg, men så är det inte. Jag har ett rätt fullspäckat riktigt liv utanför nätet (som säkert de flesta av oss) och tänker inte stressa ihjäl mig bara för att andra gått på det här med att alla ska vara tillgängliga alltid. De som vill ha tag i mig får det ändå. Både de i verkliga livet (vänner vet var de har mig i princip jämt) och de andra i det andra likaså. Skicka ett mess eller mail så svarar jag rätt så säkert, men facebook är bara kul. Jag är en flip flop där, en strandtoffla och det är på den nivån jag vill ha det. Och kommer ha det.
Jag ber ändå om ursäkt om ni upplevt mig nonchalant, inte min mening, men nu kanske ni förstår varför och åtminstone hur jag resonerar när det gäller livet på facebook och övriga cybervärld.
Hur känner ni? Blir ni stressade av att ständigt vara på? Eller tycker ni kanske att det hör till det nya livets hyfs att vara tillgänglig nästan jämt, att svara på meddelanden, kommentarer och annat även när det inte alltid är frågor det handlar om?
Personligen har jag aldrig kännt något av den sk facebookstressen, den jag hört många andra pusta om. Alltid är det någon som skrivit på wallen, pokat eller livechattat om någonting och folk vill såklart vara lika duktiga och svara på allt det där i samma takt eftersom det liksom förväntas av alla där ute i cyberrymden. För förväntningarna är enorma. Inte bara att man ska hålla kontakt med alla hundratals nätkompisar, gratta på födelsedagar och svara på "hur mår du idag" frågor stup i kvarten utan också att man ska komma med statusuppdateringar om hur ens tillvaro ter sig, helst hela tiden och helst ska den då te sig så intressant och fullbokad som möjligt typ "jonna är precis hemkommen efter fika med ditten, möte med datten och ska snart gå och köra ett boxpass med båda. Tjohoo så upptagen jag är idag, precis som alla andra dagar i mitt liv. Heja för ett lyckat liv som är mitt. pusseli puss alla ni andra latmaskar som inte gör nåt". Typ alltså.
Men personligen, som sagt, har jag lyckats rätt bra med att ducka för denna hets, även om jag häromdagen fick smaka på hur den kan kännas. Fick på fbs livechatt (vilket stressande påhitt förresten) en fråga varför jag inte svarat på en fråga som ställts på wallen tidigare samma dag. Personen hade dessutom frågat en annan sak en annan gång som också blivit obesvarad och detta trots att jag så ofta är online. Varför? Avslutades frågan och jag fick jättedåligt samvete bums och letade reda på frågorna och svarade ursäktande bäst jag kunde. Men sen kände jag att vad då. Online är jag antagligen hela dagarna (automatisk uppkoppling) då jag ofta slår på datorn tidigt och sen stänger ner den sent, medan jag sällan sitter långa stunder vid den. Så online som i tillgänglig är jag inte alls särskilt mycket och framförallt inte för alla alltid och detta är inget jag ska ha dåligt samvete för.
Jag har en ytterst selektiv syn och ser oftast inte det jag inte orkar se, vilket kan vara frustrerande för omgivningen, men väldigt skönt för mig. Jag har alltid ett gäng meddelanden på fb som inte är lästa eller besvarade, oftast finns en kommentar eller två på wallen som jag missat eftersom jag inte har för vana att kolla på där så ofta och på mobilen svarar jag inte om jag inte känner igen numret eller om det är vid fel läge telefonen ringer (när jag ammar tex och det gör jag ofta). Och det är så jag vill ha det. Det är så jag mår bäst. Denna min strävan efter att i all näthysteri må bra kan verka nonchalant. Du (ni) kanske tror att jag dissar just dig för att jag vill och är allmänt dryg, men så är det inte. Jag har ett rätt fullspäckat riktigt liv utanför nätet (som säkert de flesta av oss) och tänker inte stressa ihjäl mig bara för att andra gått på det här med att alla ska vara tillgängliga alltid. De som vill ha tag i mig får det ändå. Både de i verkliga livet (vänner vet var de har mig i princip jämt) och de andra i det andra likaså. Skicka ett mess eller mail så svarar jag rätt så säkert, men facebook är bara kul. Jag är en flip flop där, en strandtoffla och det är på den nivån jag vill ha det. Och kommer ha det.
Jag ber ändå om ursäkt om ni upplevt mig nonchalant, inte min mening, men nu kanske ni förstår varför och åtminstone hur jag resonerar när det gäller livet på facebook och övriga cybervärld.
Hur känner ni? Blir ni stressade av att ständigt vara på? Eller tycker ni kanske att det hör till det nya livets hyfs att vara tillgänglig nästan jämt, att svara på meddelanden, kommentarer och annat även när det inte alltid är frågor det handlar om?
höstgryta
Har ju en massa bilder och recept på lager som jag inte kunnat dela med mig av pga av tidigare trasig dator. Tex på denna underbart goda höstgryta med ciderkyckling. Recept kommer lite senare och jag lovar att den är värd att vänta på. Mums.
snart så
En timme lite drygt försenat är Marcus äntligen på väg hem. Ja eller snart hemma till och med. Han var så nöjd efter att igår anlänt några minuter i förtid till Malmö från Stockholm, men såklart höll inte den turen i sig. Huvudsaken är att han är på gång, vi längtar så hela gänget.
Natten var en fullständig katastrof så jag är inte pigg. Men allt host från Milo betyder tror och hoppas jag att slemmet är på väg att lossna och att han snart är frisk. Bra det. Men fy fasiken vad jobbigt det var för oss båda.
Om några timmar ska jag gå och fika med Jess och ta mig en stor jäkla caffe latte. Blir så gott. Hade en lite tanke på att försöka få mig en tid till fotvård med (självsprickor hej då) men jag vet inte om jag orkar. Fika är viktigare idag känner jag och då får det blir fika. Ska hämta mina fina stövlar med som är hos skomakaren för uttänjning. Kapitulerade för det faktum att mina vader inte vill bli mindre och hösten är stöveltid och stövlar vill jag ha, på mig, inte bara i skåpet.
Natten var en fullständig katastrof så jag är inte pigg. Men allt host från Milo betyder tror och hoppas jag att slemmet är på väg att lossna och att han snart är frisk. Bra det. Men fy fasiken vad jobbigt det var för oss båda.
Om några timmar ska jag gå och fika med Jess och ta mig en stor jäkla caffe latte. Blir så gott. Hade en lite tanke på att försöka få mig en tid till fotvård med (självsprickor hej då) men jag vet inte om jag orkar. Fika är viktigare idag känner jag och då får det blir fika. Ska hämta mina fina stövlar med som är hos skomakaren för uttänjning. Kapitulerade för det faktum att mina vader inte vill bli mindre och hösten är stöveltid och stövlar vill jag ha, på mig, inte bara i skåpet.
torsdag 28 oktober 2010
har bestämt mig
Efter att ännu igång ha tvingat in min röv, numera size bauta i de nya jeanstightsen (bara för att se om jag verkligen behöver XL och jo det gör jag) kan jag konstatera att till i januari, då vi ska resa till kanarieöarna med familjen ska jag känna mig fit(are) och inte behöva ha några x i kläderna alls. Då ska inget tvingas i någonting och jag ska känna mig ok i bikini. Bra va.
Jag har ännu ingen viktpanik eller så, äger ju inte ens en våg att väga mig på, men det är verkligen inte roligt när allt är så slappt och sladdrigt som det är och inte kommer in i kläder. Nu är jag ju stolt ägare till två par nya brallor och jag kan väl lugnt meddela att det inte var en dag för tidigt. Har hasat omkring i mysbyxor i snart tre månader och kände plötsligt att no more. Det var ju såklart inte det roligaste att behöva gå så högt upp i storleksskalan som till xl för jag menar extra stor? Jag? Nej känner inte igen mig i det, men nåväl, brallorna sitter hyfsat bra och det är inte av mystyg så jag är nöjd. För nu.
Jag har ännu ingen viktpanik eller så, äger ju inte ens en våg att väga mig på, men det är verkligen inte roligt när allt är så slappt och sladdrigt som det är och inte kommer in i kläder. Nu är jag ju stolt ägare till två par nya brallor och jag kan väl lugnt meddela att det inte var en dag för tidigt. Har hasat omkring i mysbyxor i snart tre månader och kände plötsligt att no more. Det var ju såklart inte det roligaste att behöva gå så högt upp i storleksskalan som till xl för jag menar extra stor? Jag? Nej känner inte igen mig i det, men nåväl, brallorna sitter hyfsat bra och det är inte av mystyg så jag är nöjd. För nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)