lördag 31 maj 2008

the green mile

Min första natt inför min första morgon utan spray och jag vaknar hela tiden och undrar om jag tagit den. Till sist kunde jag inte somna om och sedan dess jag har bara gråtit och gråtit.
En dag kvar.
Om än något överdrivet så känns det som att jag ska promenera längs gröna milen. Försöker desperat se framåt, till måndag då allt är över. Tills alla (nu hoppas jag vilt) guldäggen är plockade och befruktade och jag får en bebisbörjan i mig att bära. Men nej. Det där finns inte. Måndag är för andra. Sista stupet är i morgon och jag springer likt den dumma (rädda) lemmeln jag är med full fart mot den. Allt bara tar slut sen, vid gynstolen och mig i den skrikande. Jag har sådan jävla ångest så Bergman skulle vara stolt.

Jag äter min morgongröt och mitt kanelkaffe och gråter. Det rinner och rinner. Eftersom jag verkar läcka utan ände tänker jag att det kanske får bli mitt knep. Om jag gråter ut all den här rädslan kanske det finns mindre kvar imorgon? Och är det inte slut får jag väl fortsätta gråta då. Fan den som försöker stoppa mig. Jag har rätt till mina tårar! Så länge jag ligger still eller? För det måste man väl vid ett plock. Det handlar om precision tänker jag. Sist nålar och underliv förekom i samma akt fanns inte utrymme för precision. Jag skakade okontrollerat och det är det scenariot jag är rädd för, att allt måst avbrytas för att jag inte ligger still. Att jag förstör det hela genom att inte kunna kontrollera min rädsla. (MEN DET SKULLE NI HA TÄNKT PÅ! Har ju upprepade gånger sagt hur allvarligt det är!) Jag skulle aldrig komma över det. Eller förlåta dom.
Så här dagen före har jag svårt att förstå att det inte finns tillgång till narkos en söndag på ett universitetssjukhus. Låter illa, illa, illa i mina öron. Och illa i det här läget är inte bra för min tillit. Har valt den. Om och om igen har jag valt den. Men jag får svårare att göra det mer. Man kan bara bryta så många löften... Jag ska samla ihop mig och försöka. Behöver det mer än något annat imorgon. Om det så blir för sista gången, ska jag försöka.
Välja tillit.

13 kommentarer:

Anonym sa...

I fall det tröstar dig något så kan jag berätta att nålen på något sätt är infälld i staven. Den syns inte alls när staven stoppas in, på något sätt matar de ut den på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
ojoj vilken tröst då :-( inte alls faktiskt nålen är ju likväl där :-(

jaja jag vet inte vad jag ska säga för att trösta dig, mer än att jag vet att du kommer att klara det.

Se till att få massor av morfin o se till att den hinner värka ordentligt innan de börjar. Hos mig hade de så bråttom, sambon sa att de inte hunnit sprutat in morfinet när de började.

O på din undran om att ligga still... jo man måste ligga still jag hulkade som ett litet barn så att hela kroppen sakakde o fick stränga order om att ligga stll. Så hur jag än försökte föreställa mig havet i grekland så kunde jag inte. Dessutom fick jag inte blunda heller, sköterskan sa hela tiden åt mig att titta på henne så att jag inte var på väg bort - något som annars skulle vara ganska skönt... men svimma var jag (tyvärr) inte i närheten av...

Den största trösten jag kan ge dig är att det går jättefort. Nu har du visserligen mer än dubbelt så många blåsr som jag hade, men jag lovar det går jätefort... KRAM o hör av dig om du undrar något

smultron sa...

Du kommer att klara det. Utan narkos. Ytterligare ett steg på väg. Heja, heja!

Anonym sa...

Verkar inte klokt att dom inte har tillgång till narkos!!! Hoppas man inte blir allvarligt sjuk i närheten av det sjukhuset en söndag.
Jonna, bara gråt, skrik o förbanna. Det har du rätt till. Förstår att du är rädd som fan, det får man vara. Håller tummar o tår för att allt går bra för dej. O att ni snart är med barn.
Ta hand om dej.
Nikki

Anonym sa...

Åh vad jag känner med dig!!! Vill ha måndag här NU - för din skull!!! Snart är vi där och sen SKA det bara flyta på fint tills du har din älskade knodd i famnen.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Det här är mina tips för att klara av sådana här situationer. Du kan läsa dem och skita högaktningsfull i dem så klart! Men jag har flera gånger blivit förvånad över hur bra det fungerar.

Andas så lugnt och stilla du kan, och tänk på att inte knyta nävarna, på så sätt slappnar du av mer i hela kroppen!

Ha gärna ett mantra för varje in-o-ut-andning som Marcus kan hjälpa dig att koncentrera dig på.

Mitt mantra var lugnt för inandning och tungt för utanding. Lugnt för att andas lugnt, tungt för att slappna av lite till.
Skit sedan högaktningsfullt i vad de gör mellan dina ben, titta inte dit, utan koncentrera er tillsammans på ditt mantra och att andas.

Anonym sa...

Kattmamman kom med ett supertips!

Med gråten kommer ofta tillslut lugnet, så gråt gråt gråt ..Du kommer fixa det här Jonna!
Och av 30 ägg kan jag lova att minst ett av dom är ett guldägg.

Jag önskar jag hade dom rätta orden för att kunna trösta, men jag finner dom inte.

Stor Kram.

Elin i Björken sa...

Men stackars dig! Du får all min medkänsla och jag hoppas det går bra efter allt du gått och ska gå igenom...

Jättekram från Stenkastet.

Anonym sa...

Hej Jonna! Känner så med dig. Jag gjorde också äggplocket utan narkos. Ingen morfin fick jag heller, men däremot lustgas och sedan hade jag lärt mig andningsteknik under min sjukdomstid. Man koncentrerar sig på att andas in genom näsan, ut genom munnen, djupa andetag och ligger tungt med rumpan mot underlaget. In genom näsan ut genom munnen vad som än händer. Dessutom tänkte jag att detta är en så kort tid i mitt liv så jag klarar vad som helst. Hemma hade vi laddat upp med glass och åt riktigt god fet mat för att plåstra om den mörbultade själen lite artificiellt. Värmedyna på magen gjorde gott. TAXI tog vi hem eftersom jag var så mörbultad, maken satt brevid och instruerade föraren att köra försiktigt. Det är en tuff dag, men man kommer ut på andra sidan rätt så ok. Andas in genom näsan, ut genom munnen fungerar som en liten hjälp både vid smärta, stress och ångest. Lycka till! Håller tummar och tår för er!Stora kramar!

Anonym sa...

Heja, heja! Du klarar det! Din styrka finns inom dig och du tar fram den!! Jag skickar dig stora, starka kramar och miljoner inre styrka! Det går bra och du mår bra efter morgondagen!! Håll ut!!!!

Sandra sa...

Du kommer klara det fint! Det här är bara en liten vägbula, inte ett hinder. Trots din rädsla, oro och puckad sjukhuspersonal, trots darr, tankar på ingrepp och tårar så kommer tiden rinna förbi. Söndagen kommer och går, dina guldägg plockas ut och allt kommer gå bra!
Det är ju bara jävligt dåligt att det här ska behöva hända dig som redan haft mer än din beskärda del av skit.

Anonym sa...

Är inne och läser hur det är för dig! Hoppas så mycket att allt ska gå bra! Ingen narkos på en söndag, så jobbigt. Håller mina tummar stenhårt imorgon! Det SKA/MÅSTE gå bra utan! KRAMAR /Jordgubbspaj (fl-nick)

Anonym sa...

Det kommer gå jättebra Jonna, du fixar det utan narkos.
Som ivfprinsessan säger, se till att få massa morfin och lita till den.
Lätt för mig att säga som inte var rädd kanske men jag är helt övertygad om att det kommer gå jättebra för er imorgon!

finnjonna sa...

TAck alla för stöd och tummar! Ska ta till mig tips om andning och annat och klara det.
God natt för nu.