tisdag 30 september 2008

ett snitt till kaffet tack

Något darrig, post-bricanyl, tänker jag lite mer på det här att föda med snitt.

Fullständig förbluffad har jag tidigare följt ett antal diskussioner (som alltid engagerat massor av kvinns) på olika nätforum där frågan om man får säga att man fött när man gjort det via snitt varit den heta potatisen.
Vadå får? Klart man får, klart man gör. För vad är det annars man liksom gör? Man föder sitt barn, vilken väg det än är man gör det via! Ett barn är alltid fött. Tycker jag!
Förbluffningen kom av att det var så väldigt många mammor som dock tyckte, oftast såklart de som bara fött gamla vanliga fittvägen, att snitt är ett sätt att komma undan, att fuska och då ska man minsann inte få använda fina föda-ordet. Fuskar man, åker man ut och får max använda ordet får. Aldrig föda. Barnet får man. "Man gör ju ingenting själv".
Ja ni hör ju.

Varför måste vissa, för många och alldeles för ofta, kvinnor bräcka varandra för att må bra själva?

Sedan finns det ju såklart kvinnor som sett fram emot en vaginal förlossing och sedan på grund av komplikationer varit tvugna att trots allt föda med snitt och därefter kännt sig snuvade på något, inte känner att de fött. Och visst. Det är deras upplevelse.
Precis lika mycket som kvinnan som från början av en anledning eller annan valt snitt, fött så och bra så, har sin.
Varje människa har rätt till sin egen. Sin upplevelse. Och det finns ingen som kan eller ska komma och säga rätt ller fel om någon annans. Gör man det bör man skämmas.

Jag känner inte att jag behöver försvara (samtidigt som jag kan förstå att andra kan göra det)varför jag om allt går bra föder med snitt jan/feb nästa år, men jag ville förklara och gjorde så i tidigare inlägg.
Anledning till att jag någonstans inom mig, ibland, ändå kan känna att jag hade velat köra en vaginal variant är absolut inte för att få en ökad känsla av att föda mitt barn (det gör jag så väl med snitt) utan helt enkelt för att få en chans att åtminstone en aning sudda ut något av det fruktansvärda i att ha fött ett barn till döden. Den gången just den vägen.
Men så blir det inte och därför ska jag försöka släppa det. Jag föder med snitt, tackar vetenskapen för möjligheten och Gud, universum eller allt det nämnda och annat för att mitt barn lever. För det är ju ändå det som är förhoppningen, drömmen och målet med detta.

Bara lite funderingar. Ni får gärna fundera vidare och dela med er av era egna erfarenheter och upplevelser.

38 kommentarer:

Maria sa...

Jag har nyligen hittat till din blogg. Den där föda-hysterin verkar också gälla för bedövningar vid vaginal födsel. Om man föder utan bedövning skulle man vara någon sorts duktig supermamma. Som om födsel vore en tävling eller nåt. Ge mig allt ni har, sa jag inför min förlossning. Varför ha ont när man kan slippa?

Naturligtvis föder man barn även om man föder med kejsarsnitt. Det är bara en annan väg, men vi har alla samma mål. Att få ett underbart litet barn.

Önskar av hela mitt hjärta att ni får en fin förlossning i januari/februari.

Helena sa...

Klapp klapp klapp, underbart skrivet!!!!

Jag har inte ens tänkt tanken att man som snittad INTE har fött? Vad är det för skitsnack?

Ibland begriper jag mig inte på en del människor..

Kram dig hela familjen!

Marresmamma sa...

Jag säger att jag fått barn, inte fött vilket är grundat (tror jag) på min egen, stora besvikelse över att förlossningarna blivit som dom blivit. Samtidigt är jag otroligt tacksam över detta, annars skulle varken jag eller mina barn leva och jag dömer ingen annan . Alla andra har fött, i mina ögon, oavsett om dom fött med kejsarsnitt eller vaginalt(mina vänner som fött barn med ks refererar jag till som om dom fött). För mig har det kommit omedvetet att uttrycka mig som jag gör och mina barn är lika mycket 'födda' som alla andra barn! Det är bara jag som speglar mina grusade förhoppningar i det sättet jag uttrycker mig på.

häxanhiahia (familjeliv) sa...

Jag är med dig till 100!

När jag var gravid var jag helt inställd på den där fantastiska förlossningen och få känna på det där som kvinnor i alla tider gjort... Men jag blev "snuvad". Fick katastrofsnitt två månader i förväg och nära att förlora mitt barn. Moderkaksavlossning var det för övrigt som hände. Jag blödde ungefär en liter blod innan hjälp kom. Ändå är jag lika stolt (om än lite skrämd) över min förlossning som någon annan "supermorsa". Visst omständigheterna var bedrövliga men det var dagen då min älskade dotter föddes! Jag säger att jag fött barn ändå, för det har jag ju.
Om jag har lyckan att få ett till barn någon gång i livet kommer det bli via planerat snitt! Absolut. Jag känner mig inte som mindre kvinna för det heller. Kontroll in i det sista är mitt nya motto...:D Vägen ut spelar ju ingen roll huvudsaken barnet mår så bra det bara kan under omständigheterna.
Alla mina tankar är hos er att gravideten kommer gå bra och snittet likaså! Hejja Jonna och Mini, som jag tror är en tjej :)

Anna sa...

Jag har fött barn vaginalt, fött tvillingar vaginalt och gjort kejsarsnitt. Inte tycker ag man kommer undan med snitt, absolut inte, olika smärta vid olika tidpunkter, men nej... Jag förstår inte heller det där att det en ska vara bättre än det andra, eller riktigare. Jag förstår din önskan till att föda ett levande barn och jag hoppas du får den upplevelsen. Men sedan är det väl lite så att vi får lägga våra liv där i barnmorskornas händer, förlossningen blir ju det som blir det bästa för barnet i slutändan. Vi kanske bara skulle kunna hålla det i tanken och inget annat?

"schäfer" sa...

Äh - jag har aldrig förstått dessa diskussioner... Dessutom verkar vissa tycka att man är bättre desto mindre bedövning man väljer också!? Varför?
Jag kan dock säga att jag är glad och tacksam för att jag fick möjlighet att föda vaginalt igen och liksom lite som du säger få "revanch" efter två förlossningar med dödlig utgång...
Jag hade visserligen ingen bedövning mer än lustgas - men det var inte något val jag gjorde - jag bad om mer men tyvärr så hanns det ju inte med... Det gick ju så jäkla fort - men så hade jag ju blivit varnad för det också eftersom det ändå var min tredje förlossning!
Du kommer bli lika glad/rörd/lycklig/överväldigad/stolt/livrädd när du får din kladdiga mini upplagd på ditt bröst som jag var :)

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Den där debatten har jag tack och lov missat.

Jag fattar verkligen inte varför man överhuvudtaget ska värdera andras upplevelse?

Det jag personligen kan känna, och som jag också läste i något av svaren till ditt inlägg, är att allt är så svart eller vitt.

Jag födde barn utan smärtlindring och hade knappt ont. Det kan väl kallas enorm tur. Men det är inte ok att berätta om. Då trycker jag ner andra, och är inte klok som valde att göra så.

Varför kan inte alla få göra precis det som passar dem medicinskt, kroppsligt och själsligt? Alla har olika grundförutsättningar, och konstigare än så behöver det inte
vara. Men det är någon sorts tävling där alla måste vara precis lagom. Välja snitt får man inte göra, för då har man fuskat, ocj man får inte heller ha haft en lätt förlossning, för då är det visst inte på riktigt heller.

Lina sa...

Jag har FÖTT fyra barn som alla tittade ut snittvägen.
Men fan i mig-visst har jag fött...
Hur man dessutom kan påstå att det är an easy way out kan ju de stoppa upp någonstans.

Både jag och min förstfödda älskling hade inte varit i livet idag om jag inte hade snittats.
Därmed hade inte de tre efterföljande snitt-barnen (hehe) heller kunnat bli till och fått FÖDAS.....
Älskar min kropp och älskar varje snitt där vart barn kan se och känna på "sin" dörr till Livet....de inbillar sig att de har var sitt ärr (fast de flyter ihop) och tack o lov för snitthäng och bristningar så ka de få tro att de alla har sin alldeles egna dörr.
Tycker det är en härlig tanke iaf.

Snitt är inte riskfritt varken för mamman eller bebis.
Det r en stor bukoperation med stora risker för mamman, det är en större risk för mamma än för bebisen, så för hårddra det och vara extremt provokativ skulle man då kunna påstå att snittmammor därmed "offrar" och riskerar livet mer för sina barn än övriga. Dum tanke det med, men jag ville bara belysa hur dumma sådana diskusisoner kan bli.

Jag har underbara tips inför förlossningen om du ska snittas.

Kram.....

Mia sa...

Visst är det hysteriskt! Och som blivande eller nybliven mamma är man ju så känslig för hur folk resonerar.

En kompis till mig fick barn 97 och skulle då föda med planerat snitt pga barnet låg i säte och trångt bäcken. Sen fick hon preeklampsi och det blev istället ett akutsnitt. Jag vet att hon länge mådde dåligt över att hon inte var en riktig mamma, eftersom hon inte "fött" sitt barn.

Rent logiskt visste hon ju att hon var galet ute men känslorna är det ju inte alltid så lätt att rå på. Sedan har hon fått ytterligare två barn, tvåan föddes vaginalt med hjälp av sugklocka och trean fick komma med ett akutsnitt efter ett långt värkarbete eftersom han inte kom ut.

I efterhand ser hon det som att hon fått förmånen att testa det mesta och det har blivit fina ungar alla tre gångerna.. med betoning på det sista, de fina ungarna!

Själv är jag vansinnigt tacksam för att jag fick ett barn, och även om jag i stort sett fick förlossningen jag drömde om så var det viktiga att barnet kom ut och var mitt. Vi hade väntat jäkligt länge på detta barn och bara det kom ut till mig och mådde bra så kunde jag inte önska annat!

Att sedan ens komma på tanken att säga att den kvinna som förlösts med kejsarsnitt inte fött sitt barn.. ja då har man i min mening kommit långt ifrån det väsentliga, långt ifrån det underverk som sker i mötet mellan man och kvinna och som förhoppningsvis så småningom resulterar i ett barn att ta hand om och älska!

Jag ser fram mot att få läsa din förlossningsberättelse efter att du fött Mini!!

Lilla J sa...

Det var nog det dummaste jag hört, att man inte ska ha fött sitt barn för att man blivit snittad. Vilka puckon - rent ut sagt - som säger ngt sådant!

Själv hoppas jag som så många andra på att kunna föda vaginalt, och tror nog att jag skulle känna mig snuvad - som du skriver - om det skulle bli snitt. (Fast först ska jag ju lyckas bli gravid förstås) Men självklart är det viktigaste ett levande barn och man är väl lika glad över sitt barn oavsett vilken väg det kommer ut!

Önskar er en verkligt fin och lyckad förlossning framöver!

Anonym sa...

Ett förslag var att barn som fötts/fåtts vi kejsarsnitt skulle fira fåddelsedag i stället :-D

Har oxå sett disskutionerna och kan inte förvånas mer över oss kvinnor och vårat behov av att trycka ner varann i stället för att hylla alla mammor.
Herregud har vi inte alla burit våra barn i magen men med hjärtat i halsgropen, betyder det inget om det sen blir kejsarsnitt!?!

Anonym sa...

Det är tre saker som räknas när förlossningar diskuteras i fikarummet. Barnets vikt, antal timmar förlossningen tog och antal stygn. Jag tar inga poäng i den diskussionen kan jag säga! Mitt första barn vägde 1 029 gr. Nr 2 och 3 har varit lite närmare normalvikt, men förlossningarna har tagit mindre än en timme, från första känning. Jag är helt klart på kejsarsnittsstatus i stygn/timmar-diskussionerna. En riktig kvinna ska lida i minst 12 timmar och sys med ett rejält antal stygn. I vaginan alltså, det är bara där de räknas ;)

Jordgubbspaj sa...

Med mitt första barn hade jag värkar (kraftiga från start) i över 2 dygn. Förlossningen slutade med akut snitt för att moderkakan lossnade. Hjärtljuden var hela tiden bra så det var inte jättepanik.

Jag kände mig som du skriver snuvad.

Inför förlossningen med mitt andra barn fick jag bara höra att det finns inget som säger att nästa förlossning blir likadan och att det säkert går fortare då jag ändå hunnit öppna mig en del första förlossningen.

Mitt andra barn dog i magen kring beräknad tid pga av tyst moderkaksavlossning - dvs att jag inte märkte det. Jag fick genomgå en underbar vaginal förlossning. Värkarna smärtade inte på samma vis (jag hade denna gång övat profylaxandning och gått på yoga för att vara förberedd. Jag upplevde till min STORA förvåning INTE att det sista dvs att föda ut barnet, som jag snuvades på med mitt första barn som plågsamt (värkarna var värre). Det gjorde inte särskilt ont och jag har klarat mig bra i underlivet. Ingen inkotinens alls. Känner mig som förut faktiskt! Tack och lov med tanke på att vi inte fick behålla vårt älskade barn.

Vårt tredje barn födde jag med kejsarsnitt för att jag hade förhjd risk för ytterligare moderkaksavlossning då det hänt två ggr.

Kejsarsnitt är verkligen hemskt förlossningssätt när det gäller hur ont man har efteråt (förutsatt att man inte spruckit rejält vid en vaginal eller någon annan komplikation).

Men ett planerat kejsarsnitt kändes säkrare i mitt fall.

Summa summarum så är min första förlossning den värsta, lång och akutsnitt. Min andra vaginala den bästa (inget ont sår efteråt) och min tredje med planerat snitt den snabbaste men den hamnar på andra plats för att det efteråt tar det längre tid att återhämta sig!!!


Jag har jag aldrig fått föda ett LEVANDE barn vaginalt och det är en sorg. Men jag är sååååå tacksam över att ha två barn i livet så jag bryr mig inte så mycket egentligen. Förutom ibland när det blir diskussioner bland kvinnor och man får höra att kvinnan är skapt att föda. DET VIKTIGA ÄR ATT BARNET LEVER!!!

Mitt perspektiv är ändrat för alltid efter att vårt barn inte klarade sig.

Man föder hur man än gör.
Kram

Sandra sa...

Det är synd att det måste bli nån slags diskussion om det här alls, tycker jag. Det finns ingen som kan ha ensamrätt på begreppet att föda barn. Den som gör anspråk på det är bara konstig, tycker jag, eftersom ALLAS förlossningar är olika, unika och individuella. Slopa det där med att prata om födslobegreppet helt. Alltså, det barn som inte är född på vaginal väg, han eller hon kan ju då heller inte säga "Jag FÖDDES den 3 mars" eller "Jag har FÖDELSEDAG den 3 mars". Ska han eller hon tvingas säga "Jag kejsarsnittsförlossades den 3 mars" och "Min kejsarsnittsförslossningsdag är den 3 mars"??? Orimligt, tycker jag. Och dessutom: KEJSARsnitt! Smaka på ordet. Stort och coolt tycker jag. Fantastiskt att vi nått så långt i den tekniska utvecklingen att det faktiskt funkar! Håller på dig, Jonna!!!

Anonym sa...

Mitt första barn födde jag med snitt och det var en helt underbar förlossning trots att vi inte visste hur barnet skulle må. Jag kände ett tag att jag inte fött barn, men det ändrades snabbt. Barn nummer 2 och 3 födde jag "vanligt" och det gick bra, utan smärtlindring å allt, hehe vilken superkvinna jag är va?? Nej nej åter nej, det där är ju så olika och individuellt. Alla upplever vi våra värkar på olika sätt och det gör olika ont. Därför finns det ju tack och lov smärtlindring att ta till. Jag har haft ofantlig tur, jag har fått 3 barn på olika sätt med lycklig utgång. Kan det bli bättre. Ingen födsel är mindre värd än den andra, oavsett HUR den blev genomförd.

Tack för ordet./ K

Annakarin sa...

Ja, herregud. Jag blev också helt matt när jag förstod att det faktiskt existerar en dylik debatt huruvida man får säga att man har fött om man är snittad. Tillåt mig att återigen med sorg konstatera att de värsta kvinnoförtryckarna inte är män, utan kvinnor själva. När ska kvinnor sluta förtrycka, mobba, diskriminera och hata andra kvinnor? När ska dessa kvinnor fatta att det inte bara är männen som upprätthåller könsmaktshierarkin? Jag blir så trött och ledsen.

Sen är det en annan diskussion hur man upplever det. det är en egen personlig upplevelse och ser olika ut. Dessa känslor är det viktigt att få ventilera, utan att bli dömd och värderad. Jag var besviken efter min första förlossning och ville ha nån form av revanch i den andra. Istället blev det en återupprepning av det dåliga värkarbetet och i slutändan måste jag bli snittad. Efter tre och ett halvt dygns värkarbete var jag inte öppen mer än sex centimeter. På sätt och vis är detta en besvikelse, men jag är också glad för hur det blev. Jag fick ett levande friskt barn. Och läkarna bad om ursäkt, vilket betyder mycket för mig. Nu denna gång är målet att jag skall få vara ifred och föda vaginalt. Jag väljer att inte ladda de olika alternativen med så mycket värde. Bara jag får hålla den varma våta kroppen mot mitt bröst, så är allt som det ska vara.

stoltkatarina sa...

Jag är en av de kvinnor du förargades över i just de diskussionerna. För mig handlar det om en definition av ordet, vad det betyder för MIG! Inte vad andra får eller inte får säga, för folk får säga precis VAD DE VILL om sina upplevelser. För mig handlar det inte om att slippa eller en utväg, det handlar om en definition. D e f i n i t i o n. Inte om bättre eller sämre, på något som helst vis. So hate me.

Anonym sa...

Vaginalt eller inte vaginalt...
Skit samma, huvudsaken är ju att man får det där efterlängtade barnet i sin famn!

Jag önskar er all lycka! Tänker på er!

Kram: Sonja Jansson, Valbo
(Entinen Kylmäluoma, jos muistat kouluajaltasi???)

Sofia sa...

Jag hade inte funnits om inte kejsarsnitt hade varit möjliga. Min storebror fick förlösas med akut snitt då det efter långa försök uppdagades att huvudet av någon anledning inte "stabiliserades" som det skulle. När mamma var gravid med mig var alla barnmorskor jättelugna och pratade på om hur naturligt allt var och att det skulle gå sååå bra. Tills hon en månad innan BF fick prata med en manlig barnmorska som tog henne på allvar, och kunde konstatera att det förmodligen skulle bli likadant för mig som bror. Jag föddes alltså med planerat snitt, och känner mig lika född och minst lika nära min mor som någon annan! Det här hände i början av 80-talet och jag är själv inställd på att jag måste veta att jag inte kommer att vara säker på att kunna föda vaginalt när den tiden kommer, sen vet jag inte heller (liksom de flesta här) varför ena sättet att föda skulle vara bättre eller sämre än nåt annat! Ett helt, levande och älskat barn som resultat måste vara det enda som räknas :)

Anonym sa...

SJÄLVKLART föder man barnet även om det kommer ut via kejsarsnitt, nåt annat är nonsens!! Vad skulle man annars göra??! "Har du fött barn nångång?" "Nej. Jag HAR däremot barn - fråga mig inte hur det gick till..." ;-)

Dessutom, de som säger att man "fuskar" när man föder via kejsarsnitt - det måste vara de som inte aldrig har upplevt det! Herregud vilken påfrestning, både fysiskt och psykiskt! Visst, det är ingen smärta förknippad med själva födandet (om man undantar ryggmärgssprutan och insättandet av kateter), men efteråt, my god vilken smärta. För att inte tala om den psykiska påfrestningen det innebär att underkasta sig ett stort kirurgiskt ingrepp, att lämna ut sig åt andra, inte ha någon kontroll själv över vad som händer överhuvudtaget. Det är ingen lek kan jag meddela. Min kropp hamnade i chock och jag låg och skakade i frossa 5 timmar efteråt trots ett antal värmefiltar och morfin i kroppen. Jag fick dessutom spinalhuvudvärk efteråt vilket gjorde mig sängliggande i en vecka. T ex kunde jag inte ens byta blöjor på mina små (tvillingar)förrän de var tio dar gamla, pga de enorma smärtor jag hade som gjorde att jag inte kom ur sängen. "Fusk att föda via kejsarsnitt" - yeah right.

Alla sätt är bra, och det är otroligt lågt att (ned)värdera andras upplevelser. Det går ju inte ens att jämföra eftersom vi är olika individer. Målet är detsamma, att med minsta möjliga risker få träffa det lilla barnet.

Jag tänker på er mycket och önskar så att er graviditet slutar i ett efterlängtat barn om några månader. Många kramar till er.

//Mia

smultron sa...

Man ska inte lyssna för mkt på sånt. Det är nog dom själva som inte känner sig bra nog och som behöver bekräftelse. Genom att sänka andra tror en del att man höjer sig själv.

Det är väl klart att man föder barn oavsett om det är en vaginal förlossning eller med kejsarsnitt.
Jag undrar hur vissa resonerar kring adoption då. Är det också fusk?

Julia sa...

hej hej
om jag vill skicka något till dig hur gör jag då?
Kanske ni har någon postbox?
Många Kramar Julia
ps jo just det du känner inte mig men jag precis som du är hemma alltid om dagarna så jag kanske kan ge dig av det som ger mig lite sysselsättning.

Anonym sa...

Jag tycker min treårige son har sammanfattat hur barn kommer till världen på ett väldigt bra och konkret vis: "En del barn kommer ut genom snippan och en del genom en lucka i magen".
Det är ju precis så det är.

Ulrika sa...

Japp - det där är bara larv tycker jag. Det finns så många som har den där attityden att "föda barn har kvinnor gjort i alla tider - det är väl inget att gnälla om". Det är något man skall klara utan bedövning, gärna helt utan assistans. Visst självklart har kvinnor lyckats föda barn tidigare utan speciellt mycket hjälp men man verkar glömma så där lite lämpligt att väldigt många kvinnor faktiskt dog under förlossningen och faktiskt fortfarande gör det - och det vad jag hört även i vårt fina land tyvärr.

Det är precis samma resonemang kring det här med bedövning. Men hallå, att föda barn lär ju vara enormt smärtsamt (jag vet inte för jag har inga barn än och jag tillhör också dem som förmodligen kommer snittas i det fall jag är lycklig nog att få barn någon gång). Vem skulle komma på tanken att säga inför en blindtarmsoperation t.ex. att "nej, tack - jag vill gärna vara vaken och inte få smärtlindring". Hmmm. Jag tycker man enbart skall vara tacksam att vi inte lever på stenåldern längre. Hjälp finns och den tar jag tacksamt emot när jag behöver den.

Det kommer gå jättebra med snittet skall du se Jonna. Syrran snittades och hade inga problem efteråt. Hon är dessutom ett riktigt litet kontrollfreak och tyckte det var skönt att vara vaken under ingreppet. ;)

Och det viktigaste är ju att barnet mår bra. Allt det andra är ju faktiskt sekundärt. Jag har läst om folk som "känner sig lurade" när de haft en perfekt förlossning och nästa inte går lika perfekt. Då får jag bara lust att skrika rakt ut: "Men allvarligt talat - du har friska barn, du klarade dig själv utan skador - vad klagar du för?!" Jag hoppas bara ha turen att få friska barn en dag och få behålla hälsan själv så jag orkar ta hand om dem. Resten är ovidkommande för min del.

Ha det bra nu! Höstsäsongen börjar ju komma igång nu på tv i alla fall. Det kanske hjälper lite, eller? :)

Anonym sa...

Hej Jonna!
Jag hittade din blogg efter att jag sett din fina familj i tidningen. Har varit helt såld sedan dess. Jag har själv haft två missfall, i v. 12 och v. 19. Senaste den 18:e augusti, 22:05 kom vår lilla kille. Jag har sedan dess varit inlagd av och till, pga infektioner och blödningar. Jag har inte vetat hur man ska gå vidare riktigt, men du ska veta att din blogg har betytt så oerhört mycket. Inte bara för att man vet att andra har gått igenom liknande saker, men att det också finns hopp. TACK från hela mitt hjärta!!!

Jessica sa...

Jag kommenterade tidigare om min egen upplevelse, som slutade i akut snitt. Mina och Marresmammas känslor verkar vara de samma.

Men jag blir så arg på människor som säger (jag har fått höra det flera gånger) "Vad skönt med snitt, då slapp du spricka". Eller även denna fina; "Gött, då kan du ju köra blixtlåset nästa också".

Försöker tänka att de vet inte bättre. Men samtidigt önskar jag att de kunde få känna smärtan med ett ks. För även om det är planerat, man vill ha ks, eller akut så gör det sjukt ont. Man är orörlig, kan inte ta hand om sitt barn, får ligga och titta på. Amningen försenas ett dygn. Det drar och sliter i snittet, man får inte göra annat än att promenera flera månader efter och så vidare.

Men som sagt, man får tänka att vissa fattar inte bättre - le och se glad ut!

För övrigt kan detta ha varit ett av dina bästa blogginlägg. Men det är kanske bara för att jag känner mig extremt träffad :D

Kram kram Jessica

Johanna sa...

I love snitt!!
Vilken upplevelse. Ingen panik, ingen läskig CTG. Bara lugn och ro levande bebis.

Jag hade den finaste stunden i livet när Hilding tittade ut 8.38 den 14:e december förra året. Går inte att jämföra med min vaginala förlossning 2002. Allt gick som det skulle då med men jag var allt annat än närvarande.

Och ärligt talat skiter jag i vad andra anser om mina snitt. Sura på bara, så länge snittmöjligheten finns så tar jag den.

kramar i massor
Johanna numera "too posh to push"

Isa sa...

För mig blev det akutsnitt efter 18 timmars kamp då min livmoder vägrade öppna sig. Och jag har själv känt att jag blivit snuvad på förlossningen, att jag mr har fått än fött barn. Sen var jag också rätt irriterad efteråt. Jag var rejält trött och dottern mådde inte riktigt bra, så jag fick inte ens upp henne på mitt bröst efteråt. Om det nu ändå skulle bli snitt så kunde vi väl ha gjort det direkt så vi kunde må bra och vara utvilade.

Detta är mina egna tankar utifrån den drömbild jag hade innan, men jag har aldrig känt att jag skulle ha fuskat, eller att dotterns födelse skulle vara mindre värd än någon annans. Den blev inte som jag hade hoppats men det viktiga är att hon finns hos oss. Och jag skulle hellre ta ett planerat snitt nästa gång än att gå igenom samma sak en gång till.

Lycka till med din förlossning.

Kram från mig.

mrsjones sa...

äh, det finns alltid folk som vill hävda sig, eller hävda att deras åsikter är de sanna de rätta och alla andra som inte gör och tycker som dem gör fel. De måste ju ha ett mycket lyckligt och tillfredsställande liv?! I think not. Nej vi gör som Sverker Olofsson på plus, slänger dem i papperskorgen.

Det viktigaste är ju att de kommer ut levande, inte hur de kommer ut. Själv så tänker jag inte planera någonting, för det blir ju sällan som man tänkt ändå. Jag föreställer mig en vaginal förlossning, men säger en läkare att snitt blir bäst, då är det amen. Fast just nu är jag räddare för att bli sövd än nåt annat..men det blir va det blir. Du behöver i vilket fall som helst inte försvara något. Hur man föder gör en inte till en supermorsa, utan vem man är och vad man gör för sina barn är det viktigaste! Och vad du gör, det är det största. kram!

Anna sa...

Ja, alla har sin upplevelse och sina värderingar på saker och ting. Bara för att man själv inte tycker att man föder sitt barn när man gör det genom snitt, så innebär inte det att detta gäller för alla andra. Det handlar ju egentligen om hur man ser på ordet föda.
Personligen ser jag det som att alla liv (hos människor och djur) som startar, startar med att en ny varelse föds. Sen finns det flertalet varianter på hur detta kan gå till. Så som fiskar, fåglar, grodor m.m. som faktiskt lägger ägg. Självaste födelsen där är ju snarare när ägget kläcks än när ägget kommer ut ..tycker iallafall jag. :)

Men som sagt, alla ser det på sitt sätt.

Kram.

Linda sa...

Shit, har inte ens funderat över huruvida man "föder" eller ej om man gör ett kejsarsnitt. Är helt pinsamt och fånigt att somliga tycker att bara vissa ord får användas för vissa förlossningar. Klart man föder ett barn även när man gör kejsarsnitt - allt annat snack är ju absurt.

Om man bortser från att de som tycker att föda bara avser vaginalt förmodligen är ute mer efter att såra andra och att försöka göra skillnad där skillnader inte finns (en slags tävling)... Så tycker jag att det svenska språket med ordet föda inte bara handlar om förlossningen heller. Jag tycker att processen börjar i och med befruktning och slutar i förlossning. Under tiden har ju mamman fött barnet och vårdat det i sin kropp. Att man tar ut bebisen ur ett annat hål än det vanliga tar ju inte bort det att man haft bebisen därinne. Precis som om det då var storken som kom med knytet.

Sedan - hur fan kan människor vara så urbota dumma att de uttrycker sådana vulgära åsikter när det gäller en sådan sak som kejsarsnitt. Det är väl tämligen sällan någon bara säger att "jaha, näe, jag tar nog ett kejsarsnitt, känns minst snuskigt så"... I alla fall inte i Sverige, även om folk verkar tro det. Gör man kejsarsnitt är det oftast (alltid?) p.g.a. en anledning. (Ibland går det inte på annat sätt och ibland är anledningarna kanske mer hemska än andra, men hur som helst finns det ju där en anledning.) Att försöka klanka ner på dessa människor, när man inte vet något om deras historia (etc.) är bara pinsamt idiotiskt.

malin sa...

Jag är så trött på alla åsikter om hur kvinnor föder barn. Varför ska man behöva förklara sig? Jag har själv blivit snittad tre gånger (ett akut, ett planerat p g a att bebisen inte ville komma någon gång och de inte ville sätta igång mig, och ett helt planerat, det var liksom ingen diskussion med trean) och känner väl ibland att en del tycker att jag inte riktigt fött på riktigt. Men barnen kom ju ut, det är det som är det viktigaste! Man kan dessutom inte jämföra förlossningar, det går inte. Det som gör ont på dig kanske inte gör ont på mig. Alla är olika.

Varför ska folk ha åsikter om hur du vill föda ditt barn? Alla har sitt eget bagage att bära på och gör sina val utifrån det. Hoppas ni får en fin upplevelse när det är dags!!

Ulrika sa...

Ja visst är det makalöst! Att det ska 'tävlas' till och med om på vilket sätt vi kvinnor får ut våra barn?

Jag har två forlossningar i min 'ryggsäck'. Den första med vår dotter, född(!) 2005. Hade jag inte snittats hade varken hon eller jag levt idag! Jag fick skyhög feber på grund av GBS när hon lkåg i magen, det blev akutsnitt och Maja hamnade på iva i resp. Allt gick efter hand väl men det var fruktansvärt oroligt att inte veta om vår flicka skulle överleva eller inte!
Nästa förlossning var nu i januari då vår döde son föddes fram. Lika skrämmande förlossning då.

Jag är totalt livrädd för förlossningar! Det funkar inte, jag vill inte, jag får panikkänsla av bara tanken!
Jag är nu gravid igen och kommer förhoppningsvis få en liten tös till i november. Jag har gått på Aurorasamtal och direkt när jag kom hem tänkte jag att "va 17 nog ska jag väl försöka att föda vaginalt. Det är ju det bästa för både mig och barn... Det fanns ju inget fel på mig enl Aurora-bm"

Men nu har jag kovänt igen. Jag vill bara inte! Jag vill att det denna gången ska gå bra. Jag vill ha en frisk bebis med mig hem efter några dagar! Jag vill ha ett datum, allt planerat i förväg. Och sedan ska lillasyster få födas i lugn och ro, ut genom min mage. Kalla det kontrollbehov? eller vad som helst. Men det är ju min kropp och jag vill ha en positiv förlossning denna gången!
Om det är smärtan man tävlar om så har jag aldrig haft så ont som efter snittet. Jösses jag kunde knappt röra mig på en dryg vecka!!

Usch jag känner att jag går i försvar men mot vem? Så ska man ju inte behöva att känna det såklart! Men det var skönt att få skriva och beskriva :-)

Kram!!

V sa...

Vi är tre syskon och vi är alla födda med snitt. Storsyrran var planerad som vaginal men efter några dagar förstod läkarna att mamma inte kunde föda så, hon är för trång över bäckenet och de fick bli ett akut snitt. Jag och lillasyrran är sedan födda med planerade snitt. Tyvärr hörde farmor till de som inte tycker att snitt räknas och det klargjorde hon för mamma när hon kom åt, hon var ingen riktig kvinna för hon hade inte fött fram sina barn. Konstigt, jag är ju född så hur kom jag fram om inte mamma fött mig..?

Sedan att säga att snitt är att fuska... Ärret som ska läka efteråt är ju inte att leka med direkt.

jessica med liam o engla sa...

Å, jag känner igen mig i det du skriver! jag har själv FÖTT ;-) två barn med planetat snitt. Jämt måste jag hålla på och förklara och försvara mig om varför jag blev snittad. Och väldigt många tycker att jag kom LÄTT undan. Jag fattar inte hur folk kan säga så. Ett snitt är ju faktiskt en bukoperation och helt okomplicerat och smärtfritt e ju inte det heller...
Nä, jag säger som du, skit i om bebisen kommer ut via snitt eller fittvägen, den är väl född ändå och huvudsaken e ju att den iaf kommer ut öht.... :-)
stor kram till dig och lycka till!

Tudorienne sa...

Och den som kommer till världen med ett kejsarsnitt, skulle den personen inte var född då? Blir extremt trött på att en sån diskusion ens finns.

Precis, varför ska man värdera andras upplevelse som Kattmamman säger? Det finns så mycket här i världen som man bara inte ska lyssna på.

Anonym sa...

Tycker det är lite dubbelt av dig.

När det handlar om "föda barn" så är ordet fritt och man får väl säga som man vill etc.

När det handlar om "skaffa barn" är du desto hårdare - rätta mig om jag har fel.

I båda fallen handlar det ju bara om ord - inget att hetsa upp sig över anser jag.

heléne sa...

Det kan väl inte spela någon roll hur barnet kommer ut huvudsaken måste vara att både barnet och mamman mår bra.jag tycker denna diskussion är löjlig.Jag har två bran som kommit"rätt" väg och det har gått kanonbra.Jag har däremot kompisar som fött med kjejsarsnitt och det har inte varit någon lätt historia efteråt så jag tror inte att dom som har en åsikt riktigt vet vad dom pratar om.Kämpa på och ta hand om varandra. Kramar Heléne