måndag 29 september 2008

att föda med kejsarsnitt

Vill bara komma med ett litet förtydligande. En mening i artikeln blev något knasig, eller missförstås lätt. Kejsarsnitt blir det för mig av den anledningen att jag har ett s.k abdominalt cerklage, ett band runt livmodermunnen oprerat in genom buken. Bandet kommer jag för alltid att leva med så vaginal förlossning blir aldrig möjlig. Och för att vara ärlig så är jag oftast rätt tacksam för det, då minnet från senaste gången skaver i ett ständigt blödande sår och jag nog skulle ha svårt att tro att det någonsin kunde sluta annorlunda. Att tvingas föda fram sitt älskade ännu levande barn till en i princip säker död är för mycket för vem som helst och ett trauma för livet.
Fast samtidigt... Dantes förlossning är också bland det vackraste jag varit med om och skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheten hur ont minnet av det än gör (förlossningen alltså, såklart önskar jag ingen upplevelsen av att ens barn dör). Jag kan emellanåt känna en oerhörd sorg för att aldrig ens få chansen att välja en fånig revansch och föda fram mitt barn till livet med krystvärkar och hela baletten. Men sen tänker jag, bara bebis föds levande spelar det ingen roll vilket hål h*n kommer ut ur och därmed är revanschen tagen.

12 kommentarer:

Karolina sa...

I bland är "nödutgången" en bra väg! Jag kan av medicinska skäl inte heller föda vaginalt och utan kejsarsnitt hade jag inte haft mina barn. Visst kan jag ibland sakna en "riktig" förlossning...men kejsarsnitt är mitt sätt att föda barn.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag tycker att det är lika mycket förlossning vare sig det är snitt eller vaginalt. Barnet föds ju i båda fallen.

Och snacka om revansch när du har tagit dig genom hela den här mardrömsgraviditeten. Vad är några krystvärkar mot paniksammandragningar? Du är bland de tuffaste jag vet!

Ingela sa...

Vilken fin artikel i Expressen! Det är beundransvärt hur ni kämpar på. Och vilken härlig gravidtröja (ivf) du har!

Jag har varit gravid två gånger, båda gångerna med hjälp av ivf och jag är STOLT över det! Vi har fått kämpa för att bli gravida, mycket tårar och oro har det varit..

Men jag berättar ofta med stolthet i rösten att våra barn kommit till med hjälp av ivf, de är sjukt efterlängtade. Hur skulle jag kunna skämmas för det? Nej, jag önskar att fler kunde prata öppet om det.

Jessica sa...

Åh jag känner igen tankarna... Jag blev igångsatt på BF+16 men Isola vägrade. Till slut fick hon syrebrist och det slutade med akutsnitt dagen efter. Den enda jag minns är att jag låg på OP-bordet och skrek "Jag har inte läst detta kapitlet" eftersom jag hoppat över alla kapitel om ks i alla böcker eftersom det såklart inte skulle hända mig.

Allt blev väldigt traumatiskt för mig, men framförallt känner jag mig fortfarande (snart fem månader senare) lurad. Jag var sååå taggad inför en förlossning! Nu vet jag inte om jag någonsin kommer våga föda vaginalt igen.

Men Isola mår bra, och det är förstås huvudsaken. Men jag ville verkligen FÖDA. För i mina ögon har jag inte gjort det, tyvärr.

Stor kram / En hängiven supporter som tyckte du var sjukt snygg i tidningen, trots sängliggande :D

pia sa...

jag måste bara säga att du verkar som en alldeles otrolig kvinna! din blogg är en blandning av glädje och sorg men den är närmast beroendeframkallande, man vill läsa och följa er vidare! jag önskar dig och din man all lycka och håller tummarna för att det går bra den här gången! *varma kramar*

tisalen sa...

En förlossning är en förlossning är en förlossning. Sättet är inte det viktiga utan resultatet

AnnaKarin sa...

Känner igen det där med att vilja ta revansch. Det ligger så mycket av identitet som kvinna i vårt födande, vår förmåga att föra fram ett barn till liv och hälsa. Men det är ju just bara föreställningar i huvudet. Bara det levande barnet är viktigt. Men känslan lever ändå kvar i många år. Jag "kunde" inte föda fram mitt första barn på ett "bra" sätt och andra gången blev det ett snitt. I efterhand känns det helt ok. Det är bara föreställningar i huvudet.

Frida sa...

Hej fina du!

När jag väntade mitt barn hände något, han hade sparkat så mycket och livfullt och så plötsligt INGENTING på ett dygn.
Jag ringde och de sa att jag skulle åka till förlossningen på kontroll.

Vet du timmarna innan jag fick veta att han LEVDE minns jag än idag med fasa.

Får rysningar.
med det vill jag säga att jag så väl kan sätta mig in i vad du genomgår med tanke på att du varit med om förluster av älskade ÄLSKADE barn/liv eftersom att jag BRÖT IHOP TOTALT BARA AV NÅGRA FÅ TIMMARS OVISSHET OCH SKRÄCK.

Känslorna är SÅ STARKA för barnen man bär inom sig.

Jag vill bara säga också att

SÅ LÄNGE DET VÄRSTA INTE HÄNT SÅ BARA NJUT LE OCH VAR GLAD ta evetuell sorg den dagen det kommer var bara GLAD.

Så intalade jag mig under min graviditet.... svårt men så länge det är bra så ska man vara glad :)

"Oro är den ränta du får betala när du lånar bekymmer från morgondagen"

Svårt, svårt, svårt jag förstår det.

J Ä T T E F I N BLOGG.

TUSEN KRAMAR!!! FRÅN EN FRIDA

Anonym sa...

Fasen krystvärkar i all ära...men att få ett planerat kejsarsnitt är en enligt mig 1000 gånger "vackrare" upplevelse. Allt är lungt, alla är glada och stämningen är sådär muntert förväntansfull =) Det riktigt vibrerar i luften av alla känslor. Man får liksom tid att njuta av den där känslan.
Jag har fött barn på båda sätten och "aj löv kejsarsnitt!!" Men så är jag också ett stort fan av ordet kontroll =)
//snittbritt =) alt kontrollkarro

"schäfer" sa...

Spelar såklart ingen roll vilket väg den lilla/e kommer ut - huvudsaken är ju att allt går bra :) och det kommer det att göra!
Kram

Emma sa...

Varför ständigt behöva försvara snitt?i dit fall är det ju uppenbart varför man vill ha snitt.
Jag fick själv planerat snitt, hade personligen aldrig i livet velat gå igenom en vaginal förlossning.
Varför all smärta när man kan vara smärtfri & ångestfri genom hela sin förlossning, jag fick upp min bebis på bröstet direkt efteråt så detta med att man inte får kontakt med sitt barn är ren bullshit.
Men de som väljer vaginal förlossning får göra det, saken är att ingen ska behöva försvara sitt val.

Jessika sa...

En vän gick med oproduktiva värkar hemma. De fick inte ens komma in till förlossningen och få det kollat. Barnet var också försenat två veckor. När hon hade vankat fram och tillbaka i 36 timmar åkte de akut utan "tillåtelse". En halvtimme senare var det katastrofsnitt. Barnet var medtaget men är nu en busig sjuåring. Jag skriver det inte för att skrämma någon men med andra barnet så var vännen naturligtvis angelägen om att slippa en liknande upplevelse. Jag ska ha ett snitt punkt slut. Och hon skickades runt för att "förklara sig". Hon fick kejsarsnittet och ytterligare en pigg flicka kom till världen. Men hon fick tjata för det där snittet.
Jag kan själv inte få barn men förlossning är förlossning är förlossning som nån skrev. Vad gör man liksom när man måste? En vaginal förlossning kan ju inte bli ett självändamål och sedan får det vara hur mycket bättre för bebis etc., som det bara går.