fredag 30 maj 2008

skräckscenario väntar hönan jonna

Ok. Jag får väl skylla mig själv, bestämde så hårt tidigare. Värdet har tydligen störtdykt vilket är både bra och dåligt. Bra att det sjunkit men sämre att det gjorde det så fort för nu är det plötsligt bråttom med plocket och det måste bli på söndag!
Jaa söndag, ropar jag först, eftersom jag gärna gör det så snabbt som möjligt, ...men då utan narkos avslutar sköterskan sen.
(Men? Va? Nej. Nejnej. Hon lovade. Hon lovade. Hon lovade. Det står där. Jag kan inte. Går inte. Måste. Sövas. Nej.)
Alternativet är att vi avbryter nu. För vi har inte narkosberedskap söndagar och måndag är det försent.
(Nej nej. Inte avbryta. Nej! Måste plockas. Måste plockas. Måste. Narkos. Ja. Men. Nej? Hjälp!)
Jag börjar gråta hysteriskt och försöker förklara hur svårt det här känns för mig och att jag sagt det till läkaren med som skrev in oss och jag fick narkos lovad -nedskriven i journalen. Jag tror hon förstår, men kan inget göra. Det blir ingen narkos. Jag gråter, hulkar och skakar men faktum kvarstår; De ska på söndag två gånger, köra in en stor jäkla nål i mitt underliv och sedan vidare genom köttet (utan bedövning) in till äggstockarna för att suga ut de 30 blåsorna jag har dinglandes där. Och jag tvingas vara med om det. Jag måste vara vaken. Låter väl rättvist och skoj. Eller hur? För en sån som mig. Det känns i skrivandets stund fullständigt sjukt. Jag fattar inte vad jag har gjort eller vem jag har retat för att förtjäna det här? Det är någon som jävlas med mig. Kom hit så får jag smälla till dig din fega skit!
Detta var det näst värsta som kunde hända i allt det här. Det näst värsta med en dubbel tvist skulle jag vilja påstå. Jag bad sköterskan skriva ner på lapp inför söndagen att ge mig dubbelt av allt. Trots min petitness (jag är rätt liten) är jag finnjävel och vi stretar instinktivt emot allt som stoppas i oss, så dubbla doser av allt tack! Sedan lovade hon skriva, ordagrant på lappen till läkaren; "Även om Jonna beter sig hursom helst, skriker, gråter och har sig så måste plocket genomföras! Inget avbrytande för att ni mår dåligt. Det är Jonnas ägg och hon vill ha ut dom!"
Ja fyyyy faaaaan. Livet är dumt mot mig och jag bara så himla rädd.

Jag tog sista storsprutan ikväll. Pregnyl. Eftersom Marcus alltid är nån annanstans (radion) tog och fick jag hjälp och stöd av blodrädde brorsan Allu och spruträdda Lisa. Vilket superteam va. De skulle hjälpa en lätt skakande hysterika kvällen till ära. Och visst blev det kalabalik. Mindes inte doseringarna korrekt och hade glömt allt de visat mig i måndags. Men till sist kom det tillbaka och sakerna föll på sin plats. Men när jag ska knäppa av ena ampullens topp, krossas glaset i min tumme och blodet börjar forsa. Brorsan blir blek och yr och börjar först skrika ajajajaja och sedan springa runt och leta plåster. Han återvänder lika blek men med tejp och toapapper vilket får duga eftersom jag bara blodar ner allt. Han går sen ut. Till sist får jag med spruträdda Lisas hjälp (ren och skär terapi för henne men vad duktigt hon var) rätt medicin i rätt spruta och jag går iväg med mitt kit och kör in den i magen, aj. Men där satt den sen och trasiga tummen tryckte in det som kom att bli min sista injektion för nu.
Och jag andas ut. Är klar. Imorgon är jag medicinfri för en dag och det ska firas för på söndag ska jag iväg för att flås levande. Typ.

Ser fram emot? Nej så lite man kan faktiskt.

God natt.

6 kommentarer:

Anna sa...

Jag som har suttit här och hållit mina tummar stenhårt för dig, så att värdet skulle gå ner. Och ner gick det ju också. Men aj aj aj aj aj vad det gör ont i hela mig när jag läser om vad du ska vara med om på söndag. Du får stenhårt tänka på det där guldägget på söndag, när du ligger där, så ska du sjuttsingen klara av det, hur jävligt det än är.

Hoppas du lyckas slappna av så att du kan sova inatt.
Kraaaaam.

Anonym sa...

Hej! Har suttit och läst igenom olika inlägg i din blogg. Log lite för mig själv när du skrev om Fru Schulman och hennes inställning. Håller helt med dig. Hon hoppas innerligt att man ska bli provocerad. Och i och för sig blir jag det. Av den anledningen att hon rapar det om och om igen....Mmm, små barn KAN vara jobbiga men det övervägs av allt det andra, härliga med barn. Hoppas du och Marcus snart får uppleva det!! Det är ni värda! Ha en skön helg och stooort lycka till.
//Hillbergskan

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Kok ihåg vad jag skrev tidigare, och då skrev jag det inte för att trösta dig, så det är inget snäll-ljug.

Jag tyckte inte att äggplocket gjorde särskilt ont!!!!

Låtsas att du är Kattmamman som är helt oberörd av plocket, så kommer det att gå jättebra!

Du klarar det här fint! Massor av saker du gått igenom är tusentals gånger värre än lite plock på äggstockarna!

ivfprinsessan sa...

Sitter med tårar i ögenen o läser det du skriver. Både skräcken o sorgen o rädslan i rummet på RMC och det svåra beslutet... Sedan problemetmed storsprutan oxå...
Hade jag bara vetat... o kännt dig bättre hade jag o sambon (som ju har erfarenehten) kommit o hjälpt dig... Vilken skräck att bryta ampullen fel. massor med kramar nu. O var försiktig, sista dygnet innan plock är magen sååååå öm

Madde (maddepladder) sa...

Men hjälp, det kan inte va sant! ÄR det nån som sitter där uppe (eller nere) som har jäkligt tvistad humor eller vad?

I alla fall, eftersom det tydligen funkar så förbenat bra med att vi alla här inne hller tummarna för dig (vi höll ju tydligen tummarna så hårt att värdet gick ned lite väl mycket då) så gör vi samma sak på söndag också, håller tummarna tills dom blir blå och bortdomnade!!! Då SKA allt gå bra för dig!

Mycket klen tröst för dig förmodligen just nu men i alla fall... Vi hejar på dig och känner SÅ med dig.

KRAM!

Anonym sa...

Nä fy fan! Jag beundrar dig verkligen. Du är duktig! Fånigt kanske men jag tycker det. Jäkla karlar att vara borta. Way to go girl. Håller tummarna. Det får fan ta och funka för dig nu.
V