En dryg vecka i vågrätt läge och det börjar kännas. Vaknar av att jag vill det ska bli natt igen så jag får sova bort några timmar till. Veckorna är ändå bättre än dumma helgerna som bara är där för att retas. Dagar som idag kan jag iaf se supernanny, rachael ray, ellen degeneres, oprah och dr phil i exakt den ordningen och vips är klockan redan halv fyra. Kan på grund av min nuvarande svacka inte påstå att det är särskilt roligt att längre se något av de nämnda men jag gör det ändå och tids nog, kanske redan imorgon, känns det hela mycket mer intressant. Jag andas och fotviftar mig igenom den här veckan och hoppas på ett litet ljus nästa.
Haft små gråtperioder idag då jag saknar mina bebisar Dante och Liten så mycket. Ibland gör det bara så ont. Även efter all den här tiden värker mitt hjärta av vetskapen att mina små idag är anonymt stoft utspritt i minneslunden och inte levande här hos mig. De var och är fortfarande så verkliga. Sätter jag ihop mina händer kan jag se min lilla älskling Liten ligga och vila där. Hon var en pyttebebis på knappt 20 cm, så fin och perfekt. Ungefär som Mini är nu. Hoppas bara h*n stannar mycket längre...
När jag krisar så här, kan jag bli så djävulskt avundssjuk (och låt mig nu få bli det för en stund) på alla andra som får vara någorlunda normala under sin graviditet. Som för det första får röra på sig (jäkla svikare!) och sedan får gå runt och bara vara gravida. Kräkas oj, oj. Foglossning aj, aj. Efter vecka 12 är de i mål (tror dom) och för mig ökar bara riskerna därifrån och kommer så göra i många veckor framåt. Med älskade Dante i magen träffade jag läkare i v 10-12 nånting och fick se honom sprattla för första gången. Sedan var det UL i v 18 och däremellan ingenting. Men var jag orolig? Nej inte ett dugg. Hade ju kommit förbi de där första tre kritiska månaderna och surfade på som jag trodde man skulle. Underbara tid. Nu har jag en hel vecka, denna, utan minsta koll och skiter knäck av nervositet och oro. Jag vet att det inte spelar nån roll egentligen. Kan vara där dagligen och det går åt skogen i alla fall, bevisligen så hjälpte inte de veckovisa kontrollerna med Liten någon då min kropp under natt hade bestämt sig. Hoppas så att jag lyckas vara hemma tills den 17:e då stora UL är. Skulle betyda mycket om jag kunde slappna av så pass tills dess. Ska försöka. Det blir mitt veckouppdrag. Dagens var att ta bort nagellacket och måla på nytt och det har jag redan uträttat. Alltid nåt!
16 kommentarer:
Vill bara ge dig lite uppmuntran. Det är säkert hemskt och jag kan bara tänka mig in i det och knappt ana. Men vad jag mer kan ana är att du har en inneboende styrka. Du kommer att orka. Inte för att du lanske vill utan just för att du måste. du är en tapper förebild för så många. Massor av styrkekramar! / Malin
Önskar så att jag kunde få tiden att gå fortare! Hoppas att tiden svischar fram och att jag kan få gå in o läsa att tiden gått så länge att mini blivit så stor att h*n klarar sig på utsidan med säkerhet. Det är vad vi alla önskar som följer din väntan på mini. Förstår att det är jättejobbigt att vara i din sits! Själv har jag ju burit mina två första barn på övertid och skulle säkert gjort det med trean med om inte vårt andra dog pga av tyst moderkaksavlossning. Det tredje plockades därför ut 4 veckor före beräknat och det var en jobbig tid att veta hur länge jag skulle våga gå (eftersom risken var hög för samma sak igen då moderkakan lossnade vid förlossningen med första barnet).
Det går ju inte att jämföra med din väntan, men jag kan ändå förstå det jobbiga med att det kanske inte går vägen på slutet (eller i ditt fall är det ju i stort sett hela graviditeten). Ångesten över att kanske förlora igen är stundvis så jobbig.
Denna lättnad efter 12 veckor hade jag inte vid min tredje graviditet. Vid mina graviditeter innan förlusten tänkte jag så att "nu har jag passerat de kritiska veckorna"! Nu vet jag att det inte är någon garanti.
Med mitt skrivande menar jag bara att försöka hjälpa lite! Vet inte om jag lyckas. Jag har inte varit i din sits men kan ändå förstå lite pga hur min sits såg ut. Men förstå fullt ut går inte. jag behövde inte ligga ned! Önskar att jag kunde göra något för dig!!!
KRAMAR
Du får vara exakt hur avundsjuk du vill! Snart snart snart luktar du också bebiskräk och svär över morotspuré som smakis eftersom det inte går bort i tvätten. Och tiden GÅR faktiskt fort. Även om du inte tror det. För om jag blundar är det i går jag förlorade vår första bebis, men när jag öppnar ögonen igen ser jag vårt mirakel och finaste tjej som blir fyra månader på onsdag! Så bara håll ut lite till, denna gången går det vägen! Många varma kramar / Jessica - trogen läsare
Vackra blivande mor.
Ett tips från en kvinna mitt i livet, utan barn, utan man, utan jobb, nästan utan pengar, nästan en slutkörd bil å massa annat som håller på ta slut.
Tipset jag vill ge dig är en bok... tänka sig...
"öka din kreativitet" av Julia Cameron, finns på bibblan.
12 veckors kreativt arbete har du i den... Den är ett skönt alternativ till allt som är på tv:n.
Jag har inte en aning om vad det är du går igeonm då jag själv aldrig varit där. Men en sak vet jag vi är många som tror på dig och ditt barn du bär på.
Varmaste kramen
/tjejen utan det mesta men med ett varmt hjärta.
Du har all rätt att få vara avundsjuk, jag förstår dig precis!
Den här gången har du ju ett cerklage som ska hjälpa dig och Mini. En dag i taget....du kommer klara det här även om det känns tungt ibland. Snart kommer du få världens bästa belöning nånsin och det är värt all oro, tårar och liggvärk :-)
Ni finns dagligen i mina tankar.
Många många kramar T
Förstår att tiden fram till en passerad v 28 innebär nervös väntan varje dag, timme, minut. Med dina dåliga erfarenheter och all tid du har att tänka.
Varför tar du inte denna tid och skriver en bok om allt som du varit med om och om det som du är med om nu?
Kikar in här hos dig varje dag och tänker så på era änglar!
Jag önskar er all lycka!
En stor och stark kram från mig
Kära Jonna,
försöker skicka lite styrketankar från en som inte kan föreställa sig vad du går igenom men känner starkt för dig och mini.
Maria
En liten tanke bara... För att kunna mota bort oron lite... Att ni inte beställer en Angel Sounds Fetal Doppler (kika här: http://www.storkhjalp.com/page30.asp) så kan du lyssna på din bäbis hjärtslag närhelst du vill. Det gör underverk för utanpåliggande nerver att höra de där hjärtslagen!
Försöker, som så många andra, att skicka en massa styrka till dig och mini. Varma kramar från oss
Tänker ibland när jag är på besök hos dig härinne att det kan te sig patetiskt på ngt vis att man skriva en massa till ngn man inte känner....ibland läser jag och fast man har ngt på tungan struntar jag i att skriva.
Men även om jag inte känner dig ås känner jag MED dig.
Även om jag inte kan föreställa mig det du genomlider både med din Änglar och i Nuet så bryr jag mig.
Kram
Lina
Man känner det man känner, och känslor är aldrig fel.
Sen behöver man ju inte agera UT dem, förstås - de "normala" känner nog att deras krämpor är jättejobbiga. Gjorde jag. Även om jag var så rädd, så rädd också, har en liten systerdotter som är ängel.
Är man gravid (och du är gravid, hurra!!!) blir ju allting skruvat tio gånger och så runt sjutti gånger värre, de där hormonerna är inte att leka med.
Det vore värre om du INTE reagerade. Om du vore avstängd. Om du inte kunde vräka ur dej.
Tummar håller, och jag funderar förtvivlat på vad jag skulle kunna hitta på som tidsfördriv... Broderi, kanske? Doptavla? Namn är ju bara att sy dit efteråt! Och det är faktiskt lite kul med korsstygn. Sticka raggsockor till vintern? Inte heller det tungt och otympligt. Men det kräver förstås hörböcker i öronen, annars blir man ... Ja, uttråkad!
Nej, vi kan nog inte förstå vad du går igenom. Det är okej att vara låg och sörja de barn du inte har kvar i jordelivet. Glöm dock inte bort att vi är många som tänker på er och ber för er. Kram /Pernilla
För min del får du vara hur avundsjuk du vill på mig (för jag är en av dem som haft turen att hittills ha en otroligt lätt graviditet. Min första.) Jag tycker att du och Marcus är otroligt starka och svackor måste ni få ha.
Jag håller tummarna för allt vad jag är värd för att Mini ska växa sig stor och stark och komma ut i den här världen frisk och kry. Sedan vill jag också tacka dig för att du, på ett fint sätt, påminner sådana som mig om att det finns andra sorts graviditeter också. Det kan annars vara så lätt att ta saker och ting för givet.
Tänker en massa på dig! Du är tapper som kämpar men vad gör man inte för sina små liv!?
Jag önskar jag kunde spola så att denna skulle vara över nu meddetsamma!
En stor KRAM till dig!
KRAM till dig som kämpar så. Förstår självklart att du är avundsjuk, men kan ju inte FÖRSTÅ, då jag själv aldrig varit där.
Livet är inte rättvist. Så är det bara.
Min väninna fick livmoderhalscancer. Förutom att leva med rädslan för att dö fick hon operera bort livmodern och kan aldrig ge liv. Inte heller där kan jag förstå, bara ana....
Livet är inte rättvist.
Skicka en kommentar