äggkoll

Ännu en dag av väntan. Efter lunch blev klockan fyra i måndags så kanske jag ska försöka tänka efter två idag (om jag kan) så jag inte väntar ihjäl mig.
Mina blåsor hade iaf växt till sig så nu börjar de 30 rackarna närma sig 20 mm, ett par hade redan passerat den storleken så jag måste säga att de verkar jobbar med mig. Måtte det bara ligga finfina ägg i dom också! Det jag väntar på nu är resultatet av blodprovet, det där hormonvärdet som var för högt i måndags. Är det högt idag med får jag åka in i morgon igen och kolla men är det någorlunda bra kan vi börja planera för plock redan på fredag. Iiiiiiih. Hoppas. Lite flyt här tack om man får be!

Tycker det är jobbigt att sitta i väntrummet på RMC så jag gör gärna det så lite som möjligt. Det är alltid massor med folk där, även om jag oftast kommer först och varje gång i ett par minuter tror att jag idag får vänta helt själv. De flesta som sitter just där är nog i en liknande situation som min, dvs en barnlös längtande variant många gånger kombinerad med mycket sorg kring det här med att vänta-bära-få-mista-barn och därför känns det väldigt fel när det ibland tittar in par med bebisar. Inte bara tittar in, de sätter sig såklart där också och väntar, som de antagligen blivit tillsagda att göra. Men för mig känns det bara helt fel. Det finns mornar då inget är mer provocerande än att sitta och vänta på att få komma in och mäta sina, som det känns värdelösa, ägg efter år av barnlöshet och då plötsligt få en bebis och ett tvåårigt barn inrullat framför sig. Framförallt när den morgonen råkar infalla på döde sonens tvåårsdag. Måste jag säga att begreppet och själva akten att-bita-ihop nådde helt nya facinerande höjder.
Men det gick ju bra ändå, trots något blåbiten insida av underläpp. Och idag var ingen under tjugo där. Bara vi resta, hoppfulla om än något nedslagna vackra kvinnor och förhoppningsvis blivande mammor och ett par malplacerade män.
Dessa män ser alltid lite livrädda ut där de sitter med något flackande blick och försöker bli ett med soffan, vilket såklart misslyckas och alla börjar titta på just honom. De håller stenhårt sin kvinnas hand, som för att stötta, medan det i själva verket är hon som stöttar. Det är inte lätt. Finns nog ingenstans där män känner sig mindre hemma än i väntrummet på en kvinnoklinik.
Min M följer inte med mig på dom här mätningarna. Han får inte. Eller det får han väl. Men han kan vara en riktig poetisk buttergök på mornarna vilket förstärks på ett för mig fullt förståeligt sätt av kvinnoklinikers närvaro och att då släpa honom till en sådan, nej, det gör jag inte. Så han får snällt stanna hemma och invänta rapportering.
Ok. Det var det om dagens besök.

Snart lunch. Och sedan efter.