Dagen efter årets jobbigaste och samtidigt vackraste dag och jag kan bara konstatera att den åter är över. Ett år till nästa.
Kalaset blev en orgie i ballonger, skratt och tårar. Jag hade kul även om hjärtat vägde mer än någonsin. Att blåsa ballonger på sitt barns födelsedag är underskattat. Till och med en sådan som jag (ballongrädd) njöt av varje utandning och blinkande stjärna i synen som följde. Jag hoppas få blåsa många ballonger i mitt liv!
Tack alla ni som som på ett eller annat sätt tagit del av Dantes dag, tänkt på oss, grattat honom. Det värmer så oerhört mycket. Ett litet ord betyder allt. Min mamma ringde igår och sa att hon tänkt på Dante -"det är två år sen nu" sa hon och det räckte så. Jag vet att det är tungt för henne med. Hon kommer aldrig glömma den 26 maj 2006. Hon var där. Tog emot och sa hejdå till sitt första barnbarn. Marcus mamma skickade brev med varma ord av hopp och jag suger åt mig av de orden. Jag behöver dom. Just nu behöver jag hopp.
Tack till våra kära föräldrar för att ni finns!
Här är risken stor att jag ska börja tacka livet, men jag väntar med det lite. Livet får tacka mig idag så någon sorts terrorbalans i tillvaron upprätthålls.
1 kommentar:
Macke f: Råkade avvisa din kommentar :-( Men tack för dina fina ord!
Skicka en kommentar